Hoppa till innehåll

Hur mår ni, allihop?

Det var (för mig i alla fall) fredagen den 13 mars 2020 som coronarestriktionerna slog ner som en bomb; från den dagen lades basketträningarna ner. Jag må halta som en skadskjuten tallrik kalops och hoppa smidigt som en elefant i kvicksand, men kul var det att lira.

Ack.

Nu har det snart gått ett år med ökad frihet ibland, och minskade möjligheter ibland. Vi har i vår firma ett löjligt stort inkomstbortfall, men ganska sköna helger med massa ledighet. Och så blev vi ju sjuka i covid-19 här i julas – några av oss är fortfarande ”hjärntrötta” och glömska samt har svårt att ta initiativ. Det här kändes väldigt bekant:

I förrgår pajade min djefla mans dator – den bara somnade och gav inte ens upp en suck. Ett par timmar senare sympatiserade min dator med den döda, och visade plötsligt bara upp piffiga streck på hela skärmen. Vi tittade först på våra sorgliga datorer och sedan på varandra och ryckte på axlarna och sa ”jahaja” och ”det här blir ju dyrt” samt ”på tisdag ska vi äta semlor”.

Den gångna natten var det dock full fart på mig. Jag vaknade, kände mig törstig som Dupontarna i öknen, hoppade vigt ur sängen och trippade iväg till närmaste vattenhål. Och klev på en sticka. (Ja, trägolv. Ett mycket vackert, gammalt trägolv. Som släpper från sig stickor som sjuåringar tappar mjölktänder.)

Som vore jag två personer pratade jag då med mig själv på detta vis:

– Aj!
– Sscchh!
– Men gah.
– Pincett.
– Fast först vatten.
– Jag borde inte ha klippt naglarna igår, nu måste jag ha en pincett.

Först en timme senare var stickan ute, för så lång tid tog det att hitta sommarlådan med insektsmedel och pincetter. (Nej, här plockar vi inte ögonbryn, inte. Och ingen av oss har nån vidare skäggväxt att ansa heller.) Sedan låg jag i sängen och oroade mig för vad jag inte passar på att göra nu. Jag sa idag till en kompis:

– Tänk om vi om ett år, när allt kanske är relativt normalt igen, sitter och vrider våra händer av ågren eftersom vi inte passade på att göra massa saker som man kan göra när det är undantagstillstånd!

Min kompis stirrade oförstående på mig. Och svarade:

– Vaddå inte passar på? Jag läser en intensivkurs i franska, stickar vantar till hela släkten, yogar, skriver på mitt filmmanus och tar jägarexamen när jag inte läser Anton Tjechovs samlade verk. Vad gör du?
– Ja, inatt drog jag ut en sticka. Med en synnerligen svårfunnen pincett.

Anton Tjechov knyter härmed ihop säcken eftersom hans pincené som ord har samma ursprung som pincett: att klämma eller nypa.

Och hur mår ni? Passar ni på att göra ”allt det där”? Har ni koll på era pincetter och var semlorna goda? Går ni promenader med dobbar på skorna? Är inte Tjechovs lilla skägg väldigt spretigt? Var köper man bäst en ny motionscykel? Gillar ni potatismos?

(Tssst. Jag vill inte läsa franska och heller inte yoga. Jag vill bara spela basket!)

 

Share
Publicerat iBloggen

84 kommentarer

  1. Magganini

    -Jotack, bra. Ont i en tå bara.
    -Nej. Är tyvärr en synnerligen trögstartad typ.
    -Ja och ja. Pincett och ögonbryn nämnde jag härombåset och semlan från lokala bageriet var i det närmaste perfekt.
    -Går promenader utan dobbar. Väljer väg efter före. (…!)
    -Jo.
    -Vet ej. Särskilt inte i Eskilstuna.
    -Ja. Men det ska vara smör i. (Och naturligtvis gjort av potatis och inte sånt där pulver, men det behöver ju inte nämnas. Så varför gör jag det då?)

  2. Magganini

    Väljer väg före, efter före.

  3. Magganini

    Väljer väg efter före före.

  4. Agneta uti Lund

    Jag har inte använt pincett på evigheter.
    Finns kvar? Kollar: Ja, två stycken: en guldfärgad i badrumsskåpet och en ofärgad i gästtoaskåpet.
    Där låg också en bra nageltång – och jag som hade tänkt köpa en sådan.

    Har inte ätit semla i dag. En förkylning höll mig hemma. Men tänker försöka få tag i en i morgon. Det ligger ett surdegsbageri i närheten som också gör diverse kaffebröd etc. och semlor.

    Eftersom jag inte har något jag måste göra i vanliga fall så passar jag inte på nu heller. Jag gör vad som faller mig in mest. Dvs. till 80 procent läser jag, resterande tid åtgår till pusselläggning.

    Saknar dock diverse sammanhang jag brukar var med i och att träffa diverse människor från barnbarn till andra gamlingar.

    Än så länge har vintervädret knappt synts till här, så jag går utan dobbar. Visserligen kom snö i kväll, men nu regnar det ivrigt.

