Jag satt vid köksbordet och skrev. Klockan var halv fyra på eftermiddagen. En liten irriterande solstrimma fick mig att lyfta blicken i exakt det ögonblick när ytterdörren plötsligt öppnades. Inget underligt i det – vi är ungefär tio personer som går som barn i huset och bara kan gå rakt in och tjoa hallå.
Men där i dörröppningen stod en kille i 17–20-årsåldern tittade på mig med … en kanske lite skrämd blick. Jag satt kvar vid köksbordet. Vi tittade på varandra under tystnad i ett par sekunder.
– Hej …? Vad vill du? sa jag.
– J… eh … ja…
– Vad vill du? sa jag igen.
– Aaah … mmm …
Jag kunde inte utläsa ett enda dugg i hans utseende eller beteende.
Han kunde ha varit en mördare, en förslagen inbrottstjuv, en smålänning som hade gått vilse eller en granne som stammade.
Jag reste mig upp och gick mot dörren. Då sa han något på ett annat språk.
– What do you want? sa jag.
– Eeeeh … [ytterligare några ord på ett främmande språk, kanske ett östeuropeiskt] … look.
Han öppnade en stor, vit påse och tog fram en liten lapp med blockbokstäver på och höll upp den. Det stod att han hade en dotter med cystisk fibros och att han sålde … och så hann jag inte läsa mer, för jag blev för andra gången på två dagar jättearg.
– So you just open the door? YOU JUST OPEN THE DOOR?
– I … eh sorry sorry … eeeh …
– YOU KNOCK OR YOU RING THE BELL, sa jag i en mycket barsk ton samtidigt som jag fysiskt visade hur man knackar och hur man plingar på lilla knappen.
– For you … sa han och tog upp en blyertsteckning ur den vita påsen.
– No thank you.
Sa jag och stod helt stilla och spände ögonen i honom. Han stoppade ner teckningen och den lilla lappen i den annars tomma plastpåsen och gick iväg.
Sedan stängde jag dörren. Utan att låsa den. Och drabbades av rysligt dåligt samvete för att jag inte hade varit snäll mot honom.
Jag har kontaktat polisen via ett kontaktformulär på nätet och pratat med några poliskompisar och fått lite olika reaktioner – men alla säger att det här verkar skumt. Och att vi inte längre ska ha dörren olåst … Det är tydligen vanligt att man först låter en ung – annars kanske helt oskyldig – spejare testa ytterdörrar och reka läget.
Stackars grabben kanske var en ung pappa som hade ritat en enda teckning och åkt till Sverige med den för att kunna hjälpa sitt barn – men enligt polisen (ni hör att jag försöker rättfärdiga mitt beteende?) gjorde jag rätt som reagerade som jag gjorde.
Läskigt! Tror polisen har rätt i det här fallet. Jag menar, om jag hade varit en ung pappa med en enda teckning skulle jag definitivt först knackat på dörren.
Det där med att han rekade tror jag också. Försökte han göra en diskret entre (Det har jag varit med om. ”Mattförsäljare”), eller lät det som när alla andra kommer hem? Såg du sedan möjligen vad han gjorde sen. Gick han till en granne, eller avvek han?
Annars tycker jag att du informerar grannarna om det inträffade.
Otrevligt, jag blir arg på folk som ringer på dörren också! Speciellt om dom vill pracka på mej larm, saker och religioner. ”Om jag vill ha något kontaktar jag er – det här är ingen försäljningsplats, det är mitt hem!”
Nej du ska inte ha dåligt samvete Lotten. Du är alldeles för snäll, du måste inse att världen är full av luringar som inget hellre vill än att ta dina pengar, stjäla dina saker, bryta sig in eller i förväg kolla hur det ser ut hos dig. Villakvarter brukar ju vara ganska tomma på folk under vardagarna.
Snart kommer det säkert nån som vill ha bidrag till någon som är dövstum.
