Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.
Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.
När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?
Och … hur svarar jag dem?
Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags? 
Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.
Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.
– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?
Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?
Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!
Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.
Jag måste meddela att min också ganska ordentlige son har löst problemet med vart strumporna som försvinner i tvätten tar vägen. Ifall din ordentlige son har svårt att få ihop strumpparen alltså. (Jag fuskar och har bara svarta strumpor av samma fabrikat så jag har inte en aning om ifall någon strumpa kommer på avvägar.)
En gång i tiden sorterade jag strumporna när jag var på väg ut genom dörren på morgonen.
Några år senare senare började jag sortera dem när jag la tvätten i garderoben.
Därefter sorterade jag dem medan jag tog ner tvätten från linan.
Nu sorterar jag dem innan jag ens har hängt upp dem.
Nästa steg blir att sätta gummiband i alla par strumpor så att de aldrig någonsin kan gå skilda vägar igen.
Maken har samma lösning på strumpprobelmet som Niklas. Själv kör jag mönstade. När jag tvättar underläder åker de in in i torktumlaren efteråt. De ligger kvar där. När jag ska ha strumpor plockar jag en i taget, tills jag har 2 likadana. De ensamma åker tillbaka in. När det är dags att tvätta nästa gång sorterar jag det som är kvar.
Tjugoåringen verkar besitta en talang för att balansera saker. Vill man bli imponerad av staplade stenar ska man ta en titt på pj.85 på Instagram. Hans verk får mig att tappa hakan. Det finns även filmer där man ser att det han gjort inte är fusk.
Lite dagen efter. Jag kunde inte öppna SvD-artikeln i går. Jag känner mej snålt behandlad. Snyft.
Fast i dag är det en riktig festdag! Staden är klädd i snö, jag ska få semlor till fikat och gå på krogen i kväll!
En radikal lösning på strumpproblemet. Slår till och med Niklas tips: Bli svartfot! Då behövs inga strumpor.
Eller gadda fötterna i ett trevligt, personligt mönster.
Man kan rocka sockarna alla dar, inte bara 20/21 mars!
Se upp där ikväll ÖR så inte Båsmor blir profetisk!
Den där Ökenråttan, hon bara roar sig. (Fnyser jag här på min jobbkammare med varken krog eller semla i sikte.)
Tjugofemåringen (kl 07:31) är alltså uppvuxen med att ALDRIG ha maka strumpor. Vi rockar sockarna konsekvent sedan 1992 och bryr oss inte ens om kvalitet eller höjd över fotknölen när vi väljer strumpor. Ni ser vad det gör med barnen? De revolterar.
Nu ska vi se om några av dem i framtiden håller strikt på tjugondaknut å sånt. *sneglar snett upp mot julgardinerna*
Julgardinerna? ”Inget resultat hittades” säger SAOL-appen.
HK: Du menar råttan i glaset? Jag ska se upp!
Det där med råttan i glaset, det är väl bara en sån där klintbergare.
https://www.bing.com/images/search?view=detailV2&ccid=jAgtVIGr&id=4A8A5B919622E950C7A1B1B67CC6A86E75F01BAF&thid=OIP.jAgtVIGrKzIAAH6lU0xD6AHaH6&q=vin+souris&simid=608036211445862227&selectedIndex=0
Så där trevligt hade inte Lottens råtta det!
Varför inte det, Lotten?
Ökenråttan har en trevlig dag som det låter.
Mina barns mor har stora spenderbyxor, knodsen är på gränsen till snåla. Trevligt.
Ett släpande inlägg från förra båset:
Som liten i Norrland hade jag laddor, ordet ”luddor” har jag bara inte sett förrän nu. Sen tillbringade jag ett antal formbildande år som förortsunge utanför Stockholm. Då gällde Clark’s Curlingdojor på vintrarna. Om Curlingspelare då hade dem, vet jag inte men alla skulle ha dem: Välfodrade vristhöga moccaboots med blixtlås och plös bak. Det viktiga var sulorna som var nästan tre centimeter tjocka och av ett gummi som inte stelnade i kyla. Man frös aldrig om fossingarna.
