Jag har förstått att jag denna dag borde skriva om döden. Om begravningar och om brinnande ljus på kyrkogårdar. Eller … ja! Om berömda texter på gravstenar.
Sveriges mest fyndiga är förstås Fritiof Nilsson Piratens:
Här under är askan av en man som hade vanan
att skjuta allt till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta
och dog verkligen den 31 jan. 1972.
På engelska finns det fler – men de är ofta fantastiskt högtravande och … vad är det för ord jag söker? Överdrivna? Extremt sorgliga? Patetiska? Äh, jag vet inte. Här är i alla fall ett exempel, den för mig inte alls bekante filmskaparen Jesse L. Laskys gravstenstext:
who in 1913
headed the company that produced
the first feature length motion picture made in Hollywood.
His greatness never lacked simplicity.
Carry the song along the passage
you, the soul of all there is
in glory forevermore.
Forevermooore. Ok, men så finns det de som – precis som Fritiof – för säkerhets skull hittar på egna innan de trillar av pinn, t.ex. Emily Dickinson:
Called Back
Hm. Trilla av pinn. Dö. Gå bort, hemkallas, gå ur tiden och ta ner skylten. Nu börjar jag förstås fundera på vad jag själv vill ha skrivet på min gravsten. Kanske så här?
Jag ville sitta på en pinne
i ert goda minne
… men jag har ju trillat av pinn
Där kan man sedan fortsätta med fler nödrim som ”välkommen hit in” eller ”ett sånt jädra svinn”. Eller så skriver jag bara att golgatavandringen på legobitar äntligen är över.
Fast när jag nu på min vandring snubblar över Benjamin Franklins geniala gravsten, inser jag att jag nog bör överlåta skaldandet till någon annan. Njut:
B. Franklin, Printer
Like the Cover of an old Book
Its Contents turn out
And Stript of its Lettering & Guilding
Lies here. Food for Worms
For, it will as he believed
appear once more
In a new and more elegant Edition
corrected and improved
By the Author
Jag vet! Jag ska nog ha en text med jätteroliga korrekturtecken som ingen förstår! (Mitt öde: jag tror att jag är fantastiskt fyndig och lustig och möts bara av oförstående blickar.)
Två snarlika, svårtolkade och analyseringsperfekta gravstenar har Helan och Halvan fått.
Helan (Oliver Hardy, död 1957):
His talent brought joy and
Laughter to all the world.
Halvan (Stan Laurel, död 1965):
His genius in the art of humor
Brought gladness
To the world he loved.
Satt Halvans släktingar och jämförde med Helans text och vred den ett extra varv eller kom grabbarna överens innan de dog?
– Men om du är ett geni, då vill jag vara mästare och ha en rad mer än du, annars börjar jag gråta!
Nej, jag ska anlita ett proffs – som Isaac Newton gjorde när han hyrde in Alexander Pope:
God said, ’Let Newton be!’ and all was light.
Edgar Allan Poe var så himla smart att han redan fyra år innan han somnade in för alltid skrev något som skulle kunna passa bra när han slutligen gav upp andan. (Ja, nu har jag synonymlexikonet uppslaget.)
”Nevermore.”
Fast jag har ju förhoppningsvis några år på mig att hitta djupingpoetiska nödrim och dubbeltydiga sentenser. Eller så blir det bara:
Jag kan inte hitta mina glasögon!
