Igår morse var det så dags för ballongflygning här i det vackra Kappadokien. Mot min vilja, ska sägas. Jag vill hellre sova/läsa/äta/gå på kaktusar än riskera livet i en luftballong. Brutal telefonväckning kl. 04:30, samling i foajén kl 05:00, avfärd till luftballongsplejset i en liten, liten, fullproppad buss som tillhör ballongföretaget, sedan uppfärd, flygfärd ooooh och aaaaaah och röda kinder samt heurekarop.
Så var i alla fall planen. Klockan tio i fem klev jag ut ur hotelldörrarna och möttes av detta tjoande:
(Jag säger fel: klockan var ju tio i fem, inte tio i fyra.)
Chauffören darrade lite på manchetterna och krypkörde både upp- och nerför de regnvåta, gatustensbelagda vägarna, halkade ut på vägrenen två gånger och backade sönder en stopp-skylt. Men vad gör väl det — ballongpiloten skulle säkert vara bättre, tänkte vi.
Men. När vi klev ur bussen snöade det. (Jajajajaaaa, jag vet att ni har finfint väder hemma i Sverige.) Vi presumtiva ballongåkare tittade på snön, försökte se en väderprognos i det smällkalla nattmörkret, men gav upp och gick in till alla andra drygt hundra ballongresenärer som satt i väntrummet.
”Ta för er av vårt kaffebord!” stod det i reklamen och se på tusan — det serverades minsann både dammte och pulverkaffe samt småkakor och vitt bröd.
Sedan väntade vi. Och väntade. Vi väntade så att jag började tala både franska och tyska med främmande människor och till slut gick i armkrok med en turkamerikan som kunde förmedla mer än grymtningar. Efter två timmars väntan hade vi sett
- rödjackad personal rynka pannan och kedjeröka cigaretter samt spana i fjärran
- pensionärer överdosera pulverkaffe
- tre män i mustasch somna
- luftballongskorgar forslas till luftballonger
- luftballonger inte blåsas upp
- luftballongskorgar forslas från luftballonger
- halva församlingen ge upp och dra från väntrummet.
Jag vandrade planlöst omkring och hittade ett annat väntrum som såg ut så här …
Sedan kom äntligen information: allt var inställt. Det basunerades inte ut via en informatör utan viskades till mig av en kritisk tysk som hade pratat ihop sig med en fransman och en kanadensare och därefter enats om att det här ju var lika amatörmässigt som om det hade skett i Frankrike.
Slokörade klev vi in i den lilla bussen igen och ropade som fnittriga skolbarn ”hjääälp” och ”håll i er” så fort chauffören lade in backen. En nybliven 70-åring som hade fått ballongflygningen i present av sin fru sa stillsamt:
– Jag känner mig på ett förunderligt sätt … lättad.
Snön föll över Turkiet och jag började fantisera om långkalsonger och graningekängor. När jag efter frukosten grävde i resväskan hittade jag ett par shorts som hånskrattade åt mig.
Alltså inleddes dagens turistäventyr inte med ballongflygning utan istället med ett besök i en mattfabrik. Vi fick av guiden veta att det är helt okej att säga nej när försäljarna vill ha oss till att köpa 50 000-kronorsmattor men att vi skulle tacka ja när vi erbjöds turkiskt kaffe med något till. Vi klev in i mattfabriken – och fick världens bästa försäljarargumentation. Först lärde vi oss vilket oerhört fint hantverk det handlar om:
- Det vi använder är äkta ull med varp av äkta ull.
- Allt gör vi för hand.
- Allt sponsras av staten så de 4 800 kvinnorna som arbetar hos oss försörjer hela sina familjer och de får lön även under perioder när de måste vara hemma och hjälpa till med lantbruket. Hela familjen är naturligtvis försäkrad.
- Varje kvadratcentimeter har tusen miljoner miljoner knutar och varje matta tar fjorton miljarder timmar att göra och varje matta bidrar till att bevara den turkiska kulturen.
- Allt här är otroligt fantastiskt genuint och se här hur man spinner silke, som vi gör en annan sorts matta av, som …
Mattförsäljarchefen Khan var så rolig, välformulerad och kunnig att jag drabbades av ett plötsligt, obetvingligt behov av att äga en äkta matta. Och med äkta matta menade han ”en handknuten” (som kan ta flera år att göra) och inte en ”maskingjord” (som kan ta en timme att göra).
Men vad säger Arbetarskyddsstyrelsen om att de inte har höj- och sänkbara arbetsbord och rätvinklade varpgrejer och att de sitter med så krum rygg utan att då och då få order om att göra några armhävningar eller djupandningar?
Plötsligt fick vi dricka te, turkiskt grumskaffe, raki, vitt eller rött vin och det gjorde vi alla glatt utan en tanke på att vår omdömesförmåga skulle komma att påverkas. Matta efter matta åkte ut på golvet, den ena äktare än den andra. Jag ville omedelbart ta en väldigt blå, modern sak under armen och åka hem med den trots att den kostade 60 000 kronor. ”Tillfället kommer kanske aldrig tillbaka” sa jag till mig själv.
Hur skiljer man en äkta matta från en oäkta? Man går runt den: den ska ha en mycket djupare färg från ena hållet eftersom luggen sluttar. På en oäkta matta står luggen rakt upp och då ser den likadan ut från alla håll. ”Nä nuuuu ska jag ha mig en matta!” tänkte jag. Och sansade mig.
Turkiska staten sponsrar även detta, så man kan betala handpenning, få mattan levererad till dörren och betala vid leverans. Utan ett enda öre i påslag. ”Nämen jag kanske ska välja den ännu större för 70 000?” sa jag till mig själv. Och sansade mig igen.
Försäljarna kom som Egyptens gräsmattor, förlåt, gräshoppor och kunde till och med prata svenska. Jag har kommit på en teknik för att bli av med dem; jag pratar om andra saker än mattor. Hur många barn de har, Ingmar Bergmans filmer, vädret och stjärntecken. (Nej, nu överdrev jag. Det var en av försäljarna som drog upp stjärntecken och räknade ut att han och jag hade ALLT gemensamt eftersom jag var född i början av februari och han i slutet av maj. ”Match made in heaven!”)
Några av mina resekompisar köpte faktiskt mattor. Jag är förstås djupt avundsjuk och fick för att stilla min längtan senare på dagen ta en bild på en mobilkamerabild.
Därefter tittade vi på ännu ett tusental stenformatoner, köpte ännu fler sjalar för att finna värmen och så ääääntligen åkte vi hem till hotellet där jag somnade som en stock, vaknade efter en kvart, rusade ner till gymmet, åt kvällsmat och klädde mig fin inför kvällsunderhållningen ”Turkish Night”, som jag hade läst i recensioner skulle vara en trist tillställning där allt var fel.
Men det var faktiskt alldeles, alldeles utmärkt. Vi hade ätit på hotellet och fick därför bara lite smånötter och annat krafs att äta på turknattsplejset, men fri tillgång till vin, öl, läsk, vatten och raki. (Man är inte hungrig många minuter under den här resan. När det dukas fram mat som inte smakar så gott [vilket betyder ”inte smakar något”], blir man nästan lite lättad.)
Den fria tillgången till alkoholen hanterades utmärkt av oss alla. Det kan ha att göra med följande fakta:
- Rödvinet smakade vinäger.
- Det vita vinet smakade kattpiss.
- Ölen var både avslagen och utspädd eller feltillverkad.
- Läsken var av Soda Stream-kvalitet; Fanta- och Coca-Cola-flaskorna som stod på borden var öppnade och påfyllda.
- Vattnet var utmärkt.
- Rakin var mer än utmärkt.