    Potatismos är okej.

    Tjechovs skägg är tunt och spretigt.

    Motionscyklar vet jag inget om.

    Ibland funderar jag på att läsa flamländska.

    Nu gäspar jag. Go’natt!

  5. Det minsta man kan begära av en pandemi är väl att den talar om hur länge den tänker hålla på. Det hade varit hjälpsamt med ett: ”Nu har du femton månader på dig att … ”. Jag tänkte, då i början, att vi går i alla fall mot ljusare tider; då är det ju över till i sommar! Den tanken verkar vara användbar i år igen.

    Enligt Huffington post känner allt fler av en pandemi-fatigue (alltså inte coronarelaterad trötthet, utan den där känslan att man är jävligt less). Det är helt normalt att vilja sparka tonåringar på smalbenen eller att fundera på att välta en tant i en snödriva, när de inte väjer som de ska på gångbanan.

  6. Sanna

    God morgon!
    Jo, jag mår väl lite svajigt men jag klarar mig. Har en chef jag kan prata med om jobbiga saker som inte nödvändigtvis har med jobbet att göra.
    Jag passar inte på att göra någonting alls men sedan första februari har jag tvingat ur mig själv på dagliga promenader som ska mäta minst två kilometer. Då kommer Icebug-kängorna väl till pass. Broddar som man trär på känns tantigt med skor/kängor/stövlar med dubbar känns helt normalt för en orienterare. De är helt otroligt bra på is. Slipper spänna mig och vagga fram som en pingvin.
    Pincetten ligger där den ligger på den öppna hyllan under badrumsskåpet, den rycker bort ett hår ur ett födelsemärke med jämna mellanrum och tar bort fästingar på sommaren.
    Tjechov se både sämre och bättre ansad ut än alla corona-skäggen jag sett
    Blev ingen semla igår men idag ska jag åka och hämta de två jobbet bjuder på från Systrarna Lindqvists. De var goda förra året.
    En motionscykel tror jag man köper på Blocket eller av någon bekant som inte använder sin.
    Slutligen så gillar jag fluffig potatismos med grädde och smör i.

  7. Ökenråttan

    Fluffigt potatismos med smör och lite mjölk i är vad Lille Maken brukar göra. Det och den berömda portvinssåsen är hans paradnummer i köket. Båda skulle gott kunna serveras för sej, som dessert. Mums.
    Semla från Banérbageriet i går. Stora och lika goda som vanligt.

  8. PK

    Lycka till att hitta en motionscykel. Utbudet av det mesta som har med cykling att göra är starkt begränsat. Det gäller cyklar, reservdelar, komponenter och tillbehör. Kolla XXL eller något som heter Sporttema. Jula har någon enklare modell. Har du tur så är inte alla modeller slutsålda.

  9. En tant

    Degar mest runt på stan, alltid broddar, bilpromenerar med kaffe, gått i skog en gång pga avskyr naturen, telefonsamtal, vankar på Djurgården med kamrater, läser, tänker, kravlöst liv på det hela taget.
    Saknar sociala storsammanhang samt konsten, i e Eskilstuna konsthall.
    Koll på pincetten men inga kraftiga ögonbryn kvar.
    Lilla skäget var lite obehagligt, likt råttmorrhår.
    Två småsemlor från Artbakery igår, de hade vid pass tolv sålt 2000.
    Rekommenderar löpband ist f cykel.
    Älskar potatismos.

  10. Jotack, vi mår bra, utom lite magkrångel men det är standard.

    Jag har skaffat mig ett broderi. Annars gör vi det vanliga.

    Pincetten ligger i badrumsskåpet. Lång och spetsig, snodd från tandläkarmottagningen av killarnas mamma som är tandsköterska. Det finns en liten med motgående spetsar nånstans också.

    Semlorna var goda. Konsistensen på brödet var dock inte riktigt som den brukar, vet inte hur vi gräddade.

    Vi använder broddar sen groomen föll och bröt sig för några år sedan. Igår var det glashalt på en del ställen.

    Skägget är spretigt.

    Jag har aldrig övervägt motionscykel. De är farliga. Min dagmammas tvååriga dotter skar av sig ett finger i en sån, på stenåldern, när de hade ekrar.

    Hemlagat potatismos är gott. Riktigt god kokt potatis är dock nästan ännu bättre.

    Var det allt?

  11. Se där, snart har jag material till en doktorsavhandling i pandemiologiskt mående!

    Tack särskilt till PK – jag hade helt glömt bort att kolla XXL. (Det är min alzheimerpappa i Täby som behöver en för motionens skull, nu när han pga. corona inte får spela pingis.)

  12. Tjugoettårongen

    Förra våren när saker började stängas ner passade jag på att baka lustiga kakor, animerade kortfilmer, volontärjobbade på en second hand-butik och massa annat ”sånt där”. Men sen tog det slut på saker (eller motivation) så nu gör jag inte mycket.

    För en månad sen ägde jag ingen pincett, men insåg att det är något jag inte kommer vara glad över om jag någon gång får en sticka i foten, så jag köpte en. Tre veckor senare är den ännu inte borttappad, men vi får se.

