Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2010

Skapare, byggare, uppfinnare … och så jag

Alla (definitionsfråga förstås) talar ideligen om Facebook och filmen om dess skapare Mark Zuckerberg. I de många intervjuerna berättar han att han inte drevs av vinstintressen, hämndbegär, berömmelse eller horder av groupisar. Nej, han ville bara skapa – bygga som när man av glädje bygger sandslott i femårsåldern. (Bygger era barn sandslott? Mina barn bygger datorspel i sand. Pjoff, paooo, djiongk, datank låter de när fingrarna åker omkring i sandspår som symboliserar en ”bana”.)

Visst låter det trevligt? Att inte drivas av annat än skaparglädje? Visserligen underlättar det om man mitt i glädjen råkar håva in ett par miljarder kronor för då kan man ju säga att … äsch. Nu ska jag berätta om två andra smarta projekt!

1.
En låtsastatuering för barn – en sådan som man blöter ner och trycker fast. Men istället för drakar och smurfar på bilden, bestämmer man själv motivet. På min skulle det ha kunnat stå så här:

Jag heter Lotten Bergman.
Om jag ser lite vilsen och ensam ut, ring 070-888 55 42.

Kolla här så fiffigt, enkelt och lättsålt. Uppfinnaren var 17 år och bekymrad över sin 4-årige lillebror, bara. Alla i korus nu:

– DET DÄR KUNDE JAG JU HA KOMMIT PÅ SJÄLV!

2.
Jag har väsktrubbel. Nu går jag omkring antingen med en jätteryggsäck som välter omkull gamla tanter på tunnelbanan eller så har jag en liten chic läderrygga som precis rymmer datorn – men inga adaptrar eller kameror. Och precis just då, när jag funderar över mina packåsneproblem, hittar jag denna jacka!

Egentligen är den ju inte genomskinlig utan ser ut som en helt vanlig jacka.
Egentligen är den ju faktiskt inte genomskinlig utan ser ut som en helt vanlig jacka.

Den har smarta fickor och smarta hål och tydligen är den till och med snygg (hihi, på engelska smart). Visserligen misstänker jag att man går lite som Groucho Marx, men ingen kommer ju att tvinga mig att fylla jackan med vattenflaskor och Ipaddor. Mer om den kan ni läsa på Unclutterer. Alla på en gång nu:

– DEN DÄR KUNDE JAG JU HA SYTT SJÄLV!

3.
Här tänkte jag fylla på med min egen senaste uppfinning som ska slå världen med häpnad. Men … nope. Det är helt tomt. Men kanske kan jag ta patent på en viss spårgörande sandleksak i pressad plast? Kom igen, peppa:

– BRAVO LOTTEN! DIN FRAMTID ÄR SÄKRAD I DEN LUKRATIVA SANDLÅDEBRANSCHEN!

Share
65 kommentarer

Äppelkriget är över

Eftersom vi tog in de sista äpplena igår, kunde snön äntligen falla inatt. Den hade verkligen stått och stampat i farstun och under en längre tid känt att det var dags att få vila lite. Jag pratade med snön tidigare i veckan och sa att man inte ska lägga sig ner att vila när det – eller man – är snö eftersom man då oftast dör och fryser ihjäl, men inte lyssnade snön inte.

Vad jobbigt det skulle vara om jag fortsatte att skriva sådär som om snön var en avlägsen kusin. För egentligen vill jag ju bara berätta om hur vi fick in äpplena i tid.

Först samlade vi in fåglarnas och de allmänt mosade äpplena.
1. Samla in fåglarnas fruktstund och de allmänt mosade äpplena.
Sedan tömde vi soptunnan på barn.
2. Töm soptunnan på barn.

Vår planerade färd till ett någorlunda närbeläget musteri gick åt pepparn eftersom musteriet stängde i lördags och vi ju inte var där då. Men vad gör väl det när man plötsligt står i köket med ett alldeles eget musteri?

