Hoppa till innehåll

Etikett: brev

Det kom ett mejl …

Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?

Bild: ©Sophia Lundquist.

Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.

Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!

Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.

Såja.

Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?

 

Hej Lotten!
Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.
Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln ”En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!
Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!
/Emma-Karin

Spring till Augustprisetsajten och läs! 

Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.

Än mer irriterande är att det femte barnet inte är fött och därför inte finns med på omslaget!

UPPDATERING 25  november 2019!

Emma-Karin vann!!!

Share
33 kommentarer

Hur skriver man egentligen ett brev?

Jag har förut berättat att jag är sjuhejsare till brevskrivare. Var, förstås. Numera skriver jag mejl så att det slår fyrverkerier ur tangenterna – men kan inte för mitt liv minnas känslan och smaken av att slicka på och klistra igen ett kuvert.

Några av mina brevhögar.

– NU SKA JAG SKRIVA ETT BREV! ropade jag häromdagen till alla i huset.

Jag tror att de hörde ”huske riva rev!” och tänkte att det nog gällde något som de inte hade med att göra eftersom jag bara möttes av tystnad. Och inte skrev jag något brev heller – jag ville ju ha uppmärksamhet och beröm och inte bara sitta och skriva i hemlighet.

I förrgår insåg jag att det inte fanns ett enda vettigt brevpappersliknande i huset. Jo, ett illrött litet papper med ”Charlotte Stenson” tryckt högst upp, och det har jag mig veterligen inte kallat mig sedan ungefär 1976.

– JAG ÅKER OCH KÖPER BREVPAPPER! ropade jag till alla i huset.

Förbaskat ointresserat folk som bor i mitt hus, de där som inte applåderar mig för mina tilltag.

En liten stund senare var jag stolt ägare till brevpapper med tillhörande kuvert, klätt med silkepapper. Kilokostnaden var helt normal för t.ex. saffran eller märkesskor.

Se så fint! (Några ynka kuvert och ett pappersblock för sammanlagt 200 kr.)

Igår satte jag mig så att skriva. Men så svårt det var! Först skulle jag välja en penna som gjorde min vingliga handstil strakbent. Jo, för så funkar det – slarvgener och kass finmotorik elimineras effektivt av en tung reservoarpenna. Som jag ju inte äger, så jag tog fram några andra.

En röd valde jag också ut för säkerhets skull; jag kanske skulle bli tvungen att korra eventuella fel?

Sedan övade jag. Och provade. Ingen penna var riktigt optimal.

Jag valde till slut en penna som hade en vacker, djupblå ton – men som inte alls förbättrade handföringen eller underlättade tankeflödet i formuleringsögonblicket. Jag stirrade på det tomma papperet, men det var lika svårt att börja skriva som att sätta saxen i ett vackert tyg.

– HALLÅ! JAG VÅGAR INTE SKRIVA BREV! ALLT KOMMER ATT BLI SNETT OCH FULT! skrek jag till det tysta huset.
– Stödlinjer! hördes en målbrottsröst säga alldeles bakom mig.

Naturligtvis. Ungen kämpade ju med skrivstil i lågstadiet. Tack, tack.

Randigt papper under!

För första gången sedan kanske 1998 satte jag så en penna till ett brevpapper och höll på att skriva ”Lund” i övre högra hörnet eftersom det var där jag bodde för 20 år sedan. Att jag inte skulle skriva 2017 var jag helt säker på, men ändå blev det så här konstigt:

Och sedan tog det stopp. Hur hittar man tankarna när de inte ska gå via tio fingertoppar ner på ett tangentbord? Var finns de kluriga formuleringarna och de roliga orden när det är en penna som ska mejsla fram dem?

Resolut tog jag fram datorn och skrev några meningar som skulle kunna platsa i ett handskrivet brev. Dem skrev jag av. Med penna på papper. Hur löjligt som helst. Bakvänd sekreteraruppgift, liksom.

Sedan gjorde jag en kopp te, dammsög källartrappan, slängde en ful sko och … plötsligt satt jag där igen och skrev. Handen och pennan for över papperet, bokstäverna blev fulare och fulare och PANG! Fääärdigt!

Jag hade då skrivit ett ganska långt brev. Jag vek ihop sidorna, stoppade in dem i kuvertet så att det gnisslade lite i silkepapperet och så … så …

… så klistrade jag igen kuvertet.

Det smakade faktiskt inte ett enda dugg.