    Här har det ätits gott om semlor! Både från surdegsbageriet som Agneta nämnde och från en granne som bakade på tok för många.

    Om man har dobbar på skorna kan man ju inte glida ner för backarna utan pulka, och det vill man (jag) inte gå miste om.

    Har jag potatis och tid över gör jag hellre klyftpotatis. Mums!

  13. Tjugoettåringen

    Eller jo, nu kom jag på en sak som jag har satt igång med: teckenspråk! Tecknet för mjölk är att man håller knytnävarna framför sig och rör dem upp och ner i motsatta riktningar, och tecknet för kvinna är att man gestikulerar runt brösten. Är inte det fint?

  14. Orangeluvan

    Karin: hihiiiiii!

  15. Skogsgurra

    Krt smst (fast den blir nog rätt lång ändå):

    Arbetsfördelningen är sådan att den som känner för det lagar mat. Hittills är det dött lopp. Men jag tror att jag tycker det är roligare än vad Hyttis tycker.

    Släpa hem mat till Pörtet: Hyttises privilegium och plikt. Hon vill gärna prata med lite andra männscher också. Jag skulle nog också gärna. Men då blir det telefon.

    Leta pincetter: Nej. Dom ligger på den dammiga plankan i vårt pittoreska sjuttiotals näspudringsutrymme. Det funkar bra med en liten elektroniktång (Bergs, Eskilstuna) också.

    Broddar och sådant: Njae. Hyttis kör med rullator. Bra fallskydd på halt underlag. Med 108 m till skridskois började jag fundera på isdubbar. Grävde och hittade en samling som tyder på extrem pessimism och försiktighet. Tio isdubbar? Ska det inte räcka med två? Eller, som vi fick lära oss i Scouterna: ett burklock eller en femöring. Jo, vi har några femöringar också.
    I sammanhanget vill jag gärna visa hela kollektionen, se bild. Där ser man ett par långfärdsskridskor som är så vackra (jo, de kan vara vackra) att jag tvekar att ge mig ut på isen med dem. Släpper halkbekämpning för stunden.

    Temlor? Slutade med sådana nån gång på femtiotalet. Förstod inte varför man skulle tvingas äta bleka bullar med klet och grädde som fastnar i halva ansiktet. Och som dessutom spred vitt, sötaktigt damm över hela fronten.
    Gårdagens understreckare bör läsas. Där fick jag verkligen stöd av en liktänkande…

    På blodpuddingsfronten intet nytt. En Tant har gjort några ansatser att bistå mig och det är jag tacksam för. Jag klagade i PiratenPosten för ungefär ett år sedan. Men hittills inget påtagligt resultat.

    Isoleringen är trivsam. Morsar på grannarna lite då och då. Från balkong eller tvärs över vändplanen som vi bor runt. Tid för en massa saker som inte alls behöver göras men som vi gått och tänkt på. Hyttis producerar Pétite Couture för plastbarnen och själv har jag tagit tag i den där Carnotindikatorn som världen inte klarar sig utan.

    Ha det! Hoppas förstås på att normalt blir normalt igen. Det där nya normala som folk pratar om är vi inte så glada åt.

  16. Ökenråttan

    Från att ha åberopat ”stöd av en liktänkande” går du oförmedlat över till blodpudding. SG, är du vampyr eller nåt?

  17. Skogsgurra

    Ja, jo. Förstår att det där med lik inte var så lyckat. Men editeringsslotten är slut för länge sedan. Hoppas på editeringslotten.

  18. Ingela

    God eftermiddag! Här har det väl måtts bättre nån gång. Har nyligen fått diagnosen Menieres sjukdom. Har nog haft den ett tag men har inte haft någon yrsel, vilket tydligen är det vanligaste symtomet. Lite kass hörsel och lätt tinnitus har jag haft förut men det är så vanligt i min bransch att det inte har väckt någon misstänksamhet. Dock rättade denna brist på symtom till sig på nyårsafton då jag åkte karusell gratis hemma i min säng i ett par timmar på morgonkvisten. Några dagar efter det vaknade jag och var döv på högra örat. Som kompensation fick jag en massa spännande och konstiga ljud inuti huvudet av en rejäl tinnitus . Är f.n. sjukskriven och därmed befriad från socialt liv. Är inte jätteledsen över det eftersom smittspridningen har varit enorm i Skellefteå de senaste veckorna. Handlar en gång i veckan – that’s it.

