Den här informationen gick ut via Eskilstuna kommun i juni:
Skrivglädje!
Måndagen den 14 augusti öppnar Mälardalens Högskola dörrarna för alla som gillar att skriva och som har gått ut nian eller som går på gymnasiet!
Lotten Bergman kommer att under dagen lära ut skrivknep, tipsa som roliga och intressanta texter som kan fungera som inspiration och svara på alla frågor som tänkas kan eftersom hon kan allt om skriven text! Ta med dig en dator om du har en, annars kan du få låna!
Veckorna gick utan att någon anmälde sig.
Till slut gjorde jag ett allmänt upprop bland vänner och bekanta på Facebook, och fick ihop fem intresserade gymnasieungdomar plus en mamma till en väldigt skrivintresserad tjej (som inte fick ledigt från sommarjobbet).
Poängen med skrivglädjedagen (i MDH:s regi) var att ingen skulle skriva under press och att all negativ prestationsångest skulle vara som bortblåst. Alltså gav jag dem uppgifter, men frågade inte hur det blev, bad dem inte läsa upp och gav dem inte ens en smula kritik. Till exempel bad jag dem skriva
- en dagbokssida om när de först träffade mig
- en text om tre saker som de själva fick välja (jag hade med mig två megastora resväskor med prylar)
- om hur det känns när man får en present som man egentligen inte vill ha.
– Vad tänker ni på när ni ser den här? sa jag och höll upp en perfekt, vit sten.
– En rumpa!
– Så ni tänker inte på en bok som heter ”Den vita stenen”?
– Nej!
– Jo jag!
– Och jag!
– Den vita vaddå?
– Det här, förstår ni, handlar om gemensamma referensramar, sa jag och berättade om allmänbildning.
– Lotten, vad heter det när man inte rynkar pannan utan gör så här?
– Man höjer på ögonbrynen.
– Hur stavar man till abonnemang?
– A-B och sedan två N. Kolla i SAOL-appen för säkerhets skull.
– Men hur ska man veta vad man ska bli när man blir stor?
– Det vet man nog aldrig.
– Ska man alltid följa alla konventioner och regler?
– Konventioner, njaaaää. Regler … nej. Skrivregler – ja. Fast kanske inte alltid.
– Onomatopoesi är jättehäftigt!
– Verkligen! Egentligen kan man kanske säga att alla ord är onomatopoetiska? Testa!
– Kartong!
– Peruk!
– Äckelsistatstikminister!
– Strumpa!
Det var oerhört roligt, fnittrigt, intressant, rörande och allmänt trevligt. Men min största upplevelse var nog när jag visade en typisk, trist instruktion som man kan få i skolan när det gäller skrivande. Då reagerade ungdomarna häftigt genom att rygga tillbaka och utbrista nääää! – för de trodde att jag menade allvar.
Så här skapar man nämligen inte skrivglädje (anser jag):
Sedan smög jag in några av mina älskade skrivregler bland råden om hur man skriver när man har fastnat och fått kramp (sätt dig påklädd i badkaret!) och vips, hade sex timmar gått.
På vägen hem saboterade jag – full av skrivglädje – en ATG-lapp i en affär emedan den bröt mot en skrivregel.
O! Aha! Ahaaa …
Ska det vara någonting efter informationsbiten (som är först) som jag inte ser, eller är det ett vitt fält med avsikt? Asså, inte ens en kraschad bild utan bara ingenting alls … och under ”ingenting alls” står det ”(via GIPHY)” vilket är en länk men en död länk för mig ty datorn säger att förbindelsen inte är säker.
Åsså ser jag ett litet litet korrfel:
all negativ prestationsångest kulle vara som bortblåst. Kulle kulle kullerbytta! Jarl! Kulliga kor! Vad kullig du är!
Men framför allt vill jag skrika **Fyyyyy! Huuuuuuu! Blääääääääää!** åt tråååååkinstruktionerna. Det var det gruvligaste, så illa såg ingenting ut när jag gick i skolan (inte ens sk Praktisk svenska på högskolan höll sig med någon som ens påminde om sådana fnösketorra fjomperier).
Det kan vi göra igen någon gång! Och sedan någon gång till… Och kanske någon till. Tack för en jättehärlig dag, det är så sällan man får skriva enbart för sin egen skull!
(På måndag väntar mig åter kunskapskrav och betygsmatriser. Usch!)
Heeej Emma-Karin! (Som var en av ungdomarna!)
Och jaaa, Annika: det ska vara en jättefin gif där. Ska se om jag kan laga eller måste göra den till en bild bara. Kulle Kulle Kulle, den jarliga kullen. Ack, men bort ska han!
Jättegullig (jättekullig!) unge, dock icke gif. Som jag först skrev ”fig”, det var förvånande. Ibland undrar jag om min hjärna i själva verket är involverad i och upptagen av helt andra saker än dem jag är medveten om. En hel tomtestad på loftet.
De tråkiga instruktionerna är verkligen tråkiga, men själva poängen, att fundera över vad man egentligen vill säga, till vem och hur, är ju jättekul!
Annika: Jag bytte gifen mot en stillastående funderarbild!
Upp flyga orden, tanken stilla står …
Bilden är helt förtjusande (och jag använder ”förtjusande” i alldeles uppriktig och allvarlig och alls icke ironisk mening, får man det i det här landet nuförtiden?).