Share
52 kommentarer

Att strö beröm omkring sig

För ett par veckor sedan plingade telefonen till och det kom ett sms från den nyblivne civilingenjören, ergo Tjugofyraåringen som vi kan kalla Erik, som berättade att han var i bryderier. Jag visste att han satt i tyst avdelning på tåg, och såg framför mig hur han hade gått ut till tjoffa-tjoff-dragspelsavdelningen för att kommunicera med mig.

Hm. Det hade han förmodligen inte alls; den där skarven finns ju inte på moderna tåg. Och sms:a kan man göra helt ljudlöst. Men jag tänkte mig att det var där han stod. Ungefär som att jag tänker mig att alla tågtoaletter är öppna ner till spåret och att dörrarna fortfarande har sådana här fina lås.

Men tillbaka till bryderierna. Så här låg det till: han hade sett en idol. Och visste inte vad han skulle göra. Men det visste jag.

svenn_erikJag är själv bedrövlig på att approchera mina idoler, och när jag väl tar mig i kragen och gör det, blir det bara pinsamt. Men Erik gjorde det på detta vis:erikslappsvenn_erik2

Jaaa. Man måste dokumentera. Ju.

Och med detta hade historien kunnat ta slut. Men … Sydsvenskan hade i förra veckan en artikel om Sven Nordqvist:svenintervjVi måste zooma in lite:eriks_sven

Sensmoral: nu när alla idoler går och dör på löpande band, är det dags att vi skriver till dem och gör dem lite glada. Fast inte som jag gjorde när jag skrev till Carl Z. (Jag skäms så jag blir alldeles röd om öronen nu.)

Share
106 kommentarer

Det kom ett brev: kepsen fastnade!

kepsnyJag har med min trasiga hälkudde, mitt felopererade knä och min numera skadade ryggmuskel fladdrat omkring i trädgården ovanligt mycket denna höst. Förmodligen beror det varken på plötsligt uppblossande trädgårdsintresse eller längtan till naturen, utan bara på att hösten har varit så ljuvligt mild att jag ibland har sagt ”gå ut i det vackra vädret, Lotten!” till mig själv.

Men idag kom ett anonymt brev i vår postlåda. Det var skrivet med en snirklig, gammaldags handstil:

Hej hela familjen!

Det börjar bli besvärligt att ta sig fram utanför Er knut. Såg idag en äldre man med rullator, som fastnade med sin keps i en uthängande gren. Han hade svårt att ta upp den bland de våta löven. Ännu värre blir det, då snön kommer.

Det är faktiskt tomtägarens skyldighet att hålla häckar och grenar invid tomtgränsen. Ni är unga och raska allihopa, så ägna några timmar tillsammans och kolla längs HELA häcken, att inget sticker ut. Hoppas det blir bra.

Med vänliga hälsningar från en annan rullatorbunden. Lycka till!

lantmannenekpsNämen.

Jag och min djefla man sprang ut till vår hundrameterstrottoar och tittade. Och tittade. Och undrade. Och försökte fastna i grenarna. Jag kunde gå i zick-zack och leka väderkvarn utan att fastna ett endaste dugg. Vi tog fram sekatör och häcksax klippte lite här och där ungefär som frisören gör när frisyren egentligen är färdig. Sedan sprang jag och försökte fastna igen:


IMG_0527Naturligtvis lyckades jag klippa mig i fingret med sekatören eftersom jag är så … yvig. Nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att gå på baluns och tamesjutton om jag inte helt glömde att ta på mig ett snyggare plåster som matchar min outfit. Om jag hade tagit på mig en käck, skotskrutig kepa hade den nog distraherat alla blickar som nu kommer att riktas mot fingret.

skotskkeps

Slutkläm:
Men vad ÄR det med den anonyma, äldre generationen?

 

Share
85 kommentarer

Brev … brev … brev … och minnen

Jag sliter mitt hår, fnittrar, nyser, torkar ögonen, rodnar och pratar enstavigt.

– Va?
– VEM?
– Nej.
– Nej.
– Varf…
– Skit.

Jag har hittat en hel flyttkartong som är full av mina brev från ungefär 1978–84. Det är både brev till mig och karbonkopior eller avskrifter av mina egna, skickade brev.

Ohemult stora mängder brev.
Ohemult stora mängder brev.

Där ligger även almanackor som jag förde parallellt med mina utförliga dagböcker med lås och dessutom tidningar som handlar om milstolpar som mördade presidenters begravningar (någon annan än jag måste ha sparat dem), Björn Borgs pensionering och tennislandslagets framgångar.

