Etikett: basket

Spanjoren och hans baskethjärta dunkar vidare

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2016 21:44

Jag berättade i förra kommentatorsbåset att spanjoren i familjen fick lite ont i hjärtat i torsdags. Eftersom det finns hjärtsjuka i släkten (pappa fick pacemaker när han var 25 år och farfar dog när han var 40), beslutade vi oss för att uppsöka läkare akut (efter att ha lytt order från 1177). Vi blev otroligt väl omhändertagna av sjuksköterskan Andreas, som till vår stora förtjusning var gammal basketspelare.

julleekg2 — EKG! (Skorna är faktiskt bara i stl 45,5.)

Snabbt kopplades en EKG-apparat upp medan Andreas småpratade om sin basketkarriär i Stockholm och sina vrickade fötter och jag försökte bräcka honom genom att berätta om mina egna vrickningar.

– … och sedan tre gånger 1983, fem gånger 1988, och …
– Jaha … oj. Ojoj, sa Andreas långsamt till spanjoren samtidigt som han granskade pappersremsan med hjärtaktiviteter. Julián. Skulle du säga … att du är … vältränad?
– Ja, sa spanjoren snabbt.
– För du vet, alltså, din puls … du är nere på 42 slag per minut, och det är liksom i klass med Ingemar Stenmark.
– Oj? sa den numera enbart svenskspråkige spanjoren och tittade på mig eftersom jag inte ännu har lärt honom allt jag kan om Stenmark.
– Och ditt hjärta är ovanligt stort …
– Men det är väl okej?
– Och så har du blåsljud …
– Ja, det har jag. Men det är väl okej?

Andreas lät till en början bekymrad, men blev helt lugn när han förstod att han hade med en elitidrottsman att göra:

Trots blåsljud kan man bli 100 år.
Låg puls har man om man är vältränad.
Hjärtat är en muskel som växer som vilken muskel som helst när man tränar den.

Sedan tömdes spanjoren på massa blod, och Andreas sa åt oss att vänta på provsvaren. Och som vi väntade. Vi har sällan väntat så mycket. Så vi pratade med andra patienter, luktade på handspriten, hittade några internetvågor …

jullekollasteto — … kollade stetoskopet (vi visste ju att hjärtat funkade) …

jullekollarcm — … fann att vi hade vuxit …

… och försökte komma på hur man mäter blodtryck …

Med kännarmin sa jag som Dr. House:

– Mycket bra: 120 över 90, precis som det ska vara. Du har inte lupus.

Vi väntade och väntade i drygt sju timmar tills vi faktiskt inte orkade vänta längre, utan ”fick tillstånd” att åka hem för att hinna sova lite innan det blev dag igen. Men denna väntan var inte det värsta. Det värsta var ju att spanjoren hade missat träningen just denna kväll.

– Men det är bra att vila, försökte jag trösta. Tänk på alla idrottsmän som har vilat sig i form. Och på alla våra skidhjältar som kommer tillbaka efter skador och vinner OS framför alla som har tränat utan avbrott! Och i tidningen Buster var det alltid …
– Fast jag ville ju träna, sa spanjoren och tänkte på den kommande lördagsmatchen.

Bonusvideo som jag trollade fram som reklam inför matchen.

Så kom lördagen, när vi (eller herrlaget dårå) skulle spela match mot KFUM Central från Stockholm. Hela familjen var på plats, spanjoren spelade någon minut här och där och satt lite då och då på avbytarbänken och hela matchen var obehagligt jämn. Jag försökte då att medelst telepati få coachen att byta in min svärson.

johannes_julle_byte — Självklart funkade telepatin. Här väntar han (12) med lagkompisen Johannes (5) på att få bytas in.

Vår spanjor kom in på planen, stänkte in treor och sprang omkring som ett jehu. När det var nio sekunder kvar av matchen, stod det 73–73 och hela Eskilstuna Basket och spanjoren försökte att inte

passa bort bollen
göra nåt annat slarvigt
ta ett dumt skott vid fel tidpunkt.

