Vet ni att det finns ett ord som heter laura? En laura, flera lauror – se där borta kör ju lauran bortitok!
Inte? Jomenvisst. Man kan till och med lägga laura i Wordfeud. (Laura och kasjunöt är mina favoritord.) Nu ska jag rota fram en definition.
Det var väl roligt? Även om ingen numera kallar någon ens vimsig – än mindre laura – tycker jag att det låter lite förlåtande.
– Men blinka ut ur rondellen, hattgubbe!
– Lugn, andas. Det var bara en laura.
– Jahaja. Men dåså.
Den där hönan Laura som i år fyller 80 år, och som vad jag vet inte har förekommit i trafiksäkerhetskretsar sedan 1936, står tydligen dessutom staty på Norrmalmstorg.
Det var alltså Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (så heter sällan föreningar numera) som år 1936 använde sig av vimsiga Laura för att påtala farligheter i trafiken. Men Laura fanns redan ett år tidigare i en kåserisamling som handlade om att köra bil i storstäder: ”Laura i London” av Greta Molander.
Och varför nämner jag detta just nu? Jo, för att jag än en gång har lagt märke till en farlig massa vimspottor i trafiken. Mopedister och cyklister utan hjälm (och dessutom utan vantar!) som kör mot enkelriktat eller helt sonika på vänster sida – rakt mot mig. Jag tvärnitar så att mina 30 km/h förvandlas till 2 km/h på blott 10 meters grushalka och tar mig åt hjärtat medan vettvillingarna sorglöst bara åker vidare.
Begreppet ”hönan Laura” finns med i min vokabulär. Även vimsig. Kanske mest som ”känna sig lite vimsig” om sig själv eller om någon som börjar bli lite gammal vimsig.
Kohort och färist är mina favoritord i WF.
Kohort! Ja! Tack!
Agneta: Jag lyckades inte hitta någon Laura-illustration från 1936 trots idogt sökande. Har du något i dina gömmor?
Min mamma använder laura, men hon är också den enda jag känner som gör det.
Jag hade en arbetskamrat för länge sen som kallades läckande laura. Ingen ville sitta på hennes stol.
Jag tycker det är lite synd, eftersom Laura annars är ett vackert namn (har jag tyckt sedan jag först läste Laura Ingalls Wilder).
Vad gäller vimsiga cyklister förundras jag varje vinter över alla som kör i mörksvarta natten utan lyse och tydligen förväntar sig att alla ska se dem ändå. Detsamma gäller svartklädda fotgängare utan reflex som plötsligt kliver ut i gatan.
Efter din bloggpost är ordet ’laura’ även mitt favoritord. Fast jag hade förstås önskat att min dotters namn betydde något annat än ”vimsig kvinna”.
Who killed Laura Palmer?
När man försöker googla fram bilder på NTF:s Laura, är det just Laura Palmer som dyker upp …
Jag vet inte om jag ska se fram emot den kommande fortsättningen på Twin Peaks med förväntan eller fasa. Förhandssnacket låter rätt positivt, men å andra sidan blev ju originalserien — som vi älskade innerligt i början — rena löjan under andra säsongen så … hm.
Vad angår laura som beteckning på vimsig (särskilt i trafiken) kvinna, så är det ett uttryck jag egentligen bara stöter på i korsord (där det är populärt), jag tror aldrig jag har hört någon använda det i verkliga livet.
Men det fick mig att fundera över vilka andra personnamn som används på det viset. Just nu kommer jag inte på några som står självständigt (han/hon är en riktig …). I sammansättningar, däremot, förekommer ju en del. Olle, Lisa, Pelle, Maja är exempel, särskilt i de klassiska Grinolle, Piplisa, Slarvpelle, Slarvmaja.
Allihop känns dock lite gammaldags — liksom laura själv.
Hm. Intressant.
Haha. Jag gjorde ett bildsök på Hönan Laura och vem dök upp om inte Lotten! (På ”bokmärkesbilden” till bloggen och en länk hit).
På tal om Laura.