Almanackor, elevkalendrar och anteckningsböcker.
Almanackor, elevkalendrar och anteckningsböcker.

 

Vecka 19 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde).
Vecka 19 år 1983 var det tydligen bråk om ost och tidning. Jag skulle kolla något med Larry Robinson och träna P72-laget kl 18. Vidare var det repetitioner på någon pjäs och jobb på Danderyd (sjukvårdsbiträde).

Har vi någon arkivarie i kommentatorsbåset? Vaaad ska jag göra med allt detta? Ska man spara på ohyggligt utförligt antecknade diskussioner med två klasskamrater om en resa till London som kanske skulle bli av men inte blir av om inte pengar flyter in och huruvida någon känner sig illa till mods och egentligen inte vill åka bla bla bla blaaaa? Ska jag skanna in små lappar som vi kastade till varandra i gymnasiet (Tibbleskolan) och fyllde med så liten text att jag idag måste plocka fram förstoringsglas för att kunna se?

lillalappen

För övrigt måste jag säga att stilen på de små lapparna påminner farligt mycket om Facebookinlägg med ”finaste” och ”love you” och ”bästaste vännerna” och annat ungdomligt. Det står till exempel:

– Du är underbar, jävla lappjävel!
– Snygg tröja, stickat den själv?
– Matten är tristast.
– HATAR SKOLAN!
– Måste prata med dig om en grej på rasten.
– Majjens öron lyser när han står framför lampan.
– Kan du inte komma och sätta dig bredvid mig?

Lapparna kommer bara från Simpan, Maite, Ru, Lisa, Erik I, Erik II och Perre och inga andra – och jag undrar om jag över huvud taget umgicks med resten av klassen. Trivdes gjorde jag i alla fall, även om det ibland ser ut så här:

På västfronten intet nytt i samma andetag som löntagarfonder.
På västfronten intet nytt i samma andetag som löntagarfonder.

Mitt i allt gymnasialt hittade jag plötsligt en lapp från 1977. Jag och fyra andra tjejer planerade att campa i Byske, men efter månader av planering backade plötsligt mina föräldrar och påtalade det olämpliga i att låta 13-åriga tjejer sköta sig själva i flera dagar. Då gjorde de fyra andra en liten namninsamling och gav till mina föräldrar med det mest lysande, retoriska argumentet världen hittills hade skådat.

Och kan man tänka sig: jag fick åka!
Och kan man tänka sig: jag fick åka!
Share
84 kommentarer

Kärleksbrevet jag minns

kärleksbrevEftersom jag och min djefla man träffades redan 1985, har mina fingrar inte darrande av rusande känslor och klappande hjärta öppnat månget kärleksbrev. Det första halvåret som vi kände varandra bodde vi på 60 mils avstånd och vi skickade visserligen kärleksbrev – men de handlade inte så mycket om kärlek. Han ritade snuskiga bilder och jag skrev (vad jag trodde var) roliga rim.

Jag hittade nyss en sajt som inleds med ett citat av Francois de la Rochefoucauld:

”Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek.”

Sedan följer helt logiskt 300 tips på hur man skriver kärleksbrev.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, brevväxlade jag med en 17-årig basketspelare i Stockholm. Breven som han skickade (som jag har knutit ett rött sidenband om eftersom jag har sett att man ju gör det på film) är alldeles fantastiskt romantiska och fyllda av längtan och saknad. Jag kan inte tänka mig att jag var lika romantisk – förmodligen redogjorde jag på mitt håll för stukade basketfingrar och antal satta straffar på senaste träningen.

Det var en ytterst underlig kärlekshistoria; vi hade nämligen aldrig träffats. Jag föll pladask för honom på en basketmatch, sprang fram och tog en bild på honom och lyckades på omvägar och via ombud få kontakt. Och han visste precis vem jag var. Det hela tog slut när vi började umgås på riktigt.

edgar_frances

Poeterna Edgar Allan Poe och Frances Sargent Osgood skickade kärleksbrev till varandra, och det här är ett i min smak – från honom till henne:

For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
Search narrowly the lines! they hold a treasure
Devin– a talisman-an amulet
That must be worn at heart. Search well the measure –
The words – the syllables! Do not forget
The trivialest point, or you may lose your labor
And yet there is in this no Gordian knot
Which one might not undo without a sabre,
If one could merely comprehend the plot.
Enwritten upon the leaf where now are peering
Eyes scintillating soul, there lie perdus
Three eloquent words oft uttered in the hearing
Of poets, by poets – as the name is a poet’s, too,
Its letters, although naturally lying
Like the knight Pinto-Mendez Ferdinando-
Still form a synonym for Truth – Cease trying!
You will not read the riddle, though you do the
best you can do.

