Runt 1979 kom de två basketspelarna Ray Tarnowski och Kalle Barton varje vecka till vår skola för att lära oss att spela basket. Men det visade sig att de hellre pratade med oss – så vi stod i en halvcirkel runt dem och pratade och pratade.
En gång hade Kalle (som egentligen heter Charles) hamnat på omslaget av någon tidning, och Ray retade honom för detta – oklart varför. Vem vill inte vara på omslaget av en tidning, liksom?
– You’re an oooooomsläigspojka! retades Ray, som inte kunde något annat svenskt ord än just detta.
Jag skrattade och skrattade. I handen höll snurrade jag samtidigt ett halsband med en liten, blå glaselefant.
När Kalle Barton började jaga Ray Tarnowski med bollar runt gympasalen skrattade jag såpass okontrollerat att mitt den lilla, blå glaselefanten hamnade på en av mina utstående framtänder. Pffiong! slog den lilla berlocken av en bit av höger framtand.
Vem vill inte vara på omslaget av en tidning? sa jag 1979. Idag kan jag säga ”åååh, inte på omslaget igen” … eftersom det är där jag är. Rödmosig och trött – som man ju blir av basketträning – stoltserar jag med att förmodligen vara den enda i Sverige som har coachat och spelat i ett och samma lag i 26 år. Om Ray hade sett mig, hade han ropat:
– You’re an oooooomsläigspojka!
Här kommer tre andra exempel på när jag var omslagsflicka – fast inte alltid synlig …
Er tur! När figurerade ni i tidningar? Om det är DN eller SvD kan ni be mig hitta artikeln eftersom jag har tillgång till arkiven!
(Och hur gick det med den avslagna tanden? Jo, sex år senare flyttade jag till Lund, där en underskön tandläkare klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som under åren mött mig utan att knysta ett ord om små fiffiga plasthörn. Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det fast och inväntar nästa högtid.)
Uppdatering!
Kommentatösen Ökenråttan skickade ett bildbevis; även hon försöker få alla att spela basket.
Kära kusin!
Vilken mediastjärna du är! Dessutom inte ett spår av att du har åldrats lite, din snygging. 🥰
Men kära nån, Anna-Brita! (Men det är ju våra gemensamma gener.)
Själv anser jag att jag borde ha pudrat ansiktet och sedan dessutom dragit en påse över huvudet – men det är ju risker man måste ta om man ska vara oooooomsläigspojka.
Mäkta imponerande!
Jag har varit i lokaltidningen många gånger men aldrig i rikspressen. Oftast har det handlat om nån protest eller kamp av nåt slag mot nånting: bebyggelse på kolonilotter, avverkning av skyddsvärd skog, olönsamt naturförstörande kraftverksbygge, förvaring av kärnavfall i övre Norrland och sånt. Men det har också varit en hel del på kultursidan: körkonserter, musik- och litteraturcaféer m.m. i den vägen. En del arrangemang för barn där jag genom åren varit inblandad har också rapporterats i lokalbladet. Det mest skrytiga är en stor artikel inför min resa till Kina som deltagare i FN:s kvinnokonferens 1995. Bara en gång har jag blivit avvisad av polis under mitt protesterande och det kom i TV-nyheterna. Blev dock inte borttransporterad eller arresterad så särskilt spännande var det inte.
1980-talet då jag tillträtt min syssla som hyttfogde, var detta så märkligt att ett fruntimmer kunde prata masugnsteknik och järnframställning, så lokaltidningarna måste med jämna mellanrum göra reportage om mig och mina urgamla anor som järnframställare. Denna min syssla råkade dessutom sammanfalla med mina insändare i form ganska elaka visor där jag retade upp kommunalpolitiker, tjatade på länsantikvarien om renovering av hyttan plus protester att vår butik i byn drogs in. Ironiska slängar om melodifestivaler med texter som kunde tänkas gå hem i stugorna bidrog också till min ”berömmelse” samt nyårsrevytexter till hembygdsföreningens Knutsfester. Jag blev en slags bråkig seriefigur och något lyckades jag väl göra lite bättre..
Härom veckan hittade jag pärmen med alla mina visor som ”Mor i Åvävla” diktat och jag hade totalt glömt bort de flesta av visorna så det var riktigt kul att läsa och sjunga dom igen.
