Jo, nu är det ju så här att jag sedan knäoperationen i januari inte har läkt som jag borde. Istället för att trippa omkring som en prinsessa och spela basket samt göra djupa knäböjningar, stapplar jag omkring som en stelopererad flamingo.
Därför har jag blivit ordinerad
cykling
bensparkar
gång i trappor
poolsimning på sjukhuset.
Poolsimning! Yes! Och det är fantastiskt! Värsta lyxen! Det kostar som ett läkarbesök, men istället för att bli klämd och tittad på av en läkare som rynkar pannan och säger att jag borde amputeras men att jag faktiskt trots allt är lite för ung, hoppar man i en varm pool och där gör man övningar. Jag värmer upp genom att sparka omkring i vattnet iförd en flytväst som bara sitter runt magen som ser ut så här:
Sedan får jag på mig Transformers-liknande prylar på fötterna:
Det gula är hårdplast, det svarta något slags flytetyg.
(Nu frågar många av er vad Transformers är.)
Sedan springer jag i vattnet i 40 minuter tillsammans med strokepatienter, artrospatienter, ryggskadade och höftopererade. Jag tävlar med alla de andra och vinner hela tiden. (Att de nog inte vet att det är en tävling vi håller på med, väljer jag att helt strunta i.) Det är otroligt uppfriskande att (i vattnet) kunna göra rörelser precis som för två år sedan och jag blir både varm och andfådd som förr i tiden: av idrott!
Jag tror själv att jag rör mig så här i vattnet.Men sjukgymnastikpersonalen säger att jag ser ut så här.
Nu glömmer vi säsongen 2012/13 och tar nya tag i höst. Då ska jag dunka, springa maraton och sätta mig på huk.
Först var jag speaker på en basketmatch i herrarnas div. 1-serie i Eskilstuna.
Sedan var jag på litterärt cocktailparty i Stockholm.
Eftersom jag antydde detta i kommentarerna till förra inlägget, skrev kommentatösen Annika så trevligt att jag egentligen borde rapportera om allt så ingående som det någonsin är möjligt. Vilket ju är en dröm: jag får skriva om mig själv, mitt handlande, mina tankar och kläder och andras dumheter! Men blir det särskilt intressant?
Okej, vi får kalla detta ännu ett dagboksinlägg.
Basketmatchen var bedrövlig från första till sista sekund. Vi var tvungna att hålla till i en gammal gympasal som har sett bättre tider, t.ex. 1960-talet, eftersom stan har fullt fokus på elithandboll i Sporthallen (byggd 1956) och inte division 1-basket.
Typisk papperskorg i Årbyhallen i Eskilstuna.
Jag var redan under matchen iklädd cocktailpartykläderna med ickerandiga, dyra finnylonstrumpbyxor (vilket jag strax fick ångra) och en Desigual-kjol samt en överdel som kräver axelbandslös bh. (Ja, för såpass enkelt är det att klä sig numera – valet står mest mellan randningen på benen och bh-stuk.)
Men tillbaka till basketmatchen. Korgnätet fick en maska och fick bytas ut, 24-sekundersklockan gick inte igång, tutan hängde sig, jourlaget kom inte, inga entrébiljetter delades ut och … vårt fina, vackra, roliga herrlag spelade inte bra.
Domaren och nätet.
På grund av dessa missöden blev matchen såpass försenad att jag som speaker fick lämna över micken till en reserv när det blott var 40 sekunder kvar för att inte missa tåget till Stockholm. (Eftersom 40 sekunders speltid kan ta uppåt fem minuter i realtid om det krånglar till sig med foul och straffar och tjuriga spelare som måste lugnas av domarna.)
När jag hastade ut till bilen visade det sig att hastandet var befogat eftersom bildörren bara inte gick att öppna. Jag har ingen aning om orsaken eftersom vädret inte på något sätt antydde att jag borde ha antifrostskyddsbehandlat. Det blev till att med nyckelvåld öppna passagerarsidan (inget centrallås, nej) och klättra över växelspaken och få en maska i de snygga nylonstrumporna. Och sedan köra som en någorlunda vettig biltjuv till stationen och där klättra över växelspaken igen och sedan springa med det inte riktigt uppvärmda, fortfarande trasiga knäet till tåget och hoppa på med fyra sekunders marginal.
