Igår kväll gick jag på Klarabergsgatan i Stockholm. Det är en trist snutt förbi det stora Åhlénshuset, fast jag gick på andra sidan där det finns mattaffärer, sushi, wraps och småbutiker med halsband. Jag släntrade framåt med jackan öppen som vore det en septemberkväll. ”Alla som går bakom, framför eller mot mig är ju svartklädda killar, vad konstigt” tänkte jag – när någon skrek på Åhlénssidan.
Det var ett gällt kvinnoskrik i två stämmor. Rösterna tog en andningspaus och skrek igen.
– Iiiiiiiiiiiih!
Sedan blev det tyst. Jag, som nästan har blivit en karikatyr på journalistfotografer i främmande länder, stannade till och började fundera på var i ryggsäcken kameran låg. Alla människor stod stilla i ett par sekunder och letade – precis som jag – efter orsaken till skriken. Tydligen blev de nöjda med vad de såg, för de började gå igen. Jag såg mig om och sprang snabbt till andra sidan. (Gatan är bred, men så här på kvällskvisten nästan tom på bilar.)
Då såg jag. Jag såg vad de två skrikarna (som fortfarande hade händerna på kinderna som på Munchs tavla) hade skrikit åt. Och jag trodde faktiskt inte mina ögon eftersom jag är kusinen från landet som inte ens har varit i New York. Det var råttor! Råttor på Klarabergsgatans trottoar! Enorma råttor, stora som Paris Hiltons hundar! Jag vände mig mot två ickeskrikande killar och sa:
– Va? Råttor? Är det råttor? Brukar det vara råttor här?
– Ja. Dom bor där, sa en av killarna och pekade.
Som om råttorna hade varit dresserade att springa hem så fort någon pekade på deras bo, sprang de plötsligt ner här:
Ni som bor i Stockholm kan säkert locka ut dem, för de var verkligen inte rädda utan skuttade omkring som små glada killingar innan de försvann.
Gårdagens Dramatenbesök i all ära, men det är ljuvligt att bli storligen förvånad.
Uppdatering: fakta ur NE.
Smågnagarna var mycket hatade i allmogesamhället, och de metoder som användes för att hålla dem borta var ofta grymma: man hängde t.ex. upp en levande råtta i svansen över elden för att dess skrik skulle skrämma andra. Sägner om ”kloka” beskriver hur de med magi fördriver råttorna eller tvingar dem till självmord. Fördrivningsbesvärjelser var vanliga. I folkmedicinen ingick råttor och möss som ”äckliga” mediciner för t.ex. sängvätande barn.
Aha. Inte visste jag att ”kloka” kunde användas sådär ensamt. (Förvånad igen.)
Usch och fy. Jag har stött på storstadsråttor ganska många gånger här i den lilla storstaden (eller kanske snarare den stora småstaden, Göteborg alltså), men jag blir stel av skräck och extremt äcklad varje gång.
Visst är det äckligt!!!!
Jag har sett dem ett par gånger och tycker det är lika obehagligt varje gång.
Fast jag har nästan svårare för duvor, som jag tycker är som flygande råttor. Ryyyys…
Fast den där äckelkänslan infann sig inte alls igår — det var bara wow och tjoho över hela situationen. Och att de var så stoooora!
Hej, Stadsförvaltningen, om man vill ha bort dem, är det väl inte så svårt att lägga en liten bomb där i hålet?
Man kanske kan använda dom till något vettigt. Springa enklare ärenden. Spana åt SÄPO. Eller helt enkelt visa upp dom för turisterna. I Jämtland har dom ju Moosgarden med tama älgar…
MoosEgarden ska det ju vara. De säljer en massa saker där också. Korv med Moose till exempel…
Jag är rätt blasé när det gäller råttor – vi har haft råttgift utlagt både på dagisgården (!!) och i närmsta parkleken. Gula skyltar med dödskallar på varnar barn från att äta de små goda blå korn de till äventyrs hittar. (Nu överdrev jag bara lite.)
Jag är härdad eftersom jag växte upp nära en sk ”brandgrop”, en hederlig gammaldags soptipp som inte står de brasilianska efter. Råttorna som bodde där var som Skogaholmslimpor och då har jag inte räknat in svansen. En gång förirrade en av dem sig in i vårt garage där min far gick i närkamp utrustad med en sopkvast. Råttskrället skällde just som Paris Hiltons lilla hund och gjorde ilskna utfall.
Är ingen råttfantast men tycker inte att råttor är äckliga, bara fula. Och det kan de ju inte rå för! Här på Söder finns ganska mycket halvstora gnagare av alla möjliga slag som kilar hit och dit. Jag tänker att de kanske bodde här långt före oss. Är det så himla viktigt att bli av med dem? Jag fattar inte riktigt varför.
Ptja, Anna, förr i tiden spred de väl sjukdomar, råttorna — det är väl den skräcken som sitter kvar? Om de som igår bara dyker upp, dansar en lustiger dans och sedan smiter hem till kloakerna gör det kanske inget? Och då kan vi ju som Benga förelår använda dem till något? Städning?
Apropå limpstora: jag extrajobbade på bageri under gymnasiet. Vi kastade då skogaholmslimpor mot 1) förmannen 2) råttorna.
(Dagen efter jag hade prickat förmannen i huvudet med en limpstor limpa, försökte han kyssa mig i hissen ner till fryslagret. Jag behövde inga pick-up-lines, bara limpor.)
När Bästisgrannens man (Skotten) ser råttor eller bara små möss, vrålskriker han som om han födde barn. Han bara släpper på all oförvanskad rädsla och primalvrålar innan förnuftet hinner stoppa honom.
