Etikett: basket

Sovmorgonslördag med basketmatch och frisyr

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2006 12:33

Jag har aldrig sovmorgon. Inte ens när jag har sovmorgon, har jag sovmorgon. Jag somnar för sent och vaknar för tidigt. Förmodligen kommer jag att i åttioårsåldern att tappa bort mina glasögon i de vallgravsdjupa rynkorna som av sömnbristen fårat mitt ansikte.

Igår var vi på ”Herrkalas” hemma hos Bästisgrannen. Det var hennes nyblivna tioåring som hade bjudit in, så det vankades slipsar, mustascher, tacos, läsk och tårta samt en kopp kvällste. Ni hör, det var inte något hängande i kristallkronor och spyende uti buskarna utan bara ett väldigt sansat firande. Jag doppade en silverserpentin i guacamolen, annars var det lugnt.

I morse vaknade jag kl. 09:49. Detta tål att upprepas, så det gör jag.

I morse vaknade jag kl. 09:49.

Jag tror att jag sov så länge senast 1990. Problemet med att vakna elva i tio är inget stort; man bara sträcker på sig, öppnar ögonen och börjar fundera på frukost. Om man inte – som jag – skulle klippa håret kl. 10:00.

– Klockan är inte så mycket! sa jag högt till mig själv, och rusade upp.

Nu var den ju visst så mycket. Omaka strumpor, obekväma trosor som råkade ligga närmast, skitiga jeans, Olles t-shirt och Fjortonåringens munkjacka (nej, ingen bh, visst är jag hipp) krängdes på. Nere i köket fanns det inget nygjort te. Inget upptinat bröd. Två snabbrostade mackor med svettig ost åt jag i bilen, drickandes gårdagens te uppvärmt i mikron – swoooosch iväg! Klockan 10.03 började jag klippas.

Nu är jag nyklippt och uppfluffad och vacker som en sovmorgonsdag. Det ska jag vara till halv tre, då jag förstör fluffet i flätor eftersom vi då börjar värma upp inför matchen mot serieledarna NUBF. Hu och usch. I basket får man vara tolv spelare på matcherna, men bara fem på planen. Idag är motståndet så hårt att vi inte kan tillämpa vår gamla vanliga princip att alla ska få spela lika mycket – idag är det en kamp på liv och död. Eller kanske bara om en vinst, när jag tänker efter. Men alla kanske inte ens får spela, några kanske sitter på bänken i 40 spelminuter. (Fast sedan ska vi ha basketparty, och då får alla vara med … men nej, det är ingen tröst. Om man inte har fått spela en enda minut är man arg i flera timmar.)

Nu ska jag dopa mig med bisketti och föttesås.

15 kommentarer

Basket och stavning

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2006 10:59

Jag är på väg till en förfärlig match i Söderköping. Förra gången vi var där kom vi med åtta halta och lytta, gamla och kantstötta spelare. Men med tofsar i håret och balsam i själen samt ett himla vinnarhumör. Dock skulle vi möta tolv uppnosiga tjugoåringar som sprang två mil om dagen och tog 500 kg i bänkpress.

När det var fem minuter kvar av matchen var läget detta:

Jag var (som alltid) o utfoulad.
Den enda tjugoåringen vi hade med oss var utfoulad.
Den allra äldsta i laget var utfoulad.
En tjej låg vid kortlinjen med en panikattack och stukad fot (och en barnmorska ur publiken som viskade ömma, lugnande ord).
En tjej satt på bänken med stukad armbåge.

Detta gav oss tre spelare kvar på planen (man är fem egentligen). Dessa var:

En Bästisgranne med för tillfället förfärligt dålig kondis.
En halvgamling med ont i ett knä.
En tjej som inte hade spelat basket på tio år.

– Helplanspress! ropade motståndarcoachen.

Detta innebär att man spelar man mot man på hela planen; man backar inte hem i försvar. Våra tre spelare kom inte över halvplan ens, och vi förlorade med ungefär 100 poäng.

Detta bryr man sig som ickespelare inte alls om. (Ni förstår att jag fiskar efter ojojanden och tips på positivt tänkande?) Därför ska jag nu berätta om ett annat bekymmer.