3. Införskaffa maskinpark och personal i 8-10-årsåldern.
3. Införskaffa maskinpark och personal i 8-10-årsåldern.

I detta skede av äppelförädlingen var jag inte med, ska kanske tilläggas. Jag vet inte hur man mustar, jag vet inte om man måste skala och kärna ur och jag vet inte om man kan ta äpplen som har blåmärken (ergo brunmärken), men att ruttna äpplen inte ska med i kvarnen förstår jag.

Frågan är bara om äppelmustarbarnen förstod det, där de i flera timmar stökade omkring utan vuxenhjälp.

4. Räds inte mustens utseende utan kalla den glatt och snabbt bara för ”äckelmust”.
4. Räds inte äppelmustens utseende utan kalla den glatt och snabbt bara för ”delikat äckelmust”.

Det var ett kladdande och slabbande som inte stod långt efter min egen matlagning. Palt, Flygande Jakob eller äppelmust spelar ingen roll: man måste svabba däcket flera gånger dagarna som följer.

5. Använd kaffefiltren som inköptes klorblekta runt år 1987 till att sila slabbet.
5. Använd kaffefiltren som inköptes klorblekta runt år 1987 till att sila slabbet.
6. Förädla tillverkningen genom att skära bort sådant som ser skumt ut.
6. Förbättra tillverkningen genom att skära bort sådant som ser skumt ut.
8. Föreviga allt som ser äckligt ut i köksröran.
7. Föreviga allt som ser äckligt ut i köksröran.
8. Häng upp äppelringar på björntråd kors och tvärs i hela köket tills de är torra och sega.
8. Häng upp äppelringar på björntråd kors och tvärs i hela köket tills de är torra och sega.
9. Beordra ner Åttaåringen i soptunnan för att leta efter en cykelnyckel och ett par solglasögon.
9. Beordra ner Åttaåringen i soptunnan för att leta efter en cykelnyckel och ett par solglasögon.
10. Gör äppelpaj med mandelsås av de sista kilona.
10. Gör äppelpaj med mandelsås av de sista kilona.

Tre ynkliga liter must blev det till slut. I frysen ligger nu äppelklyftor en masse, i källaren står hinkar med i tidningspapper inlindade äpplen och i taket hänger fortfarande äppelringar på tork. Vi kanske hämtar oss till nästa höst, men golvet kommer vi att få gnugga rent från kladd till alla fall julafton.

Det hör ju inte alls hit egentligen, men i Äppelkriget (1971) här nere kan ni höra Hasse Alfredson prata stockholmska och se Gösta Ekman (som vill skapa ett Deutschneyland) nästan gå på pumpen. Det är väldigt lite film och väldigt mycket studentrevy över det hela. Men efter fyra minuter säger Hasse “Han e dö”, och det är roligt.)

Slutligen ska alla veta att Evert Taube skrev Änglamark specifikt för just exakt denna film.

Share
30 kommentarer

När Åttaåringen ”försvann” idag

Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right?

(Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?)

Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i alla fall ringa direkt när man kommer hem till kompisen.

(Alla barnen Bergman suckar. Varför i hela friden skulle man inte fråga eller glömma att ringa? SJÄLVKLART ringer man!)

Okej, vi tar det igen: om något går fel så stannar du hemma eller går hem till grannen!

(Alla barnen Bergman gäspar. Det här har man ju hört hundra gånger tidigare. Grannen, grannen, grannen. Jajaja.)

Vänta nu. Ett av barnen Bergman stönar inte. Suckar inte. Gäspar inte. Ett av de fem barnen Bergman glittrar med ögonen och tänker lite extra. “Nämen hallå vad spännande, tänk om man skulle träffa på någon med stor skåpbil. Full med katter och godis. Som kör till … Jonte! Jonte är en cool kille, där kan man nog ha kul. Mamma och pappa märker nog inget. Jag ringer när jag kommer fram. Kanske. Eller inte. Grannen kan jag strunta i. Jonte är cool.”