Problemet var att vägsalt och mocca inte gick så bra ihop, men detta gjorde bara våra mödrar förtvivlade. Vi tog det som blekningar på jeansen, något att yvas över.
Om det inte vore för att jag snedtrampar och att en less Sambo kasserade dem av det skälet, hade jag haft mina kvar än i dag, fyrtio år senare. Nu har jag en billigare kopia (Originalet kostar uppemot tre papp i dag. Slå ut det på 40 vintrar).
Annars fick jag frågan i entrehallen på jobbet för några år sen:
-Varför går ni med Curlingdojjor alltid med blixtlåset nere?
-De är så förbannat varma. Det är så du känner igen ett förortsyngel.
Så, ni gick alltid med blixtlåset nere? Hmm …
(ta det rätt)
Fick som tonåring bara suckta efter curlingdojjor men förra året när vi skulle norrut köpte jag mig ett par. (Antagligen någon kopia för det var inga 3 papp.)
Djäklar vad härligt varma! Tror inte jag någonsin varit så ofrusen om fötterna trots jättemånga minusgrader.
Tyvärr finns det inte många tillfällen att använde dem hemmavid.
Jag dammade (bokstavligen) av mina kopior i dagens nätt&jämnt nollgradiga Stockholm med kanske två tum snö. Blixtlåsen behövdes. På mina original hade de varit nerdragna i hånfull väntan på bättre tider.
Nu är jag hemma i råttboet igen. Middan på krogen avlöpte väl. Tjyvlyssning är min bästa inomhusgren och här fanns det mycket att hålla reda på.
Ett par, han och hon, pratade politik och intrigerade med hög röst om hur deras parti ska vinna valet i höst.
Så kom två unga välparfymerade damer vid bordet bredvid vårt och deras huvudämne för kvällen var den enas chef. ”Ja menar bara: fyra månader har jag jobbat där och då är det lite för tidigt för honom att komma och erbjuda sej att massera mej”, sa hon förtrytsamt och väninnan höll med. Och när dom reste på konferens. ”Jag sa till honom att jag gillar inte aTT DU KOmmER IN i mitt hotellrum OCH KRÄLAR OMKRINg UNDER MIN SÄNG.” Nä, det får man ju förstå. Men sen på flygplatsen, när dom skulle flyga hem, då stötte hon på en tysk, som var jättegullig. Hon hade foto på honom i mobilen.
Ja, väninnan, hon hade ett lite lugnare liv. Hur hade hon haft det över jul och nyår? ”Lilly blev sjuk dan före julafton och vi åkte in med henne och hon fick ligga inne i fem dar och fick antibiotika och hon är fortfarande svag och har specialdiet men hon är snart pigg igen, säjer veterinären.” Vilka kriser, hörni.
Mäh! Krälar de numera omkring under brudarnas sängar? Jösses! Vad de hittar på för att få till det!
Man får be att gratulera Ökenråttan för den äventyrliga lill-lördan – själv drack jag äckligt vin hemma fastän det bara var onsdag.
Modellen som de svarta hade jag själv som barn.
Mina ungar har haft likadana men också båda de blå modellerna. Och grå av båda sorterna, ännu finare tycker jag. De höga har jag lånat bilden på hos u*derbara Cl*ra, känns ju trendigt värre… (hittar inget om rättigheter på henne blogg så det blir lite hemligt).
När jag var i mellanstadieåldern så var luddan av modell den svarta på bilden oerhört ocoolt. Man skulle ha hockeyluddor, med blixtlås uppe på. De kallades ”slamkrypare” längre söderöver, ovisst varför. Men jag hade svarta med skinnskoning framtill eftersom min pappas faster hade en lanthandel med ett outsinligt lager av hockeyluddor, blå smärtingskor och vinröda gummistövlar. När jag blev sådär 14-15 år kompletterade jag mina accessoarer med en handväska av en matunika i papp, ursprungligen brun men ommålad av mej själv i svart med silvermönster i lackfärg avsedd för modellbilar.
Ja nu släpade jag lite jag med. Både i kommentarstråden och i historien.
