På tre dagar fick jag vara med om tre positiva saker som trots vintermörker och mänskliga krångelpottor fick mig att utbrista:
– Det finns hopp om livet! Se framtiden an!
Det är förvisso på sina håll fortfarande helt galet i världen och Trumpen är fortfarande president och den vackra, kalla snön ska visst bara få ligga kvar i ett par, tre dagar till. Men:
1.
I torsdags när vi sände Vi i femman i radio var jag som vanligt domare. De två lagen som tävlade var så oerhört gulliga mot varandra att jag höll på att adoptera dem på studs och sedan började jag nästan gråta när ena laget till slut vann med en ynka poäng. Men inte föll barnen i korinter, inte:
– Men alltså guuud vad ni är duktiga!
– Men ni då! Ni kan ju svara på nästan allt!
– Det här var jättekul!
– På den och den frågan, så kunde jag svaret men du tröck snabbare.
– Oj … förlåt.
– Nej, jag menar: vad snabb du var! Jag hann inte! Jag vart jätteimponerad!
– Tänk om man kunde få vara med i Vi i femman varje år.
– Och tänk om vi kunde tävla mot varandra då!
– Vill nån av er ha det sista i min Festis?
2.
Jag var och käkade raw food tillverkad av ”Fika by Anna” här i Eskilstuna. Och såg den här informationen i lokalen:
– Hallå Anna! Det där kan ju inte på några villkor funka! Hur går det ihop med tanke på allt svinn?
– Inga problem. Sedan jag öppnade förra sommaren, har det bara hänt en enda gång att någon har smitit från betalningen.
– Va?
– Japp. Det var en familj. De hade inte ätit upp heller, så de kanske tänkte ”äh, om man inte tycker om det man har tagit, måste man nog inte betala”.
– Det var som tusan. Eller som faaan, förresten.
3.
Schweizerosten som är vårt gatunät bjuder på ständiga överraskningar och trafikstockningar som är kusiner med Stockholms innerstad vid femsnåret på eftermiddagen. Man rör sig per bil så långsamt framåt att det inte ens är olagligt attt sms:a vid ratten.
(Don’t try that at home, kids. Jag tolkar lagen lite som jag vill.)
Men vet ni vad som hände idag? Blixtlåskörningen funkade! Två köer från två håll körde med perfekt tajming varannan in när alla skulle samsas om en liten flaskhals till vägstump!Med andra ord:
Varning! Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.
Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.
När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?
Och … hur svarar jag dem?
Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags?
Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.
Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.
– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?
Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?
Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!
Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.
Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)
SvD har en mysko avdelning som heter Perfect Guide, som ”överraskar, inspirerar och engagerar läsaren” och som hanterar svåra ämnen som resor, mode, mat, dryck, design och hälsa.
Men icke det. Döda eller halvdöda gammelkändisar stod i kramsnö eller töväder och sades göra både det ena och det andra på ett synnerligen tramsigt och rent av icke faktakontrollerat sätt. Så här inleds reportaget i SvD:
”Virkade leggings”? Hur i hela fri…?
Jag fnös och läste vidare.
När jag såg att Jean-Claude Killy hade förlorat inte bara ett bindestreck i namnet utan hela sin fantastiska, alpina skidkarriär, slog jag näven i tangentbordet och lade ut en pfft-fnysning på Facebook. Läs nu SvD:s bildtexter nedan. (Många av påpekandena till bilderna nedan är gjorda av ett FB-kollektiv som till stora delar även hänger i kommentatorsbåset.)
Skidåkare träffar fru i film med associativ titel:
Att här inte tillägga att Killy och Gaubert gifte sig och levde lyckliga tills hon dog, är kanske förklarligt eftersom det ska handla om ”svinkyla” – men det är ändå av intresse, tänkte jag. Vips, dök lusläsare upp från nätets alla hörn upp på FB och hade mer att påpeka. ”Snow Job” fnissade några och någon påpekade att svart, gult och rött faktiskt har varit snyggare.