Ni ser de fetstilsmarkerade bokstäverna? Så fint. Men jag måste säga att stackars Edgar Allan Poe påminner lite om Fredrik I:s uppstoppade lejon på Gripsholm:

Men nu tillbaka till kärleksbreven.

Sid Vicious gjorde det enklare för sig när han förklarade sin kärlek till Nancy Spungen (som han förmodligen mördade en tid senare enligt hennes mammas bok som förresten är mycket bra). Han gjorde en lista utan rim och hemliga bokstäver:

Skärmavbild 2013-01-27 kl. 23.45.56

Här kan ni läsa exakt vad Sid skrev.

Och slutligen det kärleksbrev som jag minns bäst och än idag kan citera. Jag fick det av en kille i Dallas (high school igen, ja) under en study hall/detention-sittning.

(Detta tarvar förklaring. Study hall var en ”lektion” där man satt och pluggade för att man inte hade någon lärarledd lektion just då. Håltimmar existerade inte: var det ett hål i schemat, gick man till ett av lärare bevakat klassrum och pluggade. Men där satt även busarna som hade fått detention – kvarsittning. Det innebar att alla som ville plugga stördes av alla som inte ville plugga. På ett väldigt diskret sätt. Annars fick man ju ännu mer detention.)

Så här satt vi inte.
Så här satt vi inte.

Där satt jag tyst och läste ”The Scarlet Letter” när ett handskrivet brev landade på bänken. Jag tittade upp och rakt i ögonen på en kille som liksom jag var utlänning. Han pekade på brevet och på sig själv. Jag öppnade brevet medan killen med ett jättestort leende tittade på mig. Där stod på knagglig engelska:

”I love you like death and I want to be with you forever. You must love me too. If you don’t love me you are like a stone who has no feelings and I will hate you and never speak again.”

När jag tittade upp igen, log killen fortfarande mot mig. Men så satte han pekfingret över läpparna och formade dem till ett sssccchhh. Det ruskiga är att jag inte har något som helst minne av hur jag löste detta problem eller om han någonsin talade igen.

Share
63 kommentarer

Ruskväderssommar

Inte vet jag hur ni har det, men jag har fem barn som inte vill göra annat än att sitta vid datorn eftersom det bara regnar och blåser vareviga dag.

Det är alls inget fel på datorn, men precis som att man enligt mig måste äta grönsaker till måltiderna, måste man ibland datorpausa och göra något annat. Hemma hos oss har vi på ett väldigt demokratiskt sätt beslutat att man kl 10–17 ska göra något annat än att spela datorspel. (Att t.ex. skriva mejl är ett undantag.) Idag har vi skrivit brev. Pappersbrev.

– Varför ska jag skriva var jag är längst upp? Alla som vi skriver till vet ju var vi bor!
– Eh. När man skriver pappersbrev skriver man staden och datumet längst upp i högra hörnet. Man kan säga att det är en tradition. Oj, skriv 2011 också. Dääääär.
– Tror du att dom som får breven inte vet att det är 2011?
– Jo, fast om dom vill spara brevet och läsa det igen om ett par år kanske d…
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
– Jag!
– Jamen jag skriver ju inte till dig!
– Eh.

Det svåraste var dock att hitta på något att skriva. I ett mejl ”kommer ju allt automatiskt”, sa barnen. Vi kom inte riktigt igång förrän jag dikterade för dem hur breven kunde inledas:

”Hej, mamma tvingar oss att skriva pappersbrev för att vi ska lära oss det.”

Såja. I eftermiddag blir det adressuppletning och frimärkesklistring. För att få den rätta känslan ska vi använda slickapåklistretmärken och inte de där nya klistermärkena som ju är rena rama fusket.

Nu funderar jag på om vi imorrn ska fokusera på skosnöresknytning, träskosprint eller strumpstoppning. Eller om vi lägger ner allt och istället koncentrerar oss på att kolla på för allmänbildningen livsviktiga filmer som dessa:

”Tillbaka till framtiden”
”Tillbaka till framtiden”
”War Games”
”War Games”
”Breakfast Club”
”Breakfast Club”
Share
44 kommentarer

Sex faxar i en faxlåda?