Äsch, lyckades klicka fram rutan för att redigera, men var för långsam. Här kommer i alla fall bilden.
Barn som säger och folk som krälar och döa råttor – ett mig närstående barn krälade nån gång i tvårsåldern på golvet och kikade in under en kökssoffa och sade glatt ”Dä en jåttfälla! Å dä en jåtta in också!
Nuförtiden har hon, ordentlig på just det området, lärt av sin mor att para ihop strumpor redan vid upphängningstillfället. Men det är visst problem med att övertyga husbandet om metodens förträfflighet har jag förstått.
Nåt vin har jag inte fått. Det hade varit gott. Men inte så väldigt gott om det hade varit äckligt förstås.
Jag vet, jag vet, Ingela! Han med slamkryparen i 10 000-kronorsfrågan hade såna skor på sig!
Nä nu skojar du väl… det var väl för att frågan handlade om fiskar med ögonlock?
Fast, Magganini, när jag dricker äckligt vin säger jag som alla mina kusiner (norrbottningarna, that is): ”Strunt samma. Det är yrsla man vill åt.”
Fast ärligt talat var det nog nåt fel på inte bara smaken, utan yrselfunktionen också.
Aha, han hade såna dojor när fadäsen med fiskfrågan hände! Då fattar jag.
Här skojas inte: han med slamkryparfrågan i tv (där han hade rätt och domaren fel) skapade 1957 det där uttrycket ”en slamkrypare” som nästan alla idag anser vara ”diskutabelt formulerad fråga i frågetävling”.
Men han hade på sig såna skor som vi idag (sedan 1958) kallar slamkrypare för att han liksom blev slamkryparen personifierad!
Jag lovar!
https://svenska.se/tre/?sok=slamkrypare&pz=2
Skodonet slamkrypare var en blek efterapning av min ungdoms Curlingdojjor. Dessutom hade de dragkedjan på ovandelen och inte klarade de vare sig väta eller kyla heller. Fjölpjuck, helt enkelt:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Slamkrypare_(skor)
Ah, nu var jag för långsam med mitt svar. Äsch, det får stå kvar!
Ulf ’Hajen’ Hannerz var bara 14 bast när han klådde till sig sina pengar med frågan om vilken fisk, av sju presenterade, som har ögonlock. Hundfisk sa Ulf, slamkrypare tyckte domaren. Men slamkryparen har inget äkta ögonlock, vilket däremot hundfisken har.
Vad han hade på fossingarna förtäljer inte historien.
Just det, Ninja. Det var väl den så kallade folkhumorn som senare kom på att kalla di där fule skorna för slamkrypare; dom bars väl i lite halvslaskigt, kylslaget väder. Vad Wikipedia säjer är inte alltid kungsord.
Björn Skifs första band hette The Slamcreepers.
https://www.youtube.com/watch?v=y0EhXHeEqGU
Husbandet tycker att det är jobbigt att para ihop strumporna medan man hänger dem på tork. Jag tycker att det är jobbigare att ha jobbigt sen, när jag står och missar bussen utan nåt på fötterna.
Han begriper inte heller fördelen med att ha var sak på sin plats i köksskåpen utan fristajlar så att en annan får slita sitt hår i jakt på popcornskålen. Men han ordnar med sladdkanaler och minimerar härvor vid routern och ser till att det finns tillräckligt med förgreningskontakter där de behövs.
Mild häftpistol innan de går in i den där maskinen har jag föreslagit. Med rostfria klammer. Tycker jag.
Tvättpåse! Säger Hyttis.
Problemet verkar vara att strumporna inte är sorterade i par när de ligger i butten.
Lösning: Mild häftpistol när de använts så länge att hygeniska åtgärder inte längre kan undvikas.
På resa rekommenderas strumpbyte vid ankomst till hotellet och handtvätt, inpackning i handduk en halvtimme och sedan torkning över natten.
Men så blir det ju sällan.
Virkad tvättpåse föreslår hon. Stjäla en gammal julstrumpa från brorsbarnen bidrar jag med. Knyta ihop en gammal öldrickarbrynja i ändarna säger hon. Så kanske det får bli.