Ishockeyestetik i rött, gult och svart:
Vill ni se på mer svinkyla? Ålrajt!
2. Prostituerad man i en ”börsmäklarskjorta”:
Åh, så han huttrar, hörni. Det är verkligen svinkallt. Ryyyys, hutter, skaaaak. Ninja-Malin ansåg dessutom att det är en ulster, inte en rock. Ingela fortsatte initierat:
När vi ändå är i petartagen, märker ord och klyver hårstrån, kan jag tycka att ulster är ett underordnat begrepp till ”rock”, precis som paletå, trenchcoat och bonjour.
3. Underskön skådis i jumper:
Sällan har jag sett någon som dominerar pisten mindre än Robban Redford: karln kan ju inte ens få på sig skidorna på rätt fot. Och så måste vi göra en jumperutredning. En jumper är nämligen enligt de flesta ett oftast enfärgat kvinnoplagg i tunt, stickat material. Har ni förresten sett orange nougat?
Tydligen var det inte bara vi som hetsade upp oss över denna artikel, för plötsligt smögs en rättelse in. Inte alls som i amerikanska tidningar där man är nästan överdrivet noggrann med uppdateringar och korrigeringar. ”I en tidigare version av den här artikeln stod det felaktigt att Mr. Johnson tog på sig bh:n. Det ska förstås vara Mrs. Johnson.”
4. I ingressen stod det att Bardot hade virkade leggings. Men plötsligt är de stickade benvärmare:
Det ser ju vem som helst att det inte är benvärmare utan faktiskt helt normala raggsockor. (Oj, vad vi fnyser på löpande band.)
5. Lennon iförd stickad tröja och son:
Mina handarbetarspecialistpolare tog sig åt pannan och vrålade att John Lennon faktiskt inte alls har en ”kabelstickad fiskejumper” utan en ”flätstickad fiskartröja”. Själv stirrade jag på lille Julian Lennon eftersom det ju är han som är modeikonen på bilden. (Tillägg: Årtalet är fel. Det ska vara 1969. I kommentatorsbåset finns en skäggutredning.)
6. Agent 007 ser vitt:
Tut-tut?
[tankepaus]
Tut-tut? Öh? Va?
Nej, det där förstår jag lika lite som att man kallar ett par banlongabardinbrallor för ”pressvecksbyxor” – och Roger Moore är ännu en karl iklädd
kamelfärg
jumper.
7. Guess Who’s Coming to Paris:
Neeeej, Poitier går inte igenom några anteckningar. Han agerar i ”Paris Blues”.
8. Stencool aktör poserar med snö:
– Är det så här man gör?
– Vaddå?
– En snöboll.
– Nej, alltså, neeej. Du måste klämma ihop snön till en boll.
– Det går ju inte!
– Nej, för enligt den här artikeln är det faktiskt svinkallt och när det är svinkallt kan man näppeligen göra snöbollar.
– För kallt? Men när gör man snöbollar?
– När det är kramsnö. Runt 0 °C.
– Åh fan.
Men nu till det underligaste med den här artikeln i SvD: för en vecka sedan lades en bättre variant upp med ordentlig fotocred, hela Lennons huvud – och mer text – på Mr Porter. Där står att Lennon har ”cable-knit patterns”, att Killy tog 18 världscupsegrar 1967–68 samt att Hudson faktiskt is ”demonstrating his ability to carry a small pile of snow without flinching”.
Här är två bilder till från artikeln. Något att kommentera?
Jag måste avvika från ämnet och tipsa om en artikel om Jackie-fotografen Harry Benson – mannen som tog den här bilden på Beatles 1964:
Jag har förut berättat att jag är sjuhejsare till brevskrivare. Var, förstås. Numera skriver jag mejl så att det slår fyrverkerier ur tangenterna – men kan inte för mitt liv minnas känslan och smaken av att slicka på och klistra igen ett kuvert.
