Jag flög till England igår och fick höra två medelålders, svenska män på ett otroligt kunnigt och initierat sätt diskutera pärlplattor.
Bilden visar inte någon pärlplatteentusiast utan är bara en illustration till ordet ”flög” här ovan.
– Nämen alltså kolla på den här bilden.
– Är den manipulerad?
– Nej. Dom är riktiga.
– Men man ser ju inte ens att det är pärlplattor.
– Mhm. Påminner om utställningen 2015, minns du? Kolla på kantarbetet.
– Fantastiskt. Vad använder dom för strykteknik?
Om jag ska vara helt ärlig lyssnade jag inte uppmärksamt förrän de sa strykteknik eftersom jag då associerade till redigering och korrläsning och tänkte bidra med mina egna erfarenheter.
– Den vanliga. Men med lägre värme och långsam förning.
– Jag får inte alls till det då, jag måste ha hög värme och kort tid, utom i kanterna.
– Låg värme och lång tid är tydligen da shit.
Här ville jag bryta in och ropa ”PRECIS SOM EN TJÄLKNÖL!”, men jag höll handen för munnen och spetsade öronen för att få veta i vilket sammanhang männen pärlade. Det fick jag tyvärr inte, men det stod helt klart att det var organiserad föreningsverksamhet med massa träffar med likasinnade utomlands, företrädesvis i Asien. Det är bara jag som är okunnig! (Artikel om detta från 2003.)
Och se på fan: jag befann mig tydligen vid just detta tillfälle nära världens största pärlplatta (40,13 m³), som finns på Arlanda!
Världens största pärlplatta invigs på Arlanda … med dagisbarn i reflexvästar?
Idag när sociala medier gick i spinn över Trumpen (kallar jag honom vanvördigt, ja) och hans ytterst märkliga handslag, har jag hittat andra underliga typer. Men vi tar handslaget först, eftersom man inte bör missa det.
Så har vi Lyndon Johnson, som tydligen var en rejäl buffel, om än en smart och erfaren sådan. Men som mest tyckte om att prata om sina egna genitalier och fick nästan alla att bli från vettet av ilska när han 1964 plötsligt lyfte upp sin egen hund i öronen när han poserade för en fotograf. (Källa.)
Nixon var så rar att han installerade mickar som spelade in allt som sades i Vita Huset så att alla skulle kunna lyssna på hur underligt han uttalade sig. Ett för honom inte alls ovanligt sätt att tala med kollegerna illustreras av detta, som finns på band:
”You know one of the reasons fashions have made women look so terrible is because the goddamned designers hate women. Designers taking it out on the women. Now they’re trying to get some more sexy things coming on again.”
Påminner väl lite om Trumpens jargong?
Och så har vi då stollen Aaron Burr, som jag har nämnt tidigare eftersom det var han som sköt ihjäl Alexander Hamilton. Burr var förvisso bara vicepresident, men han var nog knäpp. En natt när han inte kunde sova, tog han fram dagboken och skrev i den hur han verkligen inte kunde sova och vad han hade gjort istället. (Min översättning.)
”Låg sömnlös i två timmar bara på grund av det förbannade teet. Obs: sängen var ordentligt rengjord så det fanns inga smådjur som störde mig. Gick upp och skulle tända ett ljus, men hade inget bra fnöske. Kom på att jag ju har en pistol sedan senaste resan. Hällde ut lite svartkrut på lite papper och lade på fnösket och lyckades efter många försök få fjutt på det hela. Men eftersom det var så mörkt, råkade jag hälla på lite för mycket krut så min nattskjorta tog eld, papperen på bordet började också brinna och så brände jag mig (som tur var på vänster hand). Dock lyckades jag till slut tända ljuset så att jag kunde skriva detta.”
Eller så var han bara bra på att skriva dagbok, kanske?
Nästa gång jag skriver om amerikansk politik ska jag nog försöka hålla mig lite närmare nutiden – kanske berätta om när Chaplin 1952 slängdes ut ur USA?
Jag tycker väldigt mycket om att gå på kurs. Det kan handla om vad som helst egentligen – det är alltid en intressant upplevelse.
– Det är så enkelt så!
Egentligen borde jag faktiskt få gå om gymnasiet – som kurs – och faktiskt lyssna på lektionerna istället för att sitt längst bak i klassrummet och försöka få in sändningen från hockey-VM i min lilla bärbara radio.