Det hände oss förra sommaren då vi fortfarande bodde i gammelpörtet. Han blev utkastad. Under åren som passerat har det hänt ibland om somrarna att det kommit folk inklivande utan att knacka och de
har haft lappar på svenska och en bunt teckningar under armen.
Varje försök från vår sida att prata med dem på engelska, tyska eller franska resulterade bara i huvudskakningar men när jag försökte med lite ryska blev det plötsligt bråttom iväg. Varför förstår
jag inte men det slog aldrig fel, försökte man med ryska var
resultatet detsamma varje gång. Kan nån förklara det?
Jag lärde vår son några
enkla fraser och han konstaterade att det hjälpte en gång då han
hamnat i en hotfull situation. Det gällde att avvärja ett stöldförsök
i en avlägset liggande stuga. Av en händelse kom han förbi och såg
att en svenskregistrerad tämligen fallfärdig bil stod parkerad i närheten och folk gick och tittade i fönstren. De pratade ett språk han inte förstod. Han tog upp telefonen
och tänkte ringa polisen men insåg att det kunde bli besvärligt
varför han kom ihåg sin mors råd och sa att han inte tyckte att
det de höll på med var OK och vad var det de ville – på ryska.
Bort for bilen och sonen kunde lättad underrätta snuten.
För ett antal år sen ringde det på dörren. Utanför stod en söt ung kvinna och ville sälla en teckning av en ekorre, som hon gjort på morgonen, hon var a Polish student. Ja ja, jag hade en femåring och tyckte att teckningen kunde passa i hans rum. Efter en halvtimme ringer det på dörren igen, och det står en trevlig ung man utanför med exakt samma ekorre under armen. Innan han hann så särskilt långt i säljsnacket förklarade jag att hans lady friend redan varit här. Och sen gick jag och tittade på den kopierade ekorren.
En alldeles välbefogad ilskereaktion! Till och med om han vore ”äkta” dörrknackartiggare ska han kastas ut om han kliver in oombedd ty så gör man icke. Aldrig. Men som både polisen och kommentatorerna här säger lär han inte ha varit ”äkta” utan en spejare, och påsen med lappen han hade var en skyddsmetod.
Det känns lite trist att behöva ha dörren låst, men vi har det alltid — av två skäl.
Det ena är fysiskt betingat: Vi bor i ett gammalt vint och skevt hus, och ytterdörren går ibland upp av sig själv om den är olåst (jaja, sånt kan åtgärdas men i det här fallet förmodligen endast medelst ingrepp i dörrfodret så det ids vi inte).
Det andra är mer av skyddskaraktär: Om vi är på övervåningen och hålls med nåt så hör vi inte alltid om det knackar på, och om någon skulle kliva in skulle vi kanske inte höra det heller. Och vi bor visserligen lantligt men inte så långt från allfarvägarna att här inte stundom dräller förbi en del mystiska personer.
Hihi, Tigerliljas ekorre var ju en förslagen en!
Nu måste jag kolla om vår dörr är låst.
…
…
…
Det var den inte.
Vi som bor i flerfamiljshus kan för den skull inte koppla av. 1999 flyttade vi in ett hus byggt -92. Säkerhetsdörrar och polislås på alla lägenheter, och nycklarna var spärrade mot kopiering.
1991 blev vi av med en nyckelknippa och bytte lås i dörren. Låssmeden fick faxa ASSA, och bedyrade oss att polislåset –niotillhållare– inte behövdes. Dörrlåset var ju spärrat och dyrksäkert. Det blev en täckbricka där i stället. Allt var frid och fröjd fram till i höstas:
Grannen bredvid oss drabbades av ett inbrottsförsök med låsslunga, det verktyg låssmeder använder för att utifrån vrida upp dörrvreden via brevinkastet. Att tjuven inte gick på vår polislåslösa dörr berodde nog på att han hade märkt att vi var hemma vid tillfället.