Förklaring: man bör ta skottet så att det finns lite tid kvar att stoppa i en retur på om skottet inte går i korgen, men inte så tidigt att motståndarna om de tar returen hinner anfalla en gång till. Nu hände detta:

Filmaren stönar högt av spänningsfrustration och räknar ner sekunderna … och så tar vår spanjor sista skottet i precis rätt ögonblick … OCH GÖR POÄNG! Vi vann med 75–73!

Spanjoren blev matchens lirare, fick massa priser, blev intervjuad av lokalblaskan (som dock inte tog med allt han sa om laginsatsen) och hans telefon fylldes av gratulationer samtidigt som hans föräldrar ringde och tjoade eftersom de hemma i Spanien hade följt händelserna via statistik som löpande läggs ut på nätet under alla matcher.

Sedan åkte vi hem och åt spagetti med köttfärssås.

61 kommentarer

Vad ska man göra på midsommarafton egentligen?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2015 23:59

Så länge jag bodde i Luleå, var midsommarfirande något absurt oåtkomligt. Som när de på tv pratade om knarket i Stockholm eller spettekakorna i Skåne: inget för oss. Det var ofta 5–10 grader ”varmt”, ibland snöglopp och aldrig någonsin kom jag i närheten av att dansa runt midsommarstången.

Det kan ju förstås haft att göra med det politiska klimatet också. Traditioner och knätofs var lika förbjudet som någonsin den svenska flaggan. Vi diskuterade i familjen att skaffa en flaggstång, men mamma eller pappa sa ”men vad ska grannarna tro?” och så satte vi oss att titta på Familjen Macahan istället. (På en tv som i flera år visade sämre och sämre bild. Alla färger närmare sig rött, och mot slutet av dess livstid hette den ”kommunist-tv:n”.)

mike_olle_lotten_14 — Midsommarafton 2014: basketspel i trädgården.

lotten_2008_radio — Midsommarafton 2008: radioprat i blomsterkrans.

bellan_moa — Regnig midsommarafton med ministång 2007.

godzilla_midsommar_05 — Det mest traditionella vi har: Godzilla i midsommarstången. Alla år sedan 2001!

midsommar_hippie_06 — Hippie-midsommarn 2006. (”Vi låtsas att mamma har somnat och att pappa dricker öl!!!”)

Nu på fredag kommer vi att frångå våra traditioner att inte ha några traditioner. Ibland cyklar vi till en stång och hoppar runt lite, ibland sitter vi hemma och äter sill, ibland åker vi och köper dyrpizza och ett och annat år har det varit komplett torrlagt eftersom jag har lite svårt att komma ihåg att Systemet ju har stängt på midsommarafton. Men i år ska vi ta de tre yngsta barnen till ett plejs i Strängnäs med dans och sill och massa folk och gräslök och … regn. Under tiden kommer de myndiga ungdomarna hemma att ha FF-party. När jag berättade om våra planer spärrade alla barnen kollektivt upp ögonen och sa med en mun:

– Vad betyder FF?

Och hur de än gissade, lyckades de inte komma på’t. Dagens ungdom asså.

Så. Nu är frågan: vad i hela friden har man för reservplan när det ska bli ett sånt bedrövligt väder att man inte står ut med att vara utomhus kl. 13–21, vilket var meningen?

40 kommentarer

Finfina fester

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juni 2015 23:59

Som jag har berättat förut, har jag ju basketfest i huset en gång per år. I år var temat ”återvinning”, så vi serverade gamla rester, drog fram gammalt festpynt och hade pysselstund med gamla toarullar. (Exempel på andra fester: sällskapsresan, Oscar, schlager, sjukhus, basket.)

huset_festen2015 — Man pyntar då huset med matchdräkter, rullar ut den röda mattan och sätter en tidningshatt på den årligen återkommande papier maché-grisen och låter deltagarna (iklädda återvinningsplastpåsekjolar) gå tipsrundan

lottenprotokoll — Jag återvann min utklädsel som basketprotokoll.

pysselbasketkorg — Pysselstundstävlingen vanns förstås av gruppen som gjorde en basketkorg.

I lördags var jag på en helt annan fest – en ta-studenten-mottagning. Det är svårt att få folk till sådana eftersom alla utgångna studenter ju firar sin bedrift (harrrkl) på samma dag och på liknande sätt och alla far omkring som rön för vinden och ingen stannar särskilt länge någonstans.

