Hoppa till innehåll

Månad: januari 2018

Krävs en Lidnersk knäpp för att jag ska bli genial?

När Paul McCartney en morgon vaknade med ”Yesterday” i huvudet, visste han inte att det var just ”Yesterday”. Han nynnade ”Scrambled eggs, trajdirajdi, scrambled eggs …” och frågade senare på dagen sina polare vad det var för låt.

– Ingen aning, sa John buttert.
– Låter väl som en annan låt …? muttrade George Harrison. Kanske nåt av Beethoven, ni är väl på ungefär samma nivå?
– Skulle kunna vara nåt av Nat King Cole? Eller Ray Charles? sa George Martin energiskt och bläddrade fram en cellist i sitt kartotek.
Scrambled eggs, oh, my baby, how I love your legs nynnade Paul.

Ringo sa inget, för han låg och sov. And the rest is history: Paul skrev verkligen (utan Johns hjälp trots att det i alla rullor som vanligt står Lennon/McCartney) en ny låt som förmodligen alla i världen har hört någon gång.

Inte Beatles’ mest kända LP-omslag.

Nu vill jag också komma på något som ingen annan redan har uppfunnit. Som alla de andra nyskaparna eller entreprenörerna eller rent av uppfinnarna

  • Ingvar Kamprad med alla sina möbelkartonger
  • kriminologerna som insåg att psykologi bakom mord kan lösa brott
  • Ulrich Salchow som plötsligt skrinnade baklänges och sedan hoppade upp och roterade ett helt varv och landade oskadd
  • Ignaz Semmelweis (inte Florence Nightingale, som jag trodde) som kom på att om alla bara tvättar händerna, så dör färre
  • Maria Beasly som uppfann livbåten.

Hur hittar man alltså på sånt som inte redan är påhittat? I mitt fall handlar det nog inte alls om att tänka utanför ramarna, utan snarare att jag ska krypa in i ramarna och nörda till max med mina färdigheter. Kan jag uppfinna ett språkpolisbaserat, basketliknande spel, kanske? Eller

  • knäprotesen som man bara injicerar och som är kopplad till en 3D-skrivare
  • barnuppfostringsappen som gör barn glada
  • föräldrauppfostringappen som genererar glada barn
  • den självuppblåsande bilbarnstolen
  • energiinsamlaren som tar vara på basketspelarnas upphopp och värmer korv med hjälp av den.

Förbaskat! Kolla:

En uppblåsbar barnstol …

QED. Nu kryper jag in i ramarna. Kanske ska jag börja sälja malldokument som är välformulerade, korrekta och fulla av lustigheter? Ska jag bygga talskrivarmaskinen ”Skolavslutning 2.0” eller designa basketskon med inbyggd bollpump?

Eh. Jag är nog inne på fel spår trots allt; efter en Lidnersk knäpp skulle jag kanske kunna fokusera mer på ”vad behöver uppfinnas?” än ”vad kan jag hitta på för nåt kul?”

Share
88 kommentarer

Är jag månne i N.Y. 19–29 april?

Japp!

Ska jag då passa på att se NBA-basket? Och skrika när mina idoler till allas förvåning missar nåt så enkelt som ett straffkast? Ska jag njuta av snabbt spel, diviga stjärnor med långa balhandskar och de meterlånga knäskydden?

Ni ser att jag inte överdriver: de frusna stackarna har långkalsongliknande knäskydd och balhandskar utan hand.

Men … Näe. Det ska jag inte.

För just dessa dagar spelas inga coola matcher. Jag vrider förstås mina händer av bedrövelse i flera sekunder, och fortsätter sedan med att konstatera vad jag inte kan göra mer. Vilket inte är mycket. Eller så är det jättemycket.

Jag är tydligen ute i för god tid, så Late Show with Stephen ColbertThe Daily Show with Trevor Noah och Late Night with Seth Meyers har inte släppt sina gratisbiljetter än. Musikalen ”Hamilton” är slutsåld till i runda slängar år 2064 och Ian McKellen och Patrick Stewart spelar inte längre ”I väntan på Godot”.