Inte omslagspojke, men jag har varit bakgrundsgubbe på webbplatsen för vårt crossfitgym
Glömde alla revyer och sommarteater/bygdespel som alltid bevakades av lokalpressen. Här är ett av få foton av mig själv som jag tycker om. Det är en scen ur den historiska pjäsen ”Villaks viste” som handlade om den siste fast boende i vistet Koppsele. Pjäsen skrevs av min gode vän författaren Åke Lundgren, det är han snett till vänster om mig (med skägg) som tittar på det nyfödda barnet. Historien kring Koppsele finns också berättad i Mats Jonssons serieroman ”När vi var samer” som kom härom året. Kan även rekommendera Åkes böcker t.ex. den om Christina Catharina Larsdoter, ”Sapmis jättinna”.
Se där, massa tidningsflickor och en bakgrundspojke!
(Alla i laget har idag fått massa uppmärksamhet av tidningsläsarna. Tydligen finns det fortfarande papperstidningsprenumeranter!)
Jag kan med stolthet och glädje meddela att båsbarnet Maj-Lis på måndag börjar spela basket. Äntligen, som Fylking brukade säga. Nu hoppas jag att hon ska tycka att det är roligt, vilja fortsätta och glömma hockeyn. Träningsväskan till basket är så mycket nättare att förvara hemma.
Hurra! Heja Maj-Lis!!!
(Och vad än alla idrottstränare förmedlar, är det allra viktigaste att ha kul. Annars kommer jag och ger dem på moppo.)
I forntiden var jag ju med i Vi i femman, som dåförtiden bestod av ett skriftligt prov, uttag av de femtio bästa klasserna per fjärdedel av landet och framlottning av tre av dessa, som fick tävla i teve. I första matchen tävlade vi mot ett lag som Lottens Broder Jakob var med i, tydligtvis. Det var i videons barndom, och programmen spelades in av någon förälder men går inte att titta på med moderna maskiner. Men en stor bunt tidningsklipp har jag kvar i någon låda, mest från lokaltidningarna men även från en av kvällstidningarna och en blank veckotidning, som hittade på själv vad vi sa (jag uppges ha kommit cyklande till mötesplatsen, vilket jag vid tolv års ålder aldrig gjorde om det kunde undvikas, och även ha sagt att jag gillade teckning i skolan).
Senast jag var med i tidningen syns jag på en bild där magnetfiskeföreningen förevisar ett urval saker de har hittat i Fyrisån genom tiderna (de har inte med förton ton cyklar, däremot mobiltelefoner av alla åldrar, skyltar och skjutvapen). Huvudpersonerna, en pappa som visar de gamla telefonerna för sitt barn, nämns vid namn, men själv märkte jag inte ens reportern och fotografen.
Kan för övrigt nämna att den bild jag fick se och gillade i förra båset var selfien längst ner till vänster.
Idrottandet ska vara roligt, men vi jobbar även på att motivera med att det är bra för hälsan och gör ADHDn lättare att hantera.
Hockeylaget hon spelade i tidigare hade 4 träningar + två tekniktillfällen i veckan , vilket lätt gjorde det svårt att inte tänka att någon av ledarna drömde om stora framgångar. Basketen har fullt rimliga två träningstillfällen i veckan och eventuellt matcher på helger.
Brid: Menar du att Vi i femman-programmet där både du och Broder Jakob är med FILMADES?
Modern teknik är ju sanslöst bra på att konvertera från stenåldersformat till digitalt. Jag är beredd att betala en miljard guldpenningar för det! (Nästan.)
Ja, någon tekniskt avancerad förälder spelade in det. Men jag vet inte vem som tog hand om banden.
I tidningen syns jag sällan. Det har väl hänt nån gång i föreningssammanhang, annars figurerade jag väl i min späda ungdom lite då och då bland friidrottsresultaten i lokalblaskorna. Som var två på den tiden. I den mindre och sedan länge avsomnade av dem pryade jag förresten i åttan och har mitt namn under ett par små …. eeh … artiklar.
Nu kom jag på att jag ville leta på det exemplar av en lokaltidning fån finska Toijala som jag ska ha nånstans, från 1970 tror jag. Vi var ett gäng ungdomar som fick åka på friidrottsläger till kommunens vänort, så friidrottsresultat där också alltså. Nånting hette korkeus har jag för mig, och både tytöt och pojat var med. Men var är den nu då? Har jag varit alltför nitisk i min påbörjade döstädning? Hm.
Jag har precis hittat (och redigerat) en lista på 75 saker som man ska rensa ut när man rensar ut. Vill ni se?
Klart ni vill!
Fast när jag hade redigerat färdigt var det bara 48 saker kvar. (Frågetecknen står efter sådant som jag faktiskt inte tror att jag skulle kunna slänga.)
Utgångna mediciner
Gamla, slitna, onödiga skor
Trasiga plastgalgar
Intorkade färgburkar & penslar
Kantstött porslin
Fula muggar
Utslitna/fula handdukar & lakan
Gamla tidningar?
