Jag tycker väldigt mycket om att gå på kurs. Det kan handla om vad som helst egentligen – det är alltid en intressant upplevelse.
Egentligen borde jag faktiskt få gå om gymnasiet – som kurs – och faktiskt lyssna på lektionerna istället för att sitt längst bak i klassrummet och försöka få in sändningen från hockey-VM i min lilla bärbara radio.
Vår psykologimagister hade den här taktiken för att få oss att faktiskt lyssna och/eller plugga:
– Det kommer att bli förhör varenda fredag. Utan undantag. Det är korta förhör och jag kommer bara att fråga om saker som jag berättade om på tisdagarna. Ni kommer att få veta i förväg vad jag kommer att fråga om. Okej?
Den unga Lotten såg hur lärarens mun rörde sig. Lotten hörde dock bara förhör på fredag och gäspade och tänkte ”hur svårt kan det va?” och fokuserade på helgens basketmatch istället. Det hade varit så enkelt att få en femma i psykologi. But noooo.
Men tillbaka till dagens kurs. Idag har jag nämligen lärt mig lite om MI – motivational interviewing, som egentligen borde förkortas MS, men MS är upptaget av en sorglig sjukdom. MI betyder alltså numera ”motiverande samtal”, vilket ju kan förvirra alla som vet hur akronymer faktiskt funkar.
Och … MI påminner ju om nudging, som jag förkovrade mig i när jag översatte en bok häromåret! (Där jag på inga villkor fick översätta just ordet ”nudging”.) Jag citerar:
”Nudging handlar om att förändra människors beteende, inte så mycket om deras attityder. Attitydförändring kan visserligen ske, men det är inte det huvudsakliga syftet med en nudge. Nudging förbjuder inte alternativ utan respekterar människors fria vilja och förändrar inte drastiskt några ekonomiska incitament.”
Man puttar alltså folk i rätt riktning – man ser till att de fattar de beslut som de borde fatta men som de kanske inte har vett att förstå att de borde fatta. Att köpa miljömärkta varor, att slänga skräp i papperskorgar och att spela basket.
MI är ett sätt att samtala, där man har som mål att ”uppnå ökad motivation till beteendeförändring”. Man kommer inte med pekpinnar och inte heller med tydlig ordergivning, utan man får den som man pratar med att själv säga det som ska sägas fastän personen inte har vett att förstå vad de borde säga eller vilken lösning som kanske finns på problemet. Om det nu finns ett problem.
Och detta ligger verkligen inte i min natur. Jag kommer med pekpinnar och lösningar och påtalar tankefel som en hysterika!
Idealet (som är ett av mig påhittat exempel):
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– Du vill ge upp …?
– Ja. Jag har inte mer att ge.
– Du har inte mer att ge, säger du.
– Jag orkar helt enkelt inte.
– Du har tänkt på det här en hel del?
– Ja. Om jag hade … bla bla bla …
Man funkar alltså som en vägledare om man vet hur man använder MI. Hur skulle jag ha hanterat den där påhittade situationen (om jag inte hade gått kurs idag)? Jo:
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– MEN HERREGUUUUD, VAR HAR HÄNT? (Jag slår ut med armarna och pratar alldeles för högt.)
– Jag har inte mer att ge.
– GALNING! TOKER! (Jag reser mig upp så att stolen välter men en sjujädra smäll mot marmorgolvet.) Nu gör vi så här att vi pratar med Nisse och ser till att bla bl bla och så åker vi hem till Pelle och tar med oss Kalle och så ser vi till att Hasse fattar vad som håller på att hända och bla bla bla! VILL DU HA EN KRAM FASTÄN JAG INTE GILLAR ATT KRAMA PÅ KOMMANDO?
– Nja. Jag tror att jag åker hem nu.