Utom jag och några till.

Jag hamnade nämligen i en så trevlig trädgård med så roligt folk att det var komplett omöjligt att ta sig därifrån. Än en gång var det basketspelare (18–53 år) och i en så salig blandning att trivseln bara kokade. Vi spelade musik på farlig dB-nivå, dansade i våra bekväma skor och orkade precis hur mycket skutt som helst eftersom vi är så ohyggligt vältränade och inte alls har ont i knäna, nej.

taltetblaser — Till saken hör att det var ett sånt jävla skitväder att partytältet höll på att fara all världens väg (här surras det fast), alla vackra klänningar doldes av filtar och hoodies och att säkert en liter bubbel per timme spilldes ut av vinden. Men så länge vi dansade var det varmt.

Men nu är frågan: vad gör en fest rolig/bra/svettig/svår att lämna?

God mat, jovisst.
Bubbel i långa banor, jodå.
Musik, jaaaaa.
Jag gillar tipsrundor och roliga tal, men det gör ju inte alla.
Att Champions League-finalen kunde tittas på i inte bara ett utan två rum var ju fantastisk lyx.

Men till syvende och sist kanske det är en magisk faktor som man inte riktigt kan sätta fingret på? Om man googlar som en klant, kan man hitta tips som att

ha LSD till gästerna i en låda på toa
sätta upp tydliga förbudsskyltar mot urinering i krukväxterna
hänga upp rena handdukar på toa (samma prioritet som LSD)
spela trallvänlig och populär musik, men för guds skull inte jazz
inleda all dans med jazz
se till att ”alla har det trevligt hela tiden”.

Mina egna banala tips är att alla ska vara bekvämt klädda, kunna hitta sköna och tysta hörn att dra sig undan till och att värden ska slappna av och låta folk göra som de vill. Utom kanske att klättra upp på hustaket och gå vilse i källaren samt urinera i krukväxterna.

En ohyggligt pedagogisk tipsfilm med stort fokus på ”fun” (tio minuter lång – jösses vad de hade tålamod förr i tiden):

”We have to feed the men!”

41 kommentarer

Jag ska bara …

Publicerat av Lotten Bergman den 22 maj 2015 23:53

Måste bara avsluta EBA – Eskilstuna Basketball Association. Sedan ska jag bara ordna årets stora basketfest. Och redigera två konstiga böcker. Och ta hand om henne och honom och prata förstånd med den där konstiga typen och dessutom tänka på min framtid och kurera min axel och plåstra om knäna och fixa en lägenhet åt Tjugoåringarna och skapa världsfred samt laga köttfärssås till arton personer på onsdag. Och, gulp, köpa en bikini.

Och ni?

45 kommentarer

Sluta skrika och bråka …?

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2015 17:27

Jag pratade nyss med Tjugotreåringen (han som ligger i Lund för att bli civilingenjör). Han har kommit på att han aldrig i sitt liv har grälat med någon.

– Och jag tänker heller aldrig gräla.
– Men tänk om d…
– Nej, man kan visserligen ha olika åsikt, men man måste faktiskt inte gräla.
– Men hur ska du k…
– Man kan resonera sig fram.
– Men om den andra som du resonerar med anser att det är sunt att rensa luften och säga vad man tycker?
– Jamen då kan man ju göra det utan att för den skull höja rösten.
– Men då kanske man spricker av ilska!
– Kanske det. Men jag är aldrig så arg att jag ens är i närheten av att spricka.

I nästan alla meningsutbyten är det ju så att någon halvvägs in i diskussionen kommer på att det inte är värt att diskutera längre, eftersom det är

en petitess
så att den andra faktiskt har rätt
trevligare att inte gräla.

Men så känner man att ptja … jag ska stå på mig …?

Detta apropå att jag under tre dagar ska bo, äta och leva med massa människor i en basketturnering: Sveriges största med 239 deltagande lag från hela Europa. Och för en gångs skull såg jag inget av denna hysteri:

parent yelling at player — Gräl på små barn. (Det här är en arrangerad bild som jag har hittat, ba.)