1. Det heter omständlig – med ett L där på slutet precis som i ”krånglig”. Omständighet är en helt annan sak.
2. Det heter öppenhjärtig – utan ett L där på slutet. Hjärtlig är det trevligt om man är, men det har inget med öppenhjärtig att göra.

Fakta 1: Det är viktigt att man är korrekt om man vill att ens budskap ska gå fram.
Fakta 2: Mer än hälften av alla som använder dessa två ord säger och skriver fel (enligt min egen helt ovetenskapliga undersökning).
Frågeställning: Ska man då börja skriva och säga fel själv för att inte irritera majoriteten …?

28 kommentarer

Jag är en glad basketspelare

Publicerat av Lotten Bergman den 28 september 2006 08:38

Igår på träningen var vi 16 tjejer. Det är många – så många att man tänker ”äsch, nu måste vi ha många avbytare och får inte spela så mycket”. (Detta kallas egoism.)

Med jämna mellanrum måste jag faktiskt skriva lite om basket. Lay up, screen, hook, uppe på high, bredda spelet, snabba pass, break, ner på base, reverse. Sexton spelare samlas sent en onsdagskväll! Det är ju helt fantastiskt!

Såja. Min basket funkar som gladpiller. Man kan jämföra det med ett sjusärdeles lyckat genomfört schackparti, en perfekt saltomortal eller en färdigstickad tröja. (Alla tre exemplen är tagna från verkligheter långt ifrån min egen verklighet. Jag lärde mig inte att spela schack som liten, är inte särskilt vig och stickade fyra tröjor 1982–83 och ingen sedan dess.)

När vi tränar är det flax, fladder och flams från början till slut – mitt i explosiva ruscher, pass som går perfekt från ena planhalvan till den andra, klockrena trepoängare och brutala blockar. Vi kör så det ryker och svetten stänker, och hela tiden med breda leenden. Laget består av tjejer och kärringar (födda 1960–85) och vi har egentligen bara basketen gemensamt. I pauserna kan det låta så här – spridda repliker i ett surrande sammelsurium:

– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Jag har inte ätit sedan lunch.
– Här, ta en banan. Inga protester, öppna munnen.
– Min bästa kompis har plötsligt drabbats av svår diabetes.
– Men min mamma också! Hör här …
– Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Kolla här vad ditt knäskydd gjorde!
– Men du blöder ju! Vad coolt! Kom ska jag …
– Jag har bestämt mig för att bli lärare.
– Öh, ni fyra som är lärare, kom och applådera!
– Hallå! Det svider när svetten rinner ner i ögonen.
– Och i mitt sår! Kom! Ska vi spela eller ska vi spela?

Och så sätter det igång igen. Jag gillar att spela försvar på dem som är störst, knuffigast och brötigast under korgen. Ibland påminner det lite om handbollsbrottning. Andra tycker bäst om att springa runt, runt och irra omkr… nej, det är visst jag som gör så också. Åter andra tycker bäst om att vråla och skri… ja, nej, det där är också jag. (Springa snabbt, hoppa högt, skjuta snyggt och tänka ut snillrika anfallssystem överlåter jag åt de andra.)

livselixir [lif`s-] subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: livs–elix-ir-et
• ngt som ger livskraft och livslust: att lura myndigheterna var för honom ett ~
HIST.: sedan 1835; jfr ty. Lebenselixier med samma bet.

Men NE! Vilket dumt och negativt exempel! Att lura myndigheterna! Kom igen, kommentatörer och kommentatöser: vad är er ”basket”?

Uppdatering:
Hej Nationalencyklopedin.
Här kommer ur kommentarerna ett fåtal förslag på livselixir som man kan ha som exempel istället för det som står idag:

Att höra ens egna sånger sjungas av andra, att komma på den perfekta kombinationen av ord, bild och lite humor, att laga invecklad mat till musik, att ligga sked, att mysa mops, att sniffa bäbis, skogspromenader, att simma långt i kallt vatten, att springa, bad, barnen, basketspel, bloggning, dans, ett paket böcker, familjen, fiske vid en norrländsk älv en sen sommarkväll, fotografering, hästar och ridning, hemma-uppvisning i dans, kallsim, konserter, körsång, läsning, långa promenader alldeles ensam längs havet, legobygge, maken och pussar på honom, mellansvensk tallskog med finskuren topografi och en bra kartasamt lätta fötter och doften av ett lätt regn, promenad med kamera, scrapbooking, stickning, tonåringar, träningsvärk, tv-spel och slutligen vindrickning med galna grannar.

31 kommentarer

Jag äger faktiskt fett

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2006 08:47

När jag nyligen hoppade in och vikarierade som tränare för ett basketlag, recenserades jag av de tolvåriga tjejerna.

– Du äger fett, Lotten.

Nu vet jag ju vad detta betyder eftersom jag i alla fall försöker hänga med. Men det var som med till exempel franska – jag fick vända mig till någon som behärskade språket bättre för att få berömmet bekräftat.

Ordet ”äger” dök upp i en kommentar från Skrivkramp och jag lovade att tillsätta en utredning om dess ursprung. Utredningen har nu dragit ut på tiden och resulterat i ingenting. SAOL svarade trevligt att de inte visste, men att jag skulle kunna fråga en tonåring eftersom de ju är experter på området. Svenska Språknämnden svarade bara ”Nej, vi vet faktiskt inte upphovet.” De andra instanserna har inte svarat.

Ok, det är inte alla ord och uttryck som har etymologier.

När jag och Bästisgrannen i tidernas begynnelse var på språkresa i Eastbourne, lärde vi oss av ett gäng Lidingökillar (från Larsberg-området) hur man kan uttrycka ”men gu va du e dum” eller kanske ”det där va de dummaste ja har hört”. Eller bara ”men åååh”. (Koncentrera er nu, det här är skön koreografi.)

Slå lätt med höger handflata på din egen högerkind.
Säg samtidigt ”saaaa… ” lite nasalt.
Vik ner lillfinger, ringfinger och tumme så att du bara har kvar pek- och långfinger spretande som ett bakvänt V-tecken.
Säg ”…schåååå…” lite nasalt samtidigt som du för handen bort från högerkinden, förbi näsan och stoppa när handen är framme vid vänstra kinden.
Darra lite lätt på handen.
Gör om rörelsen – allt går på en sekund och ”saschååå” sägs utan avbrott. Och nasalt.

Etymologi, anyone?

När jag gick i mellanstadiet sa vi ”men Suuuuune!” när vi blev upprörda. Några sa ”men är du helt jävla Aaaron?”, men den enda Aron jag minns, är en kille i ett barnprogram med en Aron som bodde i en skog … och skådespelaren var snygg, har jag för mig.

På dagis berättade en i personalen nyss att det absolut coolaste, mest nyskapande och uppkäftigaste ordet de kunde säga på femtiotalet var ”fräckt”. Alla vuxna blev naturligtvis jättearga av denna provokation.

(Churchill gör förstås helt fel, han har inte läst min koreografi i sex punkter.)

26 kommentarer

Billys BasketCup hela helgen!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 april 2006 16:28

Nu blir det minimala basketplaner, skrikande små basketspelare, vrålande coacher, gråtande barn längs väggarna samt skrattande barn längs väggarna och domare av alla de modeschanger i dagarna tre. Finns det fler än jag som har sett en domare döma sovandes?

Eftersom jag själv började spela basket så sent i livet, har jag ytterst få minnen av sådana här cuper. Den jag dock tänker på så fort jag får ont i fötterna är ett basketmaraton i Tärendö. (Eller var det Överkalix?) Vi spelade match ungefär var tredje timme under ett helt dygn och sov längs långsidorna. Fötterna såg ut som kalops och månget självmål gjordes av spelare som tittade i november istället för på sina medspelare.

Nä, off I go! Note to self: Tag med öronproppar, sköna skor och stort tålamod.

15 kommentarer

Basket och basket och basket

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2006 13:58

Filmen som jag lade in här envisades med att starta av sig själv. Så kan vi ju inte ha det, era arbetsgivare kan bli arga och tro att ni sitter och gör ickekonstruktiva saker på jobbet.