Tillställningen inleddes med att jag blev livrädd eftersom folk till synes utan att ha anmält sitt intresse släpades fram i centrum, på den scenliknande rundeln i mitten. De tvingades dansa och delta i ett skådespel … och jag vill inte vara med på sådant. Efter ett tag insåg jag att de hade roligt och alls inte hade puttats upp utan faktiskt kastat sig fram och verkligen hade längtat efter detta. Så teaterapa jag är, vill jag ändå inte delta i tvångsövningar. (Men det är tydligen bara jag som känner det där tvånget.)
Det blev ungefär två timmars föreställning med dans, turkiskt bensprattel, paljettglitter, armvift och magdans som slog oss med häpnad eftersom det var alldeles fantastiskt – roligt, vackert, skickligt och imponerande. Och oerhört läckert. En man i vårt sällskap gav mycket dricks, och fick som tack ett litet, litet paket. Jag tog bild på det:
Prick på slaget klockan halv elva var det slut, och då kom bistra, unga, gråklädda män och ställde sig vid kortänden av varje bord. Jag glittrade med ögonen och försökte konversera den här unge mannen, men fick bara en armviftning som betydde ”ut” till svar.
Men på scenen stod då ungefär 30 män från publiken och dansade. Tre av damerna i vårt sällskap hängde på (jag kaaaanske övertalade dem lite) och dansade de också – i flera sekunder innan en JÄHÄTTEARG liten man dök upp och vrålade (på turkiska) att de där sopprötterna från Sverige inte hade där att göra och att det var omedelbar utrymning så det så och fattar ni inte så ska ni få stryk.
– Hello, why så mad? sa jag och log med mina spretiga tänder.
– Här har man jobbat hela kvällen och vill gå hem och de där som dansar är faktiskt mina polare och de ska dansa hela natten medan ni ska dra åt pepparn! skrek mannen.
(Brasklapp: jag kan ju inte mer än tre ord på turkiska så jag har ju bara översatt på känsla.)
– Nämen hörru, sa jag på svenska. Nu ska vi inte vara arga. Kolla, du är ju så arg att jag känner att jag måste ta en bild på dig. Kan du se liiiiite argare ut? sa jag och höjde kameran.
– Du var mig en underlig liten flicka du. Nu kan jag ju inte vara arg längre. Kära nån, se här, det är komplett omöjligt att vara arg längre! sa mannen (kanske) och såg ut så här:
På vägen hem blev det spontan allsång i bussen, gärna en sång på ena sidan av mittgången och en annan på andra sidan. Jag filmade och skrattade mig halv fördärvad och vår guide Eren spexade och låtsades släta av några av damerna. Det ser så brutalt ut att jag inte vågar lägga ut filmen här utan att först be om lov …
Nu ska vi åka 60 mil genom ett vitt snölandskap! Åååå så skönt att åka till marsvärmen i Turkiet från marskylan i Sverige! Eh.
Här hemma skiner solen som aldrig förr och varmt är det också.
Men nu blir jag avis. Jag vill också besöka en mattfabrik!
Fast vädret ska bli sämre+kallare framåt helgen och på måndag
är det risk för snö enligt SMHI.
Arg personal när gästerna har roligt på sitt lite oskyldiga vis. Det känns bekant. Scandic?
Bäst du stannar kvar i Tyrkiet. Det blir bättre väder där. Och mycket sämre här.
Nu ska vi på en annan resa med samma arrangör, men vi får nog bespetsa oss på Hard Sell och mängder av småutgifter.
Ojojoj, vad hon skriver bra, den där Lotten. Och henne är jag gift med. Tack , Försyn, Gud, Allah eller vem det nu är som drar i trådarna i de marionetter som äro vi, för att jag får dela mitt liv med denna fantastiska person.
Olle, är det inte dig själv du ska tacka för att du ”raggade upp”
Lotten, samt Lotten själv för att hon lät sig bli uppraggad? 😉
Sedan har vi en länk till alla språknördar här inne. 😉
8 pronunciation errors that made the English language what it is today
När jag var på jobbresa i Turkiet för drygt 20 år sedan lyckades jag komma med en minibuss till Kapadokien över helgen. Vilket innebar att vi var 6 personer som besökte stenhögar, underjordiska städer och framför allt mattfabriken. Där fanns en supertrevlig och kunnig försäljare som pratade flytande engelska tack vare att han hade hängt hela sin uppväxt på en amerikansk armébas i närheten. Jag vet fortfarande inte hur jag bar mig åt för jag komma därifrån utan matta.