Alla coacherna var lugna och kloka, spelarna verkade vara nöjda med livet och när någon begick ett misstag på planen, hörde man bara ”bra försök” och ”helt okej”! Är det inte så att man kan bli lite tårögd på kuppen? Det är precis så här det ska vara när man är ett barn och ska ha kul. (Det är en helt annan sak när det handlar om elitidrott – då vill jag se blod, svett och tårar och att mitt lag vinner.)

Femtonåringen (hon som är lång, vinner mattetävlingar och ska bli konstnär) spelade idag en match som laget förlorade med en ynka poäng. Och hur deppade var de över detta?

Själv är jag inge vidare på att gräla. Det kan ha att göra med att jag sedan 30 år grälar blott och endast med min djefla man, men det slutar alltid ganska snabbt med att han säger förlåt för att han ju hade fel och så är vi vänner igen. Jag har helt enkelt fått för lite träning i grälandets konst.

(Här borde jag ha slängt in en jättestor smiley för att ni ska kunna vara säkra på att jag uttrycker mig på ett inte helt allvarligt sätt. Men jag vill inte.)

43 kommentarer

Eländes elände i hältrakten

Publicerat av Lotten Bergman den 31 mars 2015 23:04

– Hej doktorn! Jag har ont här i hälsenan.
– Hej! Jag är inte läkarutbildad, jag är bara sjukgymnast.
– Läkare schmäkare, doktor schmoktor. Titta här, det gör ont och är svullet.
– Mhm. Du har inte spelat badminton möjligtvis?
– Nejnejnej, jag är väl inte galen. Basket.
– Basket?
– Basket.
– Men … (sneglar på mitt personnummer) … du vet att du inte är en ungdom längre?

Det var då ett himla tjat. Så fort jag kommer och berättar att jag har trasat sönder axeln i en skidbacke, skadat knät i en operation, har knaster i hälsenorna och hälsporre under trampdynan, påstås det att det är min höga ålder som är orsaken. Men när jag igår hos tandläkaren hade noll håll, var det inget snack om att jag var gammal.

– Fantastiska tänder.
– Men är dom inte lite väl gula? Och utstående.
– Du har alltså bara lagat ena framtanden där en flisa lossnade 1978?
– Mhmm skrffnn tschhh … gula …?
– Helt fantastiska tänder.

Okej, jag borstar och sköljer tänderna som man ska och tandtrådar och har mig. Vad gör jag då för fel med resten av kroppen? Hur kan jag ta hand om den på ett sätt som motsvarar munhygienen? När jag satt och funderade på detta, fick jag ett spam-mejl med följande inledning:

”We are writhing to know if it’s true that you are DEAD? Because we received a notification from one MR. GERSHON SHAPIRO of USA stating that you are DEAD and that you have giving him the right to claim your funds. (—) All we need to confirm now, is your been DEAD Or still Alive. Because this MAN’S message brought shock to our minds. And we just can’t proceed with him until we confirm if this is a reality OR not But if it happened we did not hear from you after 7days, then we say: MAY YOUR SOUL REST IN PERFECT PEACE”

It’s a sign. Nu är jag snart DÖD, vilket man ju måste beklaga med tanke på att det ju verkar TRIST. Jag måste genast komma på hur man tandtrådar hålfoten och borstar rent i knävecken samt sköljer ur gammal ledvätska i axelpartiet. Men hur?

Svar: styrketräning. Jag hastade iväg och köpte ett gymkort.

– Okej, nu har jag ett gymkort. tack. Och ett hänglås. Men … hur gör man?
– Har du aldrig styrketränat?
– Jo, men jag har ingen aning om vad jag håller på med.
– Vill du ha instruktioner? Det kostar b…
– Nä, jag klarar mig! Hej och hå och stånk!

Så nu vet ni det: jag kommer att dö med fräscha tänder och träningsvärk från topp till tå och Mr. Gershon kommer då att kräva att få ärva mig. (Det är nu som hela kommentatorsbåset går man ur huse och 1] köper egna träningskort 2] berättar hur man gör.)

Martin Ljung och Povel Ramel runt 1948.

