Hoppa till innehåll

Månad: september 2026

Sverige–Rumänien … simultanrapportering

Nämen vad säger ni? Ska jag köra ännu en rapport om Sveriges fotbollsherrar som spelar i Nations League (ungefär som ett EM-kval)?

– Nä hu vad deppigt.
– De förlorar bara.
– Jag undrar om Ralf Edström är med.

Men nu ska vi se här. Alla i laget är förvisso bra lirare, men nån Ralf Edström kan jag inte se i uppställningen:

Målisen Johansson
Backarna Holm, Starfelt, Nilsson Lindelöf, Stroud
Mittfältet som kommer i kläm: Bernhardsson, Bergvall, Ayari, Nanasi (en reserv!)
Zlatan-ersättarna: Gyökeres, Isak

Rumäniens spelare är för mig komplett obekanta:
Radu
Bancu, Coubis, Dragusin, Ratiu
Ghita, Baluta
Man, Marin, Hagi
Munteanu

I tv babblar alla så att jag får skavsår i öronen. Det är bollinnehav, känningar i ljumskarna, jättemånga skadade toppspelare och ”vi tog oss i alla fall till VM i somras”. Och naturligtvis:

– Det var fan bättre förr. Jag minns när Ralf Edström 1974 …

Tre som jag känner igen! Isak, Göken och Ayari!
Fyra som jag inte alls känner igen! (Eller, förlåt, fem.) Nisse, Pelle, Kalle, Anton och … Tage?

’1 PFUITT!

’2
Dutt, dutt, bollen är rund, alla springer!

’3
En speaker ropar ”upphör genast med det” och ”jag upprepar, upphör genast med det”. Jag har ingen aning om vad nån ska upphöra med, men jag tror inte att det handlar om fotbollsspelarna.

’7
Kommentatorerna diskuterar obegripligt nog ”sockarna” hos en spelare. Tydligen syns sockarna för mycket. Man måste linda nåt så att sockarna inte syns så högt upp. OBEGRIPLIGT.

Har jag någon fopollsspelare i båset som kan förklara detta?

’14
Mer krångel! Bollarna måste pumpas! De har punka!

’16
Jajaja, det handlar inte blott om sockor och opumpade bollar. Nu gick Rumänien på mål och kommentatorn som morrar när han skriker morr/skriker att nu blir det mååååål. Men.
1. Det var offside.
2. Bollen tog i ribban.

’20
Alexander Isak gör 1-0! Tiddeldi, jättekasst försvar av Rumänien och tjoff in i mål!

Det röda fladdret är mitt sätt att visa högerskruv.

’25
Det gnälls tydligen fortfarande på sockar och opumpade bollar. Jag skulle precis påtala hur fjöligt och konstigt detta är, när jag kom på att vi inom basket faktiskt måste ha linnet instoppat i shortsen. Det gillar vi icke, för det känns som att vara en pappa-karikatyr från antingen 1940- eller 1980-talet.

Se: 1980-tal och 1940-tal.

’28
Man gör mål för Rumänien. Ja, han heter alltså ”Man”. Blä för 1-1.

Man skjuter tydligen snyggt. Jag tycker att det var en tåfjutt, jag.

’38
Expertkommentatorn och f.d. kalsongmodellen Fredrik Ljungberg är utmärkt och morrar inte ett enda dugg. Han säger att domarna MÅSTE dela ut ett gult kort till rumänen Marin. Så då gör domaren det.

’42
MÅL! Göken gjorde mål efter retur på Bergvalls skott! Vi leder med 2-1 och livet leker!

Kolla, strax utanför högra stolpen ligger en av de opumpade bollarna och väntar på gnäll!

’45! PFUIIIIT! PAUS! Hoppa på stället!

Ni som undrar vad de andra kommentatorerna – som kommenterar i pauserna – säger, så är det:

  • Det var ganska bra halvlek.
  • Men samtidigt var det inte så bra.
  • Göken gjorde mål!
  • Isak gjorde mål!
  • Ayari är jättebra på att passa. Bollen alltså.
  • Isak är brutalt snabb, men inte så skarp. Med bollen alltså.
  • För ett år sedan var Isak djupt nere och behövde leta efter inspiration och istället hittade han ett benbrott.
  • Göken och Isak spelar bredvid varandra istället för tillsammans.
  • Ömsom vin, ömsom vatten. Snarare två plus.
  • Göken är mer opåverkbar.
  • Bollen är ju rund.