Betr udda strumpor kom jag att tänka på nu avlidna ambassadör emiritus Sverker Åström.
Enl uppgift kädde han sig ofta i olikfärgade starkt färgade strumpor.
https://www.svd.se/en-profil-ar-borta
Morsan stoppade våra strumpor. Hon var kostnadsmedveten och hemmafru. Då har man tid.
Jag stoppar strumpor (och lagar en massa annat), åtminstone de bästa och när de får sina första hål. Utmärkt sysselsättning vid teven, betalar nog licensavgiften!
Hur många känner igen denna ”träsvamp” aka stöd för strumpstoppning/-reparation.
Går de fortfarande att köpas i butik?
http://tinyurl.com/y84bawx6
Mor (Nu 93) har stoppat mången raggsocka åt mig.
Rocky i DN stoppar strumpor! Det trodde man inte.
Jodå Örjan
Stoppsvampar har jag två stycken liggande i min sylåda.
Behöver du en sån?
Stoppa strumpor? Som att stoppa dem i tvättmaskin?
Jag stoppar strumpor på symaskin. Är för snål för att kasta fina stickesockar och för lat för att stoppa för hand. Stopparna blir också väldigt hållbara när en sytråd löper med ullgarnstråden. Äger dock en stoppsvamp som finns någonstans i gömmorna. De senare är rätt så utspridda och omfattande efter flytten från 160 till 76 kvadrat så jag är lite osäker på om jag kommer att möta den igen. Kanhända dyker den upp i en framtida bouppteckning.
Morsan inte bara ler, hon skrattar i sin himmel. Att folk fortfarande stoppar strumpor!
Även den mildaste häftpistols klamrar gör nog hål i strumporna i maskinen när de sliter åt varsitt håll för att skiljas är jag rädd. Då får man stoppa. En hopknuten brynja per par kanske? Ja, lite oekonomiskt utnyttjande av tvättmaskinen, men strumporna håller ihop i alla fall.
Är det yrsla man vill åt, Lotten, så är ju inte vin det hetaste tipset. Jag rekommenderar en drajja, det är det yrslaste man blir av.
Det skulle vara intressant av att veta något om den geografiska utbredningen av substantivet butt.
Jag tror att det används i Dalarna och Bergslagen och kanske i delar av Uppland. Men i övrigt? Värmland?
Jag parar också ihop strumpor vid upphängning och kör många av samma sort.
Det husmorsknep som jag sett fastnat hos sonen är att peta på äggen i äggkartongen i affären för att se om de flyttar på sig, ergo inte är spruckna.
Nu ska jag nog sova istället. Jobbedagen sträckte sig över nästan fjorton timmar med bara ett kort kulturellt avbrott på mitten.
Skrotbutt hette det länge inom stålindustrin. Men det var tydligen för lättuttalat och väldefinierat. Så begreppet Returstålscontainer infördes med början på femtiotalet.
Ett omistligt tillskott till modersmålet.
Vi använder butt så ofta vi kan.
Intressant att jag får rödvingel under Skrotbutt men inte under Returstålscontainer.
Stopp och belägg, höger om halt och va! Kan man stoppa ullstrumpor på symaskin med bomullstråd? Ingelaaaa? Du har väl inte gått och lagt dig nu så att jag måste ligga och undra hela natten?
Alltså … är det något jag har lärt mig av alla äldre generationer som jag nånsin har mött och som har öst goda tips över mig (jodå, peta på äggen), så är ju detta med stoppning av yllestrumpor heligt. Man fick inte (sa de) laga med bomull!
Skogsgurra: Vad säger du om att skriva en barnbok? Kanske:
”Skrotbutten och Returstålscontainern och deras vänner”
Mycket lockande! Där återfinns också Haspeln, Mumblingshammaren och lilla Valsmästaren.
Ja!
Nu när vi inte har lyckats samordna båsorkestern, båstågluffningen eller ens en tråkkonferens kanske vi ska satsa på att vi startar ett båsförlag?