MI används mycket inom missbrukarvård, men även inom andra områden och kommer nu starkt inom olika idrotter. Och jag tror absolut att det kan funka bra mycket bättre än mitt tjoande och armviftande, men att jag kanske inte någonsin kommer att kunna använda MI i samtal med vuxna människor utan att vara tvungen att ta betablockerare först.
Er tur! Berätta gärna för mig hur pedagogiska ni är. Skriv dialoger från verkliga lifvet i kommentatorsbåset eller sno replikerna här ovan.
[plötslig tankepaus]
Jag har nu kommit på att jag nog intuitivt är MI-fokuserad när jag pratar med barn, men att det inte funkar lika bra med vuxna eftersom man ju enligt MI i samtalet bör vara empatisk, respektfull och icke-moraliserande. (Förlåt.)
Och sånt flum tjänar folk pengar på. En gång blev jag och och ett par till faktiskt utkastade från en slik session.
Du är förlåten. Lotten!
När folk gör om ens påstående till frågor och kastar tillbaks dem då får jag håriga handflator, malaria och migrän.
Jag kan inte, jag vill inte , jag förmår icke uthärda det. Jag är inte lugn, tålmodig och ser så in i helvete till mitt eget.
Jag blir helt enkelt vrång.
När det kallas nåntingmetoden att uppföra sig hyfsat mot andra så är det nåt rejält, radikalt fel i huvet på den som tänkte ut metoden.
Ja, jag är lugn. Så inihelvitte lugn.
Jag håller med LarsW och Ninja. Det kallas visst ”mindfulness”
med ett trendigare ord. Det är rätt vanligt bland jobbcoacher,
livsstilscoacher och annat löst folk.
Jag har dock numer bytt ut inlärning av flum till inlärning av
faktiskt kunskap.
Vet inte om det platsar som exempel men när min dotter frågade om hon skulle skära paprikorna på tvären eller längden när vi skulle fylla dem med köttfärs så svarade jag ”Vad tycker du själv?”. Och så skar hon dem på en ledd jag inte brukar och det var ett mycket bättre sätt.
Vad skönt, Karin!
Nu ska vi se om det dyker upp några som behärskar MI och som därför är positiva till ”tekniken”. (Hoppas att det kan kallas en teknik.)
Själv är jag inte så väldigt fylld av aversion (än?) eftersom det är nytt för mig. Däremot kan jag lova att jag kommer att vara trögstartad som en sengångare. (Och numera väldigt misstänksam när folk som jag talar med plötsligt börjar upprepa det jag säger.)
MI Pro betyder MapInfo Pro, det lärde jag mig redan 2003 när jag började jobba med programvaran. Här ska ingen komma och påstå att MI handlar om att putta folk i oönskad men likafullt korrekt riktning, då får jag spader! (Och nej, jag pratar inte sådär pedagogiskt med barn heller. Det kanske vore effektivt men det går nog emot min natur.)
… och jag bara tänker TMI (internätiska för ”too much information”, ifall någon undrar) och blir allmänt förvirrad.
Sedan tänker jag ”manipulation!” och hittar på att förkortningen betyder ”Manipulation, Intensiv”.
Varefter jag tänker att MI nog fungerar bra ibland i vissa sammanhang och med vissa människor, men inte alltid i alla sammanhang och med alla. För om det funnes någon teknik som garanterat funkar så skulle alla använda den. Det gör de ju inte.
Men vad vet jag, som aldrig hade hört talas om detta förrän alldeles nyss när jag läste om MI här?
MI står ju för delstaten Michigan, eller Myokardiell Infarkt
eller Mission Impossible.
I mitt fall var det redan i början av 80-talet. Tre riktiga mansgrisar –men gentlemän och snällisar allahopa– klassades som ”androgyna” efter något slags test av någon slags coach (hette det inte då) och fick sitta av en timme i någon slags rumsarrest medan de andra strävade mot könsidentifierade höjder i var sina salar, beroende på vad-det-nu-var för test hade placerat dem i.
