Hoppa till innehåll

Dag: 15 november, 2006

Sovasova …

Men! Vilken annorlunda kväll.

Tisdag … då sitter man hemma och gör en trist fiskgratäng eller steker Mamma Scans köttbullar. Så är det, punkt slut. Om något annorlunda sker, är det ett fiskben i halsen eller örsprång runt 23-tiden. Acceptera.

Men igår åkte jag till Stockholm och parkerade mig runt sexsnåret tillsammans med Hasse på legendariska Prinsen. Hasse är en (numera) man, som när jag träffade honom första gången bara var en pojkspoling på runt 19 vårar. (Han är dock fortfarande ett år äldre, så vid tillfället var jag bara 18. Vårar.)

Hasse är en institu- och tradition i familjen. Det var han som sammanförde mig (och gjorde lumpen) med min djefla man. Våra barn har liksom honom att tacka för sin tillkomst. Jag har honom att tacka för en tisdagskväll utöver det vanliga.

På Prinsen lyckades jag efter efter endast en klunk öl hälla och krossa ett ölglas över paret bredvid oss, som strax därefter skulle på Stadsteaterns ”En midsommardröm”. Jag ser framför mig:

– Tanten luktar öl!
– Förlåt, jag åt nyss bredvid Lotten Bergman.
– Ok. Vi är fulla av förståelse.

Efter ett par timmar höll jag på att med rumpan välta vin över en av programledarna i Antikrundan. (Måste kolla upp namnet.) Efter att ha lättat på trycket på damtoan, rusade jag i full fart och stor förvirring in på herrtoaletten, där tre gentlemen stod på rad med ryggen mot mig … uträttandes de behov som uträttas stående. De vände sig inte om.

Korrektion här. ”De kan inte ha varit fler än två”, sa Hasse, som har en mer koncentrerad och samlad bild av herrtoaintrycket.

Plötsligt var klockan mycket. Jag fick väldigt bråttom för att hinna med sista tåget hem, och ringde därför en säker soffsovaplats. ”Visst, sure, inga problem”, sa soffägaren på Söder.

Hasse och jag fortsatte vårt pokulerande. Livet, kulturen, karriären, barnen och dåtiden – allt hann vi med.

Men så ringde soffinnehavaren. Tiden hade runnit ut. Klockan var ju mycket. (23:37.) Jag borde ha kommit tidigare. Och förresten var han och hans flickvän magsjuka. Det var nog inte en bra idé med översovandet.

Panik. Åka buss hem? Nej, sista har gått. Hotell?

”Nej, vi har fullt.”
”Nej, vi har bara en svit kvar.”
”Nej, men i morgon kanske.”

Javisst. Stockholm en vanlig tisdagskväll. Man ringer då till sin syster Orangeluvan, som är i nionde månaden och som sover som en gris som vanligt … men som har en sambo med sund dygnsrytm.

– Hej, tack och förlåt, är du vaken, får jag komma och sova hos er i natt?
– Javisst, jag sitter bara här och rättar skrivningar. Kom du!

Så nu ligger jag här i Högdalen i Stockholms södra förorter. Jag må ha vält öl över okända människor och förolämpat franska kypare som mellan varven inte alls bröt på franska. Men jag har en egen sovsoffa. God natt!

Share
17 kommentarer