Grabben som är 8 år gick idag hem och fann en lapp på dörren (vi bor inte i Stockholm, därför sätter vi en lapp på dörren) om att vi inte var hemma utan på kvartssamtal med Trettonåringen men att han skulle ta nyckeln på det hemliga stället och gå in för vi skulle ju komma om en kvart. Åttaåringen hittade inte nyckeln och gick då helt logiskt hem till grannen och pratade lite … och hoppade sedan på bussen! Hur det stora steget gick till är en gåta, men tydligen hjälpte några vänliga killar honom genom att säga “han har tappat busskortet” och plötsligt levde Åttaåringen sitt livs glada dagar långt borta från läxor, föräldrar, syskon och jag vet inte allt på andra sidan sjön, där han tydligen åkte skateboard.

Tills verkligheten hann ifatt.

– Hallå! Åttaåringen! Tjoho! ropade Jontes mamma. Det är din mamma i telefon!

Förmodligen hoppade Åttaåringen av skateboarden med rejäl ågren. Förmodligen småsprang han de kanske 50 meterna till telefonen. Förmodligen hann han tänka “nämen jag glömde ju ringa” och “mamma kommer att vara jätteorolig” samt “man måste ju ha busskort eller betala när man åker buss”. För det första han sade till mig i telefon var en ylande ursäkt:

– FÖRLÅÅÅÅÅÅT ATT JAG RYMDE HEMIFRÅN!

Sanning att säga så hade jag och min djefla man inte hunnit vara oroliga innan Jontes mamma (tack och lov!) ringde och sa “Åttaåringen är här”. Vi är inte den curlande kycklingtypen, liksom. Och har heller inte haft anledning att vara det.

– Ha! Rätt åt dem! tänker kanske någon. Där fick de för att de andra fyra bara sköter sig hela tiden och aldrig knarkar, försvinner eller ens svär. Nu får de känna på hur det är att ha barn på riktigt! Ha!

Må så vara. Åttaåringen hittades innan han ens var saknad. Han kommer förhoppningsvis aldrig att tjuvåka buss igen och han kommer aldrig att glömma att ringa hem.

Och förmodligen har han ett ljuvligt minne för livet.

Share
15 kommentarer

Sex faxar i en faxlåda?

Jag gillar inte brevlådan, förlåt, det heter postlådan. Den är bara full av räkningar; jag vill att alla skriver pappersbrev till mig! (Naturligtvis kan jag blogga om resultatet – man är väl inte dum.)

Fast förresten. Vem är väl jag att komma här och komma och propsa på kuvert med frimärke och svårläst handstil. Vad vinner man på att få bokstäver i ett papperskuvert jämfört med i ett mejl? Hur jag än tänker, kan jag inte komma på en enda fördel med pappersbrev – frånsett den nostalgiska faktorn.

Kan ni?

När vi nu är inne på det nostalgiska, så faxade vi häromdagen.(När jag senast skrattade överlägset åt en fax, protesterade bl.a. kommentatorerna hakke och Ullah vilt och berättade att faxen var deras livlina till verkligheten. Men faxas det verkligen fortfarande? För oss var det hur som helst såpass annorlunda att jag fotograferade händelsen.

Ringer upp ...
“Ringer upp …”

Personen (i Stockholm) som vi skulle faxa till hade ingen skrivare, men behövde ha en konsertbiljett utskriven på studs. Man skulle naturligtvis kunna göra på andra sätt – kanske knacka på och be grannen om hjälp eller mejla till … hm. Finns det utskrivningsinstanser på stan? Kan man komma med ett pinneminne (minnespinne, usb, kärt barn och så vidare) och be om hjälp med utskrift? Jag undrar jag … Har jag snubblat över en ännu inte uppfunnen, lukrativ bransch? Que? Vabaha? Say what? (Jag hör hur alla vrålar framför sina skärmar eftersom jag skriver i realtid och allt läggs ut bokstav för bokstav.) Jaså, internetcafé, säger ni. Jahaja. Äsch. Men orka.

Nu ska vi faxa!

Sända från glas? Ja eller nej? Skål!
“Sända från glas? Ja eller nej?” Skål!

Min djefla man! Kooooom! Vilket glas ska vi sända från? Och varför? Vilka glas menar den?

Lagrar fax. Sida 1.
“Lagrar fax. Sida 1.”