Vi klagade inte. Kaffet var gott och askkopparna framme. Liknande flummigheter har inträffat då och då under hela mitt –och säkerligen många andras– yrkesliv.
Jag kan inte påstå att jag har blivit en bättre människa av sånt. Man tenderar tvärtom att lägga sig på försvar när någon i penningnöd och någon slags välmening ska uppfostra en vuxen människa som har en klar bild av sig själv på gott och ont
Mission Impossible! Det är ju DET det är!
”man får den som man pratar med att själv säga det som ska sägas fastän personen inte har vett att förstå vad de borde säga”
Och vem bestämmer vad som ”ska säjas”, vill man undra.
Hmmmm. (Det kan vara lite fel på min definition, där.)
ÖR, det är ju hen, den där bästervetaren som gått kursen som bestämmer vad som ska säjas.
Skriv precis vad som helst. Ja, så står det ovanför rutan hännä. Så då gör jag det.
Nu inne på den femte statsrådsboken. Och vet ni vad? Tant Melker! Statsrådet är ju en tidig och ganska mild variant av Trumpen! Rik, svår på fruntimmer (ja, ett då), impulsiv, hänsynslös och svår att ha i möblerade rum. Det tog ungefär fyrtio år innan verkligheten hann ifatt dikten. Men nu är vi där.
Samtidigt som Helena Granström gör allt för att man ska bli redigt förvirrad. SvD under strecket är tunga grejer just idag. Läs och känn er som ”vanligt folk” kände sig när Galileo Galilei började röra till världsbilden för dem.
Tack SG! Nu känns det lite bättre.
Nu har jag insett att jag HAR BLIVIT UTSATT för MI.
På Överviktsenheten på Karolinska Sjukhuset.
Jag kan därför med auktoritet säga att metoden verkligen är blaha blaha och funkar inte alls.
Jag slutade nämligen helt enkelt att gå dit eftersom jag tyckte att personen som skulle få mig att gå ner i vikt inte gjorde ett skit utan överlät hela arbetet på mig.
Min handledare framstod helt enkelt som en typ med VÄLDIGA koncentrationssvårigheter. Eller nåt.
Å det tyckte jag var onödigt att betala dyra pengar för, när jag lika gärna kunde göra jobbet gratis hemma. över en god kopp te och någon liten munsbit till.
Den kunde lika gärna heta Pippi Långstrump-metoden, för visst är det den Pippi praktiserar när hon ska gå och lägga sig om kvällarna?
Först säger hon till sig själv vänligt, och lyder hon inte så säger hon till på skarpen och lyder hon inte DÅ, så vankas det smörj.
Hon har sagt det själv och motivation är det så det ryker om det, så om inte det är motiverande samtal, så vet då inte jag!
När man vill ha stöd – eller bara vill ha hjälp med att bestämma sig för ett av två (flera) egentligen lika goda alternativ – är det aningen (eller j-gt) irriterande att bara få ”vad tycker du själv?”-svar.
Ibland kan de förstås vara på sin plats.
Gammal anekdot från kemistlinjen: kursare håller upp provrör med indikatorblandning för labblärare och frågar ”Kallar man det här grönt?” Labbläraren svarar ”Vad tycker du själv?” Kursare förtydligar: ”Ja, jag är blågrönfärgblind …”
Välfunnen parallell, SG. Det var just idag, 1633, som Galileo kallades till Rom för att förklara vad det var för dumheter han pratade om. Skulle jorden inte vara centrum och själva utgångspunkten för Guds skapade värld?! Lappri! Det står ju i bibeln hur det är.
”Ja, jo, det förstås” sa Galilei, och lade till: ”Therefore, desiring to remove from the minds of your Eminences, and of all faithful Christians, this vehement suspicion, justly conceived against me, with sincere heart and unfeigned faith I abjure, curse, and detest the aforesaid errors and heresies, and generally every other error, heresy, and sect whatsoever contrary to the said Holy Church, and I swear that in the future I will never again say or assert, verbally or in writing, anything that might furnish occasion for a similar suspicion regarding me.” Fast på toskanska, då. Eller möjligen latin.
