Igår fick jag denna fråga: ”Vad är det bästa råd du någonsin har fått?”
Jag tänker mig att det nog skulle ha sett ut så här, när det skedde.
Sju timmar senare satt jag fortfarande och funderade. Råden står som spön i backen, det är verkligen inte det att det är ont om dem. Problemet är bara att jag verkligen inte kan komma på ett enda råd som jag har tagit ad notam.
Inte ens det där underförstådda rådet från Michael Jordan. Däremot kan jag rabbla råd som jag får!
1.
– Klä dig alltid bekvämt, så tänker du bättre.
– Mhm. De här fula shortsen är helt underbara. Gympaskorna sitter som lovikkavantar: perfekt.
2.
– Klä dig väldigt snyggt när du föreläser så känner du dig fin och åhörarna har nåt att vila ögonen på.
– Mhm. De här fula shortsen är hel…
– Bllhhhhfklnnnft!
– Så vad har man på sig när man ska vara snygg och bekväm samt känna sig fin då?
(Här måste det ha hänt något. Jag vet definitivt att jag har ställt exakt denna fråga, men kan inte för mitt liv komma på svaret.)
3.
”Always do the right thing, especially when no one is looking.”
Fast det där är ju nästan inte ett råd. Det är väl snarare en order. Hur som helst, jag slår ihop klackarna och svarar YESSIR, för det tycker jag är helt rätt. Especially when no one is looking.
4.
– Ät mer grönsaker.
– Okej. Jag ska bara äta upp den här äppelpajen först.
Men nu – 14 timmar senare – har jag nog kommit på ett svar. Och det är egentligen bara en rätt trist reklamslogan …
– Just do it!
– Jag vågar inte!
– Just do it!
– Tjata inte! Jag vill inte!
– Just do it!
– TYST!
– Just do it!
– Okejrå.
Det där är alltså en dialog som jag har med mig själv inne i det stökiga huvudet, eftersom det finns så mycket som jag inte vill-vågar göra. (Det är en definitionsfråga var ”vill” börjar och ”vågar” tar vid. Eller tvärt om.)
Ge mig ett bra råd, hörni! (Även om ni varken tror att jag behöver det eller tror att jag kommer att följa det!)
Jag tittade in i min egen hjärna idag. Den såg ut som en gammal drickaback, full med lego och duplo. Eftersom drickabacken var av det gamla slaget, trillade några legobitar ut. De hette ”kungalängder”, ”han som är gift med henne och var med i den där filmen” samt ”pin-koden till Icakortet”.
Duplobitarna var däremot stora och satt fast i varandra och kunde verkligen inte trilla ut. De hette ”Melodifestivalen 1975” och ”alla klasskompisars födelsedagar” samt ”telefonnumret i Lund 1973: 14 55 14”.
Resten av legobitarna i den här drickabacken låg där i sin röra och var fyrkantiga, små, stora, smutsiga, rena. Och de låg en och en eller var hopsatta. De hette
alla lag i Eskilstuna Basket, inklusive träningstider och coachens telefonnummer
sjukgymnast på torsdag
köksgolvet för bövelen
klustriga fypplar (gick inte att tolka)
permensta på alla truckerpa (gick inte att tolka)
på ledag arslar en chili för kanske hulpen (gick inte att tolka)
krolla kan var treve påinkaufa (gick verkligen inte att tolka).
De här legobitarna med otydliga markeringar har jag nu med hjälp av bilderna i min kamera lyckats tolka så här!
Jävla bokstavskombinationer som inte funkar. Kontakta SAOL. (klustriga fypplar)Man borde faktiskt ha permanenta och jättetjocka mattor på alla trappor som i brittiska hem. (permensta på alla truckerpa)Den moderna människans eviga sittande är faktiskt inte riktigt klokt. Men kanske hjälper pedalpallen? (på ledag arslar en chili för kanske hulpen)Var kan jag köpa en rund tv? (krolla kan var treve påinkaufa)
Och all denna läsning var ni tvungna att genomlida bara för att jag ju letade efter den lilla legobiten som det stod ”hot dog” på. Och jag lyckades; så här gick det till när man i USA började kalla varmkorv för hethund …
Basebollarenan New York Polo Grounds hyste en oerhört huttrande, kall publik i april 1901. Så kallt var det att glassförsäljningen inställdes och man istället rotade fram alla korvar och alla brön som gick att uppbringa.
Försäljarna ropade till publiken:
– Get your dachshund sausages while they’re red hot!
Man skulle alltså köpa sin taxformade korv medan de var varm, sa försäljaren. En journalist på pressläktaren satt förstrött och ritade en avlång hund. Eftersom han inte kunde stava till en tysk Dachshund, skrev han ”hot dog”. Bilden spreds och went viral som vore den en videosnutt med en listig katt år 2017, och sedan dess kallar man den korven för hot dog.
Smörhund!
Nä, nu ska jag tömma hela drickabackens innehåll på golvet!
Jag har tidigare mumlat lite om hur jag försöker vara estet och förstå mig på vilka budskap man sänder med olika logotyper, typsnitt, färger och allmän hokus pokus. Man kan helt klart säga att jag fuskar mig fram i designbranschen eftersom jag sällan vet vad jag pratar om. Jag känner bara efter, och vips har jag en åsikt. Den häver jag förstås ur mig med en dåres självsäkerhet, och då kan det låta så här (där jag inleder replikföringen):
1.