Några av mina brevhögar.
– NU SKA JAG SKRIVA ETT BREV! ropade jag häromdagen till alla i huset.
Jag tror att de hörde ”huske riva rev!” och tänkte att det nog gällde något som de inte hade med att göra eftersom jag bara möttes av tystnad. Och inte skrev jag något brev heller – jag ville ju ha uppmärksamhet och beröm och inte bara sitta och skriva i hemlighet.
I förrgår insåg jag att det inte fanns ett enda vettigt brevpappersliknande i huset. Jo, ett illrött litet papper med ”Charlotte Stenson” tryckt högst upp, och det har jag mig veterligen inte kallat mig sedan ungefär 1976.
– JAG ÅKER OCH KÖPER BREVPAPPER! ropade jag till alla i huset.
Förbaskat ointresserat folk som bor i mitt hus, de där som inte applåderar mig för mina tilltag.
En liten stund senare var jag stolt ägare till brevpapper med tillhörande kuvert, klätt med silkepapper. Kilokostnaden var helt normal för t.ex. saffran eller märkesskor.
Se så fint! (Några ynka kuvert och ett pappersblock för sammanlagt 200 kr.)
Igår satte jag mig så att skriva. Men så svårt det var! Först skulle jag välja en penna som gjorde min vingliga handstil strakbent. Jo, för så funkar det – slarvgener och kass finmotorik elimineras effektivt av en tung reservoarpenna. Som jag ju inte äger, så jag tog fram några andra.
En röd valde jag också ut för säkerhets skull; jag kanske skulle bli tvungen att korra eventuella fel?
Sedan övade jag. Och provade. Ingen penna var riktigt optimal.
Jag valde till slut en penna som hade en vacker, djupblå ton – men som inte alls förbättrade handföringen eller underlättade tankeflödet i formuleringsögonblicket. Jag stirrade på det tomma papperet, men det var lika svårt att börja skriva som att sätta saxen i ett vackert tyg.
– HALLÅ! JAG VÅGAR INTE SKRIVA BREV! ALLT KOMMER ATT BLI SNETT OCH FULT! skrek jag till det tysta huset.
– Stödlinjer! hördes en målbrottsröst säga alldeles bakom mig.
Naturligtvis. Ungen kämpade ju med skrivstil i lågstadiet. Tack, tack.
Randigt papper under!
För första gången sedan kanske 1998 satte jag så en penna till ett brevpapper och höll på att skriva ”Lund” i övre högra hörnet eftersom det var där jag bodde för 20 år sedan. Att jag inte skulle skriva 2017 var jag helt säker på, men ändå blev det så här konstigt:
Och sedan tog det stopp. Hur hittar man tankarna när de inte ska gå via tio fingertoppar ner på ett tangentbord? Var finns de kluriga formuleringarna och de roliga orden när det är en penna som ska mejsla fram dem?
Resolut tog jag fram datorn och skrev några meningar som skulle kunna platsa i ett handskrivet brev. Dem skrev jag av. Med penna på papper. Hur löjligt som helst. Bakvänd sekreteraruppgift, liksom.
Sedan gjorde jag en kopp te, dammsög källartrappan, slängde en ful sko och … plötsligt satt jag där igen och skrev. Handen och pennan for över papperet, bokstäverna blev fulare och fulare och PANG! Fääärdigt!
Jag hade då skrivit ett ganska långt brev. Jag vek ihop sidorna, stoppade in dem i kuvertet så att det gnisslade lite i silkepapperet och så … så …
Elizabeth II har här sin lilla silvriga handväska, medan Michelle Obama bara har en … mobiltelefon?
Jag var ute och kollade på kläder igår med Sjuttonåringen som snart blir 18, och båda rusade vi fram till en knallröd kjol som var full av fickor.
– DEN HAR FICKOR!
– DEN HAR FICKOR!
En liten, liten stund senare konstaterade vi:
– Den har inga fickor.
– Fusk. Fuskfickor.