Om det litterära cocktailpartyt är inte mer att säga än att det var trevlig, gott, fascinerande, rökigt, litterärt och otroligt proffsigt genomfört. Alla minglade som vore de inte alls litterära giganter utan blivande Hollywoodstjärnor på röda mattan. Och här ser ni det senaste:
Man använder specialtillverkade gnuggfigurer som måste köpas utomlands och som sedan används till att smycka ögonområdet.
Den basketspelande Trettonåringen åkte till Gotland i fredags för att spela mot elaka gotländskor. (De är inte elaka egentligen, de är bara så himla bra på att spela basket. Skitstövlar.)
Igår efter matchen ringde Trettonåringen när jag stod på en iskall parkeringsplats och packade in mat för 2 300 kronor i bilen. Samtalet lät ungefär så här:
– Jag är så glad! Jag tog uppkastet så blev det give-and-go och så gjorde jag första målet efter FYRA sekunder!
– Bra!
– Jag är så glad! Och så blev jag utfoulad när det var TRE sekunder kvar!
– Bra!
– Och så har jag lite ont i halsen men det har jag inte talat om för då skulle jag inte få spela!
– Men nej!!!
– Och så förlorade vi med 89-8! Jag är så glad! Nu måste jag duscha! Hejdå!
Jag blev lika sprittande glad och lade ut den här bilden på Facebook eftersom den visar hennes baskethumör så tydligt: man hjular gärna i mittcirkeln …
Bilden är visserligen från 2010, men sann.
Jag har inte tagit upp det så många gånger under den senaste tiden, det här med idrottsglädje. Mycket för att jag känner mig tjatig och negativ, men tydligare än så här blir det inte.
Man kan vara jätteglad trots en förlust.
Det är på tok för tidigt att elitsatsa och toppa lagen före 15–16-årsåldern.
Jag har rätt.
Se här en spelare som inte ens platsade i high school-laget (nåja), men som blommade upp när han närmade sig 20-årsåldern:
Michael Jordan, som idag fyller 50 år. Aaaaah, vi tar en till, tror jag – när han lyckas göra avgörande poäng i sista sekunden:
Och så Michael Jordans mest berömda reklamsnutt som funkar som inspiration när man inte känner som Trettonåringen här ovan:
Kolla, jag slog rekord i grenen ”konstiga rubriker”!
Men det är precis så det är nu: jag måste skriva en dagboksinlägg som handlar om hur jag har haft det denna dag. Vän av ordning kan hävda att det var precis det jag gjorde även i förra inlägget, och det får man ju hålla med om. Och sedan strunta i.
Jag kom fram till Luleå och fick omedelbart beröm för plommonstopet av fem personer. Sedan tre personer. Och så fyra till. Luleå är alltså en stad som är svältfödd på plommonstop.
Taxichauffören som körde mig till Arcushallen hette Ivica Cvitkusic (säkert med fnuttar på bokstäverna – kanske Cvitkušić enligt Magnus Andersson i kommentatorsbåset) och han spelade i Allsvenskan i Västra Frölunda, DIF och GIF 1988–1996. Nu är hans son (200 cm) basketproffs i Spanien. Han berättade i raketfart om hela karriären och om sonen och … allt. Jag var så här vältalig under tiominutersresan (som kostade 260 kronor):
Inne i den enorma (12 000 m²) hallen, attackerades jag av tre olika personer som berömde plommonstopet, och hittade sedan en alldeles egen plats som det stod LOTTEN BERGMAN på. Jag var en VIP, tjohej!
Under matchen satt jag och hejade på Luleålaget som om jag aldrig hade flyttat från stan (vilket skedde 1981) och försökte samtidigt spana i alla som jag trodde att jag kände. (Det är svårt att spana på tanter och gubbar – jag fokuserar liksom på 20-åringar som ser ut som tanterna och gubbarna gjorde för länge sedan.)
Matchen såg ut så här när det inte var rök, glitter, spot lights och cheerleaders på planen:
Northland–Kvarnby 82–73.
På tv4:s lokala nyheter syntes jag i flera sekunder:
Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …… och så här på insidan.
Men för att ni nu ska ha något att kommentera och skriva båsmetersdikter om (eftersom jag inte har köpt en ny bil som vi kan testa – än), ger jag er här lite virke: hur tänkte Heidenstam med de här raderna egentligen och vad är det man längtar till i sådana här situationer?
Om blickar hade kunnat döda, hade jag fallit död ner inne på akuten igår kväll vid halvtiosnåret.
