Ja, här ligger jag som vanligt i januari! Sjuk och ämlig! Så här beskrev jag sjukan i januari 2020:
Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna. När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.
– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrat.
Och blev skickad i säng igen.
Januari 2021 var ju när vi alla i vår bubbla hade covid-19. Och nu? (Ni som har läst förra kommentatorsbåset har redan sett denna utredning.)
onsdag förra veckan: jobb på MDU, vaccinering, basketträning
torsdag: låg nerklubbad som en säl och bara sov
fredag: kunde inte vakna, ville bara sova
lördag: FRISK! gick en entimmespromenad och åt ikapp
söndag: fortfarande frisk på förmiddagen, gick sedan en promenad och blev trött som en gnu och fick svårt att andas
måndag: jobbade på MDU, pratade en helt timme i radio, fick feber, åkte hem, däckade och kunde inte spela basket
tisdag: nedbäddad med huvudvärk & feber, helt orkeslös
onsdag: jobbade tack vare Ipren hemifrån med Zoom och pappersarbete
torsdag (idag): feber, huvudvärk och en förlamande trötthet
Vän av ordning, förnuft, klokskap samt sans och vett frågar nu varför i hela friden jag envisas med att försöka jobba under iprenpåverkan. Well … det är roligt! (Och mitt vikariat går ut sista februari så jag får liksom passa på att ha kul innan sötebrödsdagarna med lön den 25:e är över.)
Så här sitter jag när jag inte sover. Så många detaljer – och inget är arrangerat. Jo, gitarrerna förstås. De är ”uppmuntran”.
Spelar jag gitarr? Nej. Tycker jag ovanligt mycket om gitarrer? Nej. Men för min djefla man är gitarrerna som snuttefiltar.
Vänta, nu vet jag.
Den djefla mannen är en djefel på gitarr. Och sjunger desslikes djävligt bra. Sjunger han små uppmuntrande visor för dej nu? Och spelar givetvis fint på gitarren.
Javisst, men han väljer gärna Eddie Meduza så att jag får skratta lite! Smäktande ballader göre sig icke besvär.
Notera att det är nylonsträngade instrument – två gitarrer och en barytonukelele. De ger en tröstande ton, mjuk och fin, och befrämjar ymnigt mucusflöde i näsan så att förkylningen rinner ut i snorpappret.
Heja, heja immunförsvaret – ge de jäkla virusen vad de tål!
Märkligt nog vandrar jag genom denna virologiska jämmerdal frisk som en nötkärna! [Gudarna i Olympen gnuggar händerna: det där lät ju som HYBRIS! Hehe …! ]
Lagom när jag trodde att halsontet med åtföljande hemsk trötthet var på övergående verkar det förvandlas till rinnsnuva. Groomen ligger några dagar före och har haft snuva och hosta i närmare en vecka nu. Bleah.
Någorlunda ikapp med jobbet. Ligger efter ifråga om allting annat.
Heja, heja, krya på oss allihopa!
Har båset i enhälligt samförstånd lagt sig sjuka, ämliga och allmänt kraftlösa?
Man skulle kunna tro det i alla fall.
Ja, sannerligen! (Eller så är det inte man kan tillägga när någon lägger ut en ämlig sjukrapport!)
Igår fick jag en ENORM låda med grönsaker och frukt levererad vid dörren. Söstra mi Orangeluvan skickade den för att hon tycker att jag har varit sjuk för mycket och misstänker skörbjugg. Idag har jag överdoserat på tomater, men känner mig inte alls friskare.
I morgon: mangoöverdos!
Mango will do the trick! På den tiden jag bodde i mangotäta trakter var jag ALDRIG sjuk. Men däremot blev jag gravid, så se upp!
Tack för varningen, Karin! (Men TÄNK va det hade piggat upp!!!)
Slutligen hade Omikrons virushär lagt hela båset under sig. Hela båset? Nej, längst ner i hörnet finns en liten by som ännu gör motstånd. Där sitter Asterix-hakke och Obelix-Olle som bäst, fulla av hybris, och äter helstekt vildsvin utan mango.