Vi blev tämligen bekymrade eftersom vi skulle vara borta hela november och konsulterade låssmed, inte samma som förra gången. Då lärde vi oss två saker: Dels att nycklarna till våra portar och ytterdörrar inte är kopieringsspärrade längre, och dels kan buset numera dyrka upp niotillhållarlås. Dessutom att låsslungor inte längre är exlusivt förbehållna låssmeder. Vem som helst kan skaffa sig en.
Det blev ett nytt ultra-hej&hå cylinderlås på den platsen. Buset lär väl komma ikapp det också, men dyrkar nog hellre upp grannarnas polislås och kör låsslungan på dem i stället.
Lars, vilken typ av port har ni/hur öppnas den?
Olåst?
Nyckel?
Portkod?
Tag?
I mitt hyreshus så öppnas porten endast med tag och
eftersom alla tags är unika så är det lätt att se vems
tag som öppnat porten.
Portkod 06-21 alla dagar. Nyckel övriga tider. Koden byts alldeles för sällan och har, fram till det senaste styrelsebytet, alltid haft samma inbördes placering på tastaturen. Den är fyrsiffrig, så det är lätt att se på knappslitaget vilka som ingår, och då är antalet kombinationer det som på fint språk heter 4!, dvs 24. Inte så svårt att laborera med.
Du glömde den näst svagaste punkten: Porttelefon. Trycker man på tillräckligt många lägenheter, så är det förr eller senare någon som öppnar.
Den svagaste punkten är annars koderna som tidningsbud och brevbärare använder. Inne i stan vet jag ungar som kommer in i ett otal portar utanför det egna kvarteret med hjälp av dessa. Då gör buset det också.
Jag tycker du gjorde rätt, Lotten.
Efter en otäck incident här i stan, för många år sedan uppmanade jag barnen att alltid låsa ytterdörren när de kommit hem efter skolan. Om någon ringde på dörren skulle de kika i fönstret och kände de inte igen personen så fick de INTE öppna. En man hade ringt på dörrar, i en annan del av stan, för att tigga pengar. En grabb i yngre tonåren var ensan hemma och mannen fattade det. Han trängde sig in och band killen. Sedan sökte han runt, stal smycken och annat. Grabben tog sig loss efter en timme och larmade sin mamma, som jobbade. Eftersom grabben gav ett väldigt bra signalement så greps förövaren rätt snart. Han nekade, men hela lägenheten var nedlusad med hans fingeravtryck.
Just det, låsa bör man … Tycker du gjorde rätt.
Men, tänk om det var en ny svensk som bestämt sig för att göra som han var van vid hemifrån? Försökte försörja sig själv med lite dörrförsäljning? Våra ganska strikta regler för hur man beter sig i samhället tar det lite tid att förstå och vänja sig vid. Vi välkomnar ju alla som vill komma hit. Då får vi också acceptera att de kanske beter sig lite annorlunda än vi förväntar oss. ”Man får ta seden dit man kommer” gäller inte längre – att tycka så är snudd på POK eller blir det PIK?
Ja, så kan man också se på saken. Jag påstår inte att jag egentligen gör det. Men, det kan vara nyttigt att tänka ett par gånger innan man bestämmer sig. Och det gäller både i framkant, under resans gång och i akuta eller överraskande situationer.
Ja, tänk om det var så, Skogsgurra. För dörrförsäljning i andra länder går till på så sätt att man först öppnar dörren till villor med presumtiva köpare på insidan.
Nu är Gurra på tvärtutimothumör!
När jag bodde i Luleå brukade vår ytterdörr stå olåst ända till den dag då en romsk kvinna plötsligt stod i vår inre hall med en IKEA-kasse (trots att det då var 50-mil till närmsta Kampradlada) som var full med skrynkliga barnkläder. Innan jag jagade ut kvinnan hann hon fråga om vi ville köpa kläderna. När grannfrun dagen efter talade om att hon blivit bestulen på en hel maskin barnkläder ur tvättstugan blev det svårt att inte släppa fram alla fördomar om romer och anse dem besannade …
Jag vill inte vara en person som gör den typen av generaliseringar, men ibland är det baske mig inte lätt.