Vår psykologimagister hade den här taktiken för att få oss att faktiskt lyssna och/eller plugga:
– Det kommer att bli förhör varenda fredag. Utan undantag. Det är korta förhör och jag kommer bara att fråga om saker som jag berättade om på tisdagarna. Ni kommer att få veta i förväg vad jag kommer att fråga om. Okej?
Den unga Lotten såg hur lärarens mun rörde sig. Lotten hörde dock bara förhör på fredag och gäspade och tänkte ”hur svårt kan det va?” och fokuserade på helgens basketmatch istället. Det hade varit så enkelt att få en femma i psykologi. But noooo.
– Ööööööh.
Men tillbaka till dagens kurs. Idag har jag nämligen lärt mig lite om MI – motivational interviewing, som egentligen borde förkortas MS, men MS är upptaget av en sorglig sjukdom. MI betyder alltså numera ”motiverande samtal”, vilket ju kan förvirra alla som vet hur akronymer faktiskt funkar.
Och … MI påminner ju om nudging, som jag förkovrade mig i när jag översatte en bok häromåret! (Där jag på inga villkor fick översätta just ordet ”nudging”.) Jag citerar:
”Nudging handlar om att förändra människors beteende, inte så mycket om deras attityder. Attitydförändring kan visserligen ske, men det är inte det huvudsakliga syftet med en nudge. Nudging förbjuder inte alternativ utan respekterar människors fria vilja och förändrar inte drastiskt några ekonomiska incitament.”
Man puttar alltså folk i rätt riktning – man ser till att de fattar de beslut som de borde fatta men som de kanske inte har vett att förstå att de borde fatta. Att köpa miljömärkta varor, att slänga skräp i papperskorgar och att spela basket.
Bilden är så gammal att det inte ens är hål i korgnätet!
MI är ett sätt att samtala, där man har som mål att ”uppnå ökad motivation till beteendeförändring”. Man kommer inte med pekpinnar och inte heller med tydlig ordergivning, utan man får den som man pratar med att själv säga det som ska sägas fastän personen inte har vett att förstå vad de borde säga eller vilken lösning som kanske finns på problemet. Om det nu finns ett problem.
Och detta ligger verkligen inte i min natur. Jag kommer med pekpinnar och lösningar och påtalar tankefel som en hysterika!
– Näääääääheeeeee!
Idealet (som är ett av mig påhittat exempel):
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– Du vill ge upp …?
– Ja. Jag har inte mer att ge.
– Du har inte mer att ge, säger du.
– Jag orkar helt enkelt inte.
– Du har tänkt på det här en hel del?
– Ja. Om jag hade … bla bla bla …
Man funkar alltså som en vägledare om man vet hur man använder MI. Hur skulle jag ha hanterat den där påhittade situationen (om jag inte hade gått kurs idag)? Jo:
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– MEN HERREGUUUUD, VAR HAR HÄNT? (Jag slår ut med armarna och pratar alldeles för högt.)
– Jag har inte mer att ge.
– GALNING! TOKER! (Jag reser mig upp så att stolen välter men en sjujädra smäll mot marmorgolvet.) Nu gör vi så här att vi pratar med Nisse och ser till att bla bl bla och så åker vi hem till Pelle och tar med oss Kalle och så ser vi till att Hasse fattar vad som håller på att hända och bla bla bla! VILL DU HA EN KRAM FASTÄN JAG INTE GILLAR ATT KRAMA PÅ KOMMANDO?
– Nja. Jag tror att jag åker hem nu.
MI används mycket inom missbrukarvård, men även inom andra områden och kommer nu starkt inom olika idrotter. Och jag tror absolut att det kan funka bra mycket bättre än mitt tjoande och armviftande, men att jag kanske inte någonsin kommer att kunna använda MI i samtal med vuxna människor utan att vara tvungen att ta betablockerare först.
– Hm. Intressant. Jag förstår.
Er tur! Berätta gärna för mig hur pedagogiska ni är. Skriv dialoger från verkliga lifvet i kommentatorsbåset eller sno replikerna här ovan.
[plötslig tankepaus]
Jag har nu kommit på att jag nog intuitivt är MI-fokuserad när jag pratar med barn, men att det inte funkar lika bra med vuxna eftersom man ju enligt MI i samtalet bör vara empatisk, respektfull och icke-moraliserande. (Förlåt.)
För tusen år sedan (eller nån gång i november förra året) berättade jag att jag skulle hoppa in och hjälpa till på basketkansliet under en begränsad tid tills Eskilstuna Basket hade hittat en riktig kanslist. Vad har hänt sedan dess?
Jag är aldrig hemma.
Jag kommer inte ihåg hur det är att sova mer än 3–4 timmar i sträck.
Jag hinner inte blogga.
Jag kommer inte ihåg hur det var att dricka vin på en simpel torsdag.
Men vad gör jag då nuförtiden? Hur i hela jävla friden kan ett enkelt kansli för en ideell förening ta all upptänklig tid att sköta? Jag är ju till exempel inte ensam – det finns en heltidsanställd klubbchef som jobbar över hela tiden och truttifjutti ideellt arbetande basketnördar som sliter för blott lite beröm och applåder då och då.
Jag gör listor.
Jag ringer och mejlar.
Jag gör ännu lite fler listor.
Jag letar efter folk.
Jag skriver, skriver och skriver allt mellan himmel och jord.
Jag lyssnar. Oj, så jag lyssnar.
Jag sitter och skriver protokoll på matcher.
Jag är speaker på matcher.
Jag är fotograf på matcher.
Jag tränar småbarn födda 2010.
Jag sätter upp krokar, byter lampor, är flyttgubbe och städare.
Och mitt i alltihop är jag radiopratare samt domare i Vi i femman. Med vänsterhanden tror jag att jag lyckas vara både hustru och mamma samt dotter och svärmor också, men jag är inte riktigt säker. Men en sak är säker: jag har aldrig tråkigt.
Någon skriver med vackra frimärken från utlandet och vill att vi skickar pins. Jag måste svara att vi inte har några.Jag inventerar lagen – vad vill de hjälpa till med och utbildas inom?Jag tittar in på träningar!Jag konstaterar att vi borde anställa en arkivarie.Jag ser att vi blandar pokaler, viktiga papper, protokolldatorn och låneskor i vad som kan tyckas vara en slumpmässig ordning, men som är ytterst effektivt planerande beroende på vem som ansvarar för vad.Jag jagar spelaruppställningar hos motståndarlagen. (Här Katrineholm, som svarade pronto till skillnad från många andra.)Jag skriver programbladen och slåss med skrivaren.Jag hatar den där gamla PC:n, och jobbar på min lilla Mac. Och så stökar jag till på skrivbordet.Jag sätter upp skyltar, lappar, listor och foton samt whiteboardtavlor.Jag fotograferar herrlagets roliga matcher. (Det här är basketbalett.)Ni ser? Elitbasket kan vara så här fnittrig!Jag beordrar spanjoren att gå in till herrarnas omklädningsrum med all överbliven varmkorv som annars måste slängas.Jag kör i ilfart på två hjul i kurvorna med ett kamerastativ eftersom herrlagscoachen glömde sitt i Stockholm.Jag njuter av förklistrade frimärken som sparar tungan.Jag kollapsar i Vi i femman-sändningen.Jag ser till att även de icke svenskspråkiga coacherna vet vad de ska göra med sina lag.Jag gör omklädningsrumsscheman. (Fint ord.)Jag planerar RM och USM och slösar på gula notisar.Jag ser till att alla lag fotograferas enligt ett snillrikt uttänkt schema.Jag följer med vår afrikanske bjässe till radiostudion så att han kan intervjuas om sitt fullständigt outtröttliga arbete för att alla som vill ska få idrotta.Jag inventerar nycklar. (Är uppe i 423 oanvändbara till lås som inte längre finns.)Jag hittar en öronproppssponsor till alla stackars introverta som vill spela eller titta på basket men inte står ut med volymen.Jag hittar ett visselpipelager!Jag ger bort våra fulaste handdukar!Jag skriver ut komplett felaktiga licenslistor som alla vet är fel, men som alla måste titta på ändå.Jag är speaker och försöker hitta en yngre generation som vill vara speaker. (Svårt!)Jag hittar en utbildare som är drygt två meter lång!Jag försöker hitta på en logga. Misslyckas.Jag lyder andras instruktioner och skapar med hjälp av Sjuttonåringen en logga som godkänns.Jag letar efter pengar och resultat. (Jag är de gröna bubblorna.)Jag får ett telefonsamtal från en stackars herrlagsspelare som har låst sig själv ute. Igen. (De blåa bubblorna är jag.)Jag vet inte alltid vad jag pratar om.Jag kan svara på nästan allt. Men inte allt.
