Det bästa med att resa till sydligare länder är enligt mig ögonblicket när man kastas in i den heta, fuktiga luften och den stekande solen. Efter mindre lyckade resor där just detta ögonblick har uteblivit (läs: Turkietresan), drabbades jag av ett akut lyckorus när just detta hände igår: unken, blöt, het vind som kletar sig in i armhålorna och hjärnvindlingarna och gör håret alldeles frizzigt (som det ju heter). Underbart.
Men med mig på resan har jag ju Tjugoåringen Den Förnuftiga. Hon dricker vatten som man bör, hon smetar på solkräm enligt anvisningar och när det blir lite för varmt sätter hon sig i skuggan medan jag tänker ”ååååh, bara en liiiiten stund till”.
Coolness med solfjädrar i stereo.
Men nu tar vi väl en liten frukostrapport?
Socker och fett! Mums!
I Spanien och flertalet andra länder, äter man som bekant socker till frukost. Det är så gott att man storknar. Och tröttnar. Det verkar som om vi i kalla Norden faktiskt inte klarar oss så bra på den här sockerchocken utan behöver vår havregrynsgröt för att orka huttra. Eller nåt. En fransk familj förklarade att det inte är så att våra frukostar är så himla normala – de kan inte begripa varför vi äter så mycket salt.
– Salt överallt! Salt kaviar, salt bacon, salt bröd!
– Salt bröd?
– Ja. Smakar det sött?
– Näää …
– Just det. Alltså salt.
Ännu mer socker och fett! Raaap!
Min croissantpassion lever livets glada dagar, men det gör även min äggpassion – för här får man koka sina egna ägg!
Råa ägg till höger, vahaaarmt vatten med ägghållare till vänster.
Men efter kokningen vidtar problem. För hotellet tillhandahåller inte kallt vatten till oss äggkokare. Men det finns ju kallt dricksvatten. Och champagneglas till alla som ska ha sånt till frukost (jorå). Efter flera minuters kamp mellan mig och äggskalet samt den sega hinnan, gjorde jag så här:
”Äggen bör sköljas i kallt vatten för att skalningen ska underlättas” står det i Husmorskalendern.
Sedan åt jag ena ägget och satte det andra i äggbehållaren som jag ju köpte i Berlin i höstas – och som nog efter barnen, min djefla man, basketbollarna och huset är det finaste jag har.
Där på tv:n, som funkar som torkställning, ska jag strax se Brasilien–Chile.
Och hur går det nu på tefronten? Finns det tehuvor, löste, stormuggar, tekannor, hett vatten och tekultur?
Temafesten för mitt basketlag är en årlig tradition sedan år 2000. Vi har alltid ett tema, men det är frivilligt att klä ut sig. Ibland har vi upptåg och lekar, alltid har vi en tipsrunda, alltid pyntas huset med något temarelaterat och varje år är jag lite för sen med planering och städning. Igår glömde jag att byta handdukarna på toa, jag glömde filmmusiken som skulle spleas hela kvällen och jag glömde bort att sätta på tv:n där en och annan Oscarvinnare skulle spelas. Dessutom glömde jag helt bort 20 berömda tacktal som jag hade förberett och som vi skulle leka med. Som Marlon Brandos:
Sacheen Littlefeather sa: ”Marlon Brando has asked me to tell you, in a very long speech which I cannot share with you presently-because of time-but I will be glad to share with the press afterward, that he must very regretfully cannot accept this very generous award. And the reason for this being are the treatment of American Indians today by the film industry … excuse me … and on television in movie re-runs, and also the recent happenings at Wounded Knee. I beg at this time that I have not intruded upon this evening and that we will, in the future …our hearts and our understanding will meet with love and generosity. Thank you on behalf of Marlon Brando.”
Men en sak kom jag i alla fall ihåg – att dela ut Oscarsstatyetter til alla som hade spelat match under säsongen 2013/14 eftersom det var en synnerligen knäpp säsong med snöoväder, skador och domare som satte käppar i vinnarhjulen. Men hur får man tag i statyetter?
Man köper barbiedockor på loppis förstås. Sedan gör man om dem lite.