Trista/trasiga brädspel
Gamla, slitna kuddar
Onödigt pappersskräp!
Skadade eller fula tavlor
Gamla gratulationskort & vykort
Omodern programvara/cd-skivor
Utgångna batterier
Trasiga hörlurar
Onödiga sladdar & kablar
Repade eller onödiga cd- & dvd-skivor
Dumma, trasiga & fula väskor
Gammal mat
Gamla bröllops- eller festinbjudningar
Omoderna resebroschyrer
Trista/trasiga pussel
Utdaterad elektronik?
Ljusstumpar
Ickefungerande pennor och tuschpennor
Oanvända oäkta smycken
Fula, onödiga grejer som bara finns överallt
Onödiga småbarnskläder
Kvitton och räkningar som är mer än ett år gamla
Gamla kryddor
Gamla parfymflaskor
Onödiga köksredskap & köksmaskiner
Onödiga bruksanvisningar
Onödiga, fula, för små kläder?
Trasiga väskor & resväskor
Gamla onödiga skolböcker
Onödiga plastlådor
Trasiga julbelysningar
Gamla garantibevis
Trasiga trädgårdsredskap
Gammal, trasig eller oanvänd sportutrustning
Gamla kalendrar utan anteckningar i
Utgånget smink och schampo, lotion och sånt
Trasiga solglasögon
Oanvändbart pyssel
VHS-band?
Bedrövliga tyger
Haha, om jag hade gjort en lista skulle den ha varit rätt lik den där. En del av de där grejorna har jag tagit mig igenom, men mycket återstår.
Jag hittade den där finska tidningen strax före På spåret, och då tänkte jag i stället ”Kanske har jag inte varit nog nitisk?”
Jag slängde till exempel häromdagen buntar med fådda julkort från varje år från och med 1994 eller vad det var. Kan nån begripa vad jag hade tänkt ha dom till?
Obegriplig lista. Rätt mycket kan sammanfattas som ”trasiga grejer som inte kan repareras och som saknar affektionsvärde”. Inga problem där. Sen är det ”onödiga xyz” – vem bestämmer att de är onödiga? Vi har pin fullt med grejer som en av oss är helt likgiltig inför men inte den andra, plus lådor med sånt som egentligen är killarnas som de inte har tid och lust att uttala sig om. Och så finns det sånt som ofta har affektionsvärde, som smycken, parfymflaskor och brev, inklusive kort och inbjudningar. Trasiga tavlor kan kanske repareras, om man finner det värt mödan. Kantstött porslin använder vi ofta till vardags. Nej, den här listan blir jag bara vimsig av.
(skrivet i affekt – betrakta det inte som mitt slutgiltiga svar)
Jeg tar vare på en noe kantstøtt porselen til bruk ved maling, gamle kort /esker/ papp/ eggkartonger/stygge uekte smykker /knapper og perler osv som barnebarna kanskje vil lage noe av, biter av bånd og hyssing typ «kjekt å ha», men jeg er veldig flink til å rense ut i krydder/medisiner/matvarer/gammel sminke. Klær kaster jeg nesten aldri, for kjøper omtrent ikke klær. Jobbet 30 år+ i barnehage der «uniformen min» var 3 like tynne bomullsbukser fra Cubus ( posebukser med mansjett nederst), t-skjorter og flannel skjorter: praktisk og mykt, og nå, som pensjonist, er jeg så inngrodd i den klesstilen at jeg bare fortsetter å bruke de samme klærne, ha ha. Fikk nå kjempeinspirasjon til å gå gjennom gammel maling og verktøy og kjølebagger og ledninger, takk for den!
Ungefär så här såg listan ut för snart fyra år sedan sedan SG gått bort. Nu är det nog dags för en ny lista med mina egna prylar och den blir inte lika lång.
Var gör jag av ”stora praktverk” såsom Musikens värld och Matematikens historia och böcker om dittan och dattan inom elektroniken? Ingen loppis vill ha, ingen hjälporganisation, alla är överlupna med böcker. Är det tippen då? Fast det tar emot att slänga böcker. Och dyrt ör det också om man ska skicka nåt till nån.
Igenkännbar lista. För jisses vad jag har städat. Att downsiza från 160 kvm+garage+snickarbod+vinda+uthus till en lägenhet på 53 kvm med ett litet källarförråd är ingen lek. Hyr dock två förråd för man kan ju inte göra sej av med exempelvis verktyg och maskiner även om man tillfälligtvis inte har plats att ha dem uppställda. Det enda jag vill lyfta ett varningens finger för i listan är de onödiga kablarna. Har slängt massor av sånt och upptäckt efteråt att den där antaget onödiga kabeln var den till scannern som fortfarande fungerar utmärkt. Nätadaptrar fanns inte på listan men där gäller samma sak: släng inte. Det gjorde jag men rätt som det är dyker det upp nån manick man behöver men som är ogagnelig p.g.a. ingen ström.