– Fickor som inte är fickor.
– Det finns inga fickor för flickor.
– Men fusk-flick-fickor finns det.
– Ett förnicklat fuskbygge är vad det är.
När jag sydde min bröllopsklänning gjorde jag en liten nätt ficka på insidan, som jag dock inte nådde utan att först lyfta upp hela kjolschabraket, så den fick vara tom under hela tillställningen. (Helt okej: min syster Orangeluvan hade ansvar för min ryggsäck med allt som tänkas kan, inklusive 22 sidenklädda knappar som jag inte hann sy på längs dragkedjan i ryggen.)
De få gånger som jag har varit på bal, har jag haft en liten nätt och glittrig kuvertliknande sak som hänger i en rem över ena axeln, men som inte på något sätt bidrar till något annat än att jag har snabb tillgång till astmamedicinen.
Lite som Elizabeth I, som hade en väska med Bricanyl hängande från midjan.
På den tiden som vi bara hade stationära dialogtelefoner, var det nämligen bara just astmamedicinen som jag var tvungen att alltid ha med mig. Visst, några sedlar hade jag också, men dem stoppade jag alltid ner i bh:n. (Om jag ändå hade kunnat vara finklädd med en Kånken på ryggen …)
Liten fickhistoria:
På 1600-talet hade man små lösa fickor som liknade påsar som hängde från midjan. Men de fanns under alla lager med kjolar och nåddes genom glipor i tyget.
På 1790-talet blev det modernt att ha en snygg, rentav prålig väska utanför kläderna.
Under 1840-talet började fasta fickor att sys in i sömmarna på de flesta manskläder.
Fickor sydda i England runt 1710.Här ett mellanting: en påsväska som döljs, men är synlig.
På 1980-talet när vi gick omkring i kläder som såg ut som ballonger och bubbelgum, hade det varit hur lätt som helst att starta en fickrevolution.
Christian Lacroix och Lilla My Jane Seymour 1983.
Istället har fickorna blivit allt färre och handväskorna allt större – och eftersom de är så stora, måste man om man vill hänga med memorera långa listor på vad man bör packa ner i dem. Varje dag ska man hela tiden ha tillgång till mobil, nycklar, smink, handsprit, mediciner och hygienartiklar inklusive snytpapper, tändstickor (utifallatt), papper, penna, tuggummi, solglasögon, blodsockerhöjare och hårborste.
Därmed är man väl den absolut perfekta MacGyverkompanjonen eftersom han ju aldrig har med sig ett enda dugg när han råkar ut för massa förfärligheter.
För att nu vara lite allvarlig, är det nog så att de flesta egentligen bara behöver ha med sig en sak: mobilen. Och är det omöjligt att då skapa en liten ficka på allt från de allra enklaste plaggen till en svepande aftonklänning?
– Inte alls! sa Edith Head.
Ni som har sett All about Eve kanske minns att nån gick omkring med händerna i fickorna – men inte var det väl i snickarbyxor …?
Bette Davis har en aftonklänning med fickor!
Edith Head (1897–1981) arbetade i Hollywood med att designa filmkläder och blev vad man kallar en institution. Såpass att den här figuren i Incredibles är inspirerad av henne.
Alla hennes fick-kläder hade kanske inte var mobiltelefonvänliga, men en liten Bricanyl skulle jag väl i alla fall kunna klämma ner här?Edith Head med sina åtta Oscars för ”bästa kostym”.
Så nu bestämmer vi väl oss? Vi kan
sy in fickor i alla kläder
starta en lösficksindustri
våga vägra argumentet ”äsch, det behövs väl inga fickor, man kan ju ha en väska istället”.
För vem vill inte ha händerna fria – eller i alla fall nånstans att stoppa dem?