Jag tänker mig helt cyniskt att Lauras mamma sa ungefär: ”Där ser man hur det går för otåliga ungdomar! Om han bara hade tagit det lite lugnt tills han fick ett bra jobb med fast lön, som din pappa gjorde. Nä du, den grabben kan du vara glad att du slapp.”
Man kan ju alltid Gösta någon …
Fast då kanske det ska vara gösta?
Jag missade när Gösta göstade Birgitta Andersson, och har inte vågat titta på det i efterhand. Det är hemskt när ens gamla idoler med ett hejdundrande brak faller ner från piedestalerna.
Så lustigt. Idag har jag haft mailkonversationer med två olika finskor som heter Laura. Och så skriver du om hönan Laura.
Gösta pratade med sin sko. Och du pratade med två skor. Världen är full av sammanträffanden.
Laura är ett kvinnonamn med latinskt ursprung. Det är en kortform av Laurentia som i sin tur är femininform av Laurentius (namn) Laurentius. En alternativ tolkning är att det kommer från latinska ordet laurus – ”lager” och innebörden skulle vara ”den lagerkrönte”, dvs en segrare då vinnare kröntes med en lagerkrona kring huvudet. (Hittat på nätet.)
Så inte sjutton betyder det ”vimsig kvinna” som påstods här ovan.
Om vi säger så här då: A-betydelsen är lagerkrönt kvinna och B-betydelsen (det som lite kortare kallas betydelsen) är vimsigt fruntimmer.
Jo, visst ja. Laurentius är ju Lars, eller Lasse. Då måste ju Laura bli Lassa?
Hyttis fixar lite te åt oss. Så hon vet inte att jag är uppstudsig och busig. Kanske jag får ångra det …
Jag såg göstandet och det tog ett par minuter innan jag började tänka: vad håller han på med? Birgitta Andersson såg ut att tänka detsamma.
Paula, precis likadant var det här (vi var två, som efter ett tag började titta på varandra med höjda ögonbryn och muttra förvånade, nedsättande omdömen).
Nå i alla fall, nu klickade jag på Trafik-Trolle länken för den figuren var mig icke bekant.
Hm … Tretow känner man ju igen direkt, men goda-goda-goda-andet sa mig absolut ingenting ytterligare. Så jag tittade vad wikipedia har att säga. Jaså, jaha, där ser man — men årtal saknas! Mycket underligt (= illa redigerat), tycker jag. Men jag ville förstås veta, så jag följde länken till Barnens trafikklubb och där nämns året 1974. Aha, då var jag fjorton, så jag förstår varför detta har gått mig helt förbi.
Trafik-Trolle. Man lär sig något varje dag, det gör man verkligen.
Särskilt, Annika (PUKOR OCH TRUMPETER!) lär man sig något varje dag om man gör som du och går till botten med och utreder samt utforskar det som man nyss inte var bekant med.
FANFAR!
(Jag har inte vågat leta upp göstandet än.)
Göstandet var lite jobbigt att se (i synnerhet just för att det är en beundrad person som trampar så djupt i klaveret), och det är kanske inte alldeles nödvändigt heller — begreppet förstås ju ändå vid dethär laget.
(Men Karin — alltså Karin — skrev om ordet och debaclet som gav upphov till det för en tid sedan, så där kan du ju leta när du känner dig stark …)
För övrigt: JAAA! När man stöter på något man inte känner igen ska man genast kasta sig in … eller menar jag ut? … och rota efter förklaringar. Allt blir mycket roligare då.
Göstandet har gått mig spårlöst förbi, vad har hänt?
Jag är inte nyfiken, bara jag får reda på’t.
Det som hände var att Gösta inte riktigt uppfattade sin roll. Och det verkar vara såå oförlåtligt att allt han tidigare gjort nu är bortblåst och själv är han värd högst ett par ruttna lingon i kors.
Han kanske börjar bli stencil cement?
Nu känns det lite bättre; kanske ska jag våga titta i alla fall, Skogsgurra? (Jag har bara läst om det oförlåtliga.)