Uppdatering!
Jag har fått en present av Skogsgurra och Hyttfogden! Ett hälinspirerat, synnerligen färgglatt påskris! Tack!

87 kommentarer

En ovanligt lång basketdag

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2015 09:10

Sedan 1978 har jag kuskat runt på helgerna och spelat basketmatcher i Kiruna, Överkalix, Tärendö, Kristianstad, Norrköping, Helsingbo… Ja, listan kan fortsätta i all evighet. Det underligaste är kanske med tanke på detta att jag inte spelar bättre basket än jag gör?

brutallotten — Nej, här fick jag inte foul.

Igår åkte åtta glada tjejer födda från 1964 (jag) till 2000 (Femtonåringen) i minibuss till Arvika, som ligger drygt tre timmar inåt landet. Matsäck åts inne i bilen, någon somnade, radion funkar som vanligt bara då och då (skrap och brus) och när vi väl hittade musik, var det den här låten som spelades.

Åtta gånger hörde vi den …

I Arvika spelade vi i en fantastiskt fin, gammal sporthall som var otroligt välhållen sedan glansdagarna runt 1990 när det spelades helt annan basket än den som vi presterade igår.

mirresitter — Vår spelare som sitter ner har här blivit mosad vid ett poängförsök, men inte heller där blev det foul.

Efter att ha konstaterat att vi för första gången den här säsongen förlorade, satte vi iväg hemåt. Strax utanför Karlskoga tog det tvärstopp pga. en bilolycka. Vi satt sedan i vår fina minibuss i två timmar och drack kaffe, te, läsk och vatten tills kroppen sa nej och några av oss helt enkelt fick erfara hur det känns att sätta sig mitt på motorvägen och kissa. När vi satt där och skvalade, såg vi fem toaletter på andra sidan vägen. Men mellan oss och dem var det en motorväg och två diken.

toandrasidan — Toaletterna. Så lång borta och ändå så nära.

Ur bilen framför oss stack ett huvud upp ur takluckan. Det såg roligt ut, så jag tog en bild.

En liten stund senare tog damen i bilen en bild tillbaka på oss. Och så klev hon ur sin bil!

– Hjäälp! Hon kommer hit!
– Har hon pistol?
– Det här är som i en amerikansk skräckfilm!
– Varför? JAG VILL INTE DÖ!

Men hon var bara på väg till toaletterna på andra sidan motorvägen. Med stor möda klättrade hon över mitträcket och tog sig över till de två dikena. Och där försvann hon ner i meterdjup, skitig, isig och otrevlig snö!

– Hon försvann!
– Var är hon?
– Ska vi hjälpa henne?
– BILARNA RÖR SIG!

För detta skedde i ett sådant där ögonblick när den stillastående bilkaravanen plötsligt och obegripligt rör sig tio meter framåt. Men bara för att stanna igen. Vissa bilister blir då hagalna och ger sig iväg i vänsterfilen i tron att avspärrningarna är borta, alla som har gett sig iväg för att gå till olycksplatsen (jodå) börjar jogga tillbaka till sin bil och kvinnor som har sjunkit ner i ett snöigt dike börjar skrika på sin andra hälft som sitter kvar bakom ratten.

Men allt gick bra. Alla överlevde, alla fick till slut kissa på toa och alla slickar vi nu våra sår för att ikväll åka till Västerås och spela en helt annan match.

Skidåkningen? Well, ptja, den ligger på is just nu, om man så säger.

41 kommentarer

Lotten – the artist formerly known as basketstjärna – intervjuad på 100-årsdagen 2064

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2014 15:19

– Ja, hur känns det nu på 100-årsdagen, Lotten?
– Jag har plötsligt fått jätteont i knäna, kan du tänka dig. Begriper inte varför det skulle dyka upp plötsligt.
– Det är måhända det myckna basketspelandet på 1900-talet?
– Joooo, så skulle det ju kunna vara förstås. Sa du 1900-talet? Hm.
– Du var i USA som basketproffs säsongen 1981–82?
– Ja, så var det nog. Bedrövligt spel. Håriga ben hade jag, tror jag minsann. Spelade mot eller med Barack Obama. Jag tror att jag har en bild här nånstans … Ja, titta! Med honom var det — i ett mixed lag.

barack_lotten_1980 — Obama i mitten där, Lotten till höger.