    För övrigt är livet helt OK. Vårvinter, massor av snö och många kilometer skidspår att utforska. Åker 7-10 km dagligen om det inte är alldeles för kallt, då stavpromenerar jag. Jag köpte en tvåpack minisemlor i går i närbelägen butik med eget bageri men råkade ta pistagevariant. Fyllningen var illgrön och smakade mer som prinsesstårtemarsipan än mandelmassa. Men inte superäcklig ändå. Åt den med varm mjölk i en djuptallrik förstås. Kaffe ska jag ändå undvika enligt läkarvetenskapen. Broddar slipper man i Staaan i år. Förra vintern var usel, broddar varenda dag. Men i år är det fint. Lika mycket snö här som hemma i Lappland. Trevligt nog har det inkommit beställningar på raggsockor till barnbarnen. Det var inte intressant när jag städade ur huset och erbjöd stickade plagg på längden och tvären så jag skänkte bort det jag hade till missionen. Men nu behövs det. Bra det för då finns det meningsfull sysselsättning. Potatis mosar jag på tallriken om jag ids. Gjorde pressad potatis till ugnsbakad lax härom helgen men det kändes sådär att pressa potatis till en. Mycket väsen för lite ull är ett talesätt som passade bra. Vad gäller pincetter har jag säkert tio men en som är bra. Den som rör den gör klokast i att dölja tilltaget.

  19. Tackar som frågar! Ingen Covid-19 än.

    Allt det där är ju ungefär samma verkstad som vanligt. Förutom att jag har utställning med vernissage 13 mars (som också är min födelsedag) på Konsthantverkarna här i Stockholm. För att utställningen av covidskäl inte ska försvinna ut i intet har jag tagit mig för att publicera en skål om dagen på Fejsbok och Instagram. Borde jag publicera dem här också? Är det här ett socialt medium? (Mellan Stånga och Linde på Gotland står en skylt till Mediet Gun-Britt. Jag kanske ska kontakta henne?) En himla massa fotograferande och datorfixande av fotografier blir det så den stackars datorn blir alldeles trött.

    Min utmärkta pincett ligger där den ska bredvid mig på bordet. Den är svart med silverglitter; jag ville hellre ha den än den rosa med silverglitter.

    Semlorna har varit utmärkta. Lillebrors bageri levererar även i år.

    Icebugs har avsevärt förbättrat promenaderna. Med dem på går man ungefär som vanligt. Härom dagen ute på Mälarens is till och med.

    Tjechovs skägg är väl snarast gubbtufsigt? Så där som när man inte ids hålla efter det längre.

    Motionscyklar ingår inte i den lokala kompetensen.

    Potatismos är gott om det görs på god potatis, t.ex. mandelpotatis eller Bergerac som ger ett ljusblått vackert mos, mycket lämpligt till kroppkakor. Och så smör och mjölk förstås.

    Blodpudding är gott om det är en god blodpudding som till exempel den som görs i Stånga. Den smakar som blodpuddingen gjorde förr och jag har ett litet lager i frysen eftersom den inte går att uppbringa på fastlandet.

  20. Det här är dagens skål som jag glömde att lägga in i förra inlägget.

  21. Gitta

    jodå, mår förvånansvärt ok, mest bara uttråkad.
    har börjat lära mig brodera, bortsett från det har jag konsumerat ohemult mycket tv-serier
    pincetten ligger på rätt ställe, och semlor har jag som vanligt inte ätit några – utan mandel är det liksom inte riktigt samma sak 😉
    skägget är lite mesigt och motionscykel köpes bäst begagnad.
    riktigt mos på potatis är GOTT, från pulver däremot oätligt!

  22. En sån utmärkt födelsedag, Niklas.

    Skålen ser ut att lämpa sig bäst för lite större saker. Svåranvänd som sockerskål, åtminstone om man kör med strösocker.

  23. En tant

    Ingela: har haft kristallsjukan, stackars dig, yrsel är inte skoj. Gissar de tipsade om epleymanöver? Annars yrsel.com funkade utmärkt för min del.
    SG: har alldeles glömt, Hugos chark i Örserum har blodpudding i butiken, inte på nätet dock (och pölsa). Åker säkerligen förbi när det tinat upp framåt april-maj och kan köpa och leverera när väl konsthallen i Etuna öppnar (om jag fattat rätt bor du där i krokarna av bestickstan?)
    Niklas:: kommer givet på vernissagen. Fin skål, en kallskål för frugala morgnar.

  24. Skogsgurra

    Nog är det konstigt. Niklas utställning i NYC hade vi inga problem att besöka men ett besök i Stockholm känns inte lika lätt att få till.
    Men på något sätt ska vi nog ta oss till årets utställning också. Speciellt om det finns möjlighet att snika åt sig en bit blodpudding som smakar som blodpudding ska smaka.

    Tants tips om Hugo i Örserum tar vi till oss. Örserum är inte helt obekant. Jag har föreläst om mysko mojänger på Gästgiveriet där. Åhörarna var oroliga inför tristessen på landsbygden och åkte in till Bolaget i Gränna och laddade upp ordentligt. Det märktes dag två.

    Eskilstuna som bostadsort? Ja, faktiskt. Några år på sjuttiotalet. Men nu är det Bergslagens famn som gäller.

  25. Ökenråttan

    Bolaget i Gränna ligger i gamla posthuset och kallas nu följaktligen för – flaskposten.
    Niklas: Till vernissagen kan du skippa snittar och sånt krafs. Stekt blodpudding i små bitar, uppträdda på tandpetare är väl minst lika piffigt?

  26. Skogsgurra

    Vilket raffinemang!
    Som hattförsäljaren sa.