1. Lej minsta barnet (utan varma barbiekänslor) att klippa av allt hår på dockorna.
2. Klä av dem.3. Lägg dem att sola en liten stund.
För en dryg månad sedan blev jag kontaktad av en kvinna som sa att jag, om jag ville, skulle kunna få ett paket mat och en karaokemaskin. Avsändare var Gala.se och för en gångs skull tackade jag ja. (Förmodligen för att kvinnan gav bloggen och kommentatorsbåset så rart beröm.) Paketet skulle innehålla ”mat och annat som passar till en Euroviosionsschlager-fest”. Men paketet kom på avvägar, åkte vilse, hamnade på helt fel postkontor, forslades vidare till rätt postkontor och två veckor efter ESC-finalen kom paketet fram till mig.
Jag tror att Karl-Bertil Jonsson har inspirerat.
Perfekt tajming … not. Mat? Well, det var med tanke på tiden det tog bara bra att det inte var ”mat” i paketet.
Men även på en Oscarsgalefest kan man ju äta chips.
Här följer nu en liten festbildsrapport utan att mina ickebloggande lagkompisar avslöjas.
Maten var genomgående paj.Tre av oss kom på exakt samma idé. (Min svan är en omsydd gosedjursdelfin.)Andra kom som presentatörer, olika kändisar, Braveheart och Julia Roberts.
Två av de femton spelarna tog med sig sina två nyföddingar och plötsligt satt jag där vid pajbordet och drog en vagn med ena handen och en vagn med den andra. Jag säger ju det: jag är som gjord för att ta hand om tvillingar och andras barn och kommer förmodligen att bli galen om mina egna barn envisas med att vilja ta hand om sina avkommor istället för att lämna dem hemma hos mig.
”… ja, och sedan gick skottet och DÅ blåste domaren och fastän poängen skulle ha räknats sa han att det intre gjorde det för att han hade bedömt det annorlunda och jag anser att …”
Alla på festen fick varsin ”goodie bag” med en Oscarvinnande film påklistrad – My Left Foot på min påse här nedan ska förstås läsas som My Left Knee. I påsarna hade vi lagt ner vattenflaskor, pruttkuddar, godis, smycken, pennor, block, rakhyvlar, plåster, lindor till vrickade fötter och massa annat småkrafs. Den riktiga Oscargalans godispåse sägs innehålla saker till ett värde av 500 000 kr. Per påse.
Nu sitter jag på tåget mot Lund för att i morgon gå på Readme – en konferens om läsande. Någon som vill att jag rapporterar lite? (Annars kanske jag bara skriver mer om festliga basketspelare.)
Mina fötter luktar efter en hel dags basketarbete såpass illa att de överröstar låtarna i Eurovision Song Contest.
Jag har idag pratat med ungefär 500 människor, öppnat 37 dörrar, diskvalificerat en toalett som misskötte sig och öppnat en hiss som visade sig inte vara tom.
Täby Baskets roliga P01.
Alla basketbarn bjöds på disco, där Elvaåringen tillsammans med vår spanjor klättrade upp på scenen framför alla dansande människor och dansade framför dem som vore det Partaj på tv.
Dörrvakterna var Eskilstuna Baskets tvåmeterstvillingar Pontus och Simon, och Elvaåringen visste inte riktigt till sig av lycka.
Jag missade nästan hela ESC , men såg i alla fall de glada norrmännen, Sanna Nielsens kamp för att överrösta publiken som körade fint framför henne, en man i ett gigantiskt ekorrhjul och programledarnas mystiska mellanakt samt fyra lite korpulenta herrar …
… som visade sig vara Herreys.
Den skäggiga damen Conchita Wurst vann, vilket nog ställde till det alldeles bedrövligt i länder som är lite känsliga för män i klänning och som (tydligen) censurerade Österrikes bidrag under själva tävlingen. Blev det testbild när det stod klart att hon vann?
Uppdatering: Som jag misstänkte och hoppades, var detta noooog bara ett rykte: ”Men det är inget tv-bolag som har sagt någonting om att de till exempel vill ta bort eller blockera Österrikes bidrag, det finns det absolut ingen diskussion om. Och de vet att man ska visa programmet i sin helhet i enlighet med Eurovisions regler, säger EBU:s executive supervisor Jon Ola Sand till DR.” (Tipstack till Pysseliten.)