Jag gillar inte brevlådan, förlåt, det heter postlådan. Den är bara full av räkningar; jag vill att alla skriver pappersbrev till mig! (Naturligtvis kan jag blogga om resultatet – man är väl inte dum.)

Fast förresten. Vem är väl jag att komma här och komma och propsa på kuvert med frimärke och svårläst handstil. Vad vinner man på att få bokstäver i ett papperskuvert jämfört med i ett mejl? Hur jag än tänker, kan jag inte komma på en enda fördel med pappersbrev – frånsett den nostalgiska faktorn.

Kan ni?

När vi nu är inne på det nostalgiska, så faxade vi häromdagen.(När jag senast skrattade överlägset åt en fax, protesterade bl.a. kommentatorerna hakke och Ullah vilt och berättade att faxen var deras livlina till verkligheten. Men faxas det verkligen fortfarande? För oss var det hur som helst såpass annorlunda att jag fotograferade händelsen.

Ringer upp ...
”Ringer upp …”

Personen (i Stockholm) som vi skulle faxa till hade ingen skrivare, men behövde ha en konsertbiljett utskriven på studs. Man skulle naturligtvis kunna göra på andra sätt – kanske knacka på och be grannen om hjälp eller mejla till … hm. Finns det utskrivningsinstanser på stan? Kan man komma med ett pinneminne (minnespinne, usb, kärt barn och så vidare) och be om hjälp med utskrift? Jag undrar jag … Har jag snubblat över en ännu inte uppfunnen, lukrativ bransch? Que? Vabaha? Say what? (Jag hör hur alla vrålar framför sina skärmar eftersom jag skriver i realtid och allt läggs ut bokstav för bokstav.) Jaså, internetcafé, säger ni. Jahaja. Äsch. Men orka.

Nu ska vi faxa!

Sända från glas? Ja eller nej? Skål!
”Sända från glas? Ja eller nej?” Skål!

Min djefla man! Kooooom! Vilket glas ska vi sända från? Och varför? Vilka glas menar den?

Lagrar fax. Sida 1.
”Lagrar fax. Sida 1.”

– Min djefla man! Koooooom! Visste du att vi har ett faxlager?

Jag funderar på om faxlagret är beläget strax bredvid vinkällaren. Det ser väl ut som papyrusrullslager i så fall?

Precis så här ser ett faxlager ut!
Japp. Precis så här ser ett faxlager ut!

(Ungdomar: faxpapper är, förstår ni, en speciell sorts papper som kommer på rullar och som inte funkar så bra eftersom texten bleks med tiden. Under min tid på Nationalencyklopedin faxade vi hej vilt kors och tvärs över världen och varenda mottaget fax fick plattas till och kopieras till vanligt papper innan det arkiverades. Regnskogen grät.)

"Skriver ut rapp: Faxsamtalsrapp," (NEJ! Nu får vi aldrig veta vad som kommer efter det där kommatecknet!)
”Skriver ut rapp: Faxsamtalsrapp,” (NEJ! Nu får vi aldrig veta vad som kommer efter det där kommatecknet! Eller är det en punkt? Säg att det är en punkt!)

Ah. Jag och faxen är nu kompisar. För att jag tror att den som jag tycker att musikstilen rap ska stavas rapp. NE:

”Rappens rytmiskt talade, rimmade text är en sorts improviserad gettopoesi, kodad på ett eget språk och framförd till ett repetitivt ackompanjemang dominerat av trummor, bas och scratcheffekter.”

Nu är bara frågan hur man faxsamtalsrappar. Vem kan rimma på Dual Tone Multiple-Frequency?

Fotnot:
Vi misslyckades. Det tutelituuutpep som det skulle, men i andra änden kom ingenting ut. En besviken faxägare som hade kopplat alla sladdar rätt och tryckt på alla knappar som skulle tryckas på, hade inget faxpapper kvar.

Share
49 kommentarer

Språkbrev från maktens korridorer

Det är alltid lika trevligt när Riksdagens språkbrev droppar in. I nummer 82 skriver språkvårdaren Jonas Bergenfalk lättläst och pedagogiskt om ordbildnings-oklarheter och böjnings-brydsamheter. Till exempel får vi veta varför det är så tokigt att skriva ”avslut” istället för ”avslutning” eller att varför man bör skriva ”bostadslåntagare” med ett utan foge-e.

Nördigt? Javisst. Vi äro nö-ördiga a-a-a-lla!