Igår räknade PK och jag ut att vi var i Turkiet för 18 år sedan, ganska exakt den här tiden på året. Det var kallt då med, men snöade tror jag inte det gjorde.
Innan det hade jag varit i Istanbul 1988 – 26 år sedan! Jag kommer fortfarande ihåg vad äppelteet smakade och hur KUL det var att traska runt i den stora basaren och titta på alla grejor och pruta.
Tydligen ska vi pruta mer i Sverige, läste jag någonstans. Finns det några bra trick för hur man prutar?
Synd att du inte fick flyga ballong! Blir det ett nytt försök? Får du tillbaka pengarna? Varför skulle du upp så tidigt idag? Jäkla du som slänger ut cliffhangers här och där!
Det finns värre saker att komma hem med än mattor. Vi har vänner som reste till Venedig och efter en bättre lunch köpte dom en STOR kristallkrona ute på Murano.
Pysseliten: Pruta, sa du! Lille Maken är en mästare på att pruta. Barnen skämdes gräsligt när han gick i gång. ”Har inte du lite Lima-tonfall där? Min mormor var från Lima.” Och vips var det 15 % OFF PÅ skidor och bindningar (för fem personer), eftersom försäljaren verkligen var från Lima (Väster-Dalarna, då, inte Latinamerika).
När man inte får flyga luftballong fast man hade velat, och sedan tycker att det kanske var lite skönt att slippa ändå (som han som fått färden i present, menar jag) — är just ordet ”lättad” rätt då? Är man inte snarare olättad? Sitter jag och tänker, samtidigt som jag är liksom nästan lite avis på Olle för jag skulle också vilja vara gift med Lotten. Lite. Om jag nu inte vore strejt och redan hade en karl, menar jag.
Pyss, jag personligen tycker generellt sett inte att vi ska pruta mer.
Eller det beror på situationen. Jag tycker inte att vi ska pruta i vanliga affärer t.ax. mataffären där marginalerna antagligen inte är så stora på varje enskild produkt.
Visst köper du en bil så kanske säljaren har en ganska väl tilltagen
marginal och då kanske det kan vara ok att pruta lite eller om du
är på en loppmarknad.
Annika, jo du har nog en bra poäng där.
Blir man kvar på marken så är man ju de facto olättad för
hade man (varit) lättat (d) så hade man ju varit ovanför marken och
då ör man ju inte längre olättad.
Förresten så Lotten nämnde ju Tillbaka till framtiden och
hur mycket hon gillade den (obefintliga) basebolljackan där.
Det verkar som om Lotten har stenkoll på de senaste
modetrenderna för nu rapporterar the Guardian att:
”Back to the Future fashion: this season’s big trend
Marty McFly’s rucksack is spring/summer’s It bag, and his
double denim, checked shirt and high-tops are already beloved
by the style set. Sleeveless parkas at the ready …”
Lotten Bergman, språkpolis och modeorakel. Imponerande!
Jisses nej, jag vill heller inte pruta mer! Men utvecklingen går åt det hållet! För mej räcker gott den svettiga stunden på banken varje gång jag går dit för att pruta på bolånet!
När jag bytte bil –till en sprillans ny– senast fick jag en rabatt som motsvarade kostnaden för servicebesöken med den gamla –även den nyköpt, om man säger– hos samma gäng några år tidigare. Då kändes det förmätet att be om ett bättre inbytespris, vilket jag helt klart hade kunnat göra:
Den gamla var såld dagen efter inbytet. Köparen måste ha fått vänta på rekonditioneringen.
När jag besökte Istanbul för 26 år sedan försökte jag undkomma en efterhängsen vykortsförsäljaryngling genom att pruta ohemult – det slutade med att jag hade köpt 30 st jähättegamla vykort …
Lite hemländska poesitoner, Lotten?