Det är ingen ordning på allting. Jag kommer inte ihåg vartenda dugg. (Fritt efter Pippi Långstrump.)Jag hänger i almanackslimbo där jag försöker fylla i vissa saker i en Bamsealmanacka på väggen, andra i ett öppet mejl i dator, åter andra i en digital almanacka som delas med hela familjen och dessutom massa viktiga kom-ihåg-detaljer på lösa lappar i köket.
Lite så här ser det ut. (Redan 1983 var det ingen ordning.)
Det är alltså kaos. Stök. Slarv och glömmabortångest. Än så länge har det ”funkat”, men det är ju så oerhört dumt att inte effektivisera. En gång för fem år sedan missade jag en Rotarygratisföreläsning för att den digitala almanackan hade kajkat ihop. Men annars har detta dumma system bara klyddat till allt.
Nu kommer jag att under de närmaste veckorna – inspirerad av lillasyster Orangeluvan – att testa ett helt annat system. På olinjerade papper (som ungdomarna kallar ”blanka sidor”) i en stor, rosa anteckningsbok ska jag skriva hur och vad jag vill i vilken ordning eller design som helst. Jag satte igång igår och rafsade ner
datum
korta anteckningar
namn.
Orangeluvan såg mitt verk och konstaterade att jag ju var den tristaste personen i almanacksvärlden. Så hon förbättrade lite genom att pynta med några rutor och moln:
– Åh ja, vad fint! Lite klotter! Tack!
– Klotter? Du ska få se på klotter! log Orangeluvan och vände blad.
– Oj! Men ska jag verkligen sabotera dina fina …
– Här kommer en till!
– Wow. Är … är det en nytandad bebis med molluskögon?
– Titta, här är en till, med stegar och pinnar.
Och så fortsatte hon. Hela tiden hördes små lyckliga pip om pennans kvalitet.
– Den gör linjerna precis som man vill ha dem! Åh, den är så bra! Iiih!
Efter bara en liten stund sträckte Orangeluvan på ryggen och sa:
– Såja, nu har jag gjort till vecka 10 år 2018. Här är vecka 5:
Inte vet jag hur jag ska våga närma mig papperet med mina mycket sämre pennor, yvigare handstil och stökigare hjärna. Undrar om söstra mi kommer att avkräva mig rapporter eller om jag kan riva ut sidorna och kanske rama in och sätta upp dem på väggarna istället?
Är ni analoga eller digitala – eller kaosartade som jag?
Jag ruskar nu lite på huvudet, som är en kristallkula (underlig bild), och ser vad som trillar ur fingrarna. Det enda jag egentligen vet om 2018 är att
vi alla fyller år
det är val i Sverige
knäna knastrar på vissa
några sitter fast på tåg då och då
champagne är inte jättegott utomhus i kyla när året är nyfött.
Så här står vivarje år med champagnen utanför huset i korsningen vid tolvslaget. De som inte dricker blä-champagne, spelar gitarr och dansar.
Men vad säger den förnicklade Nostradamus om 2018 då? Hallå, Nostradamus, hör du mig? Vad händer 2018? (Linjen är lite skrapig eftersom han dog redan 1566.)
– Bonjour! Tredje världskriget startar nog, men kanske har det redan hållit på sedan 1999 för det beror på hur man räknar och hur man definierar krig och [gäsp] förresten kommer alla människor år 2018 att kunna tala med djuren. Och varandra!
– Vad intressant! Pratar vi esperanto, menar du?
– Eh, va? Fast nu vet jag inte. Sa du 2018? Hm. Kan du inte fråga om 1992 istället?
– Näe.
– Putain tout.
Det gick ju sådär. Men detta kan jag i alla fall lova om mitt eget 2018:
Jag kommer inte att ta motorcykelkörkort eller klättra upp på Mount Everest.
Jag kommer att äta havregrynsgröt till frukost.
Jag kommer aldrig att acceptera knävärken.
Jag kommer att laga spagetti med köttfärssås ca 45 gånger.