Kort sagt: jag har sällan känt mig så oerhört nyttig. Efter en korrläsning av ett manus är jag nöjd, kan skriva en faktura och bläddra i en korrekt bok. Efter en föreläsning om mina älskade skrivregler kan jag emotta applåder och kursutvärderingar samt glädjas åt glittriga ögon som uppskattar allmänbildning. Efter en dag där jag har varit coach, informatör, medlare, flyttgubbe och detektiv slår jag mig själv nöjt för bröstet som en Tarzan och hajfajvar närmaste tvåmetersman.
Men hur länge orkar man ha dygnet-runt-jour egentligen …?
Skivan har hakat upp sig. Jag verkar bara fokusera på 1) basketspel 2) mina värkande knän. Och inte har jag ens förmågan att se ett samband mellan dessa två faktorer; istället fortsätter jag som en envis gris att berätta om hur kul jag har och hur ont det gör.
Därför ska vi idag blott och enbart fokusera på det roliga med en liten bildsafari.
Först ska ni veta att jag spelar i ett lag med tjejer födda 1964 till 1994. Vi heter ”damer B” (till skillnad då från ”damer A”) och alla har spelat basket sedan tonåren. I vanliga fall ser vi på träningarna ut så här:
Ibland hittar vi på nya anfallssystem:
Men oftast lirar vi bara hullerombuller. Idag var jag först på en match i USM, där Eskilstuna Baskets fantastiska killar födda 98–01 lirade sådan här basket:
Bara en liten, liten stund efter att jag hade tagit bilden ovan, for bollen som skjuten ur en basketkanon rakt in i ansiktet på mig så att jag slog huvudet i väggen bakom. (Bilden blev jag tvungen att göra svart-vit för överläppen gick ju i en läskig lila-svullen nyans som ingen mår bra av att se.)
Fläskläpp fram, bula bak.
Denna bedrift skröt jag förstås våldsamt om, varför Sjuttonåringen skrev till hela familjen:
Japp, två timmar senare var det uppkast för damer B i Örebro (en timme hemifrån). Vi var på grund av skador, jobb, brist på barnvakter och jätteförkylningar bara sex spelare, vilket brukar betyda att man gör sitt bästa samt försöker att inte skada sig och framför allt inte bli utfoulad. (Vi har spelat matcher där vi har fått avsluta med tre man på plan, och det är inte alls roligt.)
Här står jag och funderar på om jag ska finta och gå förbi eller skjuta … eller passa till en medspelare som är snabb som en iller.
Våra motståndare var pilsnabba 19-åringar med faslig massa spring i benen. Men vi hade liksom mer muskler och rutin, så vi hängde med bra. I halvtid ledde till och med lite grann, så vi var rätt nöjda. Men ganska trötta.
Och här spelar jag försvar – kolla, jag böjer till och med på benen!Här har alla fullt fokus på att vi ska skjuta straffar … utan jag, som verkar vara ute på en promenad utan den blekaste aning om vad jag egentligen borde göra.
När det var en halvminut kvar, fanns det massa taktiska genidrag att ta till. Jag hade bytt ut mig själv för att begära time-out vid rätt tillfälle och avgöra huruvida vi skulle foula med flit, ta skott eller gå på korgen eller något annat. (Det här är jag inte speciellt bra på, men jag har ju varit med så länge att jag faktiskt tänker bättre än jag springer.) Att det var så viktigt att göra rätt just nuuu, berodde på att vi bara låg under med ett enda poäng.
”Men det var ju klart att vi kommer att förlora – man kan inte vara sex spelare och vinna mot ungtuppar!” Tänkte jag, men försökte ändå vara så listig som möjligt i min coachning. Då skedde detta:
Med 7 sekunder kvar snodde vi bollen. Ett långpass gick mot den spelare som var närmast korgen. Hon tog bollen, dribblade mot korgen, sköt och … missade.
Med 2 sekunder kvar tog vår bäste hoppare returen under korgen.
Med 1 sekund kvar, lyckades hon skjuta.
Precis när slutsignalen ljöd, gick bollen i korgen.
Sex hjätar gjorde sammanlagt 66 poäng!
Vi vann alltså med ett enda poäng!
Nu skulle man ju kunna göra mer nytta genom att fokusera mer på världsfreden, Trumpamerikat, svältande barn, ledsna människor, miljöförstöringen eller kanske till och med vädret – men det ska jag göra en annan dag.
Avslutningsvis (nu ska ni slippa mitt baskettjat ett tag) får ni se vår lilla video som vi gjorde efter förra vinsten, när vi var hela nio spelare.
När George Michael dog strax före jul förra året, var han 53 år. Vilket jag ju är från och med idag. Nu levde ju han ett liv som på ungefär 97 % av alla plan skiljer sig från mitt, men lika gamla var vi i alla fall … nästan.
Inte bara Baccara och Boney M fotograferades halvnakna runt 1985.
Andra döda 53-åringar som ni kanske känner till är (helt utan inbördes ordning, relevans eller utseende)
En hittills hemligstämplad undersökning som jag har fått ta del av via mina kontakter i den undre världen, visar att man blir äldre än 53 om man bara låter bli att stå på scen, spela baseboll, skriva böcker under ångestpress, spela in porrfilmer och vara tysk nazist eller diktator i öst.
Så här hade jag sett ut om jag hade dött idag. Ungefär.
Och vad är väl 53 för ålder på en strakbent häst som just denna? För folket i Angola är medellivslängden runt 53, så jag ska inte klaga.
Jag nämnde häromdagen att vi runt matbordet har en massa traditioner, men att ”jag är den enda som … ” är den mest långlivade. När alla barn väl flyttar hemifrån (uhuuuu) kommer jag och min djefla man att sitta så här mittemot varandra vid köksbordet:
– Jag är den enda som är kvinna.
– Jag är den enda som är man.
– Det här är ju jättetrist.
– Du kan va trist.
Men nu är det kul! Alla runt bordet säger i tur och ordning något som man är ensam om. Det är ett perfekt sätt att få skryta. Eller vara rolig. Eller bara tala om att man har omaka strumpor. Och man måste gå vidare och inte förklara det som nyss sagts. (Fast det gör vi ändå.) Det kan låta så här:
– Jag är den enda som har sprungit en mil idag.
– Jag är den enda som har orange tröja.
– Jag är den enda som pruttade nyss.
– Nää!
– Det är du inte alls.
– Men gaaaaah!
När vi har gäster runt bordet, kan det låta så här under första varvet:
– Jag är den enda som vaknade kl åtta.
– Jag är den enda som sitter precis just här.
– Jag är den enda som heter Peter.
– Du är den enda som rimmar.
Rimlig hjälp.
Normaltrist. Men. Redan under andra varvet blir gästerna varma i kläderna, och då kan det låta så här:
– Jag är den enda som har stulit pengar ur kollekten.
– Vaaaa!
– Sssch, fortsätt nu!
– Men peng…
– Jag är den enda som har kysst … åååh, nu … nu glömde jag hans namn!
– Nej, säg! Säg vem det var!
– Han … han som gifte sig med henne som … och som gillade han den där gamla filmstj… THOR MODÈEN!
– HAR DU KYSST THOR MODÈEN?
– Nej, Ulf Larsson.
– Men ä int’ han dö?
– Jo. Han rör int’ på sej.
– Jag är den enda som har borstat håret idag!
– TRÅÅÅÅKIGT!
Sedan börjar någon googla vad Thor Modéens kompanjon hette och sedan tappar vi tråden igen – och så håller det på ett tag.
Vi får tänka oss politiken som en basketturnering för att reda ut vad det är som händer på den basketplan som heter världen.
Trumplaget är stort och bullrigt, men bara drygt hälften får lira. Coachen hade tidigare en klubb i ryggen, som nu mangrant har slutat jobba på kansliet för att han planerar att sätta upp ett volleybollnät på mittlinjen.
Putinlaget har dragit sig undan lite och står mest och irriterar sina opponenter i omklädningsrummet, häller vatten i motståndarnas skor och tisslar och tasslar bakom ryggen på the rookies.
Centraleuropalaget har fått en stjärnspelare – en nederländare som försöker få resten av gänget att hänga med trots att han är snabbast och finurligast.
TheresaMaylaget har sedan länge bett om time out, men det ser ut att ta tid eftersom varken domarna eller funktionärerna verkar ta dem på allvar.
Svenskarna har inte kommit in i matchen än, för de står bakom baseline och surar för att de har uppförsbacke, motvind, trångt på bänken eller något annat som skaver.
Mixlagen med NASA, USA:s nationalparker och CIA är lite lösa i konturerna och inte sig riktigt lika. Man talar om bodysnatchers, doping, klimatsmarta röksignaler och hemliga system och ett zonförsvar som ser ut som man-man och tvärt om.
Efter första matchen föll Trumplagets coach i tårar när han hörde att publiksiffran var blott 137 – han hade själv räknat till 138 och ville inte ha fel. Han pratade sedan om att dra åt tumskruvarna och hota spelarnas föräldrar med kollektiv bestraffning om de inte dök upp mangrant fortsättningsvis.
Men hörni. Den här ytterst mystiska basketturneringen kan ju inte fortgå i all evighet – om inte annat så kommer hallhyran att kosta för mycket. Så vad gör vi?
Lyssna på vad som verkligen sägs – försök inte släta över och förmildra. Om coachen vrålar ”stek pannkakor i öronen!” är det verkligen precis så knäppt, och alls inte ett sätt att peppa spelarna.
Tro inte att någon bättre vetande kommer till din hjälp. Domarna och förbundet har tillräckligt mycket annat att tänka på; du måste själv sluta spela försvar på fel spelare.
Explodera av ilska när du blir förbannad. Man kan helt enkelt inte bli avblåst för stegfel innan matchen har börjat!
Vänd inte kappan efter vinden. Att de andra i ditt lag inte springer tillbaka i försvar, betyder inte att du ska göra likadant. Inte ens genom att låtsas knyta skorna.
Jag påmindes igår om den ljuva barndomen – då när jag ikläddes sådant som jag på inga villkor ville iklädas. Min djefla man har ett förfärligt minne av ”stickiga finbyxor med fiskbensmönstrade pressveck” (me thinks hela brallan var fiskbensmönstrad) och en obekväm konsertstol som kryddades med en panisk rädsla att han skulle träffa nån han kände.
Jag kontaktade nu snabbt de barn som gick att få tag på sent på kvällen: Tjugofyraåringen och Sjuttonåringen.
– Hallå! Har ni något minne av hur ni blev iklädda kläder som ni inte gillade när ni var små?
En sån här mössa, t.ex.? (Lilla Lotten sommaren 1964 på en ryamatta med jättegoda fransar.)
Framför allt ställer jag frågan för att jag är komplett och totalt övertygad om att jag inte har tvingat på dem varken stickiga eller fiskbensmönstrade plagg och att tvånget när det gäller våra barn mer handlar om att våga ringa telefonsamtal eller fråga främmande tanter om klockan.
Tjugofyraåringen:
– Jag hade en tröja med knappar som jag inte kunde få på mig. Jag kom ihåg en gång när jag kämpade med att få på mig den … så att jag till slut började gråta.
– Vabaha? Vilken jädra tröja?
– Fast det var bara det att jag var för dum för att inse att det blev lättare om man knäppte upp.
– Ahaaa. Kunde inte jag ha knäppt u…?
– Jag kommer också ihåg att jag inte tyckte om jeans när jag fick mitt första par. De var ”hårda byxor” istället för ”mjuka byxor”.
– Så var det ju! ”Vill du ha hårda eller mjuka idag?” Tihi.
Själv hade jag kringlor med jättestora sidenrosetter. (Jag tror att jag var relativt ensam om det runt 1969.) Broder Jakob där till vänster slapp frisyr.
Och Sjuttonåringen?
– Nääää. Nej. Nope.
– Ingenting?
– Du frågar mig, jag som har gått hela högstadiet med en grön och en orange sko? Som fortfarande inte äger ett enda par tajta jeans? Som aldrig har tagit ett steg i högklackat trots att jag ska på studentbal om ett drygt år? Som har en mössa som ser ut som en morot?
– Eh.
– Fast ibland sa du att det var så kallt att man behövde ha dubbla lager. Det tyckte jag inte om. Fleece under jackan. Dubbla sockor. Nä, då blev det för varmt och så kunde jag inte klättra i träden.
Sådärja. Det är nu vetenskapligt bevisat; barnen här hemma fått en perfekt barndom.
Orangeluvan och jag i brygga 1976. Jag har mockasiner och slipover på mig! Och där ligger ju en lantmännen-keps!
Själv har jag då alla dessa fruktansvärda strumpbyxor att skylla min mentala ohälsa på. (Förlåt den diskreta överdriften där.) Stickigt som fan och så var det häng i grenen som drog med sig trosorna när kalasbyxorna strävade ner mot knäna.