God morgon! Även jag har legat vaken och funderat på det där med att stoppa strumpor med bomull. Men när jag nu läser Ingela (@19:37) på nytt, ser jag en viktig detalj som jag missade i går: ”när en sytråd löper med ullgarnstråden”! Jag förstår nästan hur man gör, men hoppas på lite mer instruktioner.
En butt är för mig ett kärl man lägger matrester i för placering i kylskåpet (där de förhoppningsvis inväntar uppätning). Kan vara en rostfri bunke, en porslinsskål eller en urdiskad glassburk. Ska se om jag kan få ur föräldrarna från vem uttrycket kommer.
Jag stoppar bomullsstrumpor för hand, med sytråd. Det blir inte bra men de brukar kunna användas ett par gånger till.
Ja, nu har vi ett utmärkt tema för en barnbok. Skrotbutten och hennes vänner och deras äventyr. Men inte nåt sånt där hejsan-hoppsan-skojilustigt (som Astrid Lindgren så målande varnat för, nån som minns exakt? Ninja?) utan dom kan ju få ett konkret problem och så lösa det tillsammans och Returstålscontainern får vara boven, tycker jag.
En annons i juletid i Teknikmagasinet för denna tekniska barnbok och alla tekniknördar kommer att köpa den till sina barn och barnbarn.
Alla kompetenser finns i båset: disajners, korrekturläsare och allt som behövs och för pengarna har vi en fest och dricker drajor så det bara vimlar om det.
Moster Filikrikonbom var ute och gick med en järnkamin.
En av de här då, Ninja 😉
Det stämmer nog bra:
”Hujeda mig, en Järnkamin! Ej värre tänkas kan …!”
Med rejält med redigering och en massa bra bilder kan detta vara en början:
Skrotbutten Lisas farfars farfar var vattbutt. En ganska stor laggad tunna i halvhöjd där smederna kylde sitt smide för att härda det, men också tvättade av sig sotet innan de gick hem för kvällen.
Så var det i alla fall tänkt. Men det blev med det som så mycket annat – en del lämnade avklipp och misslyckade bitar i vattbutten och andra började helt enkelt slänga allt överblivet järn i den. Det var bitar som kunde vara bra att ha nån gång längre fram eller sånt som skrothandlarn åkte mellan järnbruk och smedjor och köpte för en billig slant och som bönderna köpte hem till sina gårdssmedjor där dom smidde spadkanter och plogbillar av det. Det var inte samma höga kvalitetskrav på sådana saker som det var på värjor, yxor, hjulaxlar eller kättingar.
(Det är ju inte Prästen i predikstolen eller Kalla mig Fiskmjöl).
Lisa var renodlad Skrotbutt. Inget annat. Härdningen skedde numera mycket välkontrollerat och sedan den så kallade Saniteten, där föreståndaren faktiskt hette Anti Kackanen, kom till så tvättade smederna sig där i stället. Lisa trivdes med jobbet, skötte sig bra och hade ett glatt och trivsamt sätt. Alla trivdes på jobbet, även om det var hårt och smutsigt.
Sedan kommer det nya tider. Kamrern ersattes med kontorschef, sekreterare, korrespondenter och annat. Rationaliseringsingenjörer försökte lära smederna deras jobb och för att kunna göra det åkte dom till Amerika för att lära sig hur man EGENTLIGEN skulle göra.
På en sån resa såg dom den stora fina Returstålscontainern …
Ja, så började det. Det som ledde till otrivsel, strejker, bruksdöd.
(Det senare är väldigt förenklat, men otrivsel orsakade dom. Redan innan dom hade börjat tjata om Returstålscontainern.
…
Man undrar litet hur relationen till det inte alltför vanliga men absolut existerande engelska ordet butt, ‘tunna; ölfat, vinfat’ ser ut.
”Butt” är i min värld en slags behållare med rundade hörn, dock inte rund som en hink, med ett lock som man kan sitta på medan man pimplar – alltså isfiske inte förtäring av dryck. När man får en fisk som är tillräckligt välväxt för att bli mat så avlivar man den så skonsamt som möjligt (olika för olika fisksorter beroende på hur dom är byggda) och lägger ner den i butten. Har aldrig känt till begreppet i original, men det stämmer ju rätt bra.