Tiden går, det här var tydligen 2009.

Därför fokuserar jag just nu helt och totalt på var jag ska bo. Hej Google, säg mig var jag i storstan ska sova.

Åh, vilken fin – men oläslig karta.

Vi tar en annan, lite mindre detaljerad.

Åh, en svårläst och faktiskt lite suddig karta.

Färre detaljer, tack!

Okej. Man ska tydligen försöka hitta ett plejs här, och inte utanför.

Nu vandrar jag runt och får tips på vandrarhem, billiga hotell (som är lite för dyra), AirBnb och lopphotell (som inte ens de är i min prisklass). Det snurrar just nu runt i huvudet och inte har jag blivit det minsta lilla klokare. (Än. Det kommer! Jag ska bli en superturist!)

Jag åker alltså ensam till N.Y. på tio dagar utan uppdrag, mål, mening eller pengar. Det är familjen här hemma som slog sina många kloka huvuden ihop och bestämde att badrummet från 1978 inte behöver renovering lika mycket som jag. (Jag kostar ju dessutom mindre än ett badrum.) Att jag får flyga i ett hemskt flygplan trots att man inte bör göra det av miljömässiga skäl, beror på (jag har analyserat detta noggrant) flera orsaker, t.ex. att

  • det tar så förfärligt lång tid att åka båt till USA
  • jag kompenserar genom att inte alls vilja åka till Thailand
  • jag har åkt tåg mer än de flesta, särskilt om man räknar in förseningarna
  • jag 1992–2007 inte flög en endaste gång.

Nu har jag förstått att det är det här som gäller om man som jag gör vad som helst, nämligen att

  • köpa ett turistkort
  • vandra omkring på The Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art i evigheter
  • njuta av Shakespeare Garden och cykla i Central Park
  • gå längs The High Lane
  • åka upp Empire State Building
  • gå över Brooklyn Bridge.
Det här huset tänker jag i alla fall undvika. Om inte annat så av säkerhetsskäl.

Jag tänker att jag ska äta massa mysko mat, gå på bio, spana in friluftsteater, åka tunnelbana bara för att åka tunnelbana och så klippa håret.

– Var klipper du dig, Lotten?
– Oh, i N.Y. förstås.

När jag på samma sätt reste ensam till Berlin (och bara cyklade) och Turkiet (och bara frös) gjorde jag sammanfattande listor på vad man kan hitta på. Här behöver jag helt klart er hjälp för att inte drunkna i allt som måste hinnas med på tio dagar …

Den sedan 1945 stängda tunnelbanestationen City Hall. YAY!
Share
88 kommentarer

Undergången är inte nära!

På tre dagar fick jag vara med om tre positiva saker som trots vintermörker och mänskliga krångelpottor fick mig att utbrista:

– Det finns hopp om livet! Se framtiden an!

Det är förvisso på sina håll fortfarande helt galet i världen och Trumpen är fortfarande president och den vackra, kalla snön ska visst bara få ligga kvar i ett par, tre dagar till. Men:

1.

I torsdags när vi sände Vi i femman i radio var jag som vanligt domare. De två lagen som tävlade var så oerhört gulliga mot varandra att jag höll på att adoptera dem på studs och sedan började jag nästan gråta när ena laget till slut vann med en ynka poäng. Men inte föll barnen i korinter, inte:

– Men alltså guuud vad ni är duktiga!
– Men ni då! Ni kan ju svara på nästan allt!
– Det här var jättekul!
– På den och den frågan, så kunde jag svaret men du tröck snabbare.
– Oj … förlåt.
– Nej, jag menar: vad snabb du var! Jag hann inte! Jag vart jätteimponerad!
– Tänk om man kunde få vara med i Vi i femman varje år.
– Och tänk om vi kunde tävla mot varandra då!
– Vill nån av er ha det sista i min Festis?

2.

Jag var och käkade raw food tillverkad av ”Fika by Anna” här i Eskilstuna. Och såg den här informationen i lokalen:

– Hallå Anna! Det där kan ju inte på några villkor funka! Hur går det ihop med tanke på allt svinn?
– Inga problem. Sedan jag öppnade förra sommaren, har det bara hänt en enda gång att någon har smitit från betalningen.
– Va?
– Japp. Det var en familj. De hade inte ätit upp heller, så de kanske tänkte “äh, om man inte tycker om det man har tagit, måste man nog inte betala”.
– Det var som tusan. Eller som faaan, förresten.

3.

Schweizerosten som är vårt gatunät bjuder på ständiga överraskningar och trafikstockningar som är kusiner med Stockholms innerstad vid femsnåret på eftermiddagen. Man rör sig per bil så långsamt framåt att det inte ens är olagligt attt sms:a vid ratten.

(Don’t try that at home, kids. Jag tolkar lagen lite som jag vill.)

Men vet ni vad som hände idag? Blixtlåskörningen funkade! Två köer från två håll körde med perfekt tajming varannan in när alla skulle samsas om en liten flaskhals till vägstump!Med andra ord:

Tintin är inte förskräckt. Bara väldigt förvånad.
Share
67 kommentarer

Exempel på gratisordböcker på nätet

Kom på att jag ju har en sorgligt bortglömd flik som heter Språkpolis. Jamen där kan jag ju lägga sånt här – till allas enorma glädje! (Källa.)

svenska.se
SAOL – Svenska Akademiens ordlista
SO – Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien
SAOB – Svenska Akademiens ordbok

Woxikon.se
Flerspråkig ordbok, med svenska översättningar till ett 20-tal språk.

sv.bab.la
Språkportal med 44 lexikon för 28 språk. Ansluten till Oxford Dictionaries.

tyda.se
Främst ett svenskt-engelskt lexikon med över 1,5 miljoner uppslagsord.

lexin.nada.kth.se
Ordlista för andraspråkssvenska. Ett samarbete mellan Institutet för språk och folkminnen och Kungliga Tekniska högskolan.

Slangopedia.se
Fri ordbok för slang och det inofficiella språket, med exempel, förklaringar, ursprung och synonymer. Öppet för alla att bidra.

sv.wiktionary.org
Fri ordbok för alla ord på alla språk. Alla som vill kan bidra och ändra.

folkmun.se
Ordbok för uttryck och slang som bygger på användares bidrag.

synonymer.se
Databas för synonymer och motsatsord, som till största del bygger på Bonniers synonymordbok.

oxforddictionaries.com
Engelsk ordbok.

ordbok.uib.no
Ordbok som redigeras av norska Språkrådet, och innehåller både Bokmålsordboka och Nyordsordboka.

ordnet.dk
Som svenska.se, fast för danska ordböcker.

duden.de
Tysk samlingsportal för ordlistor, stavningskontroll och språkrådgivning.

dle.rae.es
Spansk ordbok.

Men ack.
Share
4 kommentarer

Vad säger barnen?

Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.

Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.

När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?

Och … hur svarar jag dem?

Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags? 

Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.

Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.


– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?

Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?

Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!

Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.

Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)
Share
97 kommentarer

Så skriver journalister när de kanske inte är riktigt hemma

SvD har en mysko avdelning som heter Perfect Guide, som ”överraskar, inspirerar och engagerar läsaren” och som hanterar svåra ämnen som resor, mode, mat, dryck, design och hälsa.

Den 10 januari publicerades ”Så klär sig stilikoner när det är svinkallt” – ett ämne som föll mig på läppen eftersom jag trodde att jag skulle få se

  • Jean Paul (utan bindestreck) Gaultier i luddor (laddor)
  • Coco Chanel i rånarluva
  • Twiggy med Nivea på kinderna
  • Karl Lagerfeld i långfillingar.

Men icke det. Döda eller halvdöda gammelkändisar stod i kramsnö eller töväder och sades göra både det ena och det andra på ett synnerligen tramsigt och rent av icke faktakontrollerat sätt. Så här inleds reportaget i SvD:

”Virkade leggings”? Hur i hela fri…?

Jag fnös och läste vidare.

När jag såg att Jean-Claude Killy hade förlorat inte bara ett bindestreck i namnet utan hela sin fantastiska, alpina skidkarriär, slog jag näven i tangentbordet och lade ut en pfft-fnysning på Facebook. Läs nu SvD:s bildtexter nedan. (Många av påpekandena till bilderna nedan är gjorda av ett FB-kollektiv som till stora delar även hänger i kommentatorsbåset.)

  1. Skidåkare träffar fru i film med associativ titel:

Att här inte tillägga att Killy och Gaubert gifte sig och levde lyckliga tills hon dog, är kanske förklarligt eftersom det ska handla om ”svinkyla” – men det är ändå av intresse, tänkte jag. Vips, dök lusläsare upp från nätets alla hörn upp på FB och hade mer att påpeka. ”Snow Job” fnissade några och någon påpekade att svart, gult och rött faktiskt har varit snyggare.

Ishockeyestetik i rött, gult och svart:

Vill ni se på mer svinkyla? Ålrajt!

2. Prostituerad man i en ”börsmäklarskjorta”:

Åh, så han huttrar, hörni. Det är verkligen svinkallt. Ryyyys, hutter, skaaaak. Ninja-Malin ansåg dessutom att det är en ulster, inte en rock. Ingela fortsatte initierat:

När vi ändå är i petartagen, märker ord och klyver hårstrån, kan jag tycka att ulster är ett underordnat begrepp till “rock”, precis som paletå, trenchcoat och bonjour.

3. Underskön skådis i jumper:

Sällan har jag sett någon som dominerar pisten mindre än Robban Redford: karln kan ju inte ens få på sig skidorna på rätt fot. Och så måste vi göra en jumperutredning. En jumper är nämligen enligt de flesta ett oftast enfärgat kvinnoplagg i tunt, stickat material. Har ni förresten sett orange nougat?

Tydligen var det inte bara vi som hetsade upp oss över denna artikel, för plötsligt smögs en rättelse in. Inte alls som i amerikanska tidningar där man är nästan överdrivet noggrann med uppdateringar och korrigeringar. ”I en tidigare version av den här artikeln stod det felaktigt att Mr. Johnson tog på sig bh:n. Det ska förstås vara Mrs. Johnson.”

4. I ingressen stod det att Bardot hade virkade leggings. Men plötsligt är de stickade benvärmare:

Det ser ju vem som helst att det inte är benvärmare utan faktiskt helt normala raggsockor. (Oj, vad vi fnyser på löpande band.)

5. Lennon iförd stickad tröja och son:Foto: Globe Photos

Mina handarbetarspecialistpolare tog sig åt pannan och vrålade att John Lennon faktiskt inte alls har en ”kabelstickad fiskejumper” utan en ”flätstickad fiskartröja”. Själv stirrade jag på lille Julian Lennon eftersom det ju är han som är modeikonen på bilden. (Tillägg: Årtalet är fel. Det ska vara 1969. I kommentatorsbåset finns en skäggutredning.)

6. Agent 007 ser vitt:

Tut-tut?

[tankepaus]

Tut-tut? Öh? Va?

Nej, det där förstår jag lika lite som att man kallar ett par banlongabardinbrallor för ”pressvecksbyxor” – och Roger Moore är ännu en karl iklädd

  1. kamelfärg
  2. jumper.

7. Guess Who’s Coming to Paris:

Foto: United ArtistsNeeeej, Poitier går inte igenom några anteckningar. Han agerar i ”Paris Blues”.