Nu måste jag leta upp lösögonfransarna, den allra glittrigaste klänningen och de definitivt högsta klackarna så att jag vet vad jag inte alls vill ha på mig. Sedan tar jag på mig plommonstopet med blomgirlang, en klänning av märket C’Fait Pour Vous och gympadojor.
Och så dricker jag champagne till maten och te till tolvslaget. Yes.
För ickejulkalendrare: det här inlägget kommer att verka helt obegripligt. Hoppa ner till ett gammalt inlägg från november eller 2011 eller nåt sånt! Eller … klicka på länkarna och förundras!
Den Röda Tråden har egentligen inte alls versaler på varje ord. Förutom ibland. Och just nu och här! DRT is in da house!
Den stackars röda tråden har genom åren behandlats styvmoderligt av mig. Ett år fick jag krysta fram en röd tråd eftersom jag inte kom på att jag skulle ha en förrän efter en veckas julkalendrande. Och ibland blir det så bra så och jag får in 13–15 förslag på lösningar. I år tänkte jag vara lite extra tydlig med ledtrådarna eftersom det ju bara var tolv luckor. Samtidigt försökte jag sprida ut lite vinkar både i gåtorna, i faciten och i mina kommentarer.
Men i år har inte ens hakke skickat in en snygg utredning! (Det har han alltid gjort tidigare. Mitt jobb blev ju av hans ansträngningar förr om åren snorenkelt eftersom jag då bara kopierade hans utredning och lade på några egna kommentarer.) Uhuuu!
Here we go! DRT 2017 var inte en red-green röra, men väl äppelträdsgren.
När det gäller DRT är det bara tokgoogling som gäller. Man kan hitta många fler äppelsorter gömda och lite cider och en och annan äppelvinäger på gårdar som heter som huvudpersoner i böcker (vilket man kanske inte vet, men om man googlar en HB i kombination med äpple dyker de upp) och rent av äppelcitat.
Eyvind Johnson i Romanen om Olof:
”Det är inget hårt land. Säj dej: det är inte hårt. Det blir hårt först när man snålt sätter sej ner och klagar över att det inte växer apelsiner här, inte ens äpplen.”
Flannery O’Connor i A Good Man is Hard to Find:
”Later he saw Jesus move from tree to tree in the back of his mind, a wild ragged figure motioning him to turn around and come off into the dark where he might be walking on the water and not know it and then suddenly know it and drown.”
Nu är det definitivt slut för i år! Ni som inte har fått era vinsttröjor (plus alla som fick er tröja av vinnaren Örjan): mejla mig storlek och adress! (Idag skickar jag till Pysseliten, LottenPotten, Goblin-Charlott, Godiva, Ingela och Brid.)
Ni som vill köpa en tröja för 100 kr kan göra det också – jag har även tröjor från forna tider som kan packas ner och skeppas iväg!
Avslutningsvis lämnar jag ordet till Tomas Tranströmer, vars dikt också hade kunnat vara DRT:
Som traditionen bjuder, går jag (som det heter) all in när det gäller nyordslistan. Nyss pratade jag i radio om den och upprepade med emfas och en dåres envishet:
Nyordslistan är inte inte inte Svenska Akademiens ordlista. Nyordslistan borde byta namn till något krångligare:
Här kommer nu alla 38 med
citattecken runt det som är direkt citerat ur Språkrådets definition
asterisk (*) framför ord som jag tror kommer att överleva i åtminstonde fem år
diverse kommentarer från mig.
*alternativa fakta, politiker som försöker slingra sig genom att ljuga. Som dök upp första gången här:
blockkedja, ”digitalt nätverk av information och transaktioner” (eng. blockchain, som jag inte känner mig det minsta bekant med).
blorange, ”hårfärg som är blandning av blont och orange”. (Denna färg enbart ska finnas på hår. Om man tänker sig en ljusbeige soffa, så kan den alltså inte vara blorange.)
bonus malus (lat. bonus (bra) och malus (dålig), lägre skatt för miljövänliga fordon och straffavgift för Bergmans gamla avgaspruttande veteraner.