Prenumererar gör du genom att skicka ett mejl till jonas.bergenfalk snabel-a riksdagen.se.

Komplettering 7 januari
Språkpoliserna fick mejl från Jonas Bergenfalk:
”Jag såg den lilla notisen om Riksdagens språkbrev i din blogg. Trevligt! Tyvärr måste jag ändå resa en liten invändning mot texten såsom den blev formulerad. Jag tycker inte på något vis att det är tokigt att skriva ”bostadslånetagare”. Tvärtom tvekade jag länge om vilken variant jag skulle rekommendera innan jag bestämde mig för varianten utan -e-. Som jag försökte redovisa finns det ju goda skäl för och emot båda stavningarna. Nåväl, det var inte så viktigt; det var hur som helst trevligt att bli omnämnd. ”

Share
4 kommentarer

Brev

Jag dök in i mitt minnesskåp för att leta efter fotokatalogerna från gymnasiet. Nu har jag ju letat i snart en vecka, så jag borde verkligen ge upp och hitta på något mer konstruktivt, fast … nej. Här ska letas. Minnesskåpet är sprängfyllt av tidningar, skolböcker, foton, virkade mössor, snuttefiltar, medlemskort, barbiedockor, autografer och listor på vilka killar som stod högst i kurs.

Men nyss välte jag ut ett års brev på golvet. Det är 1984-bunten och det är så ofantligt imponerande att jag måste visa upp skatten.
Detta är alltså de brev jag fick. Antalet brev jag skickade är säkert det dubbla. Den lilla anteckningsboken är mina ”kopior på skrivna brev”. Antingen skrev jag med karbonpapper emellan och fick på så sätt en exakt kopia, eller så antecknade jag i den lilla boken vem jag hade skickat till, vilket datum samt vad jag skrev. Naturligtvis är mina brev intressantare att läsa än de jag fick, så jag börjar med att läsa i anteckningsboken.

Brev till Bästisgrannen 840215
Plannja förlorade.
Alvik -Solna 88-82 Yttergren + Nyström.
Blackeberg-Plannja, dålig match
Bjöd Jönsson på paj.
Bosse hit.
Knäna gör ont.
Gjorde 23 poäng.
Bjöd Jörre på paj.
Martin kommer i morgon.
Ska skriva till Ulf B.

Jag är ju rena rama Strindberg. Ge genast ut min brevväxling i 15 band. En annan sida!

Brev till Robban 840112
Går på kryckor.
Marit ska ha mig till att dansa jazzbalett.
Jag vill spela teater i Sydeuropa.
Larry lät mig följa med till Luleå som maskot.

Robban? Vem är Robban? Jazzbalett? Sydeuropa? Va? Har jag lobotomerats någon gång mellan 1984 och 2007? Hjälp.

Brev till Jörre 840618
Spanjorerna tar över världen, i alla fall Skogaholms. Jag har fått 2 685 kr för två veckor och slängt en limpa i huvudet på förmannen. Nya rekordet är 250 flyttade skivade långfranskor på fyra minuter. Nu ska jag rymma till London och äta blodpudding. Har problem med raggsockorna, du vet.

Detta måste vara skrivet i kod. Visserligen sommarjobbade jag på bageri, men … blodpudding i London? Raggsockor i juni?

Kan man beställa en liten student som går igenom brevväxlingen under 20 år, tolkar handstilar och letar upp Bosse, Jörre, Jönsson, Larry, Robban, Marit, Ulf B. och Martin samt raggsockorna?

Nu måste vi reflektera över den tekniska utvecklingen. Vi skriver som aldrig förr – nästan alla skriver mejl och några bloggar på bloggar. Men går skrivarna varma? Skriver ni ut era välformulerade mejl på papper? Backuppar ni alla era fantasifulla blogginlägg på papper? Vad kommer egentligen att finnas kvar för forskarna om 100 år?

Ok, ber ni mig att idag få ut dagboksanteckningar som är sparade på floppy-disk eller diskett, så står jag strax på huvudet i källaren, letandes efter de antika datorerna. De finns där, det går – men det är svårt. Nu tar jag fram en brev-anteckningsbok från 1982. Ah! Äntligen något som låter bekant!

Brev till Erik N 821018
Jag har glömt allt, kommer inte ihåg ett dugg, helt tom i bollen är jag och skall så förbli, jag lovar.

Jahaja. Jag håller mina löften, jag.

Share
27 kommentarer