Jag har aldrig sovmorgon. Inte ens när jag har sovmorgon, har jag sovmorgon. Jag somnar för sent och vaknar för tidigt. Förmodligen kommer jag att i åttioårsåldern att tappa bort mina glasögon i de vallgravsdjupa rynkorna som av sömnbristen fårat mitt ansikte.
Igår var vi på ”Herrkalas” hemma hos Bästisgrannen. Det var hennes nyblivna tioåring som hade bjudit in, så det vankades slipsar, mustascher, tacos, läsk och tårta samt en kopp kvällste. Ni hör, det var inte något hängande i kristallkronor och spyende uti buskarna utan bara ett väldigt sansat firande. Jag doppade en silverserpentin i guacamolen, annars var det lugnt.
I morse vaknade jag kl. 09:49. Detta tål att upprepas, så det gör jag.
I morse vaknade jag kl. 09:49.
Jag tror att jag sov så länge senast 1990. Problemet med att vakna elva i tio är inget stort; man bara sträcker på sig, öppnar ögonen och börjar fundera på frukost. Om man inte – som jag – skulle klippa håret kl. 10:00.
– Klockan är inte så mycket! sa jag högt till mig själv, och rusade upp.
Nu var den ju visst så mycket. Omaka strumpor, obekväma trosor som råkade ligga närmast, skitiga jeans, Olles t-shirt och Fjortonåringens munkjacka (nej, ingen bh, visst är jag hipp) krängdes på. Nere i köket fanns det inget nygjort te. Inget upptinat bröd. Två snabbrostade mackor med svettig ost åt jag i bilen, drickandes gårdagens te uppvärmt i mikron – swoooosch iväg! Klockan 10.03 började jag klippas.
Nu är jag nyklippt och uppfluffad och vacker som en sovmorgonsdag. Det ska jag vara till halv tre, då jag förstör fluffet i flätor eftersom vi då börjar värma upp inför matchen mot serieledarna NUBF. Hu och usch. I basket får man vara tolv spelare på matcherna, men bara fem på planen. Idag är motståndet så hårt att vi inte kan tillämpa vår gamla vanliga princip att alla ska få spela lika mycket – idag är det en kamp på liv och död. Eller kanske bara om en vinst, när jag tänker efter. Men alla kanske inte ens får spela, några kanske sitter på bänken i 40 spelminuter. (Fast sedan ska vi ha basketparty, och då får alla vara med … men nej, det är ingen tröst. Om man inte har fått spela en enda minut är man arg i flera timmar.)
Nu ska jag dopa mig med bisketti och föttesås.
15 kommentarer