Aj fixas grappa, aj fix’ rosita,
aj dekanteras maj jugendhutt.
Sür tutta rutta, sür tutta strita
aj decibellas la trudelutt.
Transpiranto!!
Ninja: Spot on!
Gamle gamle snoilski skänker i av sitt unga vin
Jag som trodde Karlfeldt. Och så var det Snoljisky!
Fick ÖR GV idag?
Det är alltid Snoilsky. Så ere.
Fick jag vad, SG?
Grönköpings Veckoblad, ÖR!
Det är ju där transpiranton härstammar ifrån. Fast nuförti’n är den inte alls lika rolig när den är mer engelsk- än latininspirerad.
En klassiker på transpiranto börjar så här:
Va paj, va paj va farsipaj
falsette glossan klar
En annan visklassiker är denna:
(—) krumbukta la manca, hihi,
vilket är andra raden i en sång alla tror är av Evert, men inte är det.
Ja, just det!
Svaret gäller ett antal påståenden.
Men Ulf Schöldström tycker jag har tillfört mycket. Han är dessutom en av de mest skrynkelfritt klädda personer jag någonsin träffat.
Är det inte Birger Sjöberg?
Karlfeldt och inte Taube är är det och den är skriven till Albert Engström.
Bravo AuL, du har vunnit en fotvandring för en till Bakvattnet!
Ja, GV kom i dag. Min favorit är annars
Hinc jazzat Fridolin,
il est pirum par vin zaccarin
och så vidare
och det är verkligen Karlfeldt.
(V-rt l-nd, v-rt l-nd osv klarar jag förstås, men … äh, nu fattar jag K-rlf-ldt också, ju. Heh.)
”beställ detta erbjudande nu direkt!” står det i Bakker-katalogen som jag har haft roligt åt hela eftermiddagen. Bakker säljer lökar, knölar och plantor och är stora, seriösa och pålitliga på alla vis, är holländskt men har svenskt ombud. Det skojiga med katalogen (som följde med min trädgårdstidning) är att den är översatt på ett i och för sig korrekt men inte så idiomatiskt vis. Alla ord är rätt, eller åtminstone nästan rätt, grammatiken likaså, det är bara det att ingen med svenska som modersmål skulle uttrycka sig på liknande vis.
”De kommer väl till sin rätt i grupper mellan växter” (men ”de” är ju också växter!)
”Blommorna frapperar genom sina mjuka färger”
”Narcisser som blommar på sommaren hör till de senaste rönen på blomstermarknaden”
”En rikligt blommande och vacker, torvbildande växt, som förblir grön på sommaren såväl som på vintern. På våren visar sig de otaliga karmosinröda och vita blommorna.” (Torvbildande är förstås helt enkelt fel — det rör sig om en mattbildande växt, men man kan ha farit efter ordet tuvbildande också. Och så gillar jag sista meningen, som verkligen slutar med punkt just där.)
Och så vidare. Jag estimerar kiselstenarna av plast, och verktygsväskan för ”endast 0 kronor” och de hysteriskt övermättade färgerna (om blommorna verkligen såg ut sådär så finge alla besökare migrän, tror jag) och allt möjligt. Och jag funderar på att handla av dem för de är absolut seriösa!
Slut OT
Coolt!
Annika, du som nu är inne i det holländska: Vi har en påse tulpanlökar som vi undrar vad vi ska göra med – allvarligt. Kan man verkligen bara klämma ner dom i jord i en kruka och ställa på balkongen? När kommer dom upp i så fall?
ÖR
Då får vi vår i morgon. Vi ligger en dag efter på landet.
Annika
Bakker är ditt säkra leverantör av växter, blommor, tulpaner och andra gröna tillskott till din blomstergård. Bakker har förekommit i Sverige sedan sjuttiotalet och aldrig ådragit sig publikens ogunst.
Böjer sin nacke och ler … tänk vilken tid det ska ta för en annan att haja klyket.