    Med ett vackert lingon på tandpetaren blir det både estetiskt och kulinariskt oemotståndligt. Men även här krävs förstås RIKTIG BLODPUDDING.

  27. En tant

    SG: haha, härlig publik du verkar ha haft. Bodde f ö på Gästgiveriet förra sommaren. För många kajor, sömn omöjligt. Men i somras for jag bara förbi och köpte isterband. För få. Orimligt goda. Visstja, nu minns jag, Bergslagen var det.

  28. Ingela

    En tant: Tack för omtanken, men de där rörelserna som fungerar när det är kristallerna som spökar gör det inte alls när det är Meuniere. Det är obotligt, i bästa fall går det att lindra. Döv eller i bästa fall höra riktigt illa får jag nog räkna med framöver.
    Niklas: Du kan ju göra som Pistvakterna gjorde med falukorven, ta ut figurer med pepparkaksmått. Då blir blodpuddingsbitarna ännu piffigare! Skålen var förresten mycket vacker.

  29. Ingela

    Meniere skulle det vara. Felstavningen hade varit trevligare, fin fisk med brynt smör alltså.

  30. En tant

    Ajdå, verkligt trist att höra, Ingela, då är det bara havremälten som återstår 🙂
    Håller verkligen med om stansad blodpudding på vernissagen., flott.

  31. Jag antar att några av er sett ”Jönssonligan och den svarta diamanten”. Gissa vem som designade de delikata snittarna av blodpudding (rå), majonnäs och strössel. Kanske dags för en favorit i repris?

  32. Skogsgurra

    Ninja: Jag vet, jag veeet!

    Missar aldrig ett blodpuddingsevenemang.

    Ledtråd: Hen jobbar rätt mycket i ädlare råmaterial. Företrädesvis Ag.

  33. Skogsgurra

    Jaså. Var det inte Ninja. Rätt begynnelsebokstäver var det iaf.
    Repris ser vi gärna.

  34. En tant

    Men Niklas, detta är en märklig slump. Gick just in på din sida för att se om jag ändå inte ska köpa mig en lillvas och ser då att jag även har dina pinnar (alla tror de är Viven, får du nog se som beröm, väl?) Har bara silversmycken och du är tydligtvis hyggligt överrepresenterad.

  35. Niklas: du får gärna lägga upp bilder på skålarna ; de är sanslöst vackra!

    Men hörni – en liten sammanfattning visar ju att ni i alla fall i era rapporter här mår ganska bra! Jag är dock djuuupt avundsjuk på Tjugoettåringen som lär sig teckenspråk eftersom jag sökte in på en sådan kurs, men inte kom in.

    (Kommer ni som är i min ålder ihåg tv-serien ”Upp med händerna”?)

  36. Brid

    Ja! Upp med händerna! Jag har kortlekarna kvar nånstans. Fast jag lärde mig inte just så många tecken. Handalfabetet sitter däremot som en smäck, trots att jag aldrig har haft nån användning av det.

  37. Ökenråttan

    Att stansa vackra figgelurer av olika sorters födoämnen är tacksamt. På 14 februari gjorde vi mackor där ostskivorna stansats med hjärtformade kakmått och med paprikadekor i form av hjärtan som vi tog ut med minsta lilla hjärtkakmåttet. Bedårande. Mycket spill, dock, men det löste vi medelst senare framställning av varma mackor där osten och paprikaspillet ingick en ljuv förening under grillen. Inget får förfaras!

  38. SG: Den versatila fiskaffären Hammarströms fisk var favoritaffär när jag bodde på Urvädersgränd och har (hopps jag) mycket god blodpuddig, iordningsställd av Kalle.
    (*måste kollas….* Hmmm. Har Kalle slutat? Eller ingår han i de självklara inventarierna och blodpuddingen i det utbud som säljer sig självt? Sorry, ska återkomma efter inspektion.) Fiskaffären är alltid dock alltid värd ett besök – den enda fiskaffär som har så färska varor att det aldrig luktar fisk!

  39. Magganini

    Nu kan vi nog befrukta dobbföre oavsett vägval i nån vecka framöver, även i skogen. Tolkandes väderleksrapporterna.

    Åååhhh… Niklases skålar…!

  40. Ninja i Klockrike

    Jag tror att jag har hela spelet Upp med händerna nånstans. Måste kolla.
    Mitt bensår börjar ÄNTLIGEN visa små tecken på att börja läka. Anledningen kan vara så enkel som att jag inte längre blir omlagd med självhäftande bandage, vars klister jag inte tål, utan med gammal hederlig elastisk linda.
    Klistret gav mig ett ordentligt inflammerat eksem runt själva såret.
    Nu har det lagt sig, så nu gör såret varken ont eller svider och kliar till förbannelse. Då blir man lite gladare.

    Niklas skålar är så vackra att det nästan gör ont.

  41. Med tanke på dagens diskussion. Gårdagens skål:

    Kopparfat. Diameter 33 cm, höjd 4,3 cm, vikt 543 g. 217 kvadrater 24 x 24 mm, o,5 mm kopparplåt.
    Semla från Lillebrors bageri. Diameter 8,5 cm, höjd 7,2 cm, vikt 99 g.