– Min djefla man! Koooooom! Visste du att vi har ett faxlager?

Jag funderar på om faxlagret är beläget strax bredvid vinkällaren. Det ser väl ut som papyrusrullslager i så fall?

Precis så här ser ett faxlager ut!
Japp. Precis så här ser ett faxlager ut!

(Ungdomar: faxpapper är, förstår ni, en speciell sorts papper som kommer på rullar och som inte funkar så bra eftersom texten bleks med tiden. Under min tid på Nationalencyklopedin faxade vi hej vilt kors och tvärs över världen och varenda mottaget fax fick plattas till och kopieras till vanligt papper innan det arkiverades. Regnskogen grät.)

"Skriver ut rapp: Faxsamtalsrapp," (NEJ! Nu får vi aldrig veta vad som kommer efter det där kommatecknet!)
“Skriver ut rapp: Faxsamtalsrapp,” (NEJ! Nu får vi aldrig veta vad som kommer efter det där kommatecknet! Eller är det en punkt? Säg att det är en punkt!)

Ah. Jag och faxen är nu kompisar. För att jag tror att den som jag tycker att musikstilen rap ska stavas rapp. NE:

”Rappens rytmiskt talade, rimmade text är en sorts improviserad gettopoesi, kodad på ett eget språk och framförd till ett repetitivt ackompanjemang dominerat av trummor, bas och scratcheffekter.”

Nu är bara frågan hur man faxsamtalsrappar. Vem kan rimma på Dual Tone Multiple-Frequency?

Fotnot:
Vi misslyckades. Det tutelituuutpep som det skulle, men i andra änden kom ingenting ut. En besviken faxägare som hade kopplat alla sladdar rätt och tryckt på alla knappar som skulle tryckas på, hade inget faxpapper kvar.

Share
49 kommentarer

Mitt självförtroende har fått sig en knäck

Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.

Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:

– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!

(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)

Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.

Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)

Susanne Rosengren.
Susanne Rosengren.

De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.

Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.

Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!

Vi förlorade med 53–100.

Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!

Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.

Uppdatering:
Ack.  Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)

Nu ska jag skala morötter! Nån som hänger på?

Share
31 kommentarer

Elektronisk post, mejl eller bara “post”?

Igår skrev jag om frånvaromeddelanden och trodde som En Dum En att kommentatorsbåset skulle fyllas av roliga förslag på kreativa frånvaromeddelanden som får oss alla att fnittra och verkligen läsa vad det står. Istället hoppade nästan alla direkt på pudelns kärna: vad heeeeter det? (Jag har berört detta tidigare, en gång redan 2006.)

Så här trista är alla illustrationer i detta ämne.
Så här trista är alla illustrationer i detta ämne.

Så här är det ju med nya begrepp och importerade ord: de vilar obekvämt i munnen och sätter ner hälarna i tungroten när vi ska böja dem. Antingen kommer då någon (Språkrådet eller SAOL) och pekar med hela handen och ger order samt skapar lagar, eller så säger folk som de vill tills alla plötsligt säger och stavar likadant. Då har det ordet med just den stavningen ”vunnit”. Men så här var det med krångelordet juice:

  • I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
  • I SAOL från 1973 stod det  juice – med jos som alternativform.
  • I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
  • I SAOL som kom ut 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
  • I SAOL från 2006 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva … jos.

Juice vann på knockout trots att jos har rest sig upp på 11. Liksom.

Minns ni tape? Som man inte kunde verbifiera eftersom ”tapa” inte ser riktigt klokt ut? Som blev till tejp och tejpa, vilket alla tycker är helt naturligt idag. Ungefär där är vi nu när det gäller den elektroniska posten som vi alla lever och andas med dagligen. Alternativen äro många, nämligen

  • datorpost (allomfattande som e-post, mindre vanligt idag, men skrevs först 1990)
  • e-post (finns liksom inte som ental, är ett stort begrepp som omfattar hela grejen, uppstod 1992)
  • ett e-brev, många e-brev, de där e-breven (dök upp redan 1993)
  • e-mail
  • mail
  • ett mejl, många mejl, de där mejlen (dök upp allra först 1995).

