Inte vet jag hur ni har det, men jag har fem barn som inte vill göra annat än att sitta vid datorn eftersom det bara regnar och blåser vareviga dag.
Det är alls inget fel på datorn, men precis som att man enligt mig måste äta grönsaker till måltiderna, måste man ibland datorpausa och göra något annat. Hemma hos oss har vi på ett väldigt demokratiskt sätt beslutat att man kl 10–17 ska göra något annat än att spela datorspel. (Att t.ex. skriva mejl är ett undantag.) Idag har vi skrivit brev. Pappersbrev.
– Varför ska jag skriva var jag är längst upp? Alla som vi skriver till vet ju var vi bor!
– Eh. När man skriver pappersbrev skriver man staden och datumet längst upp i högra hörnet. Man kan säga att det är en tradition. Oj, skriv 2011 också. Dääääär.
– Tror du att dom som får breven inte vet att det är 2011?
– Jo, fast om dom vill spara brevet och läsa det igen om ett par år kanske d…
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
– Jag!
– Jamen jag skriver ju inte till dig!
– Eh.
Det svåraste var dock att hitta på något att skriva. I ett mejl ”kommer ju allt automatiskt”, sa barnen. Vi kom inte riktigt igång förrän jag dikterade för dem hur breven kunde inledas:
”Hej, mamma tvingar oss att skriva pappersbrev för att vi ska lära oss det.”
Såja. I eftermiddag blir det adressuppletning och frimärkesklistring. För att få den rätta känslan ska vi använda slickapåklistretmärken och inte de där nya klistermärkena som ju är rena rama fusket.
Nu funderar jag på om vi imorrn ska fokusera på skosnöresknytning, träskosprint eller strumpstoppning. Eller om vi lägger ner allt och istället koncentrerar oss på att kolla på för allmänbildningen livsviktiga filmer som dessa:
Nu måste det bli sommar!! GAH! Jag blir galen!
Såg en jättefin instruktion till hur man gör en vacker bok att stoppa in sina frimärken i, med små genomskinliga kuvert där frimärkena skyddas från fukt så de inte geggar fast och bakom de genomskinliga kuverten fanns gamla kartor. Hur fint som helst. OM MAN KAN BÄNDA LOSS DE JÄVLA FUSKFRIMÄRKENA (klistermärkena) eller klippa på exakt rätt ställe och sedan peta in dem i sin lilla bok? BLÄ! Men rent generellt tycker jag det känns bättre med klistermärken än att behöva slicka och gegga på vanliga. Men de går inte att ta isär på ett vettigt sätt utan perforeringen.
Och det här blev en alldeles för lång och illa skriven kommentar av en som tar en paus från halsbandstillverkning – vampyrsångträning – översättning – hej.
Vabaha, ”för lång kommentar”? Icke då, sådant har vi då aldrig hört talas om här uti båset.
MEN vilka snygga kläder vi hade på 1980-talet. I alla fall om vi såg ut som skådisarna på bilderna ovan, och det gjorde vi väl. Jag ska genast gå och ta på en t-shirt under min skjorta.
Frukostklubben har jag inte sett på länge, jag vill minnas att den är bra. Vårgejms har jag inte sett, men jag minns reklamen på bussarna i Linköping när den gick på bio.
Ni kan väl samla daggmaskar och pressa till en samling? Studera körkortsfrågor eller spela fyrmanswhist. Analogt.
Klipp gräset med den nya fina klipparen. Spela regnkrocket, det är riktigt uppiggande, eller regnbadminton. Eller varför inte renovera valfri del av huset? Det finns säkert någon vägg som behöver målas eller ett golv som behöver bytas.
Min son (21-åringen) ringd till sin mor och frågade var han skulle placera frimärket. Och glatt basunerade han ut på Facebook att han fått brev med handskiven adress…. ni vet sånt som mamma och pappa fick!!!!
Några år senare hade vi t-shirt utanpå skjortan istället.
Ni kan ju alltid sammanställa och utnämna och ha er. Hattar alltså.
Mhm, Christer — jag hade något i bakhuvudet som skramlade. Huvudbonaderna! (Återkommer förstås – jag ska bara …)
Nästa steg bör väl vara att faxa något?
Som alternativ kan ni pressa blommar till herbariet, typisk sommarsyssla.
Stooooppp! … blommor … ska det vara.
Filmtips: St. Elmo’s Fire.
Saker jag gjorde på mina sommarlov: åka hölass, kliva upp i ottan och vara med på mjölkningen (kor + mjölkmaskin = spenvarm mjölk som aldrig har sett insidan av en kartong), ligga i hängmatta och tugga på grässtrån och göra INGENTING, bygga koja i skogen, ha picknick med vänner i skogen, gå vilse (även det i skogen) …
Det finns en uppsjö med saker som dagens barn aldrig har gjort – de borde inte ha några sysselsättningsproblem! Fast jag lider självklart av exakt samma problem som bloggförfattaren. Det där med att skriva brev var en bra idé – själv tvingar jag mina barn till gymmet och så har de fått tillstånd att måla huset. (Oj, vad glada de blev!)
Ni kan väl skriva på skrivmaskin. Min kollega rensade i garaget tillsammans med 12-åriga sonen. I ett hörn låg en gammal elektrisk skrivmaskin och sonen undrade vad det var. Den pedagogiska fadern stoppade kontakten i väggen, stoppade i ett papper och skrev en rad. Sonens spontana kommentar:
”- Kolla, den printar direkt.”
”Kolla, den printar direkt.”
Åh. Lycka. Man blir ju alldeles tårögd.
När man skriver pappersbrev skriver man även för eftervärlden. Därför måste man skriva var man är och vilket år och datum det är och så där. Jag har de senaste åren haft anledning hetsa upp mej avsevärt när jag läst brev och kort som daterats ”6 juli”. ”Men vilket år?” skriker jag då i desperation. Den som skulle kunna svara mej är död sen snart 20 år.
Om jag orkade skulle jag berätta om när äldste sonen hittade breven som Lille Maken och jag skrev till varann när han (lille M, inte sonen) var ute på fältövningar. Tänk om det hade varit på datortiden som vi kommunicerat med varann! Flera gånger om dan. Då skulle allt ha varit borta nu. Synd.
Jag tvingar ibland mina barn att spela brädspel, mest för att jag tycker det är så kul själv. Fast ibland blir de fångade av t ex Monopol (typiskt sommarlovsspel). Har också tvingat dem att lägga pussel, vilket oftast slutar med att jag (eller någon annan vuxen sommarstugeinvånare) sitter och pillar till sent på nätterna.
Måste också berätta om en reflektion från den yngre, digitala generationen. (Nu blir det en så´n där´n lång kommentar igen).
En tonåring fick en LP-skiva spelad för sig och utbrast: – Men hur stegar man mellan låtarna?
Man Grey: Så rart! Och på pricken!
Jag undrar om makens väldigt analoga skrivmaskin fortfarande finns i vår ägo; den som han knattrade ner examensarbete på medans jag försökte somna i andra änden av studentrummet, några meter bort.
Mina barn har också uppvisat förfärande okunskap i kuvertkunskap. Jag tror dessvärre inte att det är bortnött.
Mahjongg spelar vi väldigt analogt då och då.
Det känns som att jag har nån nyligen inträffad ”digitalgenerationen möter analogt” där jag borde ha minnet, men de har inte riktigt träffat varandra.
Eller så var det bara att jag reflekterade över ”män med walkie talkie” när jag gick in på Gamla Stans tunnelbanestation igår och tänkte nåt om att det där hade varit svårt att urskilja idag.
De där som kollar vårt elektroniska flöde, hade de kunnat spåra sånt idag?
Och så inser jag att det kanske finns de i läsekretsen som inte förstår vad det där sista stycket syftar på.
Oj så tiden går.
Det påminner mej om när jag härom året hittade vår analoga systemkamera som legat nedpackad sedan den digitala gjort entré i familjen. Ungarna hade aldrig sett den. Den fungerade fortfarande och det satt film iden. Jag tog en bild och genast ville ungarna se den. Döm om deras förvåning när dom inte hittade någon display på baksidan. ”Hur ska man kunna se bilden?”
Jag tror det var Lasse Åberg som påpekade att när han var liten sa föräldrar saker i stil med:
– Nu får du lägga undan serietidningen och läsa en bok!
Vilket nu (det var några år sedan) bytts mot:
– Nu får du stänga av tn:n och läsa en serietidning!
Och så vidare…
Måste säga att det var en förvånande fröjd, för förvånansvärt många inblandade, när vår xbox gick sönder. Glada brödrar som lekte med lego, spelade boll utomhus och sköt luftgevär (även det utomhus).
Egentligen är det lite skrämmande, den hastighet som utvecklingen har.
För inte så länge sen var tv svart-vit, ringa hem för skjuts kunde man bara göra från automater på stan – om de var hela och man svor när bandspelaren hade trasslat kassettbandet.
Nu kan vi snart nå allt och alla, var som helst och när som helst.
Japp! Jag kan till exempel i detta nu sms:a till Trettonåringen som är vid badsjön med sina kompisar. Han intygar nu att han fortfarande är vid liv och jag kan sluta oroa mig i några minuter i alla fall.
Vår X-box gick också sönder. Jättetrist var det, sa alla. (Jag har inte spelat tv- eller datorspel sedan 1987.)
En kompis har en son född 1987. Han hjälpte sin mor att flytta och skulle bära in samt installera musikanläggningen, bestående av cd-spelare, kassettbandspelare och längst upp en gammal hederlig skivspelare. Han ställde hela härligheten på högkant … ”Vadårå, det spelar väl ingen roll?”
Jag har förtvivlat försökt få sönerna att förstå att ”vanliga skivor” är de stora svart med hål i mitten, medan de små silvriga heter ”CD”.
Det här är ju fantastiskt roligt! Att ställa stereon på högkant!
Är läge att vara lite demokratisk även i mitt hem. 10-17 it is. Men ingen är ju hemma för att kolla. Attans.
Mina barn är nog aningen för gamla och kommer ihåg för mycket av den analoga tiden för att vara riktigt roliga. Däremot låg jag i framkant i min ungdom och var med och skapade den här föregångaren till Gameboy redan 1984 (39 sekunder in i klippet, ni behöver inte se hela filmen. I alla fall om det inte regnar.).
Hihihi, kolla på Niklas’ klipp! ”Akta lacken pappskalle”, det var ju jättekul! (Man kanske ska se Jönssonligan i sådana småportioner?)
Innan ni kommer till sekund 39 kan ni se hur både jag och Ulf Brunnberg helst vill åka över farthinder.
Hohohooo, ”hur köööör du”, hjälp vad roligt! (Nej, jag har verkligen inte tid att titta på hela filmen, Niklas. Komma här och störa, jag ska ju städa nu.) ”Akta moppen”, hihihi.
Var i världens geografi är ”Fängelse” placerad?
Om det skulle införas 10-17-regeln här så skulle snart båda ungdomarna vara ur boet. (Den ena har de facto bara själva flyttstädningen kvar.)
Askungedatorn som en gång i tiden stod först i nätverket är numera tjuvkopplad av ett trådlöst.
Men Niklas, det där såg ju superklurigt ut! Var det både radio, fax, kassettbandspelare, telefon, gameboy och fartkontroll i den?
@Cecilia N: Filmens och verklighetens geografi är två olika saker. Vanheden börjar sin färd på Polhemsgatan (vägbulorna) norr ut, rundar sen rondellen utanför Karolinska Sjukhuset i Solna för att sedan parkera på Skeppsholmen.
Jag är inte helt säker på var Dynamit-Harry börjar sin färd men den fortsätter genom Rålambshovsparken sydvästvart för att så småningom förena sig med Vanheden på Skeppsholmen.
Lite förvånande är det att den gemensamma färden sen går ut på Kastellholmen (observera den roliga skylten”Till Fängelset”) för att sen sluta vid Danvikshem på Kvarnholmen ganska långt därifrån där ”Fängelse” är placerad ovanför en port (som också är ett filmbygge).
Jag skulle vilja sitta på en pinne inne i Niklas’ minne.
Det roligaste med den här filmen är ju annars klockan på Stadshusets torn, den som de hamnar på i slutet. Den som inte finns.
Förlagan till de scenerna är från en dansk film om Olsenbanden där de hamnar på klockan på Rådhuset i Köpenhamn. Om man tittar noga så ser man att stadshusklockan är en kopia av den danska rådhusklockan. Dessutom byggdes klockan och filmades klockscenerna i Köpenhamn. Avståndsbilderna på Stadshuset med klocka lades ihop i lätt panik i en studio i Gröndal eftersom de renoverade Stadshustaket och satte byggnadsställningar på hela tornet vilket vi inte hade en aning om. Den enda fördelen med det var att vi lätt kunde filma uppifrån tornet ner mot marken när vi kastade ölflaslor och stegar (gjorda av balsaträ för säkerhets skull). Och så har jag varit högst upp på taket och klappat kronorna.
Jo jag vet ju att man kan klippa ihop färder jättekonstigt. (Undrar om de inte kört Göta-Kanal-båtar hit och dit på ett och samma avsnitt t ex.)
Aha, Danvikshem. Var det det som något skepp gjorde salut för i tro att det var Stockholms slott?
Jag hade en annan gissning utifrån min barndom, ett ställe som jag dock inte har alltför klara minnen av.
Att skylten var fejk anade jag, men inte att själva porten skulle vara det.
Visst är det nåt sånt i Fanny och Alexander också? Det gås in genom dörrar till teatern men man kommer bara en halvmeter in bakom dem. Jag har inte sett filmen, men syrran bodde i Uppsala och berättade det.
Fick anledning att söka på din blogg och fann då detta löfte.
Hur blir det med kursandet?
Alla filmer är fejk från början till slut. Alla. Även dokumentärer eftersom det är någon som väljer vad som visas.
