Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …
– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.
Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.
Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:
• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.
Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!
Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att
- ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
- ha mig fejstajmande matchen på mobilen.
Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.
Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.
Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?
Alldeles som vanligt har jag varken sett svamp eller basketbollar. Men jag har lärt mej att skriva mitt namn med accent på mobilen.
Fransmännen har en akut accent även på det första e:et i Désirée. Fransmännens accenter styr uttalet. Italienarna har grav accent för att bara markera betoning. ’Caffè’. Mycket är det.
Och Ricasoli har ingen accent alls. Betoningen på antepenultima som vanligt.
Uschäckta, men alltså betoning och accenter är min hemliga last och perversion.
Jag är isolerad och således frisk. Dock hostar och nyser jag duktigt, men det beror på dammet som virvlar runt härhemma. Det är inte klokt vad tyger, garner och stickningar släpper fibrer som blir till damm på nolltid.
Men annars är det bra.
Och här har jag gått omkring i åratal och betonat Ricasoli på penultima helt bondskt. Skall göra bot och bättring.
Jodå, idag ska vi köra ett bord från Norrtälje till Vällingby och hoppeligen hinna hem igen innan det mörknar. När vi ska kunna ta oss till föräldraskapet och räfsa löv – och OM – är ännu oklart.
Om man inte räfsar löv så gynnarm an daggmaskpopulationen i jorden, och som tack äter de upp löven åt en, på ett för en själv fullkomligt arbetsfritt sätt. Jag har fyra stora äppelträd, en bok, som börjar närma sig femton meter, en lönn, otaliga gullregn och dito körsbär plus en snöbärshäck. Jag h ar inte räfsat på 25 år, men när våren kommer så finns det inte ett löv kvar, till och med ekbladen är borta. Grannarna räfsar och krattar o ch åker till återvinningen med alla löv, och kommer tillbaka med gödning och mossborttagare för gräsmattan, osm de dessutom tvungent ska klippa med de bullrigaste apparater de kan hitta, och det verkar vara omöjligt att samordna sig så att alla bullrar samtidigt (det ämnar jag åtgärda när jag blir vald till diktator i det här landet).
Själv sitter jag i min lövsal och låter naturen sköta sig själv, på muminvis. Till tack har jag då, som sagt, drösvis med daggmask (det ÄR synd att man inte är lagd för mete) och lika drösvis med fjärilar, nattflyn, skalbaggar, stritar, mott, hoppstjärtar och andra krälfän. Mångdubbelt fler än vad kvarteret i övrigt har tillsammans. Vilda bin och bumlor har jag förstås också och trevliga, fredliga getingar. Snöbär är för övrigt en av de få getingpollinerade växter vi har, fast det är förstås en nordamerikaimport.
Salig maken kom hem med en lövblåsare, den är fortfarande ouppackad.
Det är vackert tänkt, Ninja, men föräldrarna har en hästkastanj som släpper halva blad- och fruktskörden på grusgången. Kastanjerna måste upp, även från gräset, och bladen brukar inte heller brytas ned nåt vidare ens i komposten, så det är frakt till kommunens sopstations avdelning för trädgårdsavfall som gäller. Dessutom har de uttryckt önskemål om hjälp med en del annan bortforsling också (vi har dragkrok på bilen). Men det låter trivsamt att ha det som du, verkligen.
Bordet är färdigfraktat och grabbens sovrum är under målning, utan vår hjälp lyckligtvis. Han såg glad ut i sitt fläckiga blåställ.
Där är Ninja och jag helt överens.
Ingen räfsning, ingen blåsning. Lite gräsklippning blir det förstås men inte i slänten. Den är brant och att rulla utför den med en Klippo eller Huskvarna (eller vad vi har) med vilt roterande knivar verkar inte så lockande. Så där är det naturreservat.
Våra grannar är lite olika. En del har nog inte så mycket annat än husskötsel och tomtpynt att sysselsätta sig med som det verkar – ja, utom att tvätta bilar då. Och där är vi lika amoraliskt lättsinniga. Varken Hyttis eller jag har tvättat bilarna, någonsin. De var rena för några år sedan. Det räcker.
Vi har mossa på bilen. Den växer så grant i skarvarna.
(Nu tror ni att jag skryter? Men nej, det är bara krasst konstaterande. Det växer liksom bättre på bilen än i krukorna.)
Jag vill inte ha en sån oktober till, jobbmässigt! Helgalet!
Men sonen är hemma från Porjus där han varit sedan i somras. Han är lättad att han slapp få på sig snö. Han har varit hemma en vecka med otestad förkylning och vi andra har undgått att bli smittade.
Båten är uppe och maken har återupptagit älgjakten efter brunstuppehållet. Den skuttiga lurviga hunden har uppgraderats från makens medföljande gosefluff till kompetent för älgjakt av laget.
Dottern i Dalarna har för några veckor sedan återgått till tjänst efter två månaders covidfrånvaro som hon kunde hantera hemma.