*cringe, pinsam. (Utropet CRINGE! betyder alltså amennäguuuuu så pinsamt.)
*dabba, att sänka huvudet mot ena armvecket och samtidigt höja andra armen (särskilt i fotograferingssituationer).
OBS: Det där dabba har inget med ”klantat sig” att göra, som har ett helt annat ursprung (troligen från det dialektala dabb, dabbe ’som betydde klump & dumbom år 1864).
Gärna utan tennisracket.
direktare, ”begravning utan ceremoni”.
doxa (eng. dox eller docs, alltså documents), publicera känslig information om någon.
*döstäda, rensa bland sina gamla prylar så att efterlevande inte ska behöva göra det. (Men vi anser alla att ordet har funnits sedan 1900 kallt.)
I will never. Mina fina telefoner!
expresskidnappning, (sp. secuestro exprés), kidnapparen kontrollerar koder och tömmer konton och släpper sedan offret.
*fejkade nyheter, osanna nyheter som sprids som vore de sanningar.
Inget nytt. Frederick Burr Opper ritade detta 1894.
fidget spinner, ”leksak som man snurrar mellan fingrarna”. (Jag har aldrig ens hållit i en sådan, men i kommentatorsbåset kommer en skarp protest: ”Det är ett koncentrationshjälpmedel för barn och ungdomar som har NPF, då särskilt adhd. Motorisk verksamhet hjälper personen att koncentrera sig så hen kan lyssna på nån som talar och förklarar.”) Klicka på bilden här:
framtidsfullmakt, gäller när ”fullmaktsgivaren inte kan ta hand om sina personliga eller ekonomiska affärer”. (Jag undrar vem som kommer att avgöra att/när jag inte längre är vid mina sinnens fulla bruk.)
funktionsrätt, ”rätt till självbestämmande och delaktighet för personer med funktionsnedsättning”.
*grit, uthållighet och hängivenhet i strävan mot långsiktiga mål. På olika sätt:
Kommentatorsbåset protesterar: ”Får spader av bilder med kugghjul som uppenbart inte fungerar!”
halalturism, ”turism på anläggningar som följer specifika kriterier för att passa vissa muslimska traditioner”.
hyberavdrag, ”lägre skatt för hyr-, begagnat-, och reparationstjänster”.
inrymning, ”instängning eller inlåsning av människor som skydd mot ett yttre hot”.
killgissa, ”påstå något som gör att det verkar som om man vet vad man pratar om, men egentligen bara gissar”. (Jfr mansplaining & manspreading, för man får tydligen sätta den maskulina stämpeln på allt som är negativt.)
klickfarm (engelskans click farm), ”personer som får betalt för att systematiskt klicka på annonser på nätet för att generera intäkter till uppdragsgivaren”.
* knäprotest, manifestation där deltagarna ställer sig på knä i protest. (Ha! Sååååå nära knäprotes!)
Helt fel bild.
kombucha, ”dryck som framställs genom fermentering av te”. (Men det måste ju vara intressantare vad den smakar? Särskilt eftersom det tydligen är vinäger! Och i kommentatorsbåset skrever man: ”Det är gott, nyttigt, roligt. I mitt kök står en 8-litersflaska med tappkran, där teet jäser och har sig.”)
kompetensutvisning, utvisning av person som har kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden. (Jag tycker minsann att alla utvisningar utan urskillning ska kallas ”utvisning”.)
