Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?
Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.
Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!
Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.
Såja.
Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?
Hej Lotten!Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln ”En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!/Emma-Karin
Spring till Augustprisetsajten och läs!
Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.
UPPDATERING 25 november 2019!
Emma-Karin vann!!!
WOW!
alltså PUSS till dig, och illustrationerna! Lundqvist ??
Aha, Godiva antyder att jag har stavat Sophia Lundquist fel?
Kontrollerar nuuu. Nej, här är hon! Godiva kanske antyder att hon vill anlita Sophia? Jaaaaa! Gör det!
Tack Lotten för att jag fick figurera i ett sådant fint inlägg! Det är farligt att vara med blogg – rätt som det är kommer någon osnuten unge och tar till sig allt man skriver… 😉
De osnutna ungarna äro de bästa.
Jag vet inte om jag är mest imponerad eller mest avundsjuk för att det är så feruketansvärt bra.
Heja Emma-Karin!
Visst ÄÄÄÄÄÄR det?
Jag är intill döden impad av det egna förläggandet (av böcker då, inte tappabortbetydelsen) också!
Förlägga, förläggare, förläggast. Så bra och inspirerande!
Men Lotten! Föll du inte i gråt? Kombinerad barnmorska och gudmor, nästan, eller va?
”Die hard liksom”, den har vi. Den intar en hedersplats i vår bokhylla, som det brukar heta.
Nu ska jag läsa ordentligt på alla länkar.
Känn dig omåttligt stolt Lotten, och det med rätta. Vet ingen som så tydligt håller språkets och kommunikationens fana så högt och troget som du!
”Formmässigt briljant berättande.” Grattis Emma-Karin! (Och Lotten.)
Å så fint!
Både inspirationen och nomineringen. Och att du (ni!) berättade!
Heja Emma-Karin!
Åh, Rosman! (Gammal NE-kollega.) Tack!
*snyyyyyyt*
Det är bara ungar som ska vara osnutna, tydligen.
Nån annan gång ska jag få tid att läsa alla länkarna, men skickar redan nu en mängd glada tillrop åt olika håll.
Haha, ja, nu är jag ju snuten, vuxna männschan!
Jag trodde nyss att du var redaktören. Men rättsväsendet behöver ju förstärkas har jag hört, och du blir säkert en tillgång även där.
Har nu läst alla bidragen och är förvånad över att två av novellerna är dikter. Men jag vet inte hur noga det är med genrebegreppen i sammanhanget.
Emma-Karins novell var dock definitivt en novell, och läsvärd.
Lottens kcribok har jag inte sett i verkligheten. Tyvärr.
Kauseribokn är tyvärr helt slut överallt. Eller vänta, antikvariaten har den säkert för ett par tior!
Men inspirerad av Emma-Karin som man ju blir … kanske ska jag e-publicera alla kåserierna, pang bom tjoff!
Tack, kommentatorsbåset, för alla fina tillrop! (Jag vill dock understryka att vad gäller förläggande så ägnar jag mig mycket mer åt den borttappande sorten än den litterära.)
Du kommer väl hit och berättar när du sedan vet hur det gick med tävlingen, Emma-Karin?
Män Lotten, Augustpriset kan man se på täve och höra på raddion!!
Jamen på raddjån och i tevän får man ju inte höra Emma-Karin berätta att hon fick en hammock och en spettekaka när hon väntade i kulisserna. (Eller nåt!)
Jag återkommer när galan har ägt rum och vinnaren är utsedd! Och självklart kommer det innebära rapporter om antalet spettekakor och hemuler jag blivit erbjuden, oavsett utgång.
Vilken härlig historia! Bådas, alltså. Grattis!
Hej kommentatorsbåset! Jag bjuder på en liten rapport från Augustgalan – om vi bortser från det mycket adrenalinfyllda avslöjandet så var kvällens största äventyr att få sitta ensam i en röd plyschfåtölj på scenen, eftersom övriga pristagare dels presenterades mycket senare i programmet och dels skickades ut för att prata i teve i stället för att ta plats i sina röda plyschfåtöljer när de väl presenterats. Först sista kvarten eller så fick jag äntligen sällskap! Jag samlade senare under kvällen på mig ett (1) handskrivet visitkort och ett (1) visitkort från en förläggare långt bortom mina vildaste drömmar. (Dessa var två olika visitkort.) Jag kan även avslöja att statyetten för Lilla Augustpriset ger associationer till en gjutgärnspanna och skulle kunna användas som mordvapen i Cluedo, att diplomutdelaren hade skrivit fel namn i blyerts på kanten av mitt diplom (det tryckta namnet var turligt nog rätt) och att det i blombuketten fanns ett nedstucket brev från Svenska Förläggarföreningen med det enkla budskapet att om man vill ha några prispengar får man snällt kontakta dem. Inga spettekakor, men i övrigt en mycket trevlig kväll!
HEJA EMMA-KARIN!
Nu har vi en bloggbåsbebis vid namn Majlis och dessutom en AUGUSTPRISTAGARKOMMENTATOR vid namn Emma-Karin och vi är så stolta sååå!
Men hur ser ett handskrivet visitkort ut? Det känns som om denna person är nåt på spåret i denna visitkortsdjungel som heter Tristess.
Vi har INTE en båsbebis längre, Lotten, vi har ett båsbarn!! Snart skolmoget.
Vi är naturligtvis stolta över att tillhöra samma illustra bås som en AUGUSTPRISVINNARE, men mest deltar vi i pristagarens glädje över sitt mordvapen, sin utmärkelse och sin galakväll.
Som varande ett ytterst prosaisk person undrar jag förstås över hur man gör där i sin plyschfåtölj för att se verserad och världsvan så länge?
Jag vet ju att jag skulle peta naglarna, rätta till kläderna, putsa näsan, klia mig på ryggen och helst ha en stickning i händerna. Eller nåt att läsa.
Kan man då läsa ett eget alster eller ska man läsa medtävlarnas?
Fast det kanske ser lite drygt ut att läsa dem först på vinnargalan?
Ack ja, så många frågor.
Gissar att det inte är liktydigt med ett nedkrafsat telefonnummer på en Post-it-lapp. (Det finns även andra lappar.)
Och Väldigt Grattis, Emma-Karin!
Den intelligente mannen i fråga hade med sig en liten anteckningsbok, i vilken han nedtecknade sina uppgifter och sedan rev ut en sida för att ge till mig! Och hemligheten till att sitta prydligt i en plyschfåtölj på en scen i 1,5 timmar är att man några år tidigare har skådespelat för en underbart nitisk regissör, och därmed lärt sig vikten av att inte pilla, peta, gäspa, vrida eller dylikt… Men nog saknade jag min stickning något så oerhört!
Åååå!
Du stickar också, du vördade prisvinnare!
Stort grattis!
Den fd båsbebisen är en dryg månad ifrån att fylla 6 år och lever för närvarande fullt upp till ryktet om att sexårsåldern ger den första provsmaken på tonåren. Tursamt nog är hon alldeles fantastisk mellan utbrotten.
Bildtext: ”Jag är cool och när man är cool kan man inte vara glad.” (Svaret jag fick när jag bad henne le.)
Måste väl visa att hon kan le också.
Finaste Majlis!!
Jag VISSTE att det krävdes uppfostran för att uppföra sig! Det är där det skiter sig för mig.