Ja, så kan det gå till i Yttre Mongoliet och andra ställen där det inte finns dörr på jurtorna. Och att knacka på kamelhårsfilten funkar inte heller så bra.
Nej, inte på tvärtomhumör. Men inte heller benägen att jamsa med i alla förmodanden. Kalla det civilkurage, kanske.
Att kliva upp lite yrvaket efter ett middagspöms och möta en Romsk kvinna i hallen som säger ”söpa matta” med ena handen på morfars silverbuckla från en biltävling på 30-talet får nog vem som helst att bryskt kasta ut vederbörande och därefter alltid låsa dörren. Det gjorde jag.
Min point är att om vi bestämt oss för att med öppna armar och stor generositet ta emot en stor mängd nysvenskar så får vi också ta konsekvenserna.
De som varnade för denna och andra konsekvenser har förklarats icke rumsrena. Att klaga nu är lite för sent.
Har jag berättat om när det kom in en liten gubbe? Det har jag nog. Ska jag berätta igen?
Det ska du absolut!
Åkej. Jag (tonåring) och mamma (lärare) satt på övervåningen och läste läxor/rättade skrivningar. Pappa var i källaren. Så tyckte vi att vi hörde att han kom upp, men det lät inte riktigt rätt. Mamma gick ner för att se efter. Jag stannade i trappan och lyssnade.
Där stod en okänd liten gubbe, full som ett ägg (och ganska äggformad dessutom), och undrade om det var här han bodde. Mamma kunde bestämt säga att han inte bodde i vårt hus, och inte i något av de närmaste husen heller, och frågade var han bodde, och han sa Kvarnsveden. Så långt var det ju rätt, men det området sträcker sig någon kilometer åt de flesta håll från vårt hus, så det var inget riktigt exakt besked.
Mamma fann sig behöva förstärkning, öppnade källardörren och ropade ”Bosse! Vi har besök!” Pappa kom raskt upp. ”Hej Bosse!” sa gubben. (Inte dum, bara full.) Så stod de där och diskuterade ett tag utan att få några vettiga besked, och så småningom ringde föräldrarna efter en taxi och bad chauffören köra runt lite tills gubben kände igen sig. Det lyckades tydligen.
Efter det började vi ha ytterdörren låst åtminstone när ingen befann sig på nedervåningen.
Mamma såg gubben igen någon tid senare, när han var nykter (eller nyktrare), och han föreföll bo några kvarter bort. Hon frågade inte om han kom ihåg historien.
Vi hittade också en man i hallen, men det kanske jag har berättat om förut? Ska kolla.
(Dessutom måste jag nog höra med barnen som var med, eftersom jag minns det som att han hade en yxa i handen och det ju inte på några villkor kan vara ett korrekt minne.)
Gurra fast gällande Östeuropéer så är det inte upp till Sverige
att besluta om vi vill ”ta emot dem” eller ej. Det är något som
är en del av EU-medlemskapet och Sverige kan inte säga nej
eftersom det i så fall bryter mot EU-doktrinen om fri rörlighet
på EU:s inre marknad.
Fast den fria rörligheten inom EU är inte så fri som vissa politiker, poliser och andra tycks tro.
Enligt http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Vad-EU-gor/Schengen-och-fri-rorlighet-for-personer/ gäller följande:
Den fria rörligheten innebär att EU-medborgare, utan några särskilda formaliteter, har rätt att resa till och vistas i ett annat medlemsland i tre månader.
EU-medborgare har rätt att stanna längre tid än tre månader i ett annat EU-land om hen är där för att:
arbeta eller driva eget företag
studera
leva som pensionär.