Men vi börjar i en annan ände – som inte alls har med död att göra. För som jag har berättat flera gånger tidigare, är jag fullständigt suverän på att tappa bort saker. Jag glömmer, jag slarvar, jag letar och jag begriper inte hur jag bär mig åt för att utan att veta det lägger örhängena i besticklådan. Min slarvabortlista ser ut så här om man friserar den lite och inte tar med trivialiteter:
vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.
Igår var jag i Stockholm och fick ett synnerligen trevligt uppdrag, men passade på att träffa min svåger för att överlämna en ryggsäck som han glömt hemma hos oss, samtidigt som han överräckte ett paket till mig som lillasyster Orangeluvan hade förberett. (Har jag nämnt att jag fyller år på lördag?)
Eftersom jag skulle åka tåg med paketet, och jag har misslyckats med sådant förut (rullväska & julklappspåse), hade hon preparerat paketet, som var inslaget i en Ica-kasse och snören.
Först kom ”den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].Åh, man tackar.
Men hon är inte den enda. PK och Pysseliten (de som startade båsmetern häromdagen) har fixat en rulle med adressetiketter till mig så att jag kan fylla världen med mitt namn. Jag har märkt alla sladdar, alla väskor, alla glasögon, alla …
… plommonstop …… nycklar …… domarpipor …… tandborstar …… och alla glasögonfodral.
På träningen igår försökte jag namnmärka ”min” dusch, de bästa bollarna och min plats på avbytarbänken, men klistret är helt klart inte basketanpassat.
Medan jag roade mig med straffskytte i ena hallen, tränade Artonåringen med A-laget i andra hallen. Där fick hon en vass armbåge rakt på struphuvudet och föll ihop i en liten rosslande, pipande, hyperventilerande hög. Jag ringde efter 45 minuter utan bättring till sjukvårdsupplysningen som sa ”kör omedelbart till akuten”. (Déjà vu.)
Och det var där den mördande blicken spändes i min riktning.
Vi kom in, tog en nummerlapp, satte oss ner för att vänta och sneglade in bakom skjutdörrarna där en tjej i receptionen satt och … och … och surfade runt på modesajter och klädreor! Istället för att plinga fram oss, satt hon och surfade! Å ja ba:
– Hej, jag ser att du sitter och surfar på klädrea, men jag tänkte, min dotter här har andningssvårigheter, så skulle vi kunna …
Stiiirr. Blääääng. Laserstrålar sköt ur ögonen.
Men eftersom jag överlevde attacken, kom vi in till läkaren väldigt snabbt.
Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.
Nu är vi hemma igen med strikta order om vila och lugn – inget är trasigt på henne. Det fanns bara en sak till att göra innan dagen var slut:
Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.
Man går upp och konstaterar att gårdagens fest står kvar på köksbordet och väcker några barn, ger order om matsäck, ser till att alla kollar så att det inte är två vänsterskor i packningen, kisar lite mot solen och tänker att jahaja, det här var en vacker vinterdag som jag inte kommer att se ett dugg av.
För idag är en basketdag. Tioåringen åkte till Köping, Artonåringen till Järfälla och jag och Trettonåringen är just nu i Flen. På vägen hit gnistrade snön och alla barnen i bilen tog bilder och fnittrade och … så kom MONSTRET! I en rondell kom han sicksackande och preciiiiiis när jag skulle lirka mig förbi, satte han fart så att jag fick tvärnita för att inte åka i diket som en folkrace-bil. (Det var ingen fara.)
Men vi kom fram i god tid tid till den lite för kalla hallen och på läktaren kan man ju leta efter värmande internetvågor och dricka kaffe som har sett bättre dagar. Detta är min utsikt just nu.
JAG VILL VARA MED!
Att jag tycker så mycket om de här utflykterna beror på att det alltid är likadant och att jag vet vad som kommer att hända. Och att jag lär mig något nytt av för mig okända människor varje gång.
Mannen bredvid mig (en annan av chaufförerna) jobbar med pulverlackering av stora maskiner. Pulverlackering är inte uppbyggt på lösningsmedel utan funkar mer miljövänligt eftersom man ger pulvret en laddning så att det suuuuuuuuugs till ytan som det ska lackera. BRAAA FÖRSVAAAR! Och en av hans döttrar som jobbar som lastbilschaufför har praktiserat på Arlanda och när man tankar ett flygplan BRAA RETUUUR! som ska köra non-stop till Thailand tankas med 120 kubikmeter, vilket väger 96 ton, vilket (för att man ska fatta) kan jämföras med 96 personbilar … BRA TJEJER!