8. Stencool aktör poserar med snö:

Foto: Reporters Associati & Archivi

– Är det så här man gör?
– Vaddå?
– En snöboll.
– Nej, alltså, neeej. Du måste klämma ihop snön till en boll.
– Det går ju inte!
– Nej, för enligt den här artikeln är det faktiskt svinkallt och när det är svinkallt kan man näppeligen göra snöbollar.
– För kallt? Men när gör man snöbollar?
– När det är kramsnö. Runt 0 °C.
– Åh fan.

Men nu till det underligaste med den här artikeln i SvD: för en vecka sedan lades en bättre variant upp med ordentlig fotocred, hela Lennons huvud – och mer text – på Mr Porter. Där står att Lennon har ”cable-knit patterns”, att Killy tog 18 världscupsegrar 1967–68 samt att Hudson faktiskt is ”demonstrating his ability to carry a small pile of snow without flinching”.

Här är två bilder till från artikeln. Något att kommentera?

Foto: Harry Benson

 

Foto: Joshua Bucklan


Jag måste avvika från ämnet och tipsa om en artikel om Jackie-fotografen Harry Benson – mannen som tog den här bilden på Beatles 1964:

Share
68 kommentarer

Hur skriver man egentligen ett brev?

Jag har förut berättat att jag är sjuhejsare till brevskrivare. Var, förstås. Numera skriver jag mejl så att det slår fyrverkerier ur tangenterna – men kan inte för mitt liv minnas känslan och smaken av att slicka på och klistra igen ett kuvert.

Några av mina brevhögar.

– NU SKA JAG SKRIVA ETT BREV! ropade jag häromdagen till alla i huset.

Jag tror att de hörde ”huske riva rev!” och tänkte att det nog gällde något som de inte hade med att göra eftersom jag bara möttes av tystnad. Och inte skrev jag något brev heller – jag ville ju ha uppmärksamhet och beröm och inte bara sitta och skriva i hemlighet.

I förrgår insåg jag att det inte fanns ett enda vettigt brevpappersliknande i huset. Jo, ett illrött litet papper med ”Charlotte Stenson” tryckt högst upp, och det har jag mig veterligen inte kallat mig sedan ungefär 1976.

– JAG ÅKER OCH KÖPER BREVPAPPER! ropade jag till alla i huset.

Förbaskat ointresserat folk som bor i mitt hus, de där som inte applåderar mig för mina tilltag.

En liten stund senare var jag stolt ägare till brevpapper med tillhörande kuvert, klätt med silkepapper. Kilokostnaden var helt normal för t.ex. saffran eller märkesskor.

Se så fint! (Några ynka kuvert och ett pappersblock för sammanlagt 200 kr.)

Igår satte jag mig så att skriva. Men så svårt det var! Först skulle jag välja en penna som gjorde min vingliga handstil strakbent. Jo, för så funkar det – slarvgener och kass finmotorik elimineras effektivt av en tung reservoarpenna. Som jag ju inte äger, så jag tog fram några andra.

En röd valde jag också ut för säkerhets skull; jag kanske skulle bli tvungen att korra eventuella fel?

Sedan övade jag. Och provade. Ingen penna var riktigt optimal.

Jag valde till slut en penna som hade en vacker, djupblå ton – men som inte alls förbättrade handföringen eller underlättade tankeflödet i formuleringsögonblicket. Jag stirrade på det tomma papperet, men det var lika svårt att börja skriva som att sätta saxen i ett vackert tyg.

– HALLÅ! JAG VÅGAR INTE SKRIVA BREV! ALLT KOMMER ATT BLI SNETT OCH FULT! skrek jag till det tysta huset.
– Stödlinjer! hördes en målbrottsröst säga alldeles bakom mig.

Naturligtvis. Ungen kämpade ju med skrivstil i lågstadiet. Tack, tack.

Randigt papper under!

För första gången sedan kanske 1998 satte jag så en penna till ett brevpapper och höll på att skriva ”Lund” i övre högra hörnet eftersom det var där jag bodde för 20 år sedan. Att jag inte skulle skriva 2017 var jag helt säker på, men ändå blev det så här konstigt:

Och sedan tog det stopp. Hur hittar man tankarna när de inte ska gå via tio fingertoppar ner på ett tangentbord? Var finns de kluriga formuleringarna och de roliga orden när det är en penna som ska mejsla fram dem?