(En tydligen efterfrågad definition enligt henne själv: hon är en man som heter Tom Neuwirth, men när han går in i rollen som Conchita är han en hon.)
Conchita är en utmärkt artist som ser ut som Jesus, Ola Salo och general Alcazar, tycker jag. Sverige kom på tredje plats, vilket är alldeles utmärkt eftersom SVT egentligen inte har råd med sådana där spektakel.
Och idag – söndag – fortsätter basketandet med speakeruppdrag. Tiddeldoo!
Jag är lite frånvarande. Från klockan 14 igår fram till ungefär klockan 19 på söndag kommer jag att ha tillbringat ungefär 35 timmar i baskethallar här i stan.
Vi har en cup som heter EEM och när den pågår blir man livegen. Hela familjen – inklusive vår spanjor – är indragen och vi coachar, skriver protokoll, tar tid, skjutsar, hämtar mat, tröstar, säljer prylar och godis och skrattar oss halvt fördärvade åt allt som sker. Det finns bara en sak som är trist:
Det finns ingen klass för F64. (Vän av ordning kan nu påpeka att även om det funnes en sådan klass, hade jag ju inte kunnat vara med med mitt knäskräp. Jajaja. Yadayada, just rub it in. Hade det funnits en sådan klass hade jag klivit in på planen och spelat ståbasket utan spring, hopp, sväng och dunk.)
Fjortonåringen spelar i F00 och Elvaåringen i P02 och båda förlorade stort idag – mot ett riktigt elitlag respektive ett lag där den längsta elvaåringen var 187 cm lång. Vår lille plutt på 139 cm såg ut som en halv människa i jämförelse.
Man behöver inte ta allt så allvarligt.
Hela stan är full av basketbollbärande barn, pedagogiska coacher, underbart roliga människor och några klantisar som är vana vid markservice och som inte kan ta hand om sig. Vi ska naturligtvis vara dem behjälpliga och svara på frågor som:
– Var ska vi spela?
– Var finns det mat?
– Har ni bollar till oss?
– Var är mitt lag?
– Kan man låna liggunderlag här?
– Min flaska är för stor, hur ska jag få in vatten iden?
– Har ni ketchup här?
– Vad heter den här staden?
I upphittarlådan hade vi vid åttasnåret på kvällen fem portioner pastasallad, tre omaka skor, två mobiltelefoner, ett diadem, sju vattenflaskor och en flaska ketchup.
Min basket- och klasskompis Erik från Täby lade ut den här bilden på Facebook och önskade alla sina vänner en riktigt god natt.
På diverse sociala medier rapporteras om vinster och förluster, sorg och glädje, skavsår och stukningar samt en försvunnen flaska ketchup. Och alla som i natt bor på liggunderlag kommer i morgon att vakna och undra hur i hela friden dagens vedermödor ska klaras av.
Hallå domarn! Jag har sovit så dåligt att jag inte förstår vilken knapp jag ska trycka på!
Det är förstås bara för att jag har så ont i knät (se pilar) som jag just i detta ögonblick dribblar alldeles på tok för högt.
Vi sprang, vi höll humöret uppe och vi kämpade som blådårar och gjorde allt rätt eftersom vi
kastade oss på golvet efter förlupna bollar
inte klagade på domslut (ibland klagar man bara för klagandets skull, vilket är dumt)
sprang på egna returer (= man skjuter och springer in och tar returen själv istället för att stå kvar och beundra sitt skott)
sprang tillbaka i försvar när vi egentligen inte orkade
log mot alla och envar
lyckades jobba ikapp ett underläge.
Vid full tid (efter 4 X 10 minuter effektiv tid, vilket innebär ungefär 90 minuter efter matchstart) stod det 63–63, vilket är ganska många poäng för att vara en division 3-match. Men ingen basketmatch på elitnivå (hrm) får sluta oavgjort, varför det blir 5 minuters förlängning. (Det kan alltså om det vill sig illa bli tio förlängningar – man fortsätter tills något lag har vunnit.) Vi pratade ihop oss och beslutade oss för att vinna.
Pang, tjoff, bom, foul, trill, gnissel, duns (inte dunk), KÄMPA PÅ och massa satta straffar!