SG (och alla andra), Göstas karriär har kantats av å ena sidan skrattande och beundrande människor men å andra sidan arga, ledsna, gråtande, sårade, uppgivna och rasande medarbetare. Gösta är snabb i tanken och snabb i käften och elak. Han har en intuitiv förmåga att hitta varje persons svaga punkt och använda den insikten mot hen när det passar honom och helst om han kan få ett skratt som belöning av omgivningen.
Det fins få människor i detta land som förtjänar det gatlopp han sprungit och förhoppningsvis kommer att fortsätta springa bättre.
Jag har hört från annat håll just om hans elakhet. Han lär ska ha varit överjävlig mot sin första fru, Fatima.
För övrigt tycker jag inte att det finns något självändamål att hålla liv i ett ord som laura. Nedsättande ord och förklenande uttryck om kvinnor finns det så gott om ändå.
Men det är inte tillåtet att använda dem, Ninja. Uttrycken alltså.
Däremot är det i högsta grad tillåtet, för att inte säga meriterande, att döma ut män. Där verkar det inte vara någon ände på kreativiteten och behoven av nya nedsättande ord och formuleringar.
Hets mot folkgrupp är vad det är. Och de som använder orden gör det mera för att visa att de är ”in” eller om det var ”on” än för att det finns anledning.
En person, som vill ha hjälp med en enkel grej, som hen lätt kan göra själv, och sedan använder ordet mäjnspläjn när man dels gör jobbet och dels berättar i få och enkla ord hur det ska göras, tycker jag inte förtjänar hjälp.
Några fler …
’Prata med Ulrik’ (kräkas eller ’köra Gustavsbergsbuss’, som PK minns att man sa när vi var unga …)
Svenne (svensk)
Jöns, jönsig, jönsa (tönt?)
Petter-Niklas (skulle inte jag vilja heta)
SG, du sparkar in öppna dörrar när du riktar dig till mig, jag har två söner …
Hm. Själv tycker jag som språkmänniska att nedsättande ord och förklenande uttryck är intressanta, oavsett vem de kränker.
Att gösta någon, eller att bli göstad är ett mycket användbart uttryck som hittills saknats i vårt språk. Om man följer Annikas länk 23:36 om detta måste man dock först uppröras över franskt förfall, väja för komockor, bli mobilnostalgisk, hälsa på hos farfar, fundera över maskeringsförbud, mm innan man hamnar hos Gösta och hans kollega ABF-mannen. Gör gärna det! Eller gå direkt till Gösta
(Tack, Karin, själv var jag uppenbarligen och bevisligen alldeles för lättjefull för att leta bakåt själv …)
Instämmer vähäldigt mycket med Lotten där!
Särskilt med tanke på att den mänskliga uppfinningsförmågan när det gäller att hitta på mer eller mindre starka skällsord, tycks vara närmast outtömlig. Och det går ofta så fort också.
Lika snabbt går det att hitta på en anledning att känna sig kränkt …
Förmågan att känna sig kränkt förefaller ha ökat rejält numera.
Gamla nyheter. Redan Oddvar Lodbrok och hans kusin Loddvar Odbrok kände sig kränkta lite då och då. Och om det inte räckte att kväda en drapa så dräpte man en apa som hämnd.
Med apa avsågs på den tiden en person till vilken man hyste agg. Det var först sedan nordmännen blev kölburna och hemsökte Aprikas kuster som den moderna betydelsen av apa blev gängse på våra breddgrader.
(Jaha, på grund av Aprika sitter jag nu och tänker på Oddvar Brå. Han fick ju stavfel, han.)
Vara kränkt./I´m offended.
Starta vid 03.00. https://www.youtube.com/watch?v=fHMoDt3nSHs
Lite tyst här. Jaha, då kanske det passar med en blomma med många kronblad, till vilken en liten italiensk pojke uppfann ett adjektiv. En fin språkanekdot, tycker jag!