Resolut tog jag fram datorn och skrev några meningar som skulle kunna platsa i ett handskrivet brev. Dem skrev jag av. Med penna på papper. Hur löjligt som helst. Bakvänd sekreteraruppgift, liksom.

Sedan gjorde jag en kopp te, dammsög källartrappan, slängde en ful sko och … plötsligt satt jag där igen och skrev. Handen och pennan for över papperet, bokstäverna blev fulare och fulare och PANG! Fääärdigt!

Jag hade då skrivit ett ganska långt brev. Jag vek ihop sidorna, stoppade in dem i kuvertet så att det gnisslade lite i silkepapperet och så … så …

… så klistrade jag igen kuvertet.

Det smakade faktiskt inte ett enda dugg.

Share
52 kommentarer

Varför har Elizabeth II alltid handväska?

– För att hon ju inte har några fickor!

Elizabeth II har här sin lilla silvriga handväska, medan Michelle Obama bara har en … mobiltelefon?

Jag var ute och kollade på kläder igår med Sjuttonåringen som snart blir 18, och båda rusade vi fram till en knallröd kjol som var full av fickor.

 

– DEN HAR FICKOR!
– DEN HAR FICKOR!

En liten, liten stund senare konstaterade vi:

– Den har inga fickor.
– Fusk. Fuskfickor.
– Fickor som inte är fickor.
– Det finns inga fickor för flickor.
– Men fusk-flick-fickor finns det.
– Ett förnicklat fuskbygge är vad det är.

 

När jag sydde min bröllopsklänning gjorde jag en liten nätt ficka på insidan, som jag dock inte nådde utan att först lyfta upp hela kjolschabraket, så den fick vara tom under hela tillställningen. (Helt okej: min syster Orangeluvan hade ansvar för min ryggsäck med allt som tänkas kan, inklusive 22 sidenklädda knappar som jag inte hann sy på längs dragkedjan i ryggen.)

De få gånger som jag har varit på bal, har jag haft en liten nätt och glittrig kuvertliknande sak som hänger i en rem över ena axeln, men som inte på något sätt bidrar till något annat än att jag har snabb tillgång till astmamedicinen.

Lite som Elizabeth I, som hade en väska med Bricanyl hängande från midjan.

På den tiden som vi bara hade stationära dialogtelefoner, var det nämligen bara just astmamedicinen som jag var tvungen att alltid ha med mig. Visst, några sedlar hade jag också, men dem stoppade jag alltid ner i bh:n. (Om jag ändå hade kunnat vara finklädd med en Kånken på ryggen …)

Liten fickhistoria:

  • På 1600-talet hade man små lösa fickor som liknade påsar som hängde från midjan. Men de fanns under alla lager med kjolar och nåddes genom glipor i tyget.
  • På 1790-talet blev det modernt att ha en snygg, rentav prålig väska utanför kläderna.
  • Under 1840-talet började fasta fickor att sys in i sömmarna på de flesta manskläder.
Fickor sydda i England runt 1710.
Här ett mellanting: en påsväska som döljs, men är synlig.

På 1980-talet när vi gick omkring i kläder som såg ut som ballonger och bubbelgum, hade det varit hur lätt som helst att starta en fickrevolution.

Christian Lacroix och Lilla My Jane Seymour 1983.

Istället har fickorna blivit allt färre och handväskorna allt större – och eftersom de är så stora, måste man om man vill hänga med memorera långa listor på vad man bör packa ner i dem. Varje dag ska man hela tiden ha tillgång till mobil, nycklar, smink, handsprit, mediciner och hygienartiklar inklusive snytpapper, tändstickor (utifallatt), papper, penna, tuggummi, solglasögon, blodsockerhöjare och hårborste.

