Alternativa rubriker:
Målgrupp 1: Ni vet när man ibland har något annat för sig och inte har kontroll på vad barnen hittar på?
Målgrupp 2: Ibland när man inte riktigt har stenkoll, hittar barn på saker som man inte har en tanke på att de skulle kunna hitta på.
Målgrupp 3: Även om ni inte minns det, så var det faktiskt så att era barn ibland hittade på ofog som ni inte hade gett dem befogenhet att hitta på.
Målgrupp 4: Minns ni hur kul det var när föräldrarna inte hade en susning om vad ni hade på G?
All right. Nu har vi etablerat situation. Mina döttrar strax före solnedgången igår kväll:
Elvaåringen står nedanför den mystiska eken som inte växer utåt som Sparbankens ek, utan uppåt. Den tappar dessutom inte sina höstlöv förrän de nya poppar ut på våren. (Ungefär som sexåringens tänder.) Och ja. Det är sexåringen som sitter där uppe. Det är tydligen enkelt att ta sig dit, vi har inte bara en, utan två repstegar som leder upp till de nedersta grenarna. (Och panelbrädorna har legat där sedan i höstas, vi veeet.)
Elvaåringen står där nere och diskuterar höst- och vårlöv med sexåringen, som i alla fall har fått på sig pyjamasen så här på kvällskvisten. Det gröna? Det är en krattas krattspret. Ni ser att den fortsätter i en pinne, som sexåringen håller i.
– Jag ska bara kratta ner löven! är hennes förklaring.
– Men hur fick du upp krattan? undrar elvaåringen.
– Vaddå, jag bara höll i den! svarar sexåringen självklart.
Astrid Lindgren sade många gånger att det var en sorgens dag, den dag hon plötsligt kunde låta bli att klättra upp i ett befintligt, stationärt träd. Jaja, vi är inte i närheten av denna dag än i den här familjen.
Sönerna? De satt samtidigt lugnt och stilla och läste varsin bok.
Nu ljög mamma igen! (Värsta lögnhalsen, jag ska kolla hennes tunga om den har blivit svart, den borde åtminstånde ha blivit grönaktig av någon slag …) Nåväl, mina bröder satt inte och läste böcker, de hoppade så hårt på studsmattan, att åttaåringen stukade foten. Nja, inte alla bröder, den yngsta brodern drack vin ur en tesil.
Oj. Nu ljög jag.
Ha ha ha ha!
Du (och dina barn) har gjort min dag 😉
Tackar
min dotter Yvonne undrade när hon satt och gungade, hur det skulle kännas att ramla ner med huvudet först. Hon testade, så nu vet hon hur det känns???
Måste rätta till Margaretas inlägg lite eftersom jag är hennes dotter:
Jag hängde knäveck på översta repstegspinnen och undrade vad som hände om man rätade ut benen. Jag fick snabbt lära mig att man trillar ner och skrapar upp ansiktet. Möjligt att jag testat från någon gunga också, men repstegen är det jag kommer ihåg.
Tycker i alla fall det verkar som om era barn är intresserade av trädgårdsarbete!
Jag kommer ihåg plasklek i barnpoolen i Helsingborgs kommun någonstans — simhallen eller ute i Råå, förmodligen.
Det var ett rep med flottörer spänt över grunda poolen. Jag, den lille gossen, kom på att jag skulle hoppa ner i vattnet och landa gränsle över repet.
Dumt. Aj.
”Satt och läste”? Det var ju jag som kom inspringande och sa ”Titta, Moa krattar trädet, hon är ännu längre upp nu!” tre gånger innan mamma sprang ut och såg vad hennes doter hade gjort.
En solig vinterdag ringde vår granne: ”Er son (ca 3 år) är på garagetaket, får han det?”
Tja. Får och får. Det var ju platt iaf, till skillnad från hustaket. Och tämligen lågt.
Han hade kommit upp via en stege som händelsevis stod där. Eller om det var en ramp av snö som skottats från taket. Minns inte så noga.
För nån månad sen skickade samma mamma upp samma son, 14½, på det lutande taket två höga våningar upp för att kolla hur det stod till med takluckan egentligen.
Och mycket riktigt. Den satt på sned och snö hade blåst in. Inte konstigt det droppade på parketten…
Tur att vi har barn utan svindel, Lotten. Jag undviker helst att stå ens på köksbordet.
Min yngre syster, som antagligen fick lite mer apgener än oss andra, befann sig oftare MELLAN träd än i dem, och fick till sist trädklättrarförbud av en i övrigt stencool moder. Såklart klättrade hon ändå, och avslöjades en dag oåterkalleligen. Jackan fastnade i en trädgren och halva ryggen slets upp. Mamma undrade naturligtvis hur det gick till, varpå femåringen efter en sekunds tvekan svarar: ”Jo, det var så här att jag lekte på marken… och då, då fastnade jag i ett grässtrå”.
vill bara säga tack till dig för dina varma kommentarer – som behövdes!
p
Förbaskat, nu invaderar mina barn bloggkommentarerna! Hur ska jag nu kunna ljuga?
Puss och kram Ida, du är bäst!
Hanna undrar angående Moas klättrande i träd:
– Var det jättejobbigt?
[…] här med trädkrattning i pyjamas har visserligen hänt förut, men det var ju kallt och dimmigt i morse. Huga, stå där barfota med dagg i gräset. […]
[…] i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen […]