Som jag har berättat förut, har jag ju basketfest i huset en gång per år. I år var temat ”återvinning”, så vi serverade gamla rester, drog fram gammalt festpynt och hade pysselstund med gamla toarullar. (Exempel på andra fester: sällskapsresan, Oscar, schlager, sjukhus, basket.)
I lördags var jag på en helt annan fest – en ta-studenten-mottagning. Det är svårt att få folk till sådana eftersom alla utgångna studenter ju firar sin bedrift (harrrkl) på samma dag och på liknande sätt och alla far omkring som rön för vinden och ingen stannar särskilt länge någonstans.
Utom jag och några till.
Jag hamnade nämligen i en så trevlig trädgård med så roligt folk att det var komplett omöjligt att ta sig därifrån. Än en gång var det basketspelare (18–53 år) och i en så salig blandning att trivseln bara kokade. Vi spelade musik på farlig dB-nivå, dansade i våra bekväma skor och orkade precis hur mycket skutt som helst eftersom vi är så ohyggligt vältränade och inte alls har ont i knäna, nej.
Men nu är frågan: vad gör en fest rolig/bra/svettig/svår att lämna?
- God mat, jovisst.
- Bubbel i långa banor, jodå.
- Musik, jaaaaa.
- Jag gillar tipsrundor och roliga tal, men det gör ju inte alla.
- Att Champions League-finalen kunde tittas på i inte bara ett utan två rum var ju fantastisk lyx.
Men till syvende och sist kanske det är en magisk faktor som man inte riktigt kan sätta fingret på? Om man googlar som en klant, kan man hitta tips som att
- ha LSD till gästerna i en låda på toa
- sätta upp tydliga förbudsskyltar mot urinering i krukväxterna
- hänga upp rena handdukar på toa (samma prioritet som LSD)
- spela trallvänlig och populär musik, men för guds skull inte jazz
- inleda all dans med jazz
- se till att ”alla har det trevligt hela tiden”.
Mina egna banala tips är att alla ska vara bekvämt klädda, kunna hitta sköna och tysta hörn att dra sig undan till och att värden ska slappna av och låta folk göra som de vill. Utom kanske att klättra upp på hustaket och gå vilse i källaren samt urinera i krukväxterna.
En ohyggligt pedagogisk tipsfilm med stort fokus på ”fun” (tio minuter lång – jösses vad de hade tålamod förr i tiden):
”We have to feed the men!”
Verkar vara långtidsverkan på era fester! Long time – no type.
Är alla utslagna?
Jag ser till min ohämmade förtjusning att du är utklädd till Svampbobs syrra.
Jahaja, det betyder att nästa års fest kommer att ha temat u- (som i undervattens-), så att jag kan återanvända gulkostymen igen.
Att inte mycket skrivs här idag beror nog på att det har varit en hel del festande här de senaste dagarna, om man säger. Annars tror jag mig att ur minnet ha lyckats tråla upp den bästa bordsplacering jag har varit med om:
Värden, på sin 50-årsdag, delade ut lappar –kvinnor och män från var sin burk– med associationer till hans inte så få förehavanden genom åren. Jag fick t.ex namnet på ett datasystem han hade sparkat igång hos oss under mitt överinseende och då gällde det för den med ”SR” på sin lapp att hitta mig, fast hon inte hade en aaning om vad ”PRABO” var frågan om.
Mingel, rosé [jäck] och några turer senare var det en mycket lyckad tillställning.
Tänk så roligt ungdomarna hade på den däringa festen, skojsiga lekar och mumsiga mackor, tänk om man fått vara med där!
Ingen grammfon som skrålade, inga släckta lampor så man snubblade och hamnade i nån soffa med nån, inget hånglande bara good, clean, family girls and boys fun!
Intellektuela lekar också!
Vilka gamla rester serverade du egentligen, Lotten?
Jag gissar på gamla kläder. Fast på spanska.
Hur gör man ett bra kalas?
Ja-a … jag vet hur det gick till när jag var ung! När vi var mellan sisådär femton och sisådär trettio frågade vi kanske hur och i vilken mån något ätbart skulle till (det var inte helt ovanligt att de som var på väg till en samling började med att gå på nån pizzeria och äta och dricka öl, så att mat inte behövdes när de kom fram), men i övrigt löste sig allting av sig självt — folk kom, och hade med sig det de ville dricka om de ville dricka, och dessutom hade de med sig sitt goda humör och sin lust att umgås. Så det blev liksom aldrig fråga om någon organisation. Omständigheterna avgjorde om det blev lugnt och alla gick hem före midnatt, eller om det blev dans hela natten.
Sedan dess har jag lärt mig en grundläxa: Gott humör! Det spelar egentligen inte någon roll vilka som är bjudna eller vad man bjuder på eller huruvida man har hittat på lekar (lekar är bra, om det är bra lekar och om alla känner att det inte är strid på kniven …). Det viktigaste är nog att värdarna lyser upp och säger ”Heeeeej!” i glad (och absolut inte tillgjord!) ton till varenda kotte som kommer, för så länge som alla gäster känner sig genuint välkomna och som om alla vill att de är där, så sprider sig det goda humöret — och kalaset blir toppen!
Urk, nu känner jag mig gammal och moralkakisk. Nå, jag vidhåller: humöret är det viktigaste. Och om man själv råkar vara den som står som värd/värdinna bör man själv tycka att det är roligt, för den känslan sprider sig till alla de andra.
Thus endeth the sermon.
Förresten har jag ju inte tittat färdigt på den skojiga filmen, bara sett början … nu ska jag genast titta på resten!
(Humdidum … på tal om kalasfilmen, är det bara jag som tycker att brorsan — han som alltså tar med sig sin skolkamrat hem vilken är själva orsaken till festen — är förvånansvärt lik Benedict Cumberbatch?)
Hörderu, Lotten och alla ni andra. Soffan sa ”ejengkligen” i självaste TV4 inför självaste Brolllöppet!
Ejänglien på er alla!
Resterna som serverades på basketfesten var:
• välkomstslattar i återvunna glasburkar
• rester av potatis & pippi och grönt på omaka porslin
• tre överblivna kladdkakor att ätas på tidningspapper
• teblad & kaffesump
OT: S7 A1 BBC HD. *Knyter flugan* ’Nuff Said.
Potatis & pippi? Ä-hum … va?
—
Nejnejnej 2–2!
Pssst, jag kollar också – men det är mitt fel att Nigeria gör mål nu. Jag kom nämligen in i matchen när det stod 2–0 till Sverige.
3–2, tjohooo!
Soffor som pratar, jag vet inte vem du syftar på, LarsW?
Brakfest kräver många gäster, eller en trång festlokal. Det är viktigt att man rubbas/gnuggas (vad det nu heter på svenska) mot varandra. Somliga får panik, men partyprissarna vaknar till liv! Hög musik och möjlighet till val (tex. att kunna dra sig undan, se ovan).
Här firade vi studenten på ett stillsamt sätt, studenten är nämligen ingen partyprisse. Det var trevligt ändå.
”Soffan” är ett smeknamn på mer än en Sofia i min omgivning genom åren, Pysseliten. Jag tror nog att du förstod att jag syftade på Carl Philips tillkommande, men behövde ett förtydligande för säkerhets skull.
AAAArgghhh! (3–3)
(Den andra hälften irriteras av kommentatorer: ”Varför skulle svenskorna vara tröttare än nigerianskorna?!” Sedan erkände faktiskt kommentatorerna att de andra nog också är lite trötta …)
Puh. Blotta förskräckelsen är rätt uttryck.
Hm.
”Blotta förskräckelsen”? Fiasko, snarare.