Stavfel, ja. Det var ju långt före språkhitlarnas tid. Men Aprika var inget stavfel. Så hette det faktiskt när det begav sig. Det har jag från en absolut källa.
Lite tyst här, ja – sorry, det har varit en sån där basketkväll. (Vi vann!)
Jag tror dig, SG! (Det var ju Oddvar som stavade fel, och det brår på kanske på efternamnet.)
Aprika — låter även som oätlig paprika. Man måste sätta p för sådant.
Menar du Poddvar?
Poddvar, kan det vara ett fodral för smärre elektroniska apparater?
(Poddvar! Jag fnissar åt Poddvar bara för att det låter så roligt. Finns det något litet djur som skulle passa att heta Poddvar?)
Det här är litet även om det ser stort ut!
Själv har jag just tappat ett k så jag får klara natten med ett uddvar.
Obs klicka på första bilden – det är ett pyttedjur.
Alla är pyttedjur!
Nummer 18 är Oddvar! Det syns på långt håll.
Det finns bra ungdomar i Eskilstuna, tydligen. Nu hittar jag inte notisen om nittonåringen som drog upp en gammal dam ur ån, men det var bra gjort.
http://www.expressen.se/nyheter/tonaring-raddade-aldre-kvinna-ur-a/
Bra och bra. Att inte göra det hade varit riktigt dåligt. Eller har jag konstiga värderingar?
Det gäller att våga – och att vara uppmärksam förstås. Det framgår ju inte 1) hur mycket väsen hon förde och 2) om det fanns någon annan i närheten.
Jag är osäker på om jag har tillräcklig styrka och simförmåga för att kunna livrädda någon, särskilt i iskallt vatten. Men hoppas förstås att jag skulle försöka.
Pysse skulle älska det. Hon gör sånt för att det är skoj.
Själv är jag lite tveksam. Men det är lag på att man måste gripa in. Så det är väl bara att göra det då.
SG: Radioprogram om ”att gripa in” från i tisdags. Lyssnade med halvt öra. De pratade om laglig skyldighet att gripa in. Vad jag minns finns ej detta i Sverige.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/682793?programid=1272
Örjan, handlingsplikt tror jag inte finns i Sverige men det har
förekommit förslag/utredningar om att införa det.
Däremot så har du laglig rätt att göra en hel del saker i händelse
av nöd eller brott. T.ex. nödvärnsrätten, s.k. envarsgripanden,
bryta dig in i en bil för att undsätta en bebis som lämnats i en
het bil en varm sommardag och etc.
Borde egentligen inte behövas lag om detta. Det är självklart att man gör sitt yttersta i sådana situationer.
Därav min något cyniska kommentar beträffande ”bra ungdomar”. Tror att den kanske misstolkades lite.
Agneta uL, jag måste få tacka för pyttedjuren, och instämma i att nummer 18 är en Poddvar! (Undrar just vad det är han sitter, eller snarare går, på. Det ser ut som röd stenbitsrom men …)
Vad angår den rådiga räddningen, så är det förstås moraliskt riktigt — och borde vara ett imperativ — att hjälpa om man kan oavsett vad lagen säger, men just att hoppa ner i iskallt (och strömt, antar jag, med tanke på att det rör sig om en å) vatten mitt i vintern är ändå above and beyond eftersom man faktiskt utsätter sig själv för mycket stor fara när man gör det. Kallt vatten är direkt livsfarligt.
Från vimsiga laura till hjältemod och livräddning!
Och det är nog därför det heter hjältemod: att riskera sitt eget liv när man har (t.ex.) fem barn är inte alls självklart. Jag vill ju vara den där hjälten – och hoppas att jag fattar rätt beslut när mitt eget liv står på spel.
(”Rätt beslut” kan nog inte definieras förrän man har facit i hand.)
Är det inte just en aprika Poddvar går på? Insidan, då. Eller också var det bara min association utifrån tidigare etc osv.
Reformerar man stavningen till jältemod blir det ett h över. Inte elt fel. Eller ur?
Jag måste citera Sven-E: ”Mod är det den fege tar till när han inte törs.”.