På tal om språk har jag läst en följesedel/instruktion och haft oförmodat roligt. Dels är det förstås alltid lika skoj att varje instruktionsblad är så innerligt detaljerat, någon har tänkt på varje fråga/bekymmer/felhantering som någonsin skulle kunna uppstå. Dels är formuleringarna så oerhört omsorgsfulla, allvarliga och expertartade att jag blir matt av glädje, dessutom har jag lärt mig saker jag aldrig har vetat.
Munnen indelas i kvadranter.
2 minuter är inte bara 2 minuter, de är ”den professionellt rekommenderade borstningstiden” och de passerar inte i största allmänhet, de ”uppnås”.
”Fukta tandborsthuvudet och applicera önskad tandkräm”
”Förfluten borstningstid memoreras”
… och så vidare. Förfluten borstningstid memoreras, det är ju poesi!
Memorerar du din borstningstid?
Om inte, vem gör det åt dig?
Tänderna står i kvadranter
längtande önskad tandkräm.
Längtande borsten.
Ack, borsten, memorerad.
Minnesbetan minnesbetar.
(Här i båset finns större poeter än jag, vet jag, men frestelsen blev för stor)
Denna onsdags nobelpris tilldelas Annika!
Dessutom är det ju en oerhört bra skrivövning: ”beskriv med minst 20 meningar hur du gör när du borstar tänderna”. Alla som nämner att borstningstiden ska memoreras får naturligtvis högsta betyg.
Just så fnösketorra fjomperier har jag stött på mången gång i yrkeslivet, vanligen i någon presentation om presentationsteknik för säljare och tekniker. Men inte hjälpte det.
Nästa gång byter jag ut dem mot lite av Annikas poesi!
Jag blev mest nyfiken på dockan. Kan man få se mer än benen? Heter h*n något?
(Jag brukar få hålla i mig för att inte köpa alla dockor på loppisar, eftersom jag tycker så synd om dem. Senast följde en femcentimeterstyp med hem i utbyte mot 1 krona. Hon heter Minty och har nu flyttat in hos Karin, Birgitta och Jane i dockskåpet.)
Dockan är ointressant (se bild) och heter Kajsa – men är inte den ursprungliga Kajsa som jag fick 1966. Hon har tyvärr inga kläder kvar, för allt var stickat och mumsmums för malen för kanske 20 år sedan.
Där ser man: nu hamnar även mina bilder på sniskan.
Vi håller tummarna för dej i morron. Torsdagar lär vara särskilt gynnsamma operationsdagar. Lille M fick nackskott när vi var på landet och åt kräftor och han sympatiserar särskilt hjärtligt med dej. Han går nu hos den brutale fysioterapeuten och blir misshandlad. Han (Lille M, alltså) tycker sej märka att värken bedarrar lite när han spelar cello. Vad finns det för instrument för ett visset knä? Tramporgel, kanske.
Är inte det här Kajsa? Hon är hemskt irriterande, enär hon ramlar ur linneskåpet varje gång man ska lägga in eller ta ut lakan.
Klart OT:
Opera på Skäret?
Flerårig tradition.
Operaloklen. gammalt trälager (med underbar akustik) vid vackra Ljusnaren.
(Besökte förra årets föreställning av Hoffmans Äventyr)
Granne till SG
I år Madama Butterfly.
Recensioner http://tinyurl.com/y7ay937a
Biljetter till återstående föreställningar finns förhoppningsvis fortfarande kvar. http://www.operapaskaret.se/biljetter/
Stackars lilla dockan som trillar ur linneskåpet! Dock tror jag att hon heter Katarina eftersom den ursprungliga Kajsa nog försvann …
Sitter hemma hos mamma nu, där jag ska sova inför operationen. Jag frågar henne massa om dockorna, men hon haltar bara iväg och hämtar sin egen celluloiddocka från 1938 eftersom hon inte minns ett endaste dugg om Kajsa och Katarinas öde. Men den heter Beata! (Se bild.)
Vi måste lista ut ett sätt att få bilderna på rätt håll!
Ökenråttan: Jag tror också att torsdagsoperationer är mer lämpliga än andra. Om inte narkosläkaren slår runt på lilla lördan, förstås.
Toi, toi på torsdan!
Jag var ju inte vaken just när hon infann sig i morse, men jag höll tummarna lite redan igår kväll för att vara säker på att hinna med.
Bra, bra, bra är vad det har gått och fortsätter att gå! (Tum tum)
Hur har det gått? Lever knäet? Är du hemma?
Väntar med spänning på båsmors första kommentar efter uppvaknande.
Min gissning. Före 19.00.
Flera gissningar?
Uppvaknande?
Har dom tid att söva folk på sjukan nuförtia?
Och vänta på att dom vaknar upp?
Jag trodde det var titthål som gällde. Sen kanske man får en käpp eller krycka (kan nog bli två i särskilt ömmande fall) och sen en spark i baken så man kommer ut i samhället igen och inte tär för mycket på de knappa resurserna.
Så, ungefär, tycker jag att det känns numera.
Ny gissning. Före 20.00.
Båsmor är ju tuff.
Fel av mig.
Det finns ju ett helt blogginlägg klart.
[…] Lotten! Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var […]