Uppdatering

Såja:

12 kommentarer

Livet är som en …

Publicerat av Lotten Bergman den 31 mars 2006 20:53

Nyss vann Plannja den andra av sju finalmatcher. Ja, det handlar om basket. Men lyssna nu, det kunde lika gärna handla om barnuppfostran eller allmänmänskligt vetande … och dito beteende.

Efter den tredje helt bedröööövliga tiominutersperioden (av fyra) fick vi i tv-publiken höra coacherna prata med sina spelare i några sekunder. Coacherna har alltså mikrofoner på sig, så vi hör precis hur taktiska eller arga de är i alla timeouter och pauser. (”Storebror ser dig” i ett skrämmande nötskal.) Ställningen var i detta läge 60-55 i Solnas favör.

Solnas coach sa ungefär: Passa bollen bättre, vi vinner inte matchen på att spela så här stillastående. Kom igen nu!

Plannjas coach sa ungefär samma sak: Fortsätt springa, vi måste fortsätta röra oss, annars kommer felpassningarna direkt. Bra!

Visst hade Plannja även efter detta ha kunnat fortsätta att ligga under och sedan förlora – men det som hände var att Plannja gick in till fjärde perioden och gjorde åtta raka poäng … och vann matchen. Jag vill tro att det till stor del hade att göra med Plannjas coachs positiva och konstruktiva kritik att göra.

Alltså: livet är som en basketmatch, joohodå. Att uppfostra barn är som att vara en duktig coach. Klämkäckt, säger kanske någon. Och om jag riktigt anstränger mig kan jag säkert komma med bevis för att ”att sköta ett hem på ett bra sätt är som att vara en duktig företagsledare”. Eller att det är som en ask chokladpraliner. Men just nu vill jag ju bara relatera till basket.

5 kommentarer

Å nu blir det liiiiite sport

Publicerat av Lotten Bergman den 26 mars 2006 09:58

Även om ni aldrig har gillat Sportspegeln, kan ni läsa dessa rader.

En liten snabblektion först, bara för allmänbildningens skull. I basket kan man göra poäng på tre olika sätt:

genom vanligt mål relativt nära korgen – kräver koncentration och att ingen hänger en i armarna (= 2 poäng)
genom ett skott långt utifrån, lika svårt som att på ålderns höst trä i en tråd i ett nålsöga (= 3 poäng)
genom straff – man får helt ensam stå och skjuta från en rätt trevlig punkt på inte alltför stort avstånd från korgen (= 1 poäng).

Detta, samt sprinter, ruscher, snubbel, hopp och skutt samt väldigt mycket skrikande var vad jag sysselsatte mig med under hela dagen igår. (Vi vann en match och förlorade efter förlängning den andra med ett poäng.) Detta basketspelande har jag hållit på med sedan jag var 14–15 år. Jag har ont i knäna, hälsenor som spröda sidenband och fingrar som ser ut som bokstaven S och kan inte på långa vägar släppa den där uddapoängsförlusten som var så orättvis. Och ändå är jag glad!

Mitt basketlag 1980. Bästisgrannen står som trea från vänster på nedre raden. Var är jag?

Berätta nu om era passioner. Jag är uppriktigt nyfiken! Ni som har bloggar, skriv på era bloggar och gör reklam här i kommentarerna (reflektionerna). Ni som inte har bloggar: skriv här!

28 kommentarer

Styrkorna samlas!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 februari 2006 09:41

Bild från Dad’s Army, ”Krutgubbar”, brittisk tv-serie 1968–77.

Vi har provocerats länge nog. Nu samlar vi våra styrkor och anfaller på bred front.

Vårt försvar har visserligen mattats på sistone. Vi måste vara listiga när vi anfaller i och med att trupperna inte är vad de en gång varit.

Men med vår vilja och list samt revanschlust ska vi nog ta dem.

Ingen tvekan från vår sida. Vi tar dem från alla flanker.

Vaddå? Jo, nu åker jag med det av skador decimerade basketlaget till Katrineholm och slår serieledarna med häpnad.

3 kommentarer