Och så förlorade vi ändå med 74–72. Tandagnisslan, buttra miner, svordomar och stamp i golvet följdes av matchanalys, duschprat, omklädningsrumsältning och det gemensamma glädjebeskedet att vi vann de inbördes mötena med 6 poäng. Ha! Pukor och trumpeter, fanfarer och serpentiner!
– Ses imorrn på träningen!
Men varför berättar jag detta? Jo för att mitt i allt förfärliga med en fotbollssupporters död i Helsingborg, så fortsätter idrotten att glädja, förbrödra, utbilda och skapa gemenskap. Jag är liksom alla andra förskräckt och bedrövad efter att ha följt det alldeles förfärliga som hände för att två idrottslag ska leka tävling med en boll – men det är inte idrottens fel.
Låtom oss fortsätta jaga bollar och glida omkring på snö och hoppa långt eller högt på det mest larviga sätt och på något vis sprida glädje omkring oss – och därmed sabotera för rötäggen som nog egentligen faktiskt inte bryr sig om idrotten utan bara vill bråka.
När Stephen Fry talar, lyssnar jag. Den här snutten har han visserligen inte skrivit själv, men det är ju han som läser. Så jag lyssnar.
Ptja. Lite banalt kanske? Men man ska tydligen för att må bra göra det man tycker om att göra och inte lyssna så mycket på hur andra tycker att man ska … eh. Eller? Då ska jag äta jättemycket potatis, smörja in ansiktet med handkräm och aldrig promenera – precis tvärt emot hur ”alla” säger att man ska leva. Eller så trampar jag bara på i gamla hjulspår:
Hej lilla dagbok, det här har jag gjort idag – och det var en mycket bra dag.
Förmiddag – tjoade lite
– Baaaaarnen! Kom och titta! En fjäder på äggen!
Alltså va. På de i affären köpta äggen fanns en fjäder. Jag såg framför mig hur det var ett meddelande eller en signal – som en flaskpost från en höna som ville att vi äggätare skulle tänka ”ack, kära höna, här har du satt ditt bomärke, ack”. Och barnen ba:
– En fjäder på äggen? Heter det inte ”en fjäder i hatten”?
– Varför har nån satt en fjäder i äggkartongen?
– Varför är det inte fler fjädrar på äggen? Jättebra stötdämpare ju.
Eftermiddag – klippte lite
Ett mögligt basketnät klipptes av.
I vanliga fall klipper man bara av nät när man har vunnit NBA och vill ha ett minne att rama in. Jag funderar som bäst på att rama in detta och sedan inviga Det Fantastiska Basketmuseet i Eskilstuna.
Kväll – lurades lite
Ta en pajform.Ta ett kastrullunderlägg av kork.Kombinera på lämpligt sätt.Posera på detta sätt i köket tills någon kommer in och skriker högt av lycka eftersom det var så länge sedan någon bakade kladdkaka. Skrocka sedan ett hemskt practical joke-skratt.
Att det är lite speciellt idag beror på att detta det är den första matchen på nästan två år där jag ska vara med som spelare och inte bara coach. Det handlar om div III och det handlar om en paniklösning eftersom mitt lag är fullt av sjuklingar och skadade samt bortresta spelare. Det trasiga knät har ju fått diagnosen ”grav artros”, och då gäller det tydligen att hålla igång och träna så mycket som möjligt även om det gör ont. Jag bad till och med om tillåtelse på smärtkliniken som jag numera hör till:
– Bra! Lova att du aldrig slutar med basket eftersom du måste har kul och skratta!
Sa de där. Jag sa inte som jag brukar göra ”det är inte artros, det måste vara något annat, det måste vara en skada av något slag” eftersom ingen tror på mig. Därför sitter jag strax i en bil tillsammans med alldeles för få lagkompisar. Vi ska åka till Sunne:
Det tar tre timmar och tio minuter, varför vi åker tidigt på förmiddagen och kommer hem vid åttasnåret på kvällen. Vi ska äta matsäck i bilen på väg dit och jättemycket köpepåmmfritt på vägen hem. Eftersom vi förlorade hemmamatchen trots full uppställning, förväntar vi oss inte att slå dem eller oss själva med häpnad utan bara att försöka
screena & rulla med pondus och list
gå på många snabba uppspel
sätta åtminstone en trea
ha 100 % på straffarna
fnittra
blockera ut, särskilt i anfall
låta bollen göra jobbet
fylla på med kaffe och bullar i halvtid.