Nästa år är det storfest, kom jag nyss på: då har jag och DDM varit gifta i 25 år.
MEN HÄRREGU! Det är ju silverbröllop!
(Fopollen var inte jätterolig, faktiskt. Men det blir bättre sedan, tror jag.)
Åh, Lotten! Återvunna glasburkar är det nya svarta, har jag förstått. Så 2015. Eller rentav 2016! Jag insåg att det är så det är, när jag fick min efterrätt serverad i en gammal barnmatsburk på en mycket (MYCKET) fashionabel club i Sao Paulo häromsistens. De sista skola vara de första, eller nåt…
Silverklockor klingar – nä vad skulle jag säga – åh men det är ju verkligen ett utmärkt skäl till ett stooooort kalas!
Minn oss på när det blir så dags, så ska vi nog se till att invadera eller i minsta fall skicka enorma blomkvastar och annat påfrestande!
Oj, här hände det ett och annat, medan jag funderade på min kommentar… SILVERBRÖLLOP! Det var som 17. Bra jobbat!
… och där kom Karin och talade om efterrätt i barnmatsburk och jag blev plötsligt alldeles …
När ”återvinning” blir chict är det någonting som är lätt sinnessjukt.
*drar något gammalt över sig*
Ha! Jag trodde det var en journalist. Ingen Sofia jag känner kallas för Soffan.
(Kan fan inte sova! Har du smittat mej Lotten? Vad gör man, räknar år som gift? Måste ju upp med tuppen imorgon.)
*ser att Pysse är vaken så här dags en måndag – häpnar!*
Lyssna på rödhakarna, Pysseliten; de börjar sjunga strax före soluppgången! Inte för att de hjälper till med insomning, men ljudet är så vacker att det inte gör så mycket att man inte sover.
… och där försvann ett t. Ett te. Ett T!
Bah. Jag kan stava, jag är bara lite slapp i fingrarnarnarna.
(ljudet är så vackerT!)
Känner inte heller en enda Sofia som kallas Soffan. Låter konstruerat.
Rödhakarna slår varje näktergal med hästlängder när det gäller skönsång. Tillsammans med nattens dofter av kaprifol och gullregn så blir det ljuv poesi.
Åh, rödhaken var ett bra tips! Jag somnade då jag läste bilannonser. Det måste vara världens tröttsammaste syssla tänkte jag – och det var det. Tyvärr har jag även försovit mej ….
Jag trodde för ett ögonblick att jag hade ett svagt minne av en tös i min klass på högstadiet som av sin pojkvän kallades soffan, men kommer nu ihåg att hon kallades Fia. Trodde att Lars W syftade på någon programledare i en soffa.
Men Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson finns ju, kom jag just på. Undrar vad den tjejen gör nuförti’n. Det var ju alldeles nyss som hon var väldigt frekvent i TV-sofforna… ja, alltså det alldeles nyss som kallas 90-tal… visar det sig. Well, Soffan kallades hon i alla fall.
Själv har jag varit med om något underligt. Jag somnade strax efter min sista kommentar vid midnatt och vaknade inte förrän 09:33. Det måste vara ungefär tio år sedan jag sov som en tonåring! (Eller om man då ska vara helt korrekt … 32 år sedan.)
Jodå, jag hade en Soffan i min gymnasieklass. Men hon var nog så långt ifrån den nu aktuella Soffan man kan vara.
Och alltså inte på minsta sätt lik Concita Wurst.
Nej, nu kan jag inte hålla mig längre. Här måste helt enkelt visas en bild av finfina Fester.
Puh, det känns bättre.
Haha! Tack, Annika, jag förstår att den klämde på!
Dr Wh* S7E3 på BB* HD i afton. Märkilgt, humorfritt men inte utan den rustika charm den ovädrade kavajen sprider. För övrigt från 2012. Mer törs man väl inte säga i det här sällskapet utan att anklagas för spoileri. Ettdera året kommer jag väl in i serien.