Och strumpstoppningen sker med ullgarn, precis som Karin läste. Man kopplar ur matningen på symaskinen, sänker trådspänningen och trycket på pressarfoten och använder en pressarfot som har en liten ränna för ullgarnet. Sen ”syr” man medan man för strumpan med dess hål fram och tillbaka, lagom löst. På så vis fäster man ullgarnet i ena riktningen. När det finns ett lagom tätt ”varp” av ullgarn så tar man av garnet och sen kör man åt andra hållet. Det gäller att göra det hela lagom tjockt och se till att maskinsömmen inte blir för tät för då blir stoppen stum och känns hård mot foten. Det går förstås att använda stoppgarn också, men det beror förstås på kvaliteten på det man stoppar. Fin instruktion här, sidan 17. Fast jag har förstås en tysk, rejäl symaskin och inte en Husqvarna som den jag köpte för min första lön. Den blev jag aldrig sams med. Riktigt gamla Husqvarna var nog bra, som mammas och mormors, men redan på 70-talet var det ett rackel med för mycket finesser.
En j*kla massa ”förstås” där…
Nu skulle jag skriva nåt här om Skrotbutten men då hör jag Lille Maken telefonledes kommunicera med äldste sonen och säja: ”Jamen sälj alltihop! Sen kan du gå Inka-leden.” Nu får jag lägga på och höra vad det här handlar om.
Tack Ingela. Tror att jag förstår, men jag undrar om min symaskin gör det. Vi ska dock göra ett seriöst försök, symaskinen och jag, för jag har finfina handstickade sockor med hål på hälen, som jag verkligen vill kunna använda. Sockorna. Inte hålen.
PS. Sagan om butten, mfl måste ju ha med några små byttor också.
Du har ju förstahandsinformation om dramatiken på bruken, Karin.
På tyska förekommer Büttenrede, dvs humoristiska tal som framförs av under Allemanische Fastnacht och med oerhört stor värdighet med den groteskt pyntade talaren stående i en låg tunna dvs butt. Det bidrar till det komiska intrycket. Sägs det.
Büttenrede… vad kan det bli i brukssammanhang. Ljugarbänk? Njae. Berättelser på bastulaven? Känns inte heller riktigt rätt.
Det närmaste jag kan komma på är nog verandabänkarna på arbetarbostäderna, där det onekligen orerades en hel del. Talarna var dock helt opyntade, även om talet smyckades med retoriska figurer och andra prydnader.
För mig är butt det underlag som man fäster måltavlan på vid bågskytte. Det som pilen alltså fastnar i. (Om skyttet går som man vill dårå.)
Det som Ingela sitter på vid isfisket kallas i mina trakter för skrylla.
Och prästen i min församling står aldrig i predikstolen. Utom på julnatt och julotta då traditionen tydligen så kräver.
Min ”butt” verkar vara ett norskt uttryck, fast i original en träbytta av gran att transportera röding i. Död eller levande framgår inte.
Nu har det här båset spårat ur och i flera gånger. Precis som det ska vara. Det där med fiskmjöl kan kräva en kommentar. Call me Ismael behöver inte kommenteras. Sent femtiotal eller tidigt sextiotal dök en parodi på Moby Dick upp i MAD och den inleddes med Call me Fishmeal. Översättaren hade två rimliga val; fiskmat eller fiskmjöl. Vilket det egentligen skulle ha varit vet vi ännu inte. MAD var ganska ofta dubbelbottnad och lämnar många väsentliga frågor öppna.
Ingelas butt stämmer väldigt bra med min uppfattning om butt. Och att den var tillverkad av gran var självklart. Lövträ ruttnar alldeles för fort och fur är inte heller bra. Tätvuxen gran med kåda var det enda som dög.
Büttenrede är eine Rede, dvs tal.
Har nu frågat föräldrarna. Mamma hävdar att en butt är ett kärl utan handtag. Pappa säger sig inte använda ordet. Troligen är det upplockat i Dalarna och inte ärvt från morföräldrarna, som kom från andra orter.
Butte är någonting heeeelt annat på Gotland. Någon som vet?