Jag återkommer förhoppningsvis med rapporter under dagen – passa på att ställa frågor så ska jag berätta varför man väljer denna tillvaro framför att ligga hemma och se på film och göra långkok på högrev. Tills vidare kan ni se här hur det ser ut när vi tränar:
Detta är alltså F64–F93. Alla borde ha ett eget basketlag.
Uppdatering när vi närmar oss Örebro.
Här sitter jag i baksätet och babblar.
Vi drabbades av två återbud till nu i ottan: en spelare med feber och en med knäkollaps. Alltså är vi förutom mig och mina knän
en frisk
en till frisk
ännu en frisk
en med ryggkrångel
en med jättesnuvan Snor.
Men med Voltaren, Fishermans friend, Bricanyl, Ipren, vitamin c, järntabletter och snytpapper kommer det här att gå så bra så. Tänk på alla som åker Vasaloppet; de har det mycket tuffare.
Uppdatering 30 minuter före uppkast!
Vi har kört fel och är jättesena!
Uppdatering – framme i Sparbankshallen i Sunne.
FRAMME! SKYYYYNDA!
Det här är lika spännande varje gång: man kliver stelbent ut ur bilen, irrar runt i den okända hallen i jakt på omklädningsrummet, tar upp de kalla matchdräkterna ur den kalla väskan, slåss en stund om tröjnumren och de lagom stora shortsen och letar så upp en härlig boll. Vi konstaterar att golvet är si, plankan så och att det här med att sitta på gympasalsbänkar känns som att sitta på små barnstolar inne på Ikea.
Vi tejpar stukade fingrar, fyller på med Voltaren och lite liniment och sätter upp håret med tofsar och klämmor. Någon klagar på orakade ben, någon annan snyter sig och en tredje visar upp licenserna och skriver de sex namnen i protokollet.
Nu kör vi!
Uppdatering efter matchen, men före påmmfritten
Näe. Vi förlorade. Och vi är så sura.
Vi är bortalaget och de gröna plupparna är våra fouls. Jag är nummer 10, och blev alltså inte utfoulad!
Vi har tusen och en anledningar till vår förlust, men har enats om att bara dra fram det faktum att vi bara hade en avbytare. Och att domarn underkände ett av deras skott när 24-sekundersklockan ljöd och sedan ändrade han sig när hemmalaget protesterade. Och att vi fick tusen fouls medan hemmalaget knappt skrapade ihop en handfull. Fast egentligen handlade det bara om att vi var så få och … förstås att vi missade våra skott när motståndarna foulade oss.
Igår skulle jag bara skriva tre artiklar och hinna med ett par ärenden.
Det började med att jag hade fått en läkartid på vårdcentralen eftersom jag ville ha en remiss till en ortoped och sådana inte remissas till utan förkontroll på nyss nämnda vårdcentral.
Jag hamnade hos en kardiolog som hade mustasch.Kardiologen lyssnade storögt på mig och petade samtidigt med pekfingervalsen in alla mina ord i datorn.
Läkaren ojade och hummade, ställde motfrågor, suckade, skakade på huvudet, undrade hur det hela hade blivit som det hade blivit och sa apropå kortisonet att ”det ska inte vara mer där” samtidigt som han tog mig på stort allvar och slutligen sa:
– Vill du ha en akutremiss?
– Sure thing! sa jag.
– Bra. Här. Stackare. Men jag är ju tyvärr inte ortoped. Nu är det så här att jag trooor att du ska åka till akuten direkt.
– Ska jag? NU? Va?
– Ja, jag trooor att det är så de vill ha det.
Så då gjorde jag det.
Men jag gjorde det med ytterst dåligt samvete; jag är ju inte lika akutsjuk som trafikolycksoffer och hjärtattacker. Jag haltade blygt in på akuten … som var nästan tom på folk. Onsdagar vid elvasnåret är kanske tiden när man ska vricka fötter och drabbas av hjärnsvikt, för swoooooosch, så satt jag på en brits och blev undersökt av en äkta akutortoped.