Det blir liksom lite splittrat. Nä, nu ska jag göra en åkarbrasa.
Jag kan direkt säga att jag inte är först med den rubriken till en text som handlar om ett skadat knä. Men jag är kanske först med att illustrera med två indianknän?
(Nejnej, jag försöker på intet sätt skoja bort den vanvettiga massakern 1890 – den kan jag skriva om en annan dag.)
Men mitt knä ser inte riktigt ut sådär. Utan så här:
Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), hyn ser jätteskum ut, att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor.
När jag vaknade ur narkosen, var det särskilt tre saker som jag lade på minnet. Eller, det var nog blott tre saker jag lade på minnet, resten försvann i dimman:
Jag ska ta det lugnt i fem dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren ringer in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer att få remiss till en sjukgymnast.
Men sedan pratade jag med knäkliniken för att tala om att de smärtstillande tabletterna inte hade ringts in. Då fick jag veta att
Jag ska ta det lugnt i sju dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren glömde att ringa in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer inte att få remiss till en sjukgymnast.
Aha. Men hur känns det i knät? Väldigt bra, faktiskt. Jag kan visserligen inte börja det mer än i en rät vinkel (90° för er som vill ha extra koll), alla musklerna har flyttat till andra låret och trappor är långa, branta och besvärliga. Men ont har jag inte. På basketträningen ligger jag som en säl vid sidlinjen och sparkar och sprattlar medan de andra har roligt.
Min utsikt på senaste träningen.
Samtidigt har jag under denna vila tittat på alla roliga program på hela internet och dessutom läst böcker om alla intressanta människor i hela världen. Det jag har lärt mig är att
i USA är många upprörda och ängsliga över att dejtingkulturen håller på att dö ut
i Sverige dör vägg- och halltelefoner ut, men folk säger inte upp sina abonnemang
Hugh Lauries mamma tyckte inte om honom och sa upp bekantskapen med honom när han gifte sig med en tjej som hon inte gillade
Emma Thompsons egenhändigt skrivna manusbearbetning till Förnuft och känsla (som hon fick en Oscar för) räddades från en datorkrasch av Stephen Fry (som slet i åtta timmar med manuset).
Så … imorrn ska bandaget bort. Om det ser hemskt ut, lägger jag ut en bild här. Annars kan ni bara titta på indianknäna där uppe.
Ni vet kanske att jag har några passioner – basket, bollar, barn, blogg samt spagetti med köttfärssås och ovanligt långa män. Ja, gärna i kombination.
Igår klev fyra basketspelande spanjorer in genom dörren här hemma för att äta spagetti efter en match (förfärligt spännande med gruff, stök, svordomar, tekniska och avsiktliga fouls och på toppen dessutom en förlust för oss). Deras namn (Julian López Rodríguéz, Jairo Blanco Aldao, Domingo José Pérez Sánchez och Lluís Jacas Adserà) är lika långa som de basketspelare de ju är – och de kom tillbaka idag för att laga en spansk måltid eftersom det är trettondagen.
”Eftersom det är trettondagen … ” säger jag och kliar mig i huvudet. Jag måste fråga spanjorerna.
Roland de Mois trettondagsversion från 1589.
Ok, de tre vise männen Caspar, Melchior och Balthasar (som representerar Europa, Asien och Afrika) kom ridande på respektive en häst, en kamel och en elefant. De hittade till slut Jesus och gav det lilla barnet rökelse, guld och myrra. Jesus kan förstås inte ha varit i stånd att uppskatta gåvorna, men i Spanien firas detta ändå stort – epifanía. Här i Norden börjar vi väl på sin höjd fundera på om inte granen ska slängas ut.
Den sprarrisen här åkte ut redan på nyårsdagen, när den trillade för fjärde gången.
När vi i godan ro satt och åt igår kväll, sprang man omkring som tokar i Spanien och klädde ut sig, gick i festivaltåg och förberedde festmåltiden och paketöppningen som sker idag, den 6 januari. Alla är jätteglada och umgås med varandra och ingenstans ser man en enda dunjacka eller plogbil.
Sa spanjorerna och såg lite ledsna ut. De bor tillsammans i två ettor utan kök och skulle kanske kunna fira med … sovmorgon. Så idag åkte vi till Coop och köpte spansk mat.
– So we weigh them here? But all the tomatoes are hard, why are they not soft?
Men se vilken tomtebolycka! Det är söndag eftermiddag och grabbarna (plus en flickvän som heter Sofía och är lika kort som sitt namn) hackar lök, steker kyckling, sprätter saffran omkring sig och skrattar så det bullrar i skåpen med filskålar.
