Jag är lite frånvarande. Från klockan 14 igår fram till ungefär klockan 19 på söndag kommer jag att ha tillbringat ungefär 35 timmar i baskethallar här i stan.
Vi har en cup som heter EEM och när den pågår blir man livegen. Hela familjen – inklusive vår spanjor – är indragen och vi coachar, skriver protokoll, tar tid, skjutsar, hämtar mat, tröstar, säljer prylar och godis och skrattar oss halvt fördärvade åt allt som sker. Det finns bara en sak som är trist:
Det finns ingen klass för F64. (Vän av ordning kan nu påpeka att även om det funnes en sådan klass, hade jag ju inte kunnat vara med med mitt knäskräp. Jajaja. Yadayada, just rub it in. Hade det funnits en sådan klass hade jag klivit in på planen och spelat ståbasket utan spring, hopp, sväng och dunk.)
Fjortonåringen spelar i F00 och Elvaåringen i P02 och båda förlorade stort idag – mot ett riktigt elitlag respektive ett lag där den längsta elvaåringen var 187 cm lång. Vår lille plutt på 139 cm såg ut som en halv människa i jämförelse.
Hela stan är full av basketbollbärande barn, pedagogiska coacher, underbart roliga människor och några klantisar som är vana vid markservice och som inte kan ta hand om sig. Vi ska naturligtvis vara dem behjälpliga och svara på frågor som:
– Var ska vi spela?
– Var finns det mat?
– Har ni bollar till oss?
– Var är mitt lag?
– Kan man låna liggunderlag här?
– Min flaska är för stor, hur ska jag få in vatten iden?
– Har ni ketchup här?
– Vad heter den här staden?
I upphittarlådan hade vi vid åttasnåret på kvällen fem portioner pastasallad, tre omaka skor, två mobiltelefoner, ett diadem, sju vattenflaskor och en flaska ketchup.
På diverse sociala medier rapporteras om vinster och förluster, sorg och glädje, skavsår och stukningar samt en försvunnen flaska ketchup. Och alla som i natt bor på liggunderlag kommer i morgon att vakna och undra hur i hela friden dagens vedermödor ska klaras av.
Det var precis detta jag misstänkte när jag i onsdags (?)
fick med en bilaga i E-K om just denna basketcup.
En annan lagondelning skulle kunna vara efter längd. Men då har man kanske inte tränat ihop sej så myckt och några lag får bara möta ett lag medan anrda måste klå minst fem … Nä, det var nog ingen bra idé, Pysse.
En virtuell upphittatlåda: ”Insta-hittat” tex, kan man i alla fall ha, så alla omaka blir maka igen! DET är en bra idé!
Det var väl ingen lyxketchup utan bara vanlig basketchup i den upphittade flaskan?
Snitsigt, PK!
Det fick mig att tänka på min kompis mamma som fick en burk läsk en gång i tiden. Öppnade den, smakade, läste utanpå …
”Sjupp!”
Den där knappmojängen hade jag också funderat länge på. Fascinerande att man är så hårt betingad på färger. Hade det varit rosa och lila hade man ju tveklöst gått på texten.
Är det empiriskt bevisat att texten stämmer eller sa de åt han som var färgblind att han skulle klistra fast texten?
Instämmer! Snitsigt är ett sällan använt uttryck som passar extra bra just här.
Känns konstigt att inte vara på Billys i år. Tioåringen blev överdoserad genom uppväxten i baskethallar när brorsorna spelade. Dessutom tar man inte bollen med händerna i Bälinge, så han har tyvärr slutat med basket. Får se om han tar upp det igen senare.
Ha så kul hur som helst!
Instämmer i att det var snitsigt av PK. Snitsigt. Väldigt vad det var svårt att få med alla bokstäver i ordet snitsigt.
Om Christer inte menar fopoll i Bälinge (såklart han gör), så kan jag fantisera fram en basketvariant där alla nickar hela tiden. Den skulle bli spännande!
Liten paus nu. Ni hör väl fortfarande hur det piper i mina öron?
Inga missöden så här långt … de som ju brukar vara de allra intressantaste. Allt har bara flutit på.
Nu har Moa och jag tittat på en timme lång basketrräning. Ett japanskt flicklag tränade nästan rituellt och det hela var oerhört intressant och koreografiskt vackert. Basketträning KAN bli konst!
Film nummer två däremot (Teatro Amazonas) hoppas jag att jag aldrig mer behöver uppleva! På onsdag blir det fortsättning på filmkonsten.
Jag har uppfunnit en ny förrätt och kallat den Styrbjörns tomatsallad, efter dagens namnsdag. Mycket stolt.
Detta apropå absolut ingenting av det ovanstående.
Låtom oss få ett noggrant recept, Brid!
(Sitter just nu i en skola och vaktar alla Täbylag. Enligt 14-åriga killar är jag med mitt robocopben jättehäftig – och dessutom ser jag ut som en 30-åring. Och 14-åringar är faktiskt klarsynta vad gäller åldersbedömning, eller hur?)
För att inte tala om fyraåringar! Mina trodde att mormor säkert var 17 år. Jättegammalt!
Ja jädrar vad det piper i Lottens öron!
PK, det är nog bara censuren som spökar.
Nix, det var en backande lastbil.
Det finns tillfällen då jag skulle kunna ha glädje över några nya ringar. Typ de här,som vore sköna när man lutar hakan eller kinden mot en sluten hand (knuten näve, men det låter så ilsket i stället för kontemplativt).
Hemma igen!
Och nu stänger slussarna till årets ESC, där Sanna Nielsen sjöng för att överrösta publiken (som alltså sjöng med).
Torbjörns Stymatsallad. Va låter det som?
Recept kommer. Fast vi tar det väl i nästa bås.