– Jag har hittat ett tidningsurklipp från … låt se … Eskilstuna-Kuriren den 26 september 2009 – var det året när du, Lotten, lade skorna på hyllan?
– Nej. Här läggs inga skor på hyllan. Jag spelar fortfarande. Skorna sitter på fötterna och där ska de sitta. Jag ska dö med skorna på.
– Jaså såpass?
– Ja, men av någon konstig anledning får vi inte ha på oss shorts längre när vi spelar. Fastän vi rakar benen. Här har jag ju en bild från igår!

basket_nunnor — Lotten med bollen –bolltrollare som alltid.

– Okej, men här i artikeln från 2014 står det ju att du är en ”f.d. basketstjärna”.
– Mhm. Måste vara ett korrfel. Får jag titta?
– Eh… det var då väldigt vilka små flugskitar till bokstäver.
– Förstoringsglas kanske?
– Jatack.

– Upprörande. Tsssst. Skulle jag vara en föredetting? Nej, nu jävlar.
– Jaså? Vad händer nu?
– Nu måste jag sova middag. Dunk! Zzzzzz.

43 kommentarer

”Most experienced” … eller bara gammal …

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2014 15:25

Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Lloret de Mar i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda.

buckan_2014 — Vi ställde bucklan vid poolen under sista dagen.

Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men tappade greppet (pingisbucklor är SÅ tunga) så att den med ett tjong och skrammel trillade i golvet. En person i publiken sa i draefterandan-tystnaden högt och tydligt med perfekt timing:

– Blev det en buckla?

Knävlarna höll eftersom jag inte sprang utan trippade, och dessutom inte roterade (och därmed flera gånger släppte fram motståndarna och missade att rulla efter screen) och inte tog returer som krävde mer än att jag ställde mig på tå. Låter det bedrövligt?

lotten_bench — Inte alls! Underbart var vad det var!

onthecourt — Här är jag i blått, lite till vänster om mitten – och ser nästan ut som en basketspelare. (Mina skor är dock inte basketskor. Hälsenorna tål bara joggingskor numera.)

lotten_serious — Så här såg jag ut efter en av matcherna.

Under avslutningsceremonin kom amerikanskorna – de som kom etta i vår grupp – ner på planen lite för avklädda, tyckte vi. Alla andra stod i antingen matchdräkt eller turneringens t-shirt och var lite allmänt högtidliga, medan …

amerikanskor utan troja — … det amerikanska collegelaget tog emot sin buckla i svettiga sport-behåar samtidigt som de skanderade USA – USA – USA!!!

Detta vrålande irriterade fem turkiska pojklag såpass att de började tjoa Türkiye! för allt vad deras målbrottsröster höll. Då sneglade jag på oss svenskar, som stod mitt i allt kaos och såg ut så här:

Vi checkade igår ut opraktiskt tidigt från hotellet – tio timmar innan planet skulle gå – och försökte suga det sista lilla ur de spanska solstrålarna utan tillgång till ombytesrum eller dusch. När bussen mot flygplatsen väl gick på seneftermiddagen, klev jag in med massa blöta saker huller om buller och installerade mig så här:

Och på flygplatsen var allt precis sådär dyrt som det brukar vara – men jag är ju numera så resvan att jag vet hur man kommer billigt undan:

flygplatsmat — Tjugoåringen til vänster mofsar i sig en hamburgare. Jag till höger äter ägg som jag har i äggbehållaren och dricker en avslagen öl till.

Men hur var det nu med rubriken till detta inlägg? Jo, jag fick ju pris! Giuseppe, som startade turneringen för 21 år sedan, höll ett tal och överräckte det finaste pris man kan tänka sig.

prisboll — Jag är ”the most experienced player” i turneringen!

Och nu är ju frågan: hur gick det med knäna och hälsenorna? Jodå. Hälsenorna var faktiskt värre än knäna, för den smärtan är jag liksom inte van vid och den blir dessutom värre när jag rör på mig. Knäsmärtan sägs ju bara ”vara där”, och tydligen är det för dem bättre ju mer jag rör på mig. Så man kan egentligen säga att jag lydde läkares order: Rör på dig, Lotten!