De två röda orden är röda för att de känner sig lite generade och utanför; de finns nämligen inte med i SAOL. Jag har en liten helt crazy idé som innebär att vi kanske skulle ta och säga … ”post” istället. Eller “brev”? Bafatt jag inte tror att man kommer att skilja på post, brev och mejl om ett par år.

Och ja, jag föredrar stavningen mejl framför alla de andra alternativen. Eller ska vi skriva fauteuil och portefeuille? (Självklart drar man alltid upp gamla franska lånord för att de ju har hopplös stavning.)

När man får skriva om gammaldags post finns det bra mycket roligare bilder.
När man får skriva om gammaldags post finns det bra mycket roligare bilder.

Uppdatering:
Jag – som är en i alla bemärkelser bedrövlig twittrare – slängde ut en fråga på Twitter. Och fick svar för en gång skull!

(Man kan klicka på bilden. Men det vet ni ju vid det här laget.)
Observera hur väldigt ledande frågan är, suckar  statistikerna.  (Man kan klicka på bilden. Men det vet ni ju vid det här laget.)

Kanske lite mer feedback på Twitter?

Man läser alltså nerifrån och upp. Och även på Twitter får folk ångesthicka om de stavar fel till mig. (Det gör inget, Stellan!)
Man läser alltså nerifrån och upp. Och även på Twitter får folk ångesthicka om de stavar fel till mig. (Det gör inget, Stellan!)
Share
45 kommentarer

Dum dag, dum bov – arg bloggare

– Hoppas att dom som läser inte tror att jag har stavat fel på "lilla", sa Tioåringen.
– Hoppas att dom som läser inte tror att jag har stavat fel på “lilla”, sa Tioåringen. (Datumet är fel, men jag tyckte inte att det spelade någon roll.)

Den som uppfann den 11 oktober 2010: var god ta tillbaka. Ångra dig. Backa ett steg, ta ett skutt och landa på i morgon.

Tyvärr kan jag inte dra täcket över huvudet och be någon om centralstimulerande medel eller ens sätta på hög nostalgimusik och drunkna i gamla minnen, för jag måste var helskärpt och jätterolig och jobba.

För det första är saltet i den förbannade diskmaskinen slut. Då tjoar diskmaskinen på hjälp och blinkar rött tills man stryker den medhårs, viker sig dubbel, får filmjölk i håret och kryper in i det satans åbäket till kladdigt saltfilter för att pytsa på saltklumpar som inte alls vill klämmas ner i en tratt utan bara hoppa som popcorn över den rostfria ytan som inte mår bra av salt. Står det i manualen.

För det andra är det hopplöst att i denna sinnesstämning pricka rätt på tangenterna. Jag skriver fel och deleterar och om jah inte skriver rätt och ändrarmig så blir ammanhanget fel och stavningen cidrig.

För det tredje klev jag i jättemycket kokt pasta och leverpastej (vilken dum kombination, vem ordnade den fällan?) alldeles nyss när jag inte hade strumpor på mig och därför fick skrapa bort klegg med kniv mellan tårna!

För det fjärde slog jag huvudet jättehårt i en kökslucka som jag själv hade öppnat. Så jag kunde inte slå någon annan för att ge igen och dämpa min egen smärta.

För det femte (och kanske är detta anledningen till att allt annat dumt sker), stal en förmodligen väldigt liten men väldigt dum och inte alls nogräknad tjuv ännu en låst flickcykel ur vår trädgård inatt. Tioåringen författar i detta nu en skylt (se högst upp) till det kriminella elementet som med sin småväxta förbrytarfysionomi måste ha lidit alla helvetes kval under den hukande bortcyklingen. Det var nämligen inte en särskilt bra cykel. Men det var den enda vi hade till Tioåringen!

Sällan blir jag så arg som av cykelstölder.

Om andra cykelbovar:

1. Sextonåringens, i somras

2. Cyklar jag minns

Bunta ihop dem och slå ihjäl dem!