    Vernissage på Konsthantverkarna 13 mars. Välkomna!
    http://www.konsthantverkarna.se,

  42. Jag klämmer till med måndagens skål också när jag är igång:

    Skulpturala skålar – en skål om dagen, dag 3

    Bronsskål med öppna luckor. Diameter 22 cm, höjd 11,5 cm, vikt 397 g. 158 kvadrater 24 x 24 mm med hål 10 x 10 mm, 144 kvadratiska luckor 10 x 10 mm med hål 4 x 4 mm, 0,5 mm bronsplåt.

    Vernissage på Konsthantverkarna 13 mars. Välkomna!
    http://www.konsthantverkarna.se

  43. Ökenråttan

    Makalöst, Niklas. Den senaste skålen med sina öppna små fönsterluckor ger associationer till kronobageriet på Sibyllegatan.

  44. Skogsgurra

    Kronobageriet – visst!
    Här i Pörtet tänker vi mera på en kornskruv. De finns utspridda i landskapet och den i Malingsbo är en värsting.

  45. Dagens skål är lite dramatisk:

    Skulpturala skålar – en skål om dagen, dag 6

    Patinerad bronsskål. Diameter 18 cm, höjd 10,3 cm, vikt 338,4 g. 112 kvadrater 26 x 26 mm med kvadratiskt hål 4 x 4 mm, 0,5 mm bronsplåt. Patinerad i ammoniakånga.

    Vernissage på Konsthantverkarna 13 mars. Välkomna!
    http://www.konsthantverkarna.se

  46. Dina

    Den sista bilden, SG, fick mig att tänka på bourbondestillerierna i Kentucky.

    Niklas, vackra vackra skålar! Och jag har sett örhängena förut. Synd att jag inte kan ta mig dit och se allt. Men jag kan dela på fejan! Och uppmana vänner att gå. (Skall leta upp dig.)

    Semlor! Fortsätt prata om dem så kanske jag kommer ihåg att baka några. (Med mandelmjöl så klart.)

    Annars … Folk börjar röra på sig. Nästan halva befolkningen har vaccinerats så nu pratas det bara om vad de skall få göra och vad alla andra inte skall få göra. Knappt så politikerna tar sig tid med valprat (val i slutet av mars) vilket både är skönt och oroande.

    Mera … Det har snöat i Jerusalem! Dottern åkte dit och skickade mig en bild från faderns balkong. Ca 10 cm och alla var euforiska. (Det har smält nu.)

    Det enda som faktiskt är helt otroligt konstigt är att jag anmält mig till ett sportevenemang. Kommer tävla i klassen damer 55-59. Måste vara det mest onormala på senaste tiden. (Både att jag anmält mig och att jag är i den åldern.)

    Och ja, kommer ihåg Upp med händerna. Hade kortleken och följde serien. Var hyffsat bra och använde faktiskt kunskaperna en gång när jag oförhappande träffade en jämnårig döv tjej i lekparken. Helt fantastisk känsla .

  47. Tjugoettåringen

    ”Jag är dock djuuupt avundsjuk på Tjugoettåringen som lär sig teckenspråk eftersom jag sökte in på en sådan kurs, men inte kom in.”

    Här behövs ingen avundsjuka, jag kom inte heller in på någon kurs! Jag lär mig via Youtube och teckensprakslexikon.su.se och det funkar alldeles utmärkt.

  48. Skogsgurra

    Jamen det! Vi börjar bli lite svårhöriga, som tysken säger.

    Dags för teckenspråk! Bra på stökiga krogar med hög ljudnivå också. Om vi nånsin hittar någon…

  49. Tack Tjugoettåringen! Det känns som en alldeles lagom utmaning: teckenspråksstudier inleds via Youtube imorrn!

    (Jag kan redan hela alfabetet, så det känns som om det kommer att gå som en dans.)

    Ni som inte har nåt för er, förresten! Jag har en rekommendation! Titta på ”Året var 1971” på SVTplay! Även om ni är för unga för att minnas är det oerhört intressant. Och Stellan Bengtssons frisyr är förtjusande!

  50. Agneta uti Lund

    Mina fyra söner gick alla på en lekskola som var integrerad med hörselskadade och de lärde sig alla en hel del teckenspråk. Men i och med vanliga skolan bröts integrationen och deras teckenspråksskunnande försvann nog med tiden.

  51. Nu börjar väl fredagsmyset snart?

  52. Ooooooooh, Niklas! Så ljuvligt! (Men jag har en äkta Ikeaskål, vilken härmed läggs ut som en kusin från landet strax under Niklasses skål.)

  53. Till en utställning för några år sedan på temat högtider gjorde jag den här tacohållaren i silver. ”Fredagsmys med Fia” heter bilden.

    (Lite äldre tittare känner möjligen igen modellen på tacohållaren från den gula plastsaken som låg i paketen en gång i tiden.)

  54. Ökenråttan

    Och hur mår lilla Fia? Tur att det inte är fågelinfluensa som grasserar.