Precis så här. Fast ortopeden var en tjej på max 17 vårar, det var vänster knä som undersöktes och jag har verkligen inte svarta strumpor.
Ortopeden fann mig och min historia synnerligen intressant, men kunde inte begripa varför jag har så ont. Men en remiss till stående röntgen fick jag i alla fall eftersom jag har så himla fina korsband. (Jag drar mina egna slutsatser, jag.)
Sedan skrev jag inte mina tre artiklar, vilket jag borde ha gjort. Däremot korrläste jag dagens Vi i femman-frågor, åt tre ägg, handlade croissanter, drack två liter te, tog emot en femte blombukett, förlorade tre spel i Wordfeud (Dr Feud saboterade med en konsonantattack), motionscyklade i 59 minuter, klev i en vattenpöl med nypåtagna finstrumpor och bloggade om mitt hår. Inte många kronor intjänade där, inte.
Bild tagen en sekund innan jag trots den hjälpande handen i nederkant tappade den ena vasen. (Som höll!)
Sedan skrev jag inte de tre artiklarna igen, utan åkte till en basketmatch med Eskilstuna Baskets herrlag i div I – ett lag som ju spelar rooooolig basket.
Nu ser det här inte så roligt ut, men det är 15 minuter före matchstart. Skott, stretching och funderingar präglar uppladdningen.
Där skulle jag ha skrivit matchprotokoll, men speakern dök inte upp, så jag tog speakerpositionen, tidtagaren blev sekreterare, 24-sekunders-tidtagaren blev tidtagare och en ny 24-sekunderstidtagare hämtades ner från läktaren. (Ni som vet hur det är, anar inte hur smidiga vi var. Vi bara tjoff, ploff, häpp, plupp, flytt, såja.)
Och så åkte jag till min egen basketträning där jag med sekruttknäet sprang (på order av läkarna!) mellan anfall och försvar flera gånger – utan att ta i, stanna häftigt, hoppa, ta fart eller göra poäng.
Gissa om mina lagkamrater slåss om att slippa ha mig i sitt lag …
Ojojoj vad jag inte har skrivit de där tre artiklarna.
Jösses! Jag har ju försummat min basketmission in life genom att inte en enda gång ha berättat om basketlaget Harlem Globetrotters! Ni kanske känner igen dem om jag visar en bild?
Inte det? Okej så här då?
Laget bildades 1927, när en amerikansk basket-proffsliga hade varit igång under ett par år i USA. Men den här proffsligan hade en amerikansk specialregel eftersom det här ju skedde i USA och man där genom åren har haft en extra konstig syn på det här med ras, religion och hyns färgton.
Afroamerikanska killar fick alltså inte spela basket i proffsligan. För de var ju inte ”vita”!
Pffffftt! fnös några av de bästa, och organiserade sig under ledning av en liten man som hette Abe Saperstein i ett lag som fick heta N.Y. Harlem Globetrotters (trots att de kom från Chicago). Namnet kom sig av att Abe tänkte att det skulle se ut som om laget hade kommit långväga och kanske till och med var ute på en turné. Judarna samlades i ett annat lag och irländarna i ett tredje; all idrott var i USA så här segregerad och det ansågs inte alls konstigt.
Från början bestod laget bara av sex spelare (se svartvita bilden ovan), medan man i ett vanligt basketlag hade tio spelare att tillgå (nuförtiden tolv). De kuskade runt (fem åt gången) i den amerikanska mellanvästern och tjänade 25 dollar per match – tillsammans. De letade fram motståndare varhelst de kunde hitta dem och ställde upp mot vem som helst. Det handlade alltså inte om en organiserad idrott med spelschema utan mer som ett kringresande cirkussällskap … som bara spelade basket. På hög nivå, ska tilläggas.
De spelade mot ett lag med skogshuggare, ett med bönder, några college-basketlag och många andra, och 1934 hade de spelat 1 007 matcher och vunnit prick 1 000 av dem. Trots att de överallt möttes av fördomar och diskriminering som innebar bl.a. att de inte fick äta på samma ställe som motståndarna och inte kunde ta in på hotell som inte hade separata rum för afroamerikaner. En gång när de spelade i Nebraska fick Harlem Globetrotters sova i häktet eftersom staden inte hade något ”svart hotell”.