Och välfunnet exempel Brid!
OT, blott luftande av irritation för att bli av med den. Läser nyheter hos SVT. En företrädare för Bredbandsbolaget är ledsen över domstolsutslaget angående Pirate Bay. Citeras så här: Vi är väldigt förvånade över den här utkomsten. Näe, det ordet betyder faktiskt någonting helt annat. Usch.
Orangeluvan satt hela dagen igår och sms:ade irriterande svenska som hon hittade i SvD:
• komisk när det skulle stå komiker
• ”Född och uppvuxen med jättemånga guldskedar i munnen …”
• ”Man befarar att anarkin från en polisstrejk ska sprida sig …”
Här är ett till exempel på tidningssvenska.
”Bengt Strandberg berättar om den vackra kyrkobyggnaden bredvid
Stadshotellet i centrala Eskilstuna som inte längre finns kvar.”
Va? Finns inte centrala Eskilstuna kvar? Konstigt, jag gick
ju igenom centrala Eskilstuna för bara nån halvtimme sedan.
http://www.ekuriren.se/kulturnoje/
Annika, var inte förvånad. Telenor (där Bredbandsbolaget ingår) har en tjänst som heter Respass. Och den är inte vad den lovar att vara, kan jag säga!
Ha! Bra, Maj Korner – vi måste fortsätta att samla språkstolligheter och fokusera på att det är roligt att det är fel så att vi inte spricker av irritation!
Respass! Tihi! (Jag väljer här att ge påhittaren av just detta namn en tumme upp för att det ju är roligt.)
Tydligt ombytligt humör, ty nu kommer jag i stället hit för att visa en härlig formulering. Och det på engelska. Well, oh well.
Jag läste en artikel om Neil Gaiman, där det bland annat berättas att han vid en tillställning i New York (alldeles nyss, typ igår eller så) fick en publikfråga om vad han ville ha på sin gravsten. Svaret blev: “We don’t know if he’s actually under here”. Det gillar jag!
Jag också!
Förbaskat, den där gravstenen som jag kommer att behöva om en sisådär 40 år måste jag ju fundera på!
Jag vet inte ens om jag ska ha nån gravsten (mej får di gärna elda opp eller gräva ner i skogen eller på ett gärde, eller så, och sedan så sakteliga glömma bort var resterna tog vägen), men ändå är det en rolig övning att försöka hitta på ett bra epitafium. Fast jag kommer inte ihåg något just för närvarande.
Här är det farmorsfars familjegrav som gäller. När pappa dog för ett tiotal år sedan ringde jag kyrkan och frågade om han fick plats fick jag veta att ”de fyra kistplatserna var upptagna med det finns plats för 52 urnor till”. Så där tänkte jag hamna med lillsyrran och föräldrarna. Om det är någon som vill mig något. Sedan alltså. Och några epitaf på gravstenen är det inte tal om, DET får inte plats.
Femtiotvå. Oj. Det låter ju jättestort. Jag vet nog väldigt lite om familjegravar, när jag tänker efter. Men femtiotvå! Oj.
Ja, det kändes lite överväldigande. Men graven är stor, precis intill Nacka kyrka. Jag antar att han bokade den när kyrkan var nybyggd. Det kan ha varit så att han var med och byggde kyrkan förresten, han var bergsprängare och grundläggare. Senare byggde han sig ett hus bredvid kyrkogården som tyvärr revs när jag var liten.Det ska ha varit svårrivet eftersom det var byggt som grundmur hela vägen upp.
Det gäller att hitta något som inte blir puttinuttvulgärt, patetiskt eller larvigt.
Gravsten? Är det nån som bryr sig? Varför?