  55. Fia mår utmärkt, tackar som frågar! Hon sitter och rapar efter att ha vräkt i sig dumplings.
    Hon höll på att stryka med i papegojsjuka för några år sedan men överlevde. En spruta i veckan hos veterinären i 7 veckor. Föräldrarnas ekonomi har nästan hämtat sig.

  56. Skogsgurra

    Fint att träffa Fia igen! Blir ju inte så mycket IRL.

    Följde Båsmors maning: ”Ni som inte har nåt för er, förresten! Jag har en rekommendation! Titta på “Året var 1971” på SVTplay! Även om ni är för unga för att minnas är det oerhört intressant. ”
    Även om vi kanske är för gamla för att minnas. Och sedan dök en film om Bergslagen upp. Av Nina ’Gubben i stugan’ Hedenius. Ganska händelselös historia. Men vi såg hela. Från början till slut.

  57. Jag säger ju det: gör som Skogsgurra och Hyttfogden och kolla på ”Året var 1971”. Det är synnerligen välkomponerat även om den stora händelsen som heter Melodifestivalen saknas helt.

    (Det var 1971 som jag såg Melodifestivalen [det hette inte Mello då] för första gången. Sedan spelade jag in alla program med kassettbandspelare 1972–81, vilket ju idag ter sig fenomenalt onödigt. MEN DÅ! YES! Dingedong och plingeliplong samt svalor som häckar på Jennie, Jennie.)

  58. Förresten!
    Skogsgurra och Hyttfogden: Har ni fått paket med tröjor? /orolig skickare

    Endast Dina och Honnoia saknar sina julkalendertischor – om jag har räknat rätt!

  59. Fia har gått över till chips nu.

  60. Skogsgurra

    Jo, dom kom fram. Tror jag tackade i någon bisats i tidigare inlägg. Äjken susig, som jag brukade säga i tvåårsåldern när jag ville behaga tanterna. Måste ha varit en odräglig unge.

    Länk till sömnpillret:
    https://www.svtplay.se/video/29462084/sang-till-bergslagen

    Den slutar med Gubben i stugan och hans vevgrammofon. Några var isolerade från födseln till graven.

  61. Agneta uti Lund

    Även jag följde din uppmaning i går och såg, med behållning, filmen om 1971.

  62. Ökenråttan

    Tung snö dråsar från taken så det dånar. Den som är rädd om livet får gå i körbanan och inte på trottoaren. Död år Helldén!,, snöröjningsansvarigt borgarråd.
    Pincett har vi. Två stycken. För övrigt mår vi bra.

  63. Ninja i Klockrike

    Snön på taket och på trottoaren är fastighetsägarens ansvar…

  64. Ökenråttan

    Helldén ska röja på trottoarerna. Förr röjdes det impeccabelt i våra kvarter, eftersom politikernas gamla mammor bodde här runtomkring. Men jag vet inte var Helledens lilla mamma hålls. Där lär det vara halkfritt.

  65. Jag var med i Upp med händerna! I det här avsnittet:

    https://www.oppetarkiv.se/video/1353146/upp-med-handerna-avsnitt-6-av-13

    (först vid cirka 2:45, som dryg unge i en soffa, och sen igen som näsvis fröken i simhall efter fredagspresenten, Gunnel och elefanten)

    Min mamma var kompis med Gunnel Linde. De var med i ett tantgäng som kallade sig för Sexklubben. För att de var sex tanter. Astrid Lindgren var en av sextanterna.

  66. Skogsgurra

    Det var ju mindre PK på den tiden. Om motsvarande grabbgäng dök upp idag skulle det nog skapa en hel del rubriker. Jag uppskattade både Gunnel Linde (Dumdumdjuret) och Astrid.
    Nyttig läsning: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sextant

  67. Nämen Anna! Du var med i Upp med händerna! WOW! Kan du teckenspråk? Var det kul? Minns du nåt?

    Nu vet jag hur man gör elefant på teckenspråk, förresten. Måste kolla giraff. (Jag börjar i galen ände: ord som jag misstänker är roliga att göra.)

  68. Jag minns ingenting av den där soffan eller människorna i den, däremot har jag starka minnen från bassängen. Regissören var inte alls nöjd med hur jag skrek ”HJÄLP!” när jag ramlade i vattnet de första sjutton gångerna (eller om det var fem, det kändes som hundra) och jag blev blöt och kall och insnodd i den långa blöta halsduken hela tiden.

    Och jag lärde mig tecknen för dum, eld, gul, röd, lejon och Anna, förut de som vi gör i programmet alltså.

    När Vita stenen skulle bli film ville Gunnel ha mig som Fideli, men min mamma sa nej till det. Jag var väldigt arg på henne för det i flera år, men senare, i tonåren, insåg jag att jag inte var menad att bli skådis och tyckte att det var ganska skönt.

  69. Skogsgurra

    @Anna

    Jag brottades med ett par spårvagnar på S:t Eriksgatan och tillbringade våren 1958 på Södersjukhuset. Vänstra armen och delar av kroppen i gips men högra armen oskadad.

