Hattgubbar kör bil illa och kvinnor i hatt är på väg till bröllop. Få under 60 år bär hatt och själv har jag mest kapuschong eftersom håret ser ännu mindre friserat ut med knastrande, statisk elektricitet. (Klicka på bilderna så blir de större.)
Men jag är lite sugen på en vårhatt. Jag vill ha en designad sak som man fäster med hattnålar på en bad hair day. Den får gärna spreta lite och distrahera omgivningen.
Jag vill att min djefla man kommer hem från någonstans och slänger upp sin hatt på hatthyllan lite nonchalant. Jag vill att grannarna lyfter på hatten när jag går ut till brevlådan i morgonrock på morgonen. Jag vill sätta upp håret i knut och fästa vårhatten i den.
– Vaddå, hösthatt menar du väl? avbryter mig den djefla mannen som utan hatt läser över axeln på mig.
Pffft. Vårhatt andas positivism och solsken. Jag vill ha en vårhatt. Förmodligen kommer jag snart att börja yra om nätta skinnhandskar och strumpor med riktig söm baktill.
Ser man på, av alla dessa hattar gillar jag dem från 1920-talet bäst. De som plattar till och smiter åt allra mest. Men man kanske inte kan ha både hatt och frisyr på en och samma dag?
(Djup suck. Jag har ju ingen frisyr. Och ingen vårhatt.)
Fast jag har ju kvar den coolaste av hattar – morfars plommonstop. Inte damig men dammig. Jag kan stoppa några svajande påskfjädrar i hattbandet och sy fast öronvärmare och ha pengar i fodret. Men jag kan också dra en gammal kapuschong över mig och inse att hattarnas tid är förbi.
Fast bara en liiiten vårhatt kanske … på tisdagar ..?
Bilder ur Svenskt husmorslexikon (1957).
46 kommentarer