EU-medborgare har också rätt att stanna längre än tre månader om hen på annat sätt är självförsörjande.
Tiggeri och stöld räknas inte som att vara självförsörjande eller arbeta, så om vi ville, skulle vi kunna lösa detta problem, helt inom ramen för gällande lagstiftning, men det vill vi tydligen inte, eftersom vi inte avvisar de som ockuperar annans mark, och inte håller koll på inresedatum och tremånadresregeln.
Tänk om detta kloka bås skulle kunna lösa all världens problem. Istället för den vanliga, politiska pajkastningen skulle vi här och nu kunna – lugnt och klokt – komma på … how to end all wars. Eller nåt.
Ah well. Jag har i alla fall blivit uppringd av polisen Barbro, som hade läst vad jag skrev och som rådde mig att i fortsättningen alltid låsa dörren.
– Jamen jamen när jag var liten och bodde i Lule… sa jag med avsikten att berätta om forna tiders idyll.
– Nu bor du i Eskilstuna. Här bör du låsa dörren.
Sa polisen Barbro.
Vi låser oftast dörren numera, trots att det kan orsaka problem. När jag var på tvådagarskonferens på annan ort ringde sambon (aka redaktörn) och undrade om jag kunde tänka mig att komma hem på kvällen, för han hade låst sig ute. Okejdårå, sa jag och hoppade på tåget till Stockholm, knallade hem till Södermalm. I backen uppför Urvädersgränd började jag treva efter min nyckel. Som låg i en jacka, som i sin tur hängde i hallen därhemma. Låssmeden som tillkallades svor friskt över vårt lås: ”Ni måste byta lås, för det här är ju h*lvetiskt svårt att få upp med slungan”, sa han. ”Nä”, sa vi.
Vi bor tre våningar upp i hus med portkod och ingen porttelefon. Det kändes ganska tryggt. Ända tills den afton då jag stod i hallen, hörde hissen stanna på våningsplanet och så ljudet av röster. Normalt, ju. Men att min dörr plötlsligt öppnades, bara så där, och en kvinna bara stirrade på mig, det kändes inte normalt. ”Tog fel dörr, skulle till grannen… ” Icke sant, grannen råkade jag veta var i tvättstugan och knappast ha bjutt hem gäster.
Jag sjasade ut människan och kände efteråt ett visst obehag. Om jag inte råkat stå i hallen? Om det varit en elak och storvuxen man och inte ett rätt lättöverflyglat fruntimmer? Om…
Sen dess låser vi alltid dörren även när vi är hemma. Nästa gång kan det vara nån som gör en illa. Eller snor alla rembrandtar, antika dolkar eller vad dom nu tror man har.
Mina åldriga morföräldrar boddehögst upp i ett hus med tre våningar (ingen hiss) och två bostäder per plan. De kom hem en vanlig vardagseftermiddag och såg sin dörr på glänt. När mormor, då ca 80, öppnade den mera blev hon knuffad av en person som kutade ut ur lägenheten. Personen hade tillskansat sig en nipperbrosch som råkat ligga på ett bord i hallen, och en skål där morfar lagt gamla mynt, typ 2-kronor, gamla femöringar och sånt, värda knappt sina valörer. Hur personen valt ut just dem att bryta sig in hos är en gåta, där fanns inget värt att stjäla. Morföräldrarna blev mest förbannade , och sedan lite undrande, nästan så de tyckte synd om den stackars tjuven som inte fått tag på nåt…? Polisen, som kom efter nån timme tillsammans med låssmed, hade ingen som helst uppfattning. Men de skrev ändå ett intyg att bifoga skadeanmälan till hemförsäkringen.
Nej, jag har tydligen inte berättat om när ”boven”, som vi kallar honom, kom in i vår hall för sisådär tio år sedan. Vi var alla hemma och rörde oss i köket (nära ytterdörren), när en ganska sliten man i 30-årsåldern klev i hallen. Han gick mot våra jackor och började rota i fickorna.
