”I recommend you always carry a ladies hand mirror, to occasionally hold up to see what is behind you.”
Så står det i en bok som heter The Woman and the Car (1909), skriven av Storbritanniens första kvinnliga racerförare: Dorothy Levitt (1882–1922).
Och vad hon alltså uppfann där med sitt tips om att ha en liten fickspegel med sig i bilen, är ju backspegeln. Som inte blev fast inredning i bilarna förrän 1914 …
I boken – som sägs rikta sig till kvinnor som känner att de inte vågar köra – kan man bl.a. läsa hur man startar bilen:
”I fronten ser du ett handtag. Tryck in det tills du känner att det klickar in som i ett hack, dra sedan hårt och släpp handtaget så fort du känner att du känner att motståndet släpper. Tryck under inga omständigheter ner handtaget – dra alltid kraftigt uppåt. Om handtaget trycks ner, finns risken att det slår tillbaka med ännu större kraft, vilket kan leda till en bruten arm.”
Uppdatering! Skogsgurra i kommentatorsbåset gillade inte alls den där översättningen, så via texten i själva boken, kom han med en ny – inklusive inskjutna kommentarer. Lovely!
”Längst fram på bilen sitter en vev. (Det kunde också vara en spak på vissa modeller, detta är alltså startveven – den var standard på bilar tillverkade så sent som på femtiotalet.) Tryck in den tills du känner att den går in i ett spår. Drag sedan veven med kraft (här borde det stå nånting om i vilken riktning man ska dra, vanligen var det medurs) och släpp veven när du känner att den passerat dödpunkten. Gör under inga omständigheter misstaget att dra veven i fel riktning eftersom motorn då baktänder och veven då kan slå av din arm.”
Nu tycker ju jag att ”slå av din arm” är nåt annat och lite mer Monty Pythonskt än det mer normala armbrottet vid mekanikerolyckor. Men jag väljer att istället fokusera på att man hade bilvev ända till på 50-talet!!! Slut på uppdatering.
Dorothy Levitt fick i 20-årsåldern jobb som sekreterare för en herr Selwyn Edge hos Napier & Son. Bara för att få lite extra reklam och uppmärksamhet, lärde han – som varande racerförare – henne att köra bil så att hon till ljudet av pukor och trumpeter skulle delta i ett race som varande kvinna med ”långa ben och stora ögon”. (Ja, jag citerar rakt av. För övrigt har även jag långa ben och stora ögon. Och utstående tänder, men det brukar inte nämnas i sådana här sammanhang.)
Det sägs att Edge och Levitt hade ihop det lite grann sådär lagom romantiskt, men det kan också ha varit något som de hittade på för att väcka uppståndelse.
Detta med motortävlingen ett genidrag eftersom hennes stora ögon och långa ben passade alldeles utmärkt till bilkörning. Hon vann förvisso inte tävlingarna, men alla blev storligen imponerade av hennes framfart eftersom kvinnor ju inte skulle … ja, ni vet. Rösta, ha brallor, röka och sånt. Andra kvinnor hade tidigare deltagit i biltävlingar i andra delar av världen, fast de hade då varit klädda i manskläder. Men inte Dorothy, inte. Hon hade till och med hatt och slöja till sina raceklänningar!
Dorothy Levitt for under ett decennium fram som ett jehu inte bara på motortävlingarna, utan även ute på gatorna bland folk. År 1903 blev hon haffad för fortkörning och förklarade senare att hon ”really would’ve liked to drive over every policeman and wished she had run over the sergeant and killed him”. Sansat.
Eftersom hon även lärde sig allt en bilmekaniker ska kunna, deltog hon ofta i lopp som gick under flera dagar i oländig terräng. Gick bilen sönder, fixade hon den helt enkelt.
Sedan gick hon vidare och slog det ena rekordet efter det andra i såväl bil- som båt- och flygplanstävlingar. Men så tog allt plötsligt slut: ingen vet vad hon gjorde efter 1911. Hon hittades 1922 död hemma i sin lägenhet blott 40 år gammal, och det visade sig då att hon var allmänt skröplig och att hon hade mässling samt på tok för hög halt morfin i blodet …
Tidpunkten för hennes död sammanföll för övrigt med min mormors syster Ruts cirkuspremiär: hon som körde motorcykel på väggarna. Men si, det är en helt annan historia.