Dörrar går fel, gator går åt fel håll, personer som ser ut att stå och prata med varandra är inte ens i samma rum. Det som ser ut som ett rum är en liten hörna i en studio, det som ser ut som en studio är uppbyggt i en annan studio och bara fejkat.
Och jag har inte alls tid med det här. Jag packar för att åka till Gotland imorgon. Annars kunde jag hålla på ganska länge och berätta om fusk och fejk.
Någon som har sett den fantastiska filmen ”Ligga i Lund”? Där cyklar en tjej omkring huller om buller och kors och tvärs på ett sätt som gör att eventuella lundakännare blir alldeles vilse i mössan.
Cecilia N: Du menar busvisselkursen? Den är inte bortglömd, den är lika lite bortglömd som t.ex. huvudbonadssammanfattningen och sommarpratsambitionerna. Jag ska bara …
För övrigt är jag på väg mot Stockholm på ett (håll i er) … FÖRSENAT tåg!
Jag åkte buss till och från Stockholm nu de senaste dagarna. Massa timmar och alldeles i tid. Och billigare.
Något smalare säte och man var tvungen att sitta fastspänd och toan är väldans minimal. Men på det stora hela en väl fungerande upplevelse.
Det häftigaste var när vi kom i höjd med Solna Tingshus (är det ju inte längre, men det står så fortfarande). Då började busschauffören tacka för att vi åkt med det här bolaget, att vi skulle stanna på ”Stockholms resecentrum” (sa han ju inte, men jag minns just nu inte vad han sa). Där finns det anslutningar i form av tåg, pendeltåg, tunnelbana, andra bussar, flygbussar och taxi. Om vi ville ha hjälp kunde vi fråga honom så skulle han gärna hjälpa till och förklara.
Sen kom samma radda på: engelska, ryska, spanska och tyska! Vi frågade när vi hämtade vår väska om han hade varit beredd att svara på alla de där språken och det hade han varit sa han.
Busschauffören hemåt hade svårare att på engelska uttrycka att vi inte borde gå långt från bussen när vi gick ut och sträckte på benen när han stannade i 5 minuter om en stund.
Å andra sidan satt det en flicka och talade telefon med tydligt hörbar röst i bussen. Meningarna började på svenska men övergick nästan alltid till arabiska innan punkt. Det var en fascinerande ekvilibristik.
Det här med att kunna prata en farlig massa språk är en grej jag tror på. Om tio år kommer de att vara få som kan det, sanna mina ord.
(Säger jag mest för att få bli överbevisad.)
– Veeeeeeeeeeem sparar på gamla pappersbrev?
Ja, 1909-2011 sparades varenda brev som fann vägen fram till torpet=Skogslund.
Jag har nu sedan fyra år, då avyttringen beslutades, tömt alla byrålådor på dess innehåll och har nu lådvis med gamla brev i Viken.
Min mormor sparade t.ex alla brev jag skrev till henne när jag sommaren 1953 gjorde en 6 veckors resa i Italien. Det är fantastiskt att få bekräftat att mina minnen stämmer.
Och tänk så många bloggar jag har stoff till!
Detta med språk tror jag också mycket på. Jag blir ibland missförstådd när jag säger att jag tar mig fram i världen på alla fyra.
Detta med pappersbrev är också något jag tror på. Förra veckan hände en mycket tråkig grej, Jim Williams dog. Han var en stor idol för oss som jobbar med teknik. Jag var i färd att skriva en runa för en tekniktidning när jag behövde kolla lite fakta om en annan idol, som han samarbetade med. Så jag googlade Bob Pease.
VA!!? Död? Han också!
Jo. Så illa var det. Och när jag forskade vidare visade det sig att han kört av vägen, krockat med ett träd och avlidit. På väg hem från Jim Williams begravning. En obegriplig slump och något som gjorde många personer runt om i världen mycket sorgsna.
Jag kom då på att jag kommunicerat ganska flitigt med Bob i diverse ärenden. På senare tid per e-mail, men tidigare via PAPPERSBREV och att det troligen fanns några exempel på detta i gömmorna.
JÄSS! Hittade flera stycken. Några finns på http://www.gke.org/pub/files/Bobs_letters.JPG
Där kan Lotten få eldunderstöd när det gäller att pappersbrev kan vara intressanta och att det inte är så dumt att sätta ut ort och komplett datum.
Jo, jag har lärt mej att använda versaler i nationsnamn numera. Tror det var Bob som lärde mig. Han rättade direkt i breven och skickade tillbaka.
Kanske är det så, Skogsgurra, att fler och fler kommer att skanna sina pappersbrev och blogga om dem. Det är verkligen jättespännande att få kika in i ett handskrivet brev med yviga bokstäver och klotter i kanten.
Och ja, folk bara dör och dör.
mmm.. det är det enda vi kan vara riktigt säkra på…