Coach Saperstein behandlade dem inte särskilt väl; han tog 2/7 av alla pengar medan de andra sex fem fick varsin sjundedel och på det hela taget var det ett ganska tufft liv som man idag kan jämföra med att vara kringresande i språkregler. Men spelarna var i stort sett nöjda: de fick ju betalt för att göra det roligaste de visste.
Numera analyserar man Harlem Globetrotters intåg i basketsporten så här:
Den ”vita basketen” var som klassisk musik, styrd av regler. Man skulle liksom passa runt bollen minst fem gånger och sedan skulle någon sätta ett skott. Om man inte gjorde på det här sättet var det som om pukslagaren plötsligt skulle spela en egen kadens mitt i violinkonserten. Denna basket störde ingen och spelarna visade upp vad som förväntades av dem – inte mer.
Harlem Globetrotters ”svarta basket” var som jazz — en improvisation. Man kunde göra fyra passningar och plötsligt rusa mot korgen och DUNKA den i korgen! Eller låtsas att gå mot korgen bara för att springa rakt igenom försvaret och passa bollen till en fri spelare som under tiden hade smugit sig in under korgen. Egna initiativ premierades och sådant som publiken gillade var extra berömvärt.
Det här spexandet och bolltrolleriet på planen började när Harlem Globetrotters hade säkrat segern och ledde med till exempel 20 poäng. Då passade de på att göra lite ovanliga saker som att passa bollen bakom ryggen, finta pass genom att lägga bollen på sin egen nacke, dribbla i cirklar runt motståndarna och humpa iväg bollen till synes på måfå mot korgen och på så sätt göra spektakulära poäng. Men de slutade aldrig att spela basket – Bill Cosby har förklarat det som ”när bollen efter ett roligt anfall till slut gick i korgen var det som the punch line of a joke”.
(Musiken som hörs är lagets trademark: ”Sweet Georgia Brown”.)
I början av 1940-talet uppskattades Harlem Globetrotters på ett mer värdigt sätt: de fick möta proffslag i uppvisningsmatcher på utsålda arenor. Och vann. Och vann. Och vann.
Åren gick och Harlem Globetrotters fortsatte att imponera: 1948 spelade de mot NBA:s (och världens) bästa lag Minneapolis Lakers på fullt allvar utan skoj och trams. Globetrotters vann med två poäng på ett skott som sattes i sista tiondelens sekund. (Vaselin på linsen och stående ovationer.)
Runt 1950 kom man i NBA (National Basketball Association) på att man kanske skulle kunna krydda sina lag med i alla fall ett par afroamerikanska spelare, så några av Harlem Globetrotters bästa draftades till proffslagen. Nat Sweetwater Clifton blev den första – som av coach Abe lurades på en rejäl del av övergångspengarna. (Om man ska vara riktigt nogräknad är han den andre – den förste var Harold Hunter [som dog så sent som i april 2013], men han kickades på försäsongen och spelade aldrig någon NBA-match.)
– Vaaaaar är bollen?
På 1950-talet utvecklades ”The Trotters” till ett fullfjädrat showgäng – basket-entertainers. De turnerade i hela världen och spelade mot alla tänkbara och otänkbara lag. Och planer. De spelade
ute på åkrar
på av lösa brädor hoplappade dansgolv som hade placerats ovanpå öltunnor
i en tömd simbassäng
i en tjurfäktningsarena
i regn, storm och snöoväder.
Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.Spel på den djupa delen av en simbassäng.
I slutet av 50-talet var Harlem Globetrotters så populära att laget egentligen bestod av fyra lag som turnerade samtidigt. Och som spelade fler matcher än hela NBA. Men grundaren och coachen Abe Saperstein fick alltmer kritik för att han var snål, orättvis, okunnig vad gäller spelet och jag vet inte allt. Gav upp gjorde han däremot inte förrän han dog knall och fall 1966 – och laget släpptes ut på grönbete med showandet. Domarna involverades, vissa spelare lirade med mikrofoner så att man kunde höra vad de sade och mången ung pojke i USA tränade basket med ett enda mål: att få bli invald i Harlem Globetrotters.
Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.
Under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet fick Harlem Globetrotters dock kritik av de politiskt medvetna för att de var ”larviga” med sina skämt och lät sig skrattas åt och för att de ”förlöjligade afroamerikaner” samt ”ställde upp på den vite mannens åsikter om vad som var roligt”. Numera skrattar man åt detta eftersom de spelarna alls inte uppoffrade sig: de fick bra betalt, de fick de fem blekfisarna i motståndarlaget att se ytterst fåniga och inkompetenta ut och de fick miljoner människor att skratta och titta på basket – fastän de kanske inte ens var intresserade av sport.
Motståndarlagen, ja. Det är alltså basketspelare som turnerar med Harlem Globetrotters och vars enda uppgift är att vara ”the straight guy” som visserligen lirar … men som kommer att luras till misstag. Och så är det fortfarande. Ofta ser man dock till att matcherna vad gäller poängställningen är relativt jämna – om någon till äventyrs skulle komma på tanken att kolla på poängtavlan.
År 1970 fick Globetrotters en egen tecknad serie som visades på tv och gjorde spelarna till superduperstjärnor i klass med Stålmannen, men precis som i alla amerikanska filmer följer ju uppgång och segeryra av en period när det inte går så bra. Några vita spelare (ja, fortfarande är det tydligen viktigt att påpeka hudfärgen) har valts in i laget, 1985 valdes första kvinnan in och de åker fortfarande omkring i hela världen och roar publiksamlingar i mastodontstorlek. Jag var själv på en match i Malmö 1988 och höll på att dels skratta mig fördärvad, dels trilla av stolen av hur väl de spelade.
Och så har det fortsatt – de fortsätter att vinna mot de bästa collegespelarna och fortfarande värvas spelare som man skulle kunna tänka sig borde platsa i NBA – men som kanske bara är fel spelartyp.
Fotnot
NBA är alltså männens proffsliga; sedan 1997 finns WNBA för kvinnorna. (Innan dess fick duktiga baskettjejer åka till Europa [Sverige!] för att bli proffs. Det var tider det.)
Varje år samlar vi in gamla föredettingar, elitspelare och ungdomsspelare födda 1940–99 och så blandar vi lagen huller om buller och så spelar vi en turnering utan slutspel och så lär vi känna varandra och är så lyckliga och glada att jag bara måste dela med mig av detta fastän jag har gjort det förut.
Eskilstuna Basketball Association – Sveriges knasigaste basketturnering.
Igår samlades vi inför starten. Det är 115 spelare som har stoppats in i åtta lag som heter precis som lagen i NBA, så på spelprogrammet står det Chicago Bulls – Sacramento Kings och så vidare. (Det tog mig åtta arbetstimmar att sätta ihop lagen och skapa ett vettigt schema – och det ansåg jag mig ha tid med eftersom det här är mycket viktigare än att t.ex. jobba och städa.)
Så här såg det ut en halvtimme innan vi kom igång (känsliga tittare varnas: rockmusik på hög volym spelas).
När det sätter igång, spelar vi bara 2×12 minuter rinnande (klockan stoppas inte) och utan domare och utan protokoll. Visserligen räknas alla poäng och skrivs upp på en resultatlapp, men vi försöker betona att det inte är vinsterna som räknas utan något annat. (Who am I kidding? Alla vill vinna.)
När vi väl är färdigspelade den 30 maj, kommer pris att delas ut till
gladaste spelaren
trevligaste laget att möta
någon som måste ha ett pris bafatt.
Så här kan man se ut när man sitter i sekretariatet:
Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.
Den forne storspelaren som heter Pedda (f. 1963), som ni kan se här nedan, lyckades med konststycket att som en väderkvarn … ptja, ni får titta själva.
Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget.
Så. Nu hoppas jag att alla idrottsföreningar i Sverige läser detta och gör likadant! Sprid mitt evangelium!
Det finns ingen klass för F64. (Vän av ordning kan nu påpeka att även om det funnes en sådan klass, hade jag ju inte kunnat vara med med mitt knäskräp. Jajaja. Yadayada, just rub it in. Hade det funnits en sådan klass hade jag klivit in på planen och spelat ståbasket utan spring, hopp, sväng och dunk.)