Vilket snömos!

’46
Andra halvlek börjar med att Göken tjurrusar på mål med bollen och så klämmer han den mellan två rumäner – som faller som käglor. (När jag spelar bowling faller underligt nog inga käglor som käglor. De står bara kvar som ståndaktiga soldater och hånskrattar åt mig.)

’48
Oj, nu förstår jag varför kommentatorerna kallade en av de rumänska spelarna för ”Pappa Hagi”. Men de pratar ju inte om spelaren Hagi, utan hans pappa!

’58
Man gör mål för Rumänien. Ja, han heter alltså ”Man”. Blä.
Sverige duttelidittar på ett trevligt sätt och unge herr Stroud [straud] gör mål med JÄTTEBÅGE! Så himla fint! Som ett basketskott!

Men så kommer VAR och kollar och hittar en förseelse: Isak nuddade bollen med handen ungefär en kvart tidigare. Fnys. Fortfarande 2-1.

’60
Nu drog Emil Holm av något i ena lårets baksida. Han kvider så att alla vi hör honom och så bärs han ut på bår. Alla ser förfärligt ledsna ut och kommentatorerna lider. Fredrik Ljungberg veeeeet hur ont det gör.

Samtidigt är Ljungberg alldeles ilsken och arg på sjukvårdarna som inte springer tillräckligt fort.

’63
Holm och Starfelt byts ut mot Daniel Svensson & journalistsonen Hjalmar Ekdal. ”Pappa Hagi” är tydligen coach och nu byter han ut pojkn’ sin.

Pappa Hagi när det begav sig.

’73
Lille Ayari får jättemycket beröm eftersom han slänger sig lite som Salming (hockey, men det vet ni) och Hysén (fopoll och go gubbe) samt Kent Eldebrink (spjut).

Här klackar han bollen som änna Zlatan!

’77
Sverige byter in några till, bl.a. en som heter Wålemark och som tydligen gör landslagsdebut. Hoppas att han får göra mål nu när Göken har bytts ut.

’79
Wålemark skjuter! Han gör nästan mål! NÄSTAN! (Eller … inte alls. Men alla blir lika upphetsade för man vill ju att det ska bli en glad Buster-historia med Åshöjdentwist här och nu.)

’86
Sedan corona-tiden får fotbollslagen byta ut en vansinnig massa spelare, vilket är trevligt på alla sätt och vis. Dock sker alla byten i matchernas tio sista minuter, vilket gör det svårt för oss simultanare att rapportera korrekt.

’90
Nu är det sju extraminuter kvar att spela!

’94
Nu är det tre extraminuter kvar att spela!

’95
Nu är det lite trist på planen. Gula korten haglar ner på rumänerna, som sparkar omkull allt som är gulblått.

’97
Nu är det slut! Vi vann! Vi var bäst! Vi har ont i ljumskarna!

Eskilstunasonen Sebastian Larsson måste pekas ut – fastän han ju inte spelar längre.
Share
31 kommentarer

Det fantastiska septembervädret!

– Vädret är underbart!

Ropade jag rakt ut på en parkeringsplats sent igår kväll efter basketträningen. Det var mörkt ute och jag var svettig – dessutom luktade det av oklar anledning avlopp överallt. Jag hade kunnat klaga på än det ena, än det andra.

– VÄDRET ÄR UNDERBART!

Ropade jag igen eftersom jag hade en så mild och skön septemberfeeling, men fick inget svar eftersom jag ju var helt ensam. Jag stannade, tittade upp mot stjärnorna och tänkte att livet trots allt är okej.

Eftersom det är komplett och stört omöjligt att hitta den korrekta Chaplin-bilden, bad jag AI om hjälp. Han skapade nåt konstigt som påminner om Toulouse-Lautrec med tre fötter.

 

På stela ben försökte jag där och då att göra ett sånt där Chaplin-hopp där man slår ihop klackarna åt sidan, men tappade träningsväskan och sträckte mig i ena lårets baksida, varför jag därefter långsamt och försiktigt hasade mot bilen istället.