Även spanjorer hackar lök med ögonskydd.Domingo och Sofía steker köttfärs som ska läggas i auberginerna.De fyra tvåmetersmännen får här en paus i matlagningen för att lära Tioåringen att göra 20 armhävningar.
… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.
Sovrummet just nu.
Så här var det (uppdatering)
Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.
Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.
Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.
A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:
Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se
Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.
Artonåringen säger med sitt kroppsspråk ”Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”
Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.
Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.
För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.
Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …
Uppdatering
Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom
jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
jag så sällan går på visit per se.
Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.
Puh.
Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:
fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
trasiga örhängen
för små jeans
A4 skrivna på skrivmaskin
gamla tidningar.
Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.
(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)
”Radiospeakern som refererar handbollsfinalen sa nyss: ’Av någon outgrundlig anledning heter den basketarenan fast det är en handbollsarena.’
Anar vi en komplott av basketmaffian?”
Helt korrekt. Nu jädrar ska vi lära handbollsspelarna att spela försvar med böjda knän och mycket, mycket högre upp på planen. Vi ska gömma deras klister och öva mer på dribbling med mjuk handled.
Nu är det ju faktiskt så att jag inte får titta eftersom allt som jag följer går åt pepparn. När jag kom in i handbollen stod det 6–6, och nu ligger vi under med 7–10 och Jonas Källman ligger och vrider sig i smärtor.
Larholms hand är som vore den fastklistrad vid bollen. Fast vänta, den är ju fastklistrad.LeBron James helt utan klister.
Och igår på kusinkalaset lirade vi basket så att kusinerna fick ont i armarna, stukade fingrarna och slog upp gamla krigsskador:
Närmast kameran: Lillasyster Orangeluvan och Broder Jakob.
Hm. Handbollen och basketen började samtidigt, men när det blev halvtidsvila i basketen, hade andra halvlek pågått i sju minuter i hambollen. När andra halvlek börjar i basketen, är det blott 10 minuter kvar av handbollen. Om man har ont om tid ska man alltså inte gå på basketmatch. (Nu lyssnar jag bara på radio, för då går det bättre för Sverige.)
—
Fast nu måste jag stänga av tv:n för Sveriges handbollskillar ligger under med 16–19 när det är åtta minuter kvar. USAs basketmonster verkar dock klara sig ganska bra även när jag tittar.
—
Oh no, nu har jag sabbat för USA också; de ligger under med tre poäng. Nu drar jag nåt gammalt över mig.
—
När det blir time out i handbollen, galopperar två stora filmteam in för att sända närbilder från spelarnas näsborrar. Då får man ju höra vad coacherna ger för direktiv. (KÄMPA NU! SPRING! NU TAR VI DEM GUBBAR!) Men våra kommentatorer kan inte franska – och det talar de om för oss efter varje time out.
– Lutte maintenant! Le printemps! Maintenant, nous prenons les gars!
– Ja asså jag kan ju inte franska, men det lät upprört det där.
—
Ack, uddamålsförlust. Vi vann bara silver i hambollen – men faktum är att svenskarna inte är jätteledsna eftersom ingen hade förväntat sig att de skulle klara sig så långt i turneringen. Fransmännen far däremot som sig bör omkring som tokglada norrmän.
Coloquinte à la graisse de hérisson! Concentré de moule à gaufres! Graine de vaurien!
Basketen fortsätter i en grinig match med en miljard fouls där USA spelar bättre än Spanien, men ändå bara leder med 99–93.
Kommentatorn:
– Men kolla, han har tappat sugen och försöker inte ens ta upp bollen från golvet, han låter den bara rulla.
Expertkommentatorn:
– Nej, alltså man gör sådär för att skottklockan inte sätts på förrän någon har nuddat bollen.
Hihi.
—
Jaha. Nu kom den här kommentaren efter en time out:
– Grattis, ni som förstår spanska och kan ta del av vad coachen sa.
Hej tv-producenter. Det finns underbetalda översättare som gärna skulle tjäna en slant för att översätta enbart time out-snacket.
—
USA vann med 107–100 och de amerikanska jättarna hoppar omkring och ropar hohoooo som Bert-Åke Varg.
Kevin Durant och LeBron James har muskler, ja.
Nu är det väl bara avslutningsceremonin kvar? Buhu, hoho.
![Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].](https://www.lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2013/01/reklamkassen.png "glömmasaker")