Förlåt, men det är faktiskt väldigt roligt.
Oj, ibland har jag i kommentarerna tydligen bara förnamn, ibland även efternamn.
Hur har jag lyckats med det?
Du verkar ju ha två olika profiler på Blogger. (Hur du nu har lyckats med det.) Har du skrivit de där kommentarerna på två olika datorer kanske? Då kan det ju ligga lite olika cookies på varje dator. (Och då menar jag förstås såna cookies som är fyllda med små chokladprickar.)
Råttor är verkligen bärare av smittoämnen och de är fler än vi. Utrota dem är inte genomförbart, men om de skulle dyka upp i våra hem är det något fel. Om man t ex lägger kött- eller fiskrester i komposten kommer de. Var så säker.
För övrigt svartlistade jag de restauranger, i vilkas soprum jag ofta stötte på råttor när jag var sopåkare. Jag tycker att råttor är riktigt äckliga.
Aha, javisst Översättarhelena — jag är inte bara blogger-schizofren utan även datordubblerad. För att inte tala om den djefla mannen, som sitter som en kung mellan två datorer och dyra skärmar.
Studiomannen: nu ska jag för dig uppdatera inlägget med information om råttor ur NE.
Det där med skotten som primalskriker; jag har en machoman som skriker mer än en ilsken bäbis med kolik när han ser en spindel.
Där kan man snacka om omtoiverad rädlsla.
Råttor okej, men spindlar…
omtoiverad betyder exakt samma sak som omotiverad…
Som vanligt kommenterar jag nån ovidkommande detalj i periferin även om jag hade kunnat komma med massor av råtthistorier, gammal hästtjej som jag är. Och numera stockholmare, jomenvisst finns det material till skrönor.
Men här väljer jag istället att kommentera Cruellas ordval om råttor stora som Skogaholmslimpor -en fd kollega använde också dessa bröd som en bild, dock inte för råttor utan för sina som hon tyckte oestetiska överarmar. Föga anade väl Skogaholmsbageriet dessa bakverks användbarhet i metaforsammanhang (elegant meningsbyggnad. Not).
Lotten, har kungen dyra skärmar eller fyra skärmar?
Bra, Pernilla: fyra (dyra) skärmar var det!
Ok, Ingrid, kommande blogginlägg måååste ju handla om Skogaholmsmetaforer! Han tappade hakan som vore den en fallen Skogaholmslimpa.
Tvillingmamman: Här har du en med omotiverad rädsla för … *viskar av skam* … telefoner.
Nästan exakt samma sak hände morsan igår! Fast då var det värdetransportrån med k-pistar. Fast det var nog typ samma chock… 😉
Nu till en helt annan fråga:
Kommer julkalendern här eller på http://bergman.typepad.com/lottens_julkalender/ eller nån helt annanstans?
Och vilken tid ska man ställa väckarklockan?
Översättarhelena uttalade just min tanke! 🙂
Och jag kommer drömma mardrömmar om råttor inatt. HU.
Ojoj. Ni ber mig om julkalenderbesked jag inte har. Men strax efter midnatt blir det allt.
*frenetiskt bläddrande bland hjärnvindlingarna*
Salt: Så här i bloggens tidevarv vill man ju bli utsatt för rån bara för att ha något att berätta om. Om jag skulle berätta vad jag har varit med om idag, skulle det vara … eh … hrm … ett kvartssamtal … ett oväntat slipprigt telefonsamtal … en försvunnen stövel … och inget mer. Inget rån här inte.
Ah. Kul! Jag tänkte jobba ihop en kalender jag också.
Coolt, Julkalenderstudiomannen! Då gör alla julkalenderbloggrar (ja, nytt ord) reklam för varandra.
För övrigt är det ju bloggöl på Söder i Stockholm imorrn. Jag kan inte gå, men tänkte försöka göra det i alla fall. Helt psyko, liksom. Men kanske misslyckas jag och sitter hemma och julkalendrar mig istället.
lotten:
Ack nya tidens barn (för att travestera Selma – blir det kanske hon?)
1. Det var inte bara förr i tiden råttor spred sjukdomar….
2. AKBMK sa´vi på vår tid ( Apropos Skogaholmslimpor)
3. Dessutom apropos Skogaholm:
På 60-talet körde den gamle till jobbet på autostradan till Lund. Han blev så gott som varje morgon omkörd på ett regelvidrigt sätt, dessutom i för hög fart, av en skåpbil med Skogaholms bröd.
Sedan dess har vi inte inköpt något dylikt!
Tack Lotten för att du berätter för världen om min fobi för råttor och mös som du vet jag är liv rädd för dem. Jag vet att de finns överallt men om jag inte ser de då tänker jag inte på dem. I mitt jobb möter jag många råttor på ett och annat sätt men hellre en 150 kilos råtta med kniv än en 3 tumms råtta med päls och svanns
Jag blev oehört upprörd när jag läste här ovan hur råttorna behandlades på allmogetiden.Och fortfarande behandlas råttor lika vidrigt än idag.Och vad är ni för några knäppa människor som skriver här och berättar om eran och er familjs rädsla för råttor.Ni har ju råttfobier nästan allehop. Sök vård!! Den enda som har skrivit vettigt här är Anna,som faktiskt har tagit råttorna någolunda i försvar.
Råttor är söta och näpna små djur,och dom är inte alls äckliga.
Jag blir så arg på alla avskyvärda mydigheter och medier som driver hetsjakt mot råttor.Och korkade människor tror på alla fördomar om råttor.Anticimex med flera är mördare och lever på utsatta råttors öde. Jag hatar allmogetiden,medeltiden och den hemska bibeln,för det är detta som bär skuld till råtthatet i samhället.