*#metoo, ”hashtagg och benämning för en rörelse som går ut på att motverka sexuella trakasserier och övergrepp genom att många delar med sig av sina erfarenheter av detta”.
omakase (japanskans omakase – ’jag överlåter beslutet åt dig’), närrestaurangkocken får komponera din mat efter eget huvud.
pansexuell, ”relatera erotiskt och romantiskt till människor […] oberoende av deras kön”.
plogga, jogga samtidigt som man plockar skräp, ofta i grupp. (Pick’n run på engelska!)
poddtaxi, ”litet eldrivet fordon som används som taxi”. (Eller som vi säger i framtiden: ”taxi”.)
rostfaktisk postfaktisk, ”tidsanda där man inte längre baserar argument och beslut på fakta”.
rekoring, ”grupp där konsumenter köper lokalt producerade varor direkt från producenter utan mellanhänder”.
renovräkning, ”vräkning av hyresgäster som inte har råd att betala den höjda hyran efter en renovering”.
sekundärkränkt, när man blirkränkt å någon annans vägnar.
serieotrohet, ”att se ett avsnitt av en tv-serie utan att ens partner, som följer samma serie, får vara med”. (FÅR vara med? Det måste väl handla om att de inte är med, bara?)
skogsbad, ”terapiform som går ut på att vistas i skogen som en metod för att minska stress”. Eller som vi säger i framtiden: ”Jag går på en promenad!”
* snubbelsten, minnesgatsten för någon som fördrevs eller förintades av nazisterna 1933–45. Översättningslån av tyskans Stolperstein. (Love it! Jag gick på en gata i Berlin och så snubblade jag och tänkte vaaaa, och så tittade jag ner och kollade mina skosnören – och såg flera stenar med namn på.)
Vackert! (Påminner om den lite gladare stenen ”Intighet” i Lund.)
spetspatient, patient som känner sin sjukdom och som därför själv får ta vissa beslut om behandlingen. (”Knäoperation!” röt jag, och fick en.)
veganisera, attgöra en vegansk version av en maträtt som traditionellt är djurisk.
* viralgranska, källkritiskt granska uppgifter som sprids snabbt på nätet. (Men hallå, var är etymologin? Man måste faktisk tala om varifrån ordet kommer!) NE-paus medan jag tillsätter en utredning!
etymologi, subst.~n äv. ~en, ~er ORDLED: etymo-log-in
• läran om härledning av ord och deras betydelse BET.NYANS: om enskilt ords ursprung och betydelseutveckling: ~n för ordet ”bodega” visar att det har samma ursprung som ”apotek” KONSTR.: ~ (till ngt) HIST.: sedan ca 1675; till grek. etymos ’verklig, sann; säker’ och logos ’(en) lära’
Jag kontaktar nu min kompis Petra, vars son heter Jack och ju var THE viralgranskare en gång i tiden. Han befinner sig i N.Y., men är som tur är jetlaggad och därför vaken. Nå? Vem myntade uttrycket ”viralgranska”? Jack svarar:
”Det är påhittat av min kollega Linnea Jonjons i samband med att vi lanserade Viralgranskaren 2014.”
Linnéa Jonjons, Jack Werner och Åsa Larsson.
Sådärja. Rätt ska vara rätt.
Kommentar från båset:
Jag tror Språkrådet också går all in för att lägga in några knäppa ord på listan, så att folk börjar diskutera, eller till och med gräla om
ifall de alls är nya
om det verkligen heter så
om de har någon funktion alls och såklart
om de kommer att överleva mer än tre månader.
Jag har förvisso försänkingar, kontakter och kolleger i Språkrådsenvirongerna som jag skulle kunna fråga … men de hade nog inte svarat helt ärligt. (But I’m on it!)
Uppdatering … eftersom jag sluddrade med tangenterna och lät ”rostfaktisk” stå kvar i flera timmar här, är jag skyldig läsekretsen en definition till just detta ord:
rostfaktisk adj.~t ORDLED: rost-fakt-isk
• som verkligen bara existerar försvagat och missfärgat: inspektion av den rostfaktiska hyn; rostfaktiska frisyrer döljes lämpligen av vårhatt BET.NYANS: spec. om ngt som verkligen gäller trots yttre tecken på motsatsen: de rostfaktiska benkläderna höll väl trots att de var 100 år gamla HIST.: sedan 2017; av lågty. roste och ty. faktisch
Med andra ord:
