Hoppa till innehåll

Dag: 15 februari, 2016

Medmänsklighet och civilkurage i en ankdamm

Nu kan det tyckas att det som jag beskriver nedan är en fis i rymden, en droppe i Nilen eller en lättstött kvinnas onödigt starka reaktion på en bagatell.

But hear me out, som man numera säger på svenska.

Bussen på bilden har nästan inget med detta att göra. Och den heter i verkligheten något helt annat.

Jag var inne i stan och gick på studsiga fötter med nyfrissat hår (korkskruvlockar) och en nyköpt kaffe latte i handen. Bara detta är ovanligt eftersom jag

  1. alltid har ont i knäna och därför sällan känner mig lätt på foten
  2. har alldeles egna nudelsoppelockar och inte behöver konstgjorda korkskruvar, men min frisör har locktång
  3. som teälskare blott 15 minuter hemifrån ju skulle kunna låta bli att betala 42 kr för att få dricka kaffe ur pappmugg.

Jag ställde mig på busshållplatsen på Drottninggatan (även Eskilstuna sådana gatunamn har) och tittade in i solen, konstaterade att jag i blickfånget hade sju tonåringar som allihop stod och rökte. Jag smuttade på mitt kaffe och väntade. Så kom min buss, och jag började röra mig mot den punkt där dörren väl förmodligen skulle komma att hamna. Men … bussen körde bara lite långsammare och stannade inte – och tog fart och bara körde iväg.

Med busskortet i munnen och kaffet i handen började jag springa. Med min fria hand viftade jag mot busschauffören som jag såg klart och tydligt, men som tydligen inte såg mig.

– DIN JÄÄÄ… RRR 271!

Vad jag skulle med det där registreringsnumret just då kunde jag inte riktigt räkna ut, men det man kan lägga på minnet, ska man väl lägga på minnet. Jag bestämde mig raskt för att springa bredvid bussen till nästa busshållplats. På det här viset:

lottenspringerefterbussen

– Men … på dåliga knän och med kaffemuggen i handen? tänker hela läsekretsen kollektivt.
– Javisst. Och en ryggsäck!

Jag sprang och sprang och tjoade URSÄKTA några gånger och hann nääääääästan fram till bussen innan den åkte från nästa busshållplats. Jag viftade med armarna och drällde kaffe i mitt ena öga och såg hur busspassagerarna pekade på mig och skrattade hjärtligt åt den dråpliga situationen. Jag stannade med armarna i vädret och ropade jäääääävlar medan jag såg bussen åka iväg.

Nu måste jag säga att detta var en i affekt helt onödig reaktion från min sida; bussarna går med tiominutersintervall. Jag hade inte en tid att passa. Det snöade inte på tvärsan och jag var inte ens kissnödig.

Men jag var så inihelvete arg.

  1. En busschaufför som inte tittar i backspegeln eller åt sidan är en inkompetent busschaufför enligt min mening.
  2. Unga busspassagerare som pekar och skrattar åt någon som försöker hinna med bussen är bara elaka.
  3. Vuxna busspassagerare som med intetsägande blick ser hur någon kämpar för uppmärksamheten, men som inte vågar göra något är svartfötter, medlöpare, ögontjänare och otroligt dåliga föredömen.

Och nu till allvaret: vi måste väl för bövelen fortsätta att vara medmänskliga även här i vårt lilla hörn av världen? Om vi slutar bry oss om varandra när det gäller småsaker, blir det allt lättare att skita i vanligt hederligt civilkurage när det verkligen bränner till.

Share
53 kommentarer