Såg förresten nyss att Mats Jonsson besöker E-tuna 6 februari. Han ska berätta om sin senaste bok ”Stinas jojk” som handlar om densamma Christina Catharina Larsdotter som jag berättade om i tidigare kommentar. Alltså den kvinna som levde i mina hemtrakter och som Åke Lundgren har forskat om i 50 år och skrivit tre böcker om. Mats bok bygger på Åkes böcker men det är som hans tidigare böcker en serieroman och mer av fiktion.
En utmärkt lista, på min ära. Föredömlig. Kan säkert kompletteras med något mer, om man funderar en stund. Kul att se att just trasiga väskor verkar driva dej till extra vansinne. Respekt!
Jag ska genast gå ner i källaren och titta i lådan för onödiga sladdar och kablar och rensa ut lite. Scartkablar kommer jag aldrig att använda mer. Om jag hittar en så kommer den att hamna i återvinningen direkt.
Ack, ack, adaptrar och kablar samt sladdar. Tack för varningen, Ingela – nu kommer jag inte att öppna den kökkenmöddingen alls. Fullt fokus på skit istället!
Trick som jag lärde mig av dottern när hon äntligen beslöt att slänga/ge bort urvuxna älsklingskläder: ta bild på plaggen först. Mig veterligen har hon aldrig tittat på dem men de finns där om nostalgiandan skulle falla på.
Själv försöker jag rensa gamla mejl från g***ls barndom när man inte slängde någonting eftersom man hade såååå mycket plats. Nu är det fullt och vill inte ta emot mer.
Var med på fotot som publicerades i en artikel om den symboliska pesachmåltid vi gjorde på ett lastbilsflak utanför sovjetiska ambassaden våren 1985, protesterande för frisläppning av Natan Sharansky. Har klippet någonstans, men var?
Inte kunna slänga gamla lkläder … Dinas råd är mycket bra; fotografera älsklingarna.
I förrgår var det vår förlovningsdag. Hundra år sen. Klänningen har jag kvar. Vår dotter använde den ibland. Jag tog fram den i förrgår och lät den hänga framme, för att ge lite förlovningsinramning.
Åh jag har massor på den listan, och fick inspiration att rensa.
Men vad gör jag med min mammas midsommarklänning? (Hon tyckte nog inte så särskilt mycket om den men hade den någon timma varje år vid lunchtid; tunn, i syntet, ganska ful och sliten blåblommig med snävt liv och vidd i kjolen; mamma har varit död sedan 1995. Klänningen har legat i en byrålåda sedan dess och jag har andra minnen av henne.)
Och jag har några kartonger med böcker och anteckningar sen jag gick på lärarhögskolan (har varit pensionär i 10 år nu)!
Kråkan: kan du ta tillvara de bästa bitarna och sy ett överdrag till en soffkudde? Eller en inköpskasse kanske, om det är så tunt tyg att den kan få plats i en jackficka och alltid vara med? Eller något annat.
Ett tips till oss som inte kommer igång med att göra något alls i städ- och röjväg:
Dela in hemmet i 6 områden (för mig är det köket, fyra av rummen samt det femte plus hall och badrum; om du har ett stort hus kan du göra 13 områden och använda en kortlek). Slå en tärning för att se i vilket område du ska börja, och gör någonting där en halvtimme. Om rummet är absolut tiptop innan halvtimmen har gått kan du fortsätta i nästa rum resten av halvtimmen. När det har gått en halvtimme kan du sluta och ta nästa halvtimme imorgon, eller efter lunch. Eller också kan du fortsätta en stund till om du verkligen har kommit igång.
Om man hittar tidskrifter eller något annat läsbart som behöver gås igenom är det bäst att lägga dem på en särskild plats och ta hand om dem efter halvtimmens slut. Åtminstone för mig. Det var visst Thorvald Gahlin som konstaterade att folk som är läskunniga är föga behjälpliga vid vindsröjning.
Haha, ” folk som är läskunniga är föga behjälpliga vid vindsröjning” – jag är hopplös! Nu har jag hittat fem stora kartonger med Olles anteckningar i en enda röra. Omöjligt att rensa i!
Bra där Brid! Tack för tipset!
Groomen påpekar att slitet syntettyg inte är så hållbart, men det är ju olika med olika typer och du vet bäst vad just det här kan duga till.
Man kan förstås fråga det lokala museet också.