Och nu vänder vi på steken eller fartyget i badkaret eller om det är kuttingen – för vad var mitt favoritplagg alla kategorier?
Skorna! Som hette ko-ko! Fulla med hålfotsinlägg var de dessutom!
Som tvååring älskade jag djupt de där vita promenadskorna som var lite för stora. Detta kompenserade jag senare med att i tonåren alltid ha för små skor eftersom jag skämdes över mina jätteblan.
Cirkeln är på något sätt sluten, för hur jag än gör, kan jag inte förmå mig att trivas i strumpbyxor – hur randiga och fina de än är. De halkar ner och korvar sig eller sitter för tajt och tar med sig benkläderna söderut …
Ska vi prata om den nye presidentens syntax eller kanske världsfreden idag? Nej, vi ska analysera forna tiders skoskydd.
Jag har nämnt galoscher, pampuscher och bottiner förut, men aldrig riktigt utrett historien. Det kommer jag förvisso inte att göra idag heller, men vi måste ställa oss frågan:
– När slutade vi att använda sladdriga gummiskor ovanpå våra findito? Och varför?
Men först tre definitioner!
galoscher (franska galoches ’träskor’), ytterskor avsedda att skydda skorna från smuts och väta, oftast tillverkade av läder eller trä till mitten av 1800-talet, när man istället började använda gummi.
Galoscher.
pampuscher(franska babouche egentligen ’turkisk sko’), under 1700-talet lättare damskor, från mitten av 1800-talet lågskaftade damytterskor av företrädesvis gummi, ibland pälsbrämade.
Pampuscher.
bottiner(franska bottine ’känga’), sedan 1840-talet benämning på lågskaftade damkängor. Även ytterkängor, pampuscher, av läder eller gummi som skyddar skorna mot väta, har kallats bottiner.
Bottiner.
Några snabbintervjuer med folk runtom mig:
– När det blev gummisula på skorna, blev galoscherna lite onödiga.
– De allra första hade dåligt gummi som sprack (men ingen blev med barn).
Så – försvann de under 60-talet? Slutade vi månne samtidigt att gå med skorna på inomhus?
Men jag som har allt i källaren, har inte jag några galoscher där? Jag klättrade in i det allra förfärligaste rummet och klev över ljusstakar, porslinsfiguriner, femton gympaskor, 15 års företagsredovisningsskattepapper och en skivstång – och fann dem! Bottinerna!
Efter blott 30 sekunders trippande fick jag dock ont i fötterna och klev ur bottinerna.
(Måste iväg och spela basketmatch – dela med er av alla galoschminnen så uppdaterar jag inlägget!)
Några spridda utrop och minnen kommer här från båset, som verkligen kämpar med näbbar och klor för att inte råka snöa in på den nye presidenten. Undrar om han har galoscher.
– De vuxna hade galoscher när jag var liten. Minns dock inga detaljer.
– Att pappa hade galoscher på 60-talet minns jag (mest använda om vi skulle finbort så han hade eleganta snyggskor som måste skyddas) men vad hade mamma? Stövlar samt skor i påse? Det minns jag inte alls. (Få se om jag kommer ihåg att fråga i eftermiddag.) Vi barn hade ju alltid pjäxor eller kängor samt lackskor i påse. Och kalasbyxor förstås.
– När slutade vi använda galoscher? Vi har inte slutat. Vår snobbige yngste son har galoscher och det har även hans snobbiga kompisar och kolleger. Galoscherna köps i välsorterade skoaffärer och finns inte bara i svart utan även orange och grönt. Färgglatt och piggt i regnet och slasket.
– När jag gick på gymnasiet i slutet av 60-talet och var lite modemedveten eller i allafall intresserad av kläder hade jag flera olika galoscher eller bottiner. Några var gamla, smidiga, nätta och snygga andra var nya, stela, klumpiga och fulare. Alla är numera utslitna och kastade.
– Vi använder vanligen charantaiser. Men har för tillfället total brist på dessa portvaktarfrufotbeklädnader. Så vi tar aldrig av oss skorna inomhus.
Tack, alla! Mina patienter på Danderyd (jag var sjukvårdsbiträde) hade allihop charantaiser som de aldrig tog av sig – inte ens på promenaderna utomhus. Inkissade och jättemysiga var de.