Innan jag insåg hur fånigt det var att fundera över en snappy formulering tyckte jag att ”Jag hade ändå rätt så roligt” kunde passa.
Men nu kan jag inte inse varför det överhuvudtaget ska finnas gravstenar. Det man gjort är gjort. Både det som är bra och det som är mindre bra. Och numera verkar det som om ”Den stora Boken” ersatts av allt som skvalpar omkring på nätet. Där kan man snacka om gravsten.
Jag omformulerar mig:
Inte behöver jag nån gravsten, inte! Jag vill bara stå med i boken ”Världens roligaste epitafer”.
On topic:
– Jag funderar på min gravsten.
– Din gravsten?
– Ja, vad det ska stå på den.
– Du verkar vara bekymrad över detta.
– Nejdå, inte alls, jag vill bara att den ska vara jätterolig.
– Berätta hur du tänker.
– JAG VILL FÖR FAN BARA KOMMA PÅ HUR MAN ÄR ROLIG!
Såja.
Man skulle kanske kunna återanvända jätteroliga och originella texter från livets begynnelse? Som ”Hej hopp under filten! Om nie månar kommer pilten”? Exakt hur den skulle te sig har jag inte orkat fundera ut.
Men ”Hej hopp! Det blev en med snopp!” kunde ju få den lapidariska varianten ”Hej hopp! Jag var en med snopp!”
Jättebra Skogsgurra! Jag skulle ha skrattat högt, där jag stod på kyrkogården och läste!
(Och hej alla spamrobotar som nu kommer att överösa mig med snoppförlängarerbjudanden.)
Inte ett ont ord om gravstenar, SG, de behövs. Som ett ankare i livet för de som blev kvar.
För mig är platsen, graven, viktigare än själva stenen. Det blev den för snart 30 år sedan då Lillasyster dog i MS 25 år gammal. De första åren åkte jag dit och pratade med henne ganska ofta, på senare år mera sällan även om det händer. Och därifrån kommer mitt beslut att inte spridas i någon minneslund eller till havs. Jag ska gravas i familjegraven så den som till äventyrs skulle vilja prata med mig vet var jag är.
Så där tänker vi också, Niklas. Vår dotter ligger på en liten lugn lantkyrkogård, där hon också har sin farmor och farfar.
När min lilla Mamma flyttade till det som skulle bli hennes sista, ”riktiga” bostad påpekade hon förnöjt hur praktiskt det var att det fanns en begravningsbyrå runt hörnet. Och så ville hon bli strödd, så vi skulle slippa besvär med att vårda hennes grav. ”Bekymra dej inte om det du”, sa vi systrar. Men hon ströddes i alla fall; vi vågade inte annat. Vi var väldigt hårt hållna.
Platsen är viktig, men inte anonym, stenen behövs också.
Här blev det en fin plats precis vid kyrkoporten, stenen kommer bli i diabas från Sangis, slipad i Finland, men vad som ska stå, förutom namn och årtal, är inte bestämt.
”Här under vilar möjligen hakke, vi är inte riktigt säkra. Vad tycker du?”
Eh, nu blev det kanske lite tokigt. Det där var förstås inte ett förslag i anslutning till Ninjas kommentar ovanför. Det hade ju blivit knasigt.
PK in i döden. Det är det som gäller. Eller?
Med tanke på att vi är små skitar på ett nästan osynligt dammkorn i rymden så tycker jag att vi tillmäter oss lite för stor betydelse. Framför allt efter döden. Det är mitt absolut minsta bekymmer.
Men alla kan ju inte ha samma inställning.
Ditt minsta bekymmer kanske, SG. Men tänk på dina efterlevande. Om dom kanske vill ha en plats där dom vet att du finns. Fråga dom!