Därmed är man väl den absolut perfekta MacGyverkompanjonen eftersom han ju aldrig har med sig ett enda dugg när han råkar ut för massa förfärligheter.

För att nu vara lite allvarlig, är det nog så att de flesta egentligen bara behöver ha med sig en sak: mobilen. Och är det omöjligt att då skapa en liten ficka på allt från de allra enklaste plaggen till en svepande aftonklänning?

– Inte alls! sa Edith Head.

Ni som har sett All about Eve kanske minns att nån gick omkring med händerna i fickorna – men inte var det väl i snickarbyxor …?

Bette Davis har en aftonklänning med fickor!

Edith Head (1897–1981) arbetade i Hollywood med att designa filmkläder och blev vad man kallar en institution. Såpass att den här figuren i Incredibles är inspirerad av henne.

Alla hennes fick-kläder hade kanske inte var mobiltelefonvänliga, men en liten Bricanyl skulle jag väl i alla fall kunna klämma ner här?
Edith Head med sina åtta Oscars för ”bästa kostym”.

Så nu bestämmer vi väl oss? Vi kan

  • sy in fickor i alla kläder
  • starta en lösficksindustri
  • våga vägra argumentet ”äsch, det behövs väl inga fickor, man kan ju ha en väska istället”.

För vem vill inte ha händerna fria – eller i alla fall nånstans att stoppa dem?

Sandra Bullock på Oscarsgalan 2006.
Share
55 kommentarer

Hur funkar en almanacka?

Det är ingen ordning på allting. Jag kommer inte ihåg vartenda dugg. (Fritt efter Pippi Långstrump.)Jag hänger i almanackslimbo där jag försöker fylla i vissa saker i en Bamsealmanacka på väggen, andra i ett öppet mejl i dator, åter andra i en digital almanacka som delas med hela familjen och dessutom massa viktiga kom-ihåg-detaljer på lösa lappar i köket.

Lite så här ser det ut. (Redan 1983 var det ingen ordning.)

Det är alltså kaos. Stök. Slarv och glömmabortångest. Än så länge har det ”funkat”, men det är ju så oerhört dumt att inte effektivisera. En gång för fem år sedan missade jag en Rotarygratisföreläsning för att den digitala almanackan hade kajkat ihop. Men annars har detta dumma system bara klyddat till allt.

Nu kommer jag att under de närmaste veckorna – inspirerad av lillasyster Orangeluvan – att testa ett helt annat system. På olinjerade papper (som ungdomarna kallar ”blanka sidor”) i en stor, rosa anteckningsbok ska jag skriva hur och vad jag vill i vilken ordning eller design som helst. Jag satte igång igår och rafsade ner

  • datum
  • korta anteckningar
  • namn.

Orangeluvan såg mitt verk och konstaterade att jag ju var den tristaste personen i almanacksvärlden. Så hon förbättrade lite genom att pynta med några rutor och moln:

– Åh ja, vad fint! Lite klotter! Tack!
– Klotter? Du ska få se på klotter! log Orangeluvan och vände blad.

– Oj! Men ska jag verkligen sabotera dina fina …
– Här kommer en till!

– Wow. Är … är det en nytandad bebis med molluskögon?
– Titta, här är en till, med stegar och pinnar.

Och så fortsatte hon. Hela tiden hördes små lyckliga pip om pennans kvalitet.

– Den gör linjerna precis som man vill ha dem! Åh, den är så bra! Iiih!

Efter bara en liten stund sträckte Orangeluvan på ryggen och sa:

– Såja, nu har jag gjort till vecka 10 år 2018. Här är vecka 5:

Inte vet jag hur jag ska våga närma mig papperet med mina mycket sämre pennor, yvigare handstil och stökigare hjärna. Undrar om söstra mi kommer att avkräva mig rapporter eller om jag kan riva ut sidorna och kanske rama in och sätta upp dem på väggarna istället?

Är ni analoga eller digitala – eller kaosartade som jag?

Share
80 kommentarer