– Vilken cool logga! Dom har haft den sedan 60-talet!
– Helt fel proportioner och färger. Bedrövlig, skulle jag säga. Klumpig.
– Fast jag gillar den.
– Okej. Men du har fel, sorry.
2.
– Kolla vilket fult bokomslag! Hahahahaaaa!
– Synnerligen effektivt tror jag. Syns där den står. Säljer sig själv.
– Men vem köper en bok för att den syns?
– Eh. Alla?
– Köper inte ”alla” på nätet numera?
– Nej.
Den är ju så ful att man nästan måste slå in den i brunt papper för att våga läsa.
Jag ska strax berätta vilket det enligt mig allra snyggaste bokomslaget är (skrolla inte!), men först ska ni få se några loggor.
Intressant utveckling av Pepsi-loggan. (Gå tillbaka till den första utan att bli stämda av Coca Cola!)Booooring. (Men de är säkert geniala.)
Och så några olika bokomslag; den här om krimskrams hade jag plockat upp omedelbart om jag hade stått vid en bokhylla. Och så kommer besserwissern och sabbar min glädje igen:
– Ooooooh, prylar och grejer och 40–50-talsstuk! Nostalgi och ljuvligheter!
– Ingen köper böcker med nostalgi. Förskräckliga färger – väldigt rörigt och svårläst.
– Släng dig i väggen. Den där ska jag ha. Däremot hade jag inte alls över huvudtaget blivit nyfiken på Harry Potter beroende på hur han (eller omslaget) såg ut anno dazumal:
Den till vänster är första Potter-omslaget från 1997, den till höger en bra mycket senare variant som kanske känns lite mer bekant.
Och nu till det allra snyggaste – ett bokomslag som faktiskt inte har sålt en enda bok …
Kolla på martiniglaset, på fåtöljen, på skuggan … Allt är ju helt rätt.
Det är inte ett riktigt bokomslag, utan bara ett konstprojekt: Aled Lewis har gjort det, men det har tyvärr inte prytt Fitzgeralds bok. Än. Fast enligt mig är det fullständigt perfekt. Här är förresten en variant på den:
Och nu är jag nyfiken: länka och släng in bilder i kommentatorsbåset! Kom med åsikter och synpunkter! Vilket företag hade tjänat på att byta logga? Vem har den perfekta loggan? (Förutom Chicago Bulls.) Och alla ni besserwissrar som vet vad ni talar om: TALA!
Vad gör man med sig själv om man kan agera, sjunga, spela all världens instrument, skriva, rimma och jonglera samt är djupt fascinerad av allt som har med vetenskap att göra?
Man skapar en teaterföreställning om Darwin.
Man skapar en teaterföreställning om Einstein.
Man skapar en teaterföreställning om Marie Curie.
Man skapar en sångföreställning om vetenskap från A till Z.
Darwin, Einstein och Curie.
Detta sker i Storbritannien och den där superbegåvade kreatören heter John Hinton och är mitt kusinbarn. (”Mitt kusinbarn” – det låter ju som om jag äger honom. Ja, det känns bra, så vi säger väl att det är så: jag äger honom.)
Lägg märke till fjärrkontrollen på handleden – en egen uppfinning. Man undrar ju nu om den finns som färdig produkt eller om den bör patenteras. (Den är tejpad ovanpå ett vanligt armbandsur.)
Jag har precis kommit hem efter att ha sett den senaste föreställningen; en show där John till varje bokstav i alfabetet
hanterar ett vetenskapligt ämne som börjar på just denna bokstav, som DNA, röntgen, atomer, big bang
spelar på ett instrument som börjar på samma bokstav, t.ex. gitarr, munspel, ukulele, theremin
river av en låt i en musikstil på samma bokstav, bl.a. musikal, punk, opera.
Här ses några av instrumenten hemma i Johns vardagsrum.
Allt rimmar och allt är roligt och allt är så fyllt av energi att man blir trött bara av att sitta i publiken. Och alla tänker vi: ”Det här skulle man ju ha fått höra som liten i skolan!” Eller på dagis!
Isotoper är ju jätteroliga!
Och vad säger recensenterna?
”John Hinton is an absolute joy… You can’t help thinking: this guy could get anyone interested in science” – Adelaide Theatre Guide
”Hinton expertly makes the most complicated of concepts easily intelligible” – British Theatre Guide
”If you think that science is boring, think again, think Hinton” – Reviews Hub
”After beguiling me with yet another diverse, engaging show, I’m starting to wonder if John Hinton can possibly really exist” – Fringe Guru
Lysande! Hm. Här gick jag omkring i halva livet och trodde att jag skulle bli världsberömd skådespelerska utan att liksom anstränga mig. I mina drömmar skulle det gå till så här:
Ingmar Bergman, Stellan Skarsgård och Mimi Pollak skulle som en trio möta mig på gatan (ungefär 1982) och förvånat peka på mig och utbrista i ett unisont HENNE VILL VI HA! – och så skulle de sälja mig till Hollywood. Fast jag skulle få alla pengarna. Alla regissörer skulle vilja ha mig i alla roller utom sådana som Meryl