Vår dotter och jag pratade ofta om hur vi ville ha det efter döden. (Och det var bra för oss att veta när frågan blev aktuell.) Vi ville bli begravda. Vi fröjdade oss åt hur där skulle komma en liten mask och hitta oss. ”Mums, mums”, skulle den lille masken tänka och käka på oss och så blev det jord och sen skulle det växa upp fina blommor ovanpå oss. (Däremot ville vi inte att folk skulle hålla på och tövvla med oss när vi var döda, för att bränna oss och så där.)
Jag har mina föräldrar på Skogskyrkogården i Stockholm, en av Sveriges största. Där ser man allt från de som verkligen tänker på och besöker sina hädangångna till rena tragedier: En skylt med ”kontakta kyrkogårdsförvaltningen” vid en vanskött grav är nog det tristaste, särskilt om den bara är några år gammal. ”Graven underhålls av kyrkogårdsförvaltningen” är inte så trevlig den heller. Folk kastar lite pengar över axeln och glömmer bort.
25 år senare är det deras tur.
Glömde: Det som verkligen berör, är de gravar i de äldsta sektionerna där stenarna står på snedden. Där finns det alltid någon som är välskött, med färska blommor och allt. Där finns det en historia att berätta.
Jätteintressant! Jag är inte särskilt pedagogiskt lagd, men har tränat på att bli iom lite olika kurser i handledarskap – OCH DET FUNKAR!! Jag skulle kunna ge femtionio olika exempel, men nu är det mat och speldags (jag får varje kväll stryk i Catan, nu för tiden.)
Senare ikväll ska jag läsa alla andras kommentarer med tips om hur man är pedagogisk, jag är som en svamp på området.
Fast då får du mest läsa om gravstenar, Pysseliten!
Jag är jättejättejättepedagogisk. När jag är pedagog vill säga. Brukar skratta åt mej själv när jag har filmat eller ljudinspelat mej och nån elev, för jag låter verkligen inte som mej själv. Jag sänker taltempot, tonläget och är så väldigt tydlig och redig. Normalt pratar jag fort, högt och gärna innan jag har tänkt riktigt klart vad det var jag skulle säga. Det där är inget jag tänker på numera efter trettio års specialpedagogande, det kommer av sig självt.
Gravsten hade jag inte tänkt ha, helst inte grav heller, men när det blev aktuellt med en sån i familjen för snart fem år sedan fick döttrarna bestämma. De ville absolut ha en fin sten med en älg och en skog på och så blev det. Kanske är det bra, vet inte riktigt, men är inte alls säker på min gamla ståndpunkt längre.
Att påstå att vi är obetydliga som dammkorn vi en oändlig rymd är för mig bara Jantelagen uttryckt på nytt sätt.
Just nu lever jag här och nu och har relationer av större eller mindre betydelse till människor i min omgivning. Jag är viktigt, och värd att vara det.
Jag är inte viktigare än någon annan, men inte mindre viktig heller.
När tiden har gått kommer jag vara mindre viktig, till slut glöms jag bort. Men det betyder inte att jag inte är viktig NU eller att jag inte är viktigt för NÅN.
Skulle det inte var så, så skulle jag ju lika gärna kunna lägga av med en gång.
Frågan om gravsten är i det sammanhanget oväsentlig.
Ja, här började det med tal om kurser och så, här på alla hjärtans dag, är vi då inne på gravstenar. Väldigt romantiskt! Och så likt Lottens bås.
Jahapp, ska jag skriva något om gravstenar eller? Nej, jag bidrar med lite information om vad som är mest miljövänligt efter döden. Hel bagravning, inte bränning. Personligen gillar jag dom snabbt nedbrytbara kartongerna bättre än vitmålade kistor med sideninredning.
Ja, gravstenarna tar ju jag på mig. Så att säga. (Det var jag som förde dem på tal.)
Men nu struntar jag i dem och fnittrar lite — hjälplöst — åt hur det råkade hampa sig att en av världens minsta skulpturer pajade. Jag är särskilt förtjust i slutet på artikeln där det förklaras hur olyckan upptäcktes.