    Terapin bestod i att sy nallar i plysch. Och i slafen bredvid låg en knutte som trasat sönder sig så han inte ens kunde sy nallar. Inte alls kul för oss hårdingar med 18 års livserfarenhet.

    Vårt enda glädjeämne var Gunnel Linde och hennes berättelser om Dumdumdjuret på radion. Kanske fanns ytterligare något. Men inget som jag minns.

    Har du någon aning om vad det programmet hette? Om det finns bevarat? Eller om det finns något skriftligt? Det skulle förgylla isoleringen.

  70. Brid

    Om det faktiskt hette Dumdumdjuret vet jag inte. Men i böckerna Lurituri och Lurituri reser bort , så heter Lurituris husdjur Dumbommen och har tummar på alla fingrarna.

  71. Ah Brid, du var snabbare. Jag har inte ens läst Lurituri. Däremot fanns det ett tv-program som Gunnel hade gjort, med någon som hade en osynlig dalmatinerhund som kanske hette Ruff-Ruff, Ricki-ticki-tavi, Ronaldo eller nåt liknande. Jag älskade det programmet, men ingen jag känner har något minne av det.

  72. Skogsgurra

    JA! Det måste det ha varit. Tack!

    Det enda lilla smolket är att jag tydligt minns att det hette Dumdumdjuret. Hon kanske arbetade om lite för att det skulle göra sig bättre i radio?

    Hyttis är bergis att en av de där björnarna som jag massproducerade numera finns i dotterns eller sondotterns ägo. Numera anständigt klädd i snickarbyxor, som inte passade riktigt, och döpt till Snickar-Ålson med byxan bak och fram. Det känns som G L lever vidare.

    Dags att dammsuga nätet! Hyttis är bra på det.

  73. Efter att ha sett Annas avsnitt inser jag att jag inte kommer ihåg ett dyft av teveserien. Ingenting känns bekant (mer än handalfabetet och en del tecken, då). Det verkar bara vara kortlekarna som har fastnat i huvudet.

  74. Ökenråttan

    Men Ricki-Tikki-Tavi kommer från Djungelboken och var en mungo.

  75. Jag vet ÖR! Men det var nåt sånt. Rastapopolus? Ravaillac? Rimfrost?

  76. Brid

    Osynliga klubben och hönshusbåten. Det är också en bok. Lillasyster Liv har en osynlig hund som heter Ravajack och som byter ras när han vill. Ibland är han polishund (schäfer), ibland tax eller något annat.

  77. Skogsgurra

    Kan väl finnas många djur som heter så. Kossor kan heta Brunte och grisar heter Majros och nästan alla hundar jag känner heter Elmira eller Jycken. Utom en som heter Wille.
    Rätt gissat – jag känner bara tre jyckar.

    Hyttis fixar i morgon. Antikvariat Bokfinken.
    Undrar vad bokfinkar brukar heta?

  78. Brid! Ravajack! Tusen tack!

    (jag minns bara när den var dalmatiner)

    (jag minns bara en enda bild ur den inser jag nu, när dalmatinern står i en hall)

  79. Ninja i Klockrike

    Fröken Ensam Hemma åker gungstol kommer jag ihåg, den var ganska läskig. Lurituri gjorde mig SÅ besviken. Vi hade en spn där radio, men inte bodde det nån Lurituri i den inte.

  80. Dina

    Fröken Ensam Hemma var en av storfavoriterna! Syrran, kusinen och jag lekte det allt som oftast hemma hos henne eftersom hon hade gungstol, säng och grottskrivbord som passade så bra.

  81. Jag lekte både Lurituri och Fröken Ensam Hemma åker gungstol. Ofta. Ett par dittills namnlösa nallar hette Brumbo och Nalleminstingen, utan att vara särskilt lika bokens nallar till utseendet.
    Tyvärr hade vi ingen gungstol, men det gick ju att hitta på andra färdmedel. Matta t ex.

  82. Ökenråttan

    I dag har Lille Maken besökt Råttans Salon de Coiffure. (Badkarskanten i vårt badrum.) Råttan själv klippte till. Oj vad håret växer fort. Tur att Lille M:s hår har fall; då syns det inte så noga om man klipper lite amatöriskt. Själv gladde sej den klippte åt alla pengar han sparar genom att inte springa hos frisörer på stan i tid och otid.

  83. Skogsgurra

    Det rätt! Hos oss är det M. Robert som klipper till.
    M. Robert har också fall. Det mesta på toppen har fallit av. Alldeles själv. Men under odlingsgränsen växer det. Några raska tag med en sax som tidigare användes för klippa-och-klistra film rensar det värsta. M. Robert gläds också åt sparade penningar.

    HSB har ett grovt heltäckande stålgrått hår. Sånt skulle jag gärna ha.
    M. Robert sköter det också. Resultatet blir fullt tillfredsställande. Saxen har inlagda skär av hårdmetall och klarar både grovt stålgrått hår och skägg.

    Det funkar fantastiskt bra. Hittills har ingen klagat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.