Share
19 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2010

Det här är en tradition som vi ju inte kan sluta med. Men klockan är bara kvart i ett än så länge. Jag uppdaterar kl. 13:01 vem som kommer att tilldelas nobelpriset i december och ägnar mig inte alls åt gissningar i förväg eftersom jag inte är en god gissare ens när det gäller fotbollsderbyn och julklappspaket.

Om jag läser på och letar efter andras förhandstips, vimlar namn som dessa omkring:

Adam Zagajewski (polsk poet – vilket bara det är en snygg allitteration)
Adonis (vacker syrisk-libanesisk poet)
Alice Munro (kanadick som skriver lite psykologiskt om sin barndom)
Amos Oz (israel som studerar människans villkor, vad nu det kan innebära)
Chinua Achebe (nigerian som skriver om Afrika “med universell giltighet”)
Cormac McCarthy (amerikan som skriver våldsamma och blodiga historier)
Haruki Murakami (japan som skriver allt möjligt, bl.a. reportageböcker)
Ian McEwan (britt som gärna skriver om makabra och motbjudande situationer)
Janet Frame (nyzeeländskan som skrev “En ängel vid mitt bord”)
Joan Didion (amerikanska som bl.a. har skrivit om narcissistiska kvinnor)
John Ashbery (amerikansk poet som dessutom är konstkritiker)
Joyce Carol Oates (amerikansk samtidsskildrare)
Kazuo Ishiguro (britt, född i Japan, som skrev “Återstoden av dagen”)
Ko Un (sydkoreansk poet, f.d. buddhistmunk)
Les Murray (australisk poet som skriver om landsbygden)
Margaret Atwood (jättekänd kanadensiska som har skrivit hundra miljoner böcker)
Mario Vargas Llosa (peruansk [spansk] författare som sägs ha ett stort socialt patos)
Michel Houellebecq (fransk författare till “Elementarpartiklarna” – och man vet inte hans födelseår : 1956 eller 1959)
Milan Kundera (tjeck som skriver i alla genrer – minns ni Lena Olin i “Varats olidliga lätthet”?)
Roddy Doyle (irländaren som skrev “The Commitments”)
Thomas Pynchon (amerikan som skriver svart humor)
Tomas Tranströmer (say no more – vår poet som förlorade sitt talspråk 1990)
Umberto Eco (italiensk författare och filosof som skrev “Rosens namn”)

Oj, vad jag har många böcker kvar att läsa i mitt liv. (Lägg gärna märke till hur jag behandlar alla författare lika genom att ställa dem i bokstavsordning efter förnamnet.) Vill ni se mitt nattduksbord?

Inte en enda nobelpristagare här, inte.
Inte en enda nobelpristagare här, inte.

Jag tror att jag hoppas lite på Chinua Achebe bara för att han ser så vansinnigt barsk ut på den här bilden:

"Sätt handen på hakan som om du funderar" sa fotografen som trodde att han hade komit på något nytt.
“Sätt handen på hakan som om du funderar” sa fotografen som trodde att han hade kommit på något nytt. [CC]

Ni som har tråkigt på lunchen kan ju se tillbaka på 2009, 2008, 2007, 2006 och 2005 (fast skrivet två år senare, det är väl en intressant och väldigt bruten kronologi?).

Uppdatering 13:01

Förläggarna står och trampar vid dörren som Peter Englund väl står bakom och darrar, kantänka. Han kommer ut i grå kostym och säger … KLICK! Ljudet försvann! Jag hörde inte vad han sa! “Kartläggning av maktens strukturer …” Aha, nu kommer det på engelska! Mario Vargas Llosa! Oj, nu pratar Peter katalanska ett läspande språk!

Uppdatering dagen efter: Nejdå, det var alls inte katalanska, säger Översättarhelena som ser världen genom en lupp (vilket jag är mycket tacksam för). Han sa ”kastilianska”. Vilket egentligen är vanlig, hederlig spanska …  Slut på extrauppdateringen dagen efter.

Ur NE alldeles nyss:

Peter Englund hade ringt till Mario (och nu lade vi bort titlarna) klockan kvart i ett för att berätta. Han var då på väg till Princeton (N.Y.) för att undervisa.