 

 

 

Vädret fortsatte vid hemkomsten att vara underbart, så jag kokade te och satte mig att njuta av värmen, mörkret, teet och min nya entré trots att klockan närmade sig halv elva.

När det såg så här mysigt ut, började jag plötsligt att huttra; det var nämligen blott 13 °C ute, och inte alls som jag trodde medelhavsvärme. (Om ni undrar varför det är gement m i ”medelhavsvärme”, finns svaret i kommentarerna.)

– Men förihelvete, jävla höstjävel! fräste jag och gick in igen.

Och ja, en liten stund senare spelade jag Wordfeud och fick detta besked.

När vädret är ljummet (vilket tydligen enligt min inre termometer är ca 15 °C), drabbas jag av denna mystiska lyckokänsla och börjar ropa tjoho och hurra åt ingen alls. Detsamma hände nämligen när jag gick genom Stockholm sent på kvällen i lördags. Efter silversmedsvernissage (hej Niklas!), keramikutställningar, grekisk mat, Stadsmuseet och asiatisk mat samt promenad genom Gamla stan, tog jag denna bild.

I förgrunden Strömsborg, och i bakgrunden Stadshuset. Så vackert och ljummet och fantastiskt. (Tio sekunder senare blev jag nästan omkullkörd av en fjortis på sparkcykel. NYA SVORDOMAR!)
Andra fantastiska ting! En jättejättegrön cykel! (Med bakpunka.)

Jag tycker om att ickesommaren för med sig

  • basketsäsong
  • inomhusmys
  • ordning och reda
  • vackra höstlöv, vacker snö och annalkande vår
  • julafton
  • norrsken
  • tända ljus (om man inte har en treåring i huset)
  • raggsockor
  • söndagssoppor, grytor, nybakat bröd
  • svamp, äpplen & Halloweenmiddag
  • frost på träd
  • första snön (sorry, ni som bara får slask).

Kallt ute, varmt inne. Ljust inne, mörkt ute. Höstblåsor, festblåsor och blåskatarr. Hösten och vintern är fyllda av kontraster. Men ååååh. Låt mig gå i ide under november i alla fall!

En minut senare:

Jävla sommarväder med fästingar som kravlar omkring på hela kroppen!
Share
17 kommentarer

Ledbruten, men lamplycklig

Jag har ont i hela kroppen – som vore det en influensa som fräser och bubblar och lurar runt hörnet. Men det är det inte.

Tidigare i veckan tog jag tag i en av de 23 sakerna som står på fixalistan (där trivialiteter som att köpa nagelsax blandas med städa källaren, leta reda på fasadfärgsetiketten, ringa Samsung för att kylens handtag har spruckit, fixa hål i fasaden med plastiskt trä, hänga upp gardiner åt Trettiotvååringen, hälsa på min Alzheimerpappa och slänga de tre antika cyklarna som skulle ha renoverats 2007).

Det gällde en liten trappa som leder från en tvättstuga ut till en trädgård här i grannskapet. Nej, inte alls mitt ansvar men ju ett kul projekt!

Hopplöst dumt och vingligt konstruerad är ”trappan” – så jag tog en Ikeakasse med mina finaste verktyg och ett gäng brädstumpar från verandabygget och åkte till nyss nämnda vingeltrappa. Jag stoppade plastpluggar (blå, stl 8) i öronen eftersom hörselkåporna var kvar hemma, och ritch, ratch, fillibombombom – så stod en stadig ramp-trappa på plats, trots att skruvdragaren dog strax innan alla skruvar hade dragits på plats.

Vingeltrappsteget till vänster, nya trapprampen till höger. Men fokusera lite på betongtrappan som leder uppåt i bildkanten.

Mitt i bygget skulle jag med en geringssåg i handen bara ta ett stort kliv över en hög med brädor, men glömde bort att jag är följsam som ett järnspett och rätt kass på att lyfta på benen samtidigt som jag böjer på knäna. I slow motion nu:

Shit, foten fastnade.

Jag faller.

Bäst jag slänger sågen ifrån mig.

