Hoppa till innehåll

Dag: 9 november 2006

Att våga eller inte våga

Igår läste jag på en blogg som är koncentrerad på film: Bloggywood. Ett inlägg listade ”De tio bästa high school-filmerna” och jag bara … jag bara … fastnade. Vissa filmer hade jag inte ens sett, men Can’t Buy Me Love, The Breakfast Club och Ferris Bueller’s Day Off är sådana som fungerar som en resa bakåt i tiden. Eller som när man ser boktiteln ”Fröken Ensam Hemma åker gungstol” som jag nämnde häromdagen; man blir glad och lycklig och väldigt mycket yngre till sinnet. En liten stund.

Så det tänkte jag skriva i kommentarerna på Bloggywood. Men vad händer? Jag sitter med händerna en centimeter ovanför tangentbordet, andas snabbt, tänker långsamt … och vågar inte kommentera. Min inre monolog – fast egentligen är det en dialog eftersom jag svarade själv – gick ungefär så här:

– Men skriv! Skribenten blir glad!
– Men tänk om detta är ett slutet rum och de tycker att jag stör med glada heja-rop!
– Trams, jag har ju skrivit kommentarer hos Sigge Eklund, Isobel, Det ljuva livet, Deep Edition och andra coolingar och till berömda författare som Camilla Läckberg, Sandra Gustafsson och Annika Bryn!
– Coolingar? Vem bestämmer att de är coolingar? Och varför skulle inte coolingar bli precis lika glada som eventuella ickecoolingar. Coola mig hit och coola mig dit!
– Jamen i högstadiet …
– Högstadiet! HÖGSTADIET! Du går väl för tusan hakar inte i högstadiet.
– Åh, vad du … jag, menar jag … svär mesigt. Jag vågar inte. Jag är en mesig sjua och dom går i åttan, svär och spottar snus.

(Ser ni hur jag på ett väldigt snyggt sätt knyter ihop säcken genom att associera high school till högstadiet?)

Nyss läste jag R Skriveriers kommentar till förra inlägget:

Man kan inte låta bli att förundras över den digra kommentarsfloden till dina blogginlägg.

Jag försökte då att formulera ett svar med andemeningen:

– Jamen jamen jamen det äääär inte antalet kommentarer som betyder något utan vad som skrivs!

Men det hela lät lika fjöntigt som när mina inre röster grälar.

För egentligen handlar det kanske bara om att man vågar kommentera. (Jag har fortfarande inte skrivit något till Bloggywood.)

Nå? Varför vågar man kommentera? Vågar ni skriva hurrarop till Bloggywoods top-tio-lista?

(Jag vågar förresten heller inte hoppa bungy jump, ta dykcertifikat, klättra upp på Mount Everest eller åka motorcykel i Anderna för att inte tala om att ringa till okända människor. Däremot vågar jag rensa avlopp, peta främmande människors näsor, byta bajsblöjor och däck på bilen. Hjälp! Telefonen ringer!)

Share
54 kommentarer