Motiveringen löd tydligen:

Den peruanske författaren får priset för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.

Hans? Vems? Sin måste det väl vara? Ska se om jag kan hitta ett klipp på hur han sade, den gode Englund.

—————-

Men himla klantreporter! Som säger till förläggare Björn Linell:

– Hur gammal kan Vargas Llosa vara idag?
– Ptja, vad kan han vara? Sjutti…åtta? Sjuttinie?

Vad ska de stå där och spekulera i det för? Slå snabbt upp det för bövelen!

—————

Nu sitter de i studion i SVT1 och är sura och förvånade och bestörta och besvikna för att Vargas Llosa blev nyliberal och så säger de att det ju är alldeles för sent att få priset nuuuu. “Hans tid är förbi!”

Det är sannerligen inte lätt att välja pristagare så att kulturkoftorna (ett ord jag verkligen gillar och använder utan att för den skull vara negativ; kofta är ett fint plagg) blir glada. Men ska man läsa något av honom fastän han är så gammal och liberal, ska man välja “Bockfesten”, säger de nu.

Kritikern Ulrika Milles kan inte förlåta honom för att han i en bok var gubbsjuk.

– Jag är sur! Jag tappade bort honom för länge sedan! Jag gillar inte det här!

Och så intervjuar de folk på stan som säger “näe, jag tycker att det det är roligare när de väljer lite mer okända författare som man inte har läst”. SVT rotar i arkiven och kan inte hitta något nyare klipp än en intervju som gjordes 1990, när han kandiderade i presidentvalet …

Och TV4 visar trav …

—————

Ja just det – han var bästis med Gabriel García Márquez, men de blev sedan ovänner när Márquez  tilldelades nobelpriset. De slogs till och med!

Uppdatering: Den skarpögde Örjan (som läste artikeln som jag ju länkar till här ovan) vet att de slogs redan 1976, när (nu blir det krångligt) de två männen med sina familjer var på semester och ”Vargas Llosa left his wife and children for a stunning Swedish woman”. Enligt artikeln grät frun ut hos García Márquez och hans fru, som rådde den försmådda att ta ut skilsmässa. The stunning Swedish woman försvann ur bilden, Vargas Llosa och hans fru blev vänner igen och förmodligen berättade hon vad hon hade fått för råd. Varpå slagsmål utbröt. Eller så bedrog alla varandra på alla håll och kanter, vilket jag håller för troligare, så det så. Slut på uppdatering.

Gabriel García Márquez med blåöga.
Gabriel García Márquez med blåöga. [CC]
"Sätt pekfingret på hakan som om du funderar" sa fotografen som trodde att han hade kommit på något nytt.
“Sätt pekfingret på hakan som om du funderar” sa fotografen som trodde att han hade kommit på något nytt. [CC]
————

Ursäkta, men … jag kan inte släppa det här … har jag eller Svenska Akademien fel i motiveringen? Är det  inte “för sin kartläggning …” det ska vara? Vänta …

Ah, vad skönt: det är två olika citat som cirkulerar och Svenska Akademien formulerar sig korrekt. Det som är fel står inte Akademien för. Puh. Där skriver de helt riktigt:

“Nobelpriset i litteratur år 2010 tilldelas den peruanske författaren Maria Vargas Llosa för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag.”

Språkpolisen drar härmed något gammalt över sig och går i kloster eller nåt.

———–

Lite senare:
Språkpolisen satte sig tillrätta för att slå upp några ord i SAOL på nätet. Men ack. SAOL hade gömts undan bakom nobelprisgardinen – alla gamla, trygga länkar gick bara till Akademiens förstasida. Men till slut kom jag rätt.

Share
40 kommentarer

Styckeindelning (publ. i Språktidningen hösten 2009)

Styckvis!

I min lokaltidning finns en sportkrönikör som skriver en mening per stycke.

Glatt tjongar han fram ett nytt stycke efter varje mening.

Sammanfattningsvis pågår en och samma tankegång i tjugo små, små stycken.

Och det är inte lätt att läsa.

För man får inget flyt då.