Bättre att inte landa på tänderna.

En liten saltomortal sidledes här blir nog bra.

Oh, på axeln.

Aj, rumpan.

Uff, handen.

Hur kan jag i detta läge sitta fast med foten i brädhögen?

Helveeeeteeeee! Jag är ju två centimeter från betongtrappsteget!

Allt gick bra!

Jag reste mig upp, gnuggade lite på några skrapsår, svor åt mig själv och betongtrappans hårdhet, fortsatte att snickra och gick sedan hem, åt kvällsmat, somnade sött och vaknade dagen efter med värk i hela den jädra gamla skruttiga kroppen som kan spela basket i en timme, men inte kliva över en liten brädhög.

Dagen efter fick jag efterlängtat besök av två elektriker som skulle sätta upp en arkitektdesignad jättelampa på fem meters höjd, där det inte fanns något uttag. Lampan är ett monster på drygt en meter i diameter, designad för offentliga miljöer på 1930-talet av Sven Markelius – och ”nej vi tar inte småjobb” är svaret jag har fått av alla elektriker i ett halvår.

– Men det är ju en STOR lampa! var inget hållbart argument.

Här är en mindre modell. De större lamporna sägs ha hängts upp i LO-borgen, Kungliga tennishallen och Stockholms universitet.

Jag har med bilder och bokstäver berättat att det alls inte är ett fjuttigt jobb utan faktiskt ganska komplicerat, men tillgång och efterfrågan, yada yada.

De två elektrikerna som till slut kom krånglade, bänglade, åkte och hämtade sladdar och grejer, provade mina stegar, kom med en egen stege, började prata om fjärrstyrning via wifi, återgick till den ursprungliga planen, och plötsligt!

Plötsligt satt lampan där!!! (Trappstegen målades 2011, om ni minns.)

Elektriker har som alla vet ett farligt jobb som kräver koncentration och säkerhetsföreskrifter, så jag störde dem så lite som möjligt med frågor om hur ofta de får stötar, om de har kul på jobbet, om de inte tycker att lampan är störtcool eller om de ville ha en macka. Men ibland smög jag dit och tog en bild eller två.

När jag såg detta, var jag tvungen att reagera.

På fyra sladdkartonger och en kartongbit stod stegen och vinglade.

– NÄMEN! sa jag uppbragt.
– Jomen … sa elektrikern på trappsteget.
– Huff, sa elektrikern som vinglade omkring på drygt två meters höjd.

Jag sprang (eh, trippade eller hasade kanske är lämpligare ordval) ut till ännu en av alla brädhögar och hämtade hjälp.

Såja. (Men egentligen är detta inte heller godkänt: om elektriker ska jobba på en höjd där fötterna är på nivån mer än 230 cm över marken, måste man ha en byggställning.)

Sedan prickade jag av ytterligare några punkter på listan, fick en jätteförkylning med feber och lade mig tillrätta för att vila ett par dagar.

De tre antika cyklarna gavs bort till en cykelrestaurerare.
Nytt handtag till kylen beställdes via en chatt-bot som faktiskt funkade jättebra – tills jag förstod att jag kommunicerade med en riktig människa.
När jag är helt frisk igen, ska jag ta mig an dessa trista hål i fasaden.

Igår ringde en kompis och sa:

– Min reskompis har öroninflammation. Kan du åka till Paros med mig imorrn? Planet lyfter kl 07.45.
– Javisst!

Plötsligt började hjärnan glittra av förväntan. Jag funderade på solhatt, nästa veckas momsredovisning, radiouppdrag, knäröntgen och basketträningar – och slängde allt överbord. PAROS! Sol! Båtar! Värme! Ansvarstagande? Nääää, fast man lever bara en gång!

Men ack!

– Sorry, det var bara en vaxpropp! Men vi kan åka en annan gång!

Braaaa, okej, den där röntgentiden måste jag ju ta vara på.

Och hur har ni det, nu när hösten rullar in och jobbuppdragen sinar för alla egenföretagare, hyn bleknar, svampen lyser med sin frånvaro och maj ligger oerhört långt bort i framtiden?

När bollen mötte den färgmatchade svampen häromåret.
Share
14 kommentarer