Och här kommer en bonusbild för alla som tycker att det spelas för mycket basket i bloggen numera: spanska sladdar.

54 kommentarer

Ryssarna på besök i Spanien

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2014 14:42

Nu ska jag berätta om (räkna, räkna) elva ryssar som förgyller vår tillvaro här i Spanien. Det handlar inte om fördomar eller hets mot en förbaskat stor folkgrupp, utan är bara en beskrivning av faktiska händelser.

Man kan förvisso här i turistklustret klumpa ihop många andra människokategorier – plötsligt dök t.ex. ett gäng 70–80-åriga spanjorer upp.

giant_lotten — Här går jag (173 cm) förbi några minipensionärer utan att ens sträcka på mig.

De var ungefär 30 till antalet och ingen av dem längre än 160 cm. Nu är vi ju här på en basketturnering, så vi är till nästan 100 % allihop längre än just 160 cm. Men jädrar vad de körde över oss i matsalen – som små bulldozrar puttade de oss åt sidan, klev före i köerna och tog serveringsbesticken ur händerna på oss.

Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla spanjorer födda under andra världskriget blev

korta
företagsamma
självcentrerade
jävligt fräcka.

Men det gör man inte. Nu tillbaka till ryssarna.

Igår vid frukosten kom en liten rysk familj – mamma, pappa, barn – intrampande i bredd. Hade de gått lite som vi andra i spridda flockar utan ordning, hade jag inte lagt märke till dem, men de gjorde verkligen storstilad entré. Pappan var som en Karelin, men bara på bredden. Mamman hade gulfärgat hår som inte hade uppdaterats på ett tag och ögonbryn som såg ut som brända McD-pommes. Sonen var en intressant blandning av de två, vilket man väldigt tydligt såg.

KARELIN och GHAFFARI, OS 1996 — Karelin till höger. (Efter sitt tredje OS-guld.)

Pappan högg två stora glas cava och erbjöd det ena till sin hustru som skakade nekande på huvudet. Då svepte han dem på tre sekunder blankt. Sedan vidtog en högljudd diskussion om tomater. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men hustrun verkade föredra hela tomater och mannen de redan uppskurna och de accepterade inte varandras preferenser utan hötte mot varandra med tomatskivor och hela tomater tills mannen fick fradga i mungiporna. Under tiden åt sonen femton croissanter, fyllda med och doppade i chokladsås.

Igår väntade vi i 90 minuter på en buss som skulle ta oss till Barcelona. Det gjorde även en rysk familj med samma uppsättning som frukostryssarna och faktiskt med samma utseende som de – fast sju resor svettigare, mer stressade och ilsknare. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att pappan hade ställt sig i ”fel” biljettkö och att han när han äntligen fick biljetterna, var så sen ut till bussen att den hann gå. Mamman fann då för gott att skälla ut honom, alla spanjorer och i synnerhet biljettförsäljerskan så att skallet hördes till Minsk. Pappan kunde naturligtvis inte ta detta stillatigande utan svarade med samma inte särskilt milda tonfall. I drygt 20 minuter! Under tiden spelade sonen lugnt spel på sin Iphone.

När vi idag var uppe på hotellets pooltak, satt vi (tio svenskar, fyra britter, tre spanjorer) tyst och läste eller sov. Ibland doppade sig någon i den relativt kalla poolen med ett litet ”ih!”, för att sedan återvända till fläskstekandet.

Då kom fem ryssar i 25-årsåldern. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att de talade om för hela världen att de hade anlänt. De som sov, vaknade yrvaket och kisade mot skränet. De som läste, satte sig upp och sköt läsglasögonen i pannan för att kunna se om det var fara å färde. Så tog ryssarna sin medhavda och tydligen lite för ljumma läsk och lade i den lite för kalla poolen så att de som badade, fick göra det med pet-flaskor guppandes vid vattenytan.

Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla ryssar som är i Spanien är

högljudda
skräniga
otrevliga
ouppfostrade.

Men det gör man inte. Nu tillbaka till pooltaket!

32 kommentarer