När jag var 8 år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan medelst klagosång och djupa suckar eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.
– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Nejmen, lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa granntanten.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag.
Efter ett par timmars vandrande från hus till hus låg ett par tjugofemöringar och skramlade under blommorna. Växelkassa? Nej, det hade ingen lärt mig att man kunde ha. När det var dags att redovisa, fick mina föräldrar köpa 23 stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet. (Behöver jag tala om att mitt ekonomiska sinne ligger i generna?)
Under de följande barndomsåren sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar knorrande lägga till pengar som ”bara försvann” och ibland fick de köpa tolv paket kokosbollar. Man kan lugnt säga att min inställning till pengar är … som min inställning till en surrande fluga på kvällen när jag ska sova.
– En fluga, en fluga! Den ska bort! Bort! Här kan den inte vara! Jag vet hur vi kan bli av med den!
Å andra sidan är min inställning till slösandet och sparandet av pengar ungefär som den för flugornas fortplantningssystem.
– Jaja, det går bra vad som än händer, tjolahopp, tralllala.
Nu har vi alltså fastställt att jag
- inte är en duktig försäljare
- kan göra av med pengar på ett osentimentalt och snabbt sätt
- sparar eller slösar lite som andan faller på utan planer eller avsikter.
Visserligen har vi klarat oss alldeles utmärkt i livet på detta oansvariga och obekymrade sätt – men min farmor hade inte gillat det.
– Man ska ha en månadslön i plånboken och en årslön på banken! sa hon, som inte hade ett korvöre – varken här eller där.
– Take care of the pennies. The pounds will take care of themselves, sa min mans gammelmormor på smålandsbruten engelska när hon vek ihop smörpapperet för återanvändning.
Jag tror att de hade rätt. Jag slarvar med ekonomin. När en av mig alldeles nyinköpt finsko gick sönder, satte jag den högt upp på en hylla för att den skulle dö de bortglömda skornas död. I förrgår hittade jag 2 kg läbbig köttfärs som av misstag hade placerats långt bak i kylskåpet för en vecka sedan och 2 kg stenhård potatis som av misstag hade placerats långt bak i frysen. På mina barns lilla lågstadieskola samlades på en termin åtta sopsäckar med bortglömda kläder ihop – alltså hela, rena och lagom stora kläder som ingen kändes vid längre. Åtta sopsäckar.
Men nu ska jag ta mig själv lite i kragen och sätta på både proper livrem och snygga hängslen. Vi kommer dock inte att äta mer nässelsoppa än vi gör och jag kommer inte att börja stoppa trasiga nylonstrumpor. Fast jag ska bli noggrannare med namnlappar i kläder som vill gå på rymmen och omedelbart byta saker jag köpt som inte fungerar: tiopack tubsockor med sömmar korvigare än kinesiska muren, plastpåsar med hål i bägge ändar och värmeljus utan veke. Jag ska dessutom be mjölkproducenterna att sälja 20-litersdunkar med mjölk och skaffa mig brödprenumeration från ett bageri.
Men hur ska jag göra med alla som vid vår dörr vill sälja jultidningar och kokosbollar?
©Lotten Bergman 2006
2 kommentarer