ÖR — jag är inte bra på just tulpaner ity vi har rådjur här som inte är ett dugg folkskygga, så jag bryr mig inte om att odla sådana. Tulpaner menar jag. Rådjuren behöver sannerligen inga odlingsinsatser. Men. Jag kan gissa.
Tulpanlökar ska helst planteras på hösten. Har de legat torrt och (ännu värre) varmt över vintern är risken stor att de döden dött. Men har du dem nu och de känns någorlunda spänstiga så putta genast ner dem i jord i en hink/kruka/balja och ställ ute i nåt soligt och kanske lite skyddat hörn (allt i kärl blir känsligare och ryckigare än det bleve om det stode i marken). Balkong låter alltså bra. Gror de så gror de, och då får du tulipaner!
Japp, Skogsgurra, och just precis så låter de ju. Fortfarande. Fast de har svensk agentur. Det är det jag finner så charmigt!
Bah, Ökenråttan frågade ju ”när” också. Tja — om de börjar växa genast så tar det väl 6-8 veckor, beroende på sorten och vädret och temperaturen. Eller lite mer. Ungefär.
Nu vet jag vad Turkresans röda tråd är!
amandalundo kvam polar,
kvam fadripajan var
jamen visst är det V-rt l-and. Text av -lfr-ed V-st-rl-und.
Liksom Sv-rt- R-d-lf avKarlfeldt.
Båset är som vanligt bäst.
Gurra, vad? Turistfällor? Stenformationer? Bussresor?
Dina gissningar är lika bra som mina. Men det finns en egenskap hos de olika dagarnas teman som jag inte tror är en slump. Enkelt uttryckt kan man säga att det är ett återkommande alfanumeriskt tecken.
SG, kommer morgondagens inlägg heta ”Sviskon i Turkiet”?
Jag tror det.
Ja precis Gurra jag det nu också.
Jag tror dock att morgondagens inlägg kommer att
heta olättad i Turkiet eller Tillbaka till Framtiden i Turkiet
såvida hon åkt hem redan?
Jag tror tyvärr Båsmor som bäst packar vädret för att ta det med sig hem! Jag har ju hunnit vänja mig vid att det är vår med spelande beckasiner, änder och grodor. (Stavningshitler kan inget om fågel …)
De där uppvispade kokongerna får mig att associera till annat än kokonger …a
När man vispar kokonger sådär så får man förhoppningsvis en alldeles hel och obruten silkestråd.
Om man låter FJÄRILEN bli klar där inne i sin puppa och krypa ut genom ett hål den bitit sig så kommer inte tråden att vara hel (nähä?). Då kan man istället meckla med kokongen, töja den på nåt fiffigt sätt tills den blir som en väldigt tunn näsduk. (”Om man snyter sig i den så är det som att snyta sig i bara näven” som sägs vara ett försäljningsargument för tunna näsdukar.) Sen kan man spinna silkegarn av sådana ”hankies”. Före det kan man utsätta näsduken för färgning.
Inlägget i påsk blir ”Nästa år i Turkiet”?
Ingen sovmorgon i Turkiet?
Idag kunde man ha sovmorgon eftersom vi inte åker från hotellet förrän 10:45, men si då vaknade jag av … (fanfar) att (tuuut) SOLJÄVELN lyste på mig! (Serpentiner och konfetti.)
Nu måste jag ut och leta efter sviskon.
Men Lotten, det går lika bra med selleri. 😉
[…] Svinkallt i Turkiet […]
[…] och den stekande solen. Efter mindre lyckade resor där just detta ögonblick har uteblivit (läs: Turkietresan), drabbades jag av ett akut lyckorus när just detta hände igår: unken, blöt, het vind som […]
Vilken jättetrevlig blogg! Kul skrivet o med omdöme! Tack för alla fina tips! HQ
Tack för berömmet!
[…] och den stekande solen. Efter mindre lyckade resor där just detta ögonblick har uteblivit (läs: Turkietresan), drabbades jag av ett akut lyckorus när just detta hände igår: unken, blöt, het vind som […]