Jag satt vid köksbordet och skrev. Klockan var halv fyra på eftermiddagen. En liten irriterande solstrimma fick mig att lyfta blicken i exakt det ögonblick när ytterdörren plötsligt öppnades. Inget underligt i det – vi är ungefär tio personer som går som barn i huset och bara kan gå rakt in och tjoa hallå.
Men där i dörröppningen stod en kille i 17–20-årsåldern tittade på mig med … en kanske lite skrämd blick. Jag satt kvar vid köksbordet. Vi tittade på varandra under tystnad i ett par sekunder.
– Hej …? Vad vill du? sa jag.
– J… eh … ja…
– Vad vill du? sa jag igen.
– Aaah … mmm …
Jag kunde inte utläsa ett enda dugg i hans utseende eller beteende.
Han kunde ha varit en mördare, en förslagen inbrottstjuv, en smålänning som hade gått vilse eller en granne som stammade.
Jag reste mig upp och gick mot dörren. Då sa han något på ett annat språk.
– What do you want? sa jag.
– Eeeeh … [ytterligare några ord på ett främmande språk, kanske ett östeuropeiskt] … look.
Han öppnade en stor, vit påse och tog fram en liten lapp med blockbokstäver på och höll upp den. Det stod att han hade en dotter med cystisk fibros och att han sålde … och så hann jag inte läsa mer, för jag blev för andra gången på två dagar jättearg.
– So you just open the door? YOU JUST OPEN THE DOOR?
– I … eh sorry sorry … eeeh …
– YOU KNOCK OR YOU RING THE BELL, sa jag i en mycket barsk ton samtidigt som jag fysiskt visade hur man knackar och hur man plingar på lilla knappen.
– For you … sa han och tog upp en blyertsteckning ur den vita påsen.
– No thank you.
Sa jag och stod helt stilla och spände ögonen i honom. Han stoppade ner teckningen och den lilla lappen i den annars tomma plastpåsen och gick iväg.
Sedan stängde jag dörren. Utan att låsa den. Och drabbades av rysligt dåligt samvete för att jag inte hade varit snäll mot honom.
Jag har kontaktat polisen via ett kontaktformulär på nätet och pratat med några poliskompisar och fått lite olika reaktioner – men alla säger att det här verkar skumt. Och att vi inte längre ska ha dörren olåst … Det är tydligen vanligt att man först låter en ung – annars kanske helt oskyldig – spejare testa ytterdörrar och reka läget.
Stackars grabben kanske var en ung pappa som hade ritat en enda teckning och åkt till Sverige med den för att kunna hjälpa sitt barn – men enligt polisen (ni hör att jag försöker rättfärdiga mitt beteende?) gjorde jag rätt som reagerade som jag gjorde.
44 kommentarer