– Ursäkta? sa jag.
– Måste ha triangelmedicin.
– Va?
– Röd triangel. Måste ha.
– Du behöver medicin?
– Ja, med röd triangel.
Vi samlades alla (barnen var alltså 3-13 då) i hallen och ett av barnen lade märke till att ”boven” hade en stor hammare i bakfickan.
– Han har en hammare där.
– Ja se, det har han.
– Röd triangel! Måste ha!
– Du, vill du ha en alvedon?
– DEN HAR VÄL FÖR FAN INGEN RÖD TRIANGEL!
– Oj. Mamma. Han sa ett svärord.
– Mmmm. Hörnu, den har förvisso inte nån röd triangel, men det är den enda medicin vi har.
Efter att vi hade pratat som fullständigt vettlösa och oerfarna samt rätt pantade människor med honom i säkert tio minuter, fick han en alvedon och gick ut ur huset. Med hammaren i bakfickan.
Men började vi låsa dörren efter denna händelse? Nej.
En dam på bottenvåningen i vår port märker då och då att någon känner på hennes dörrhandtag. Hon har alltid låst.
Vi har två paranoida inbrottslarm som varnar när det går människor på gatan. Grannarna har de nödtorftigt lärt sig känna igen på steg och röster. De vrålar som besatta.
Det tredje larmet är ytterst kärleksfullt och vänligt, men stort, svart och bängligt och trasslar gärna in sig i folk mellan skutten upp i ansiktshöjd. Det skriker i en hjärtskärande ton efter uppmärksamhet.
Det har hänt att vi sovit med öppen dörr under värmeböljor.
Paranojorna, även kallade luddmongon, kan skälla även på husfolket, om sagda folk rör sig på ovanligt sätt. Det tog ett tag för dem att vänja sig vid min käpp.
Jag sörjer lite att man inte kan ha ytterdörren olåst … Om somrarna vill jag dessutom ha dörrarna öppna från morgon till kväll, så att vinden kan blåsa genom huset. Det funkar tyvärr inte med allt löst folk som vill lägga asfalt eller dela ut skumma livsåskådningar hos oss.
Hihi, ”lägga asfalt eller dela ut skumma livsåskådningar”.
Tänk när man förr i tiden sålde encyklopedier vid dörren … Som Tatum O’Neill i Paper Moon … Eller var det bara biblar?
När SG och jag flyttat in i en lägenhet i Oxelösund gick det inte många dagar innan där stod ett fruntimmer i dörren och ville
sälja ett uppslagsverk, vilket minns jag inte. Vi pratade en stund
och hon såg min trinda mage och betonade vad bra det skulle vara att ha dessa böcker när barna började skolan. Hon fick det att låta som att om vi inte hade dessa böcker skulle di små bli rejält efter i sin utveckling å intellektets vägnar och inte heller kunna ta till sig
skolans undervisning, som ju på den tiden, 1970-talet, inte ännu hade fallit ihop totalt.
När hon lade upp orderblocket på köksbordet förvissade hon sig noga om att jag såg att grannen dörren mitt emot hade köpt.
”Nja”, sa jag ”egentligen är jag inte intresserad men har du möjlighet att skaffa Svensk Etymologisk ordbok skulle jag vara tacksam. Vi har länge tänkt köpa den.” Damen tittade tyst på
mig, tog sitt block och gick.
Encyklopedin nasades väl inte vid dörren, men väl den där andra: Bra Böckers Lexikon. NE abonnerade man på till det facila priset av 150 spänn i månaden och gjorde en god gärning. (Såg för övrigt hela NE i bokform till extrapris 290:- i en låda på ICA Maxi för ett par år sen).
På 80-talet var en årlig pest i mitt område afrikanska studenter som sålde teckningar man knappt såg vad de föreställde ”för att finansiera studierna”. Vare sig jag eller någon av grannarna köpte så det är lätt att tro att de rekade, men några inbrott som gick att knyta till detta hade vi inte.