Aha, jag anar en komplott! Alla män i hörnet är friska och alla kvinnor med skörbjugg är sjuka!
The end is near.
//Fru Senilix
Ninja, såg du mitt mail från i tisdags (tror jag)?
Lille Maken känner sej kraxig i halsen. Vojne vojne. Och hans nya dator krånglar. Äldste sonen ilar hit medcovid- test och el sladdar och jackatugalådan.
Hm, ”jackatugalådan” vill man ju veta mer om!
(Om det är ett snabbtest från apoteket kan man läsa sig till att virusmängden måste vara mycket hög för att man ska få positivt resultat. Själv ligger jag här och är negativ trots att alla symptom stämmer. Den lika sjuka tjugosjuåringen har förlorat lukt och smak, men är även hon negativ enligt testerna.)
Verktygslåda, har du inte hört talas om det, Lotten?
Kära Hyttfogden, jag har inte fått något mejl från dig. Jag ber Båsmor uppdatera våra kommunikationslinjer!
Frisk som en nötkärna så när som på lätta sviter efter en utdragen tand i förrgår.
Har varit på konsert, förevisat vaccinationsbevis och suttit utspridd.
Har inte tid att bli sjuk! Jobbar på utställning i Linköping med vernissage 17 februari. (Lärde man sig inte i skolan att man ska skriva 17:e februari?)
Och verktygslåda behöver man när man är jeppamotöj, du vet.
Jag tror, Niklas, att man (och nu har jag kollat) man ska var tydlig och skriva ”vernissage 17:e februari” eller ”vernissage den 17 februari”.
(Jag föredrar definitivt den senare.)
Och härmed meddelas; jag älskar jeppamotöjer. Är dock inte släkt med en enda. Alla kan de stava och tänka samt uppfinna – men inte sammanfoga. Ack.
Min jeppamotöj sammanfogar som sjutton. Uppfinner också. Men stavningen vet jag inte hur det står till med.
Jag är frisk. PK med. Men mååånga i vår omgivning är sjuka. På jobbet faller kollegorna som käglor och jag har varit där och träffade tom kunder i torsdags. Men jag gjorde ett värdelöst snabbtest innan, ba fatt.
Igår uppmanade Anders Eldebring alla Melodikryssare att vaccinera sig om de kan. Ovanligt, tänkte jag. Men bra! Vi är trötta på isolering och sjukvården kan väl få lite ro att lösa andra problem, tänker jag.
VAR i Linköping ställer du ut Niklas? Kommer nog inte den 17:e men ska absolut passa på att gå dit med päronen.
Idag klev jag upp ur sängen och var frisk, pigg och glad! Gick på en entimmespromenad i superblåsten och däckade sedan komplett och sov i två timmar.
Men visst anar jag en ljusning i sjuktunneln, det gör jag. Snart är det vår!
I det här lilla hörnet är vi inte särskilt sjuka, i alla fall inte i nåt virus. Lite allmänna krämpor som vanligt bara, man får väl tugga i sig att man börjar vara en ”äldre”.
Men lite stök med anledning av det där får man ändå.
Min mamma är lite ofärdig och kan stappla fram hjälpligt med rollator hemma, men åker rullstol utanför hemmet. Jag hjälper henne med en del saker, det är ju inte allt som hemtjänsten står till tjänst med. Särskilt när hon ska nånstans på ärenden eller tillställningar, då är det jag som skjutsar.
Jag nämnde i förra båset att de hade coronaprovtagit Mamma (två gånger med tre dagars mellanrum) (negativa resultat) (för att nån i hemtjänsten som hade varit hos henne en vecka tidigare hade ”varit positiv”), och inte släppte ut henne på en vecka. Typiskt, hon hade ju en tid hos frissan på onsdagen i förra veckan. Nåväl, jag bokade om den åt henne och hon skulle få komma nu i torsdags i stället.