Med pepparrot och smör? Niklas.
Men i USA är det stora byttor.
Butt finns inte i någon av mina fina böcker! Upprörande!
(Ber om ursäkt för onärvaron, men ni sköter ju den här festen alldeles utmärkt!)
Då kan vi förlänga festen med ordet ”stupp” som vi använder om det där åbäket som vi slänger tvätt i. En plastbehållare med genombrutna sidor för ventilation.
Etymologi: Från Lortstupp, dialektal benämning for person som inte är så noga med personlig hygien. Vi tyckte att det var en bra benämning på behållare för smutskläder. Och eftersom alla visste vad som menades föll förledet bort och kvar blev Stupp. Praktiskt ord som inte kan missförstås.
Butt finns inte ens i dialekt- eller ortnamnsarkivet!
Däremot är butt sedan gammalt en variant av ”butter”.
1669: ”Om den tilltänkta befins wara dum, butt och oförståndigh j taal.”
1771: ”Som en dryg och butt Skatte-Bonde i en Gästebuds-stufva tränger sig igenom förnäma Gäster.”
Har svårt att släppa den här butten som jag inte kan hitta!
Aaaah, Svenska MAD, saknad. Fast jag vet inte om jag så säkert skulle skratta så ohämmat som jag gjorde åt dess innehåll när det begav sig. Jag fick inte kasta min gamla samling när vi flyttade från huset. Döttrarna skrattar högt när de läser de gamla tidningarna som knappt hänger ihop, fast det refereras till sånt som Dallas, Fälldin och Thatcher.
Ägg i mössan, full rulle och raka rör. Vem tar det utan att Googla?
Norsk butt.
LW, de uttrycken ingår fortfarande i min aktiva vokabulär.
Rullen var gashandtaget och med raka avgasrör (eller ännu bättre, avstämda) evakuerades cylindern bättre. Ljuddämpare ingick då inte i rörsystemet.
Ägg i mössan kom ursprungligen från möte mellan Patron och underlydande och togs senare upp av petiga befäl. Konstigt eftersom man i det militära inte hälsade genom att blotta hjässan.
Butt från butter. I min värld ligger nog putt närmare som ord.
Om någon blir butter för att man sagt något kan man fråga: Blev du putt nu?
SB: Nix, det är ett valspråk som Ingelas döttrar förmodligen kan.
Felåt: SG och inget annat.
Där fick du så du teg, SG. Komma här och komma med vokabulären din.
Ja, jag står ödmjukt korrigerad.
Men alla kan ju inte ha kört nittiåttakubikare utan dämpare. Så man får ha förståelse för att ungdomarna kanske inte har hela bilden.
”Har du ägg i mössan?” var vad Hyttis morfar brukade säga åt de underlydande när de inte hälsade som de borde.
Hint, dagens ettårsjubileum till ära.
A.E. Trump?
SG: Typ. Ungefär. Kanske. Liksom vettu. Återstår kommentar från Ingelas döttrar.
Jaha? Du menar den avsomnade föreningen med de gröna medlemskorten?
SG: Menar du A.E.N.F.S.C? Jodå, jag var medlem.
HK: Gärna. God varmrökt också. Så sent som på 60-70-talet slängde fiskarna den för att den var så ful.
Fiskarna och fiskarna är ju alldeles lika. Jag brukar skriva fiskarena när jag menar dom som bara har två ben. Då blir det glasklart vilket som avses, men är det korrekt, det undrar jag nu?
Hittade Organization MAD i källaren. Fiskmjöl:
Döttrarna är på vift i närbelägen stad och kunde inte bry sej mindre om vad som avhandlas i båset…
Niklas* och SG får Grönt Kort under förutsättning att de inte har Googlat. Mitt ligger i en kartong i källaren och väntar på en döstädning.
311 på det gröna tror jag, fast jag hittar det inte!
Men vadå, jag dyster?
Det här båset sparar vi som ett av de allra spretigaste!
Och ”Skrotbutten och Returstålscontainern och deras vänner”
samt ”Haspeln, Mumblingshammaren och lilla Valsmästaren” är definitivt inte bortglömda.