Mina svärföräldrar vaknade en ljus sommarnatt av att en blomkruka i köket rasade i golvet. När svärfar sömndrucken rusade upp, mötte han en ung, mycket vinglig, man i hallen. Svärfar grabbade tag i ynglingen – nackhår och byxlinning – tryckte upp ytterdörren och hivade ut honom. Huvudet före in i häcken. Ynglingen hade sett ett öppet vädringsfönster, klämt sig in, vält blomkrukan och vinglat ut i hallen. Vad han egentligen ville är det ingen som vet.
Jag har hoppat in i fel bil en gång … nykter.
Klart en blir rädd när det står nån i köket. Och arg följer ofta på rädd. Behöver inte vara rätt för det!
Sen blir jag fascinerad av att så många här vill ta tillfället att vädra fördomar om romer. Är det 2016 eller 1950?
Personligen har jag betydligt mer ont av bankerna, hyresmarknaden och klassklyftorna än av romer.
Själv vädrade jag ingen fördom. Bara en upplevelse.
Anna:
Man får faktiskt ha fördomar. Man får till och med vädra dem om man så vill – alla får tycka olika. I alla fall här. I bästa fall blir det en intressant diskussion om anledningen till varför man tycker som man tycker, och diskussioner är alltid bra – ibland ändrar man vips åsikt!
Och sina upplevelser får man berätta om precis hur mycket man vill.
Själv har jag ju ohyggliga fördomar mot hambollsspelare, men jag vet att kalla dem fördomar, för det är de.
Det jag relaterade om ”söpa matta” är alltså självupplevt och inget jag hört av vänners kompisars svärfadrar. Uttalet –liksom klädseln– tyder på att det var det man då kallade ”Finska zigenare” och jag är glad att morfars Motorprispokal är kvar i min ägo. Det var j*vligt nära, må jag säga.
Det här var ca 1975.
Jag fick jättedåligt samvete med en gång för att jag lät så arg. Men jag blev arg! Jag blir alltid arg när det pratas om vilka problem det är med romer och tiggare och försäljare.
Inte för att det inte kan vara det. Utan för att jag tycker att det är så onödigt. Det finns så många andra saker att störa sig på, som inte drabbar fattiga.
Men det är jag det. Och jag har också jättemånga fördomar. Till exempel om folk från en viss del av Sverige. Jag fattar med förståndet att jag har fel och att det är idiotiskt, men ändå är jag misstänksam mot de som bor i ______!
Så alltså, förlåt att jag var ovänlig. Det var dumt. Jag borde ha skrivit nånting intressant istället. Jag får försöka göra det när jag är lite piggare nån dag.
Anna: Vi kan ha en arg-klubb och arga oss mot _______ och ______ och dessutom skratta åt _______! Moahahahahaaaaa!
Ni kan för övrigt vandra vidare mot
solnedgångennästa inlägg nu!”Personligen har jag betydligt mer ont av bankerna, hyresmarknaden och klassklyftorna än av romer.”
Så bra för dig. Om du undrar hur det skulle vara utan banker och hyresmarknad kan du ju titta på de länder folk kommer från, när de flyr hit i jakten på ett bättre liv, avsaknad av samhällelig infrastruktur (som t ex rättsväsen, äganderätt och fungerande marknad) är ju ett huvudskäl till fattigdom; och om du undrar hur det klasslösa samhället kan te sig är Venezuela numera ett lysande exempel, där är ju alla fattiga och jämlika.
Och att ge dig exempel på alla de fall av hemfridsbrott, åldringsbrott, stölder, avhysningar och annat som kommit i spåren av EU-migranterna skulle väl bara bevisa min fördomsfullhet, så jag avstår.
Ett av nyorden förra året var tydligen ’faktaresistens’, det är kanske inte förvånande.