Vilka intressanta syftningsalternativ du ger oss, Cessi! Sonens förehavanden lämnar inga frågetecken (men en förhoppning att han piggat på sig och att ni fortsatt inte är smittade); din jobbiga oktobermånad och dotterns förehavanden är också entydiga. Men makens, makens …
Ja, jag som är en fin flicka ville ju inte säja nåt, men, Karin, jag tror vi båda fastnade på samma konstruktion hos Cecilia … Eller var det ett intended pun kanske?
Haha, tack för dagens garv! Jag förstod inte vad det var något ni yrade om, men tänkte att jag väl också är en fin flicka. Sedan läste jag.
På min kant: jag har precis varit och handlat mat, och såg då klar skillnad i kroppsspråket och antalet munskydd bara jämfört med förra veckan. Det har absolut skett en förändring vad gäller virustänkandet i Eskilstunatrakten.
Tjoho! Nu får vi gå och hälsa på varandra igen.
Igår var jag hos föräldrarna och på fredag blir det svärmor. Så nu känns det inte lika lååååångtråååååkigt att sitta och jobba hemifrånd därimellan. (Fast de flesta mötena hålls fortfarande i fyrkantiga ramar.)
Från och med fredag ska vi i en dryg vecka utmana ödet litegrann och träffa pappa (snart 83 år) i helt normala lokaler här hemma i huset. Om vi kan, ska vi vädra och vandra omkring i tjocka tröjor. Och yllestrumpor. Och så ska vi tvätta händerna och kleta handsprit överallt, om än inte injicera. Mat kommer att serveras på ett sådant sätt att vi slipper klegga i samma skålar och inte råkar byta glas med varandra.
Rapport följer förstås!
Liten rapport från Råttboet i coronatider:
Yngste sonen har ätit middag hos oss ett par gånger. Han kommer, spritar händerna och sätter sig på sin plats vid vårt långa köksbord som vi dukat med stora avstånd mellan honom och oss. Efter maten kaffe i salongerna med långa avstånd och sen cyklar han hem. Inte tal om kramar.
Vi har även haft datordrinkträffar med goda vänner. Var och en på sitt håll gör iordning nån festlig drink och så skålar vi och pratar i mun på varann och tycker att det ändå är lite roligt att ’ses’.
I dag var vi djärva och gick till elaffären på nedre Gärdet. Vi behövde en läslampa till Lille M. Måndag förmiddag, då är det väl glest, tänkte vi. Men där var gott om kunder. Vi såg för oss hur de alla suttit i halvmörker i sina dystra hem hela helgen och nu störtade iväg för att skaffa ’mehr Licht’. Alla höll dock såväl avstånd som upp dörren för varann. Smidigt.
Tänk att alla ville just till elaffären på nedre Gärdet just när ni skulle dit! Idag skulle jag in på Biblo här i stan, men vet ni … det var proppfullt. Alla var där! Jag gick in, såg två grabbar som grälade och femton pensionärer som drack kaffe och hostade på varandra och skrattade så att de kiknade och torkade varandras tårar. Ett lysrör blinkade som bara lysrör kan blinka och så for en bokhög i golvet med en jädra smäll.
Så jag vände och gick ut. Det kändes alldeles tokigt att vara där … Imorron är en annan dag!
Idag är den dagen. Väntar andlöst …
Nu är det snart en annan dag igen.
Ja jösses! Tiden flyger! som man säger numera. Jag reste mig nyss upp efter ett tvåtimmarsmöte (digitalt), och båda knäna sa HUUUFFFF! Eller om det kanske var min mun.
Jotack, bra. Utom en liten surhet över att det finns just ingen svamp hos oss. Mycket få trattisar där de ska finnas, och nästan inte en endaste annan svamp i hela skogen. Hmpf.
Har påbörjat ett projekt med att flytta en del sorts böcker från biblioteket (en aning förmäten beteckning på utrymmet ifråga, men vi vet vad vi menar) till bokhyllan i kontorsrummet för att få plats med en del andra som ligger staplade lite huller om buller i hyllorna samt en del i kassar på golvet, och försöka organisera det hela lite.
Hannoia har varit här ett par dagar och bland annat fastslagit att (den mänskliga) hjärnan är dum i huvet.
På tal om elaffär och snart en annan dag så har vi beställt ny ugn och mikrovågsugn som ska komma i morgon. Det är vår andlösa väntan alltså, ska bli spännande att se om det händer.
Que sera, sera tänkte jag och tackade ja till ett våghalsigt äventyr, en Gotlandsresa. Men eftersom reseinbjudaren var min stränga dotter blev det inte så äventyrligt, om än väldans trevligt, förstås. Om jag blir smittat av något pga av den resan kan det bara bero på att vi klappat samma katt. För vi åkte i varsin bil. Jag satt ensam i en ödslig vrå på båten (medan dottern satt i djursalong) och jag bodde i eget hus. Måltiderna intogs huvudsakligen utomhus. Men, som sagt, jag klappade katten …
Asså.
Älgarna behöver vara lite ifred när det är dags för älskog i älgskogen. Så därför finns det ett brunstuppehåll i jakten. Först jagar man i september, sen i slutet därav så är det några veckor när jakten är avlyst. Och sen är det fritt fram att jaga älg fram till nyåret. Under förutsättning att man håller sig inom tilldelningen och övriga restriktioner alltså.