I onsdags ringde de från salongen och meddelade att vår frissa var satt i karantän. Hon var inte sjuk själv, men det fanns i familjen. Jaha, ny tid igen. Då vågade vi oss på att boka hos en elev de har där, då kunde vi få komma redan på fredag eftermiddag.
I fredags klockan kvart i elva ringde Mamma och sade att hon inte fick gå ut igen, det var smittspårning. Boka om frissan, ny tid om en vecka. Kvart i tolv ringde Mamma igen och sade att hemtjänsten hade blandat ihop tanterna, det var inte hon som skulle karantänisertas. Frissatiden klockan fjorton var kvar, så den tog vi.
(Jag använder här versal till Mamma, hon heter ju det. Eller egentligen heter hon ju Morsan.)
Precis så är det, Magganini! Idag skulle vi ha varit på en liten släktsammankomst i Västerås. En efter en föll deltagarna bort pga. karantänisering, smittspårning eller ren sjuka.
Inte blev det nåt släktkalas, inte.
En kompis hade en läkartid förra onsdagen. Den flyttades till torsdag. Till fredag. Till nästa tisdag. Till nästa fredag. Nu har hon en ny tid om 25 dagar.
Efter att ha trott att jag var bättre blev jag dödstrött igår, hade svårt att andas under natten (inte egentligen täppt i näsan, det måste sitta längre ner) och hade 37,4 på morgonen, vilket sjukvården inte bedömer som feber men jag brukar ha 36,6. Har läst böcker i soffhörnet när jag har orkat hålla ögonen öppna.
Jag väntar till tisdag med att omboka läkartiden på torsdag. Och till fredag med att omboka den redan en gång ombokade tandläkartiden nästa måndag.
Det där känner jag igen, Brid! Glöm inte att dricka vatten!
Det finns även hambollar. Nu har vi (ja ja, vi!) spelat ett helt EM utan att nån, inte ens jag, har kommenterat med ett endaste knyst.
Så här blev det:
Final mot Spanien i dag, klockan på 60:00 (vilket i hamboll är full tid), ställning 26-26, blåst för straff för Sverige i slutsekunden.
JAAAAAAAAAAAA!
Guld till Sverige, det var visst 20 år sen sist. Dä kul!
Förra veckan blev det en del barnbarnshäng. I torsdags, till exempel somnande jag med två barnbarn snusande tätt intill. På lördagen fick jag besked att de var covid-positiva och ”Hur mår du?” Jag mår fortfarande finfint, men har hållit mig karantäniserad, vilket underlättades av ett väder som jag inte ville gå ut i. Dessutom har jag fått en beställning på en släktredovisning och förirrar mig i Riksarkivets och Ancestrys labyrinter. Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”.
PS. Kul med hampollsvinsten!
Sappör! Det är ”ingenjörssoldat som uppförde befästningar och skansbyggnader” – hade jag inte den blekaste aning om! Från franskans ’sapeur’ som betyder samma sak!
Jag såg de tre sista hambollsmatcherna och tar härmed på mig äran för vinsterna. Rysligt spännande! (Fast obegripligt är det faktiskt när de får springa sju steg utan att dribbla ibland, och ibland bara fyra.)
Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.
Oh! Jag känner en Karin-roman komma smygande!
Kan man kanske baka ihop alla våra släkter? Och skriva en skröna med alla ju sanna historier som bor tillsammans i en och samma saga? Mina tokar till släktingar och alla era tokar till släktingar i en enda blandning?
Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen.
På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.
I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per.
Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor . Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.
Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.
Farfar och sappören hade väl pucklat på varandra.
I ’Det blåser på månen’ dyker det upp två sappörer från Krimkriget i greve Hulahu Bloods borg. De gräver och spränger till drottningens (Victoria) ära, och det med sån pondus och skicklighet att Dina och Dorinda lyckad fly tillsammans med sin far, herr Gitarr, Puman och Falken.
På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken. Det blir nog bra det här!