När man som redaktör sitter framför en illa skriven text, är sökandet efter naturlig styckeindelning ungefär lika petigt som att bena ur en fisk. Men att leta fram de sammanfattande kärnmeningarna (som lämpligtvis kan inleda styckena) kan underlättas om du tar det i småportioner och tillåter dig att stundom dra fiskbenen ur munnen. (Det här med skribenter som kryddar sina textanrättningar med alltför många metaforer kan vi ta en annan gång.)

  1. Läs hela texten som vanligt folk (motstå alltså frestelsen att anteckna i marginalen eller att besviket sucka).
  2. Se upp, titta ut på himlen, tänk på Molgan och förklara för honom vad det nyss var du läste.
  3. Dyk in i texten och hitta kärnmeningarna – kanske just det du nyss berättade för din fantasikollega – och markera dem tydligt.
  4. Dela in texten i stycken med en sammanfattande kärnmening per stycke.

Akta dig för halvnytt stycke med bara en radbrytning eftersom det inte är tillräckligt tydligt. Om du sedan vill ha en blankrad mellan styckena eller bara ny rad och indrag spelar inte så stor roll. (Säger jag nu diplomatiskt i just denna tidning fastän jag tycker att blankrad är mycket, mycket tydligare.)

©Lotten Bergman

Share
26 kommentarer

Att hålla tal med ledstång

Jag är sugen på fest! Har ju inte varit på tillställning sedan … eh. Förra veckan. Men mitt sug beror mest på att jag nyss hjälpte en kompis med en rolig festdetalj: att få folk att hålla tal.

Jaja. Det är hemskt obehagligt att hålla tal, säger ni kanske. Men om man tycker att det är lite kul men ändå är blyg, kan man roas av följande.

1.
Man fixar en talarstol eller ett litet podium. (Inte alls nödvändigt. Men lite kul.)

2.
Man skriver för dagen passande ledord på hemliga blåa, gröna och röda lappar. Färgerna har liksom med kategorier att göra.(Se nedan.)

3.
Man skriver på ett plakat som är synligt för alla upp fraser som ”klistrar ihop” talet. Till exempel (om festens mittpunkt råkar heta Bosse):

Jag skulle vilja tacka Bosse för ….
… och dessutom måste jag påminna om
… för att inte tala om när
Och en sak som inte många vågar tala om när det gäller Bosse är …
… och inte visste jag att …

Jag minns det som vore det igår när
… dessutom lovade du ju att
Redan sommarlovet 1977 …
Första gången jag såg Bosse var när …
Som litet barn var Bosse alltid …
Bosses mamma sa en gång till mig att …

Avslutningsvis måste jag bara …
Vi ska nu inte avsluta med en skål som man alltid annars gör utan …

På de blåa lapparna – som man tar upp ur en hatt i början av talet – kan det stå saker som har med nutiden att göra: garderob, de goda skratten, hjälpen med dammsugaren, stå på huvudet, resa till Åmål (här kan man också bli helt crazy och skriva “äta upp katten” eller “vrida om näsan”).

På de gröna lapparna kan det stå saker som har med dåtiden att göra: snor i handen, kalsongryck, snattade på Ica, hångel i kartrummet (eller  “älskade att sticka nålar i min syster”, usch).

På de röda lapparna ger man inspiration till hur man bäst avslutar talet eftersom man kanske inte vill göra det med en simpel skål utan med hjälp av uggle-hoho, armhävningar, indianhopp eller jojk.

Då kan talet (som oftast bara blir tre meningar långt) låta så här:

”Jag skulle vilja tacka Bosse och hans stora familj för de underbara åren i garderoben. Jag säger som Bosses gamla mamma en gång sade till mig: man ska inte snyta sig i handen om man är på finmiddag. Avslutningsvis höjer vi våra glas och låter som ugglor.”

Fast så här i skrift låter det ju bara fånigt, ser jag nu. Men jag lovar att folk skrattar på festen.

Fotnot:
Åttaåringen här hemma håller tal så fort han kommer åt, och har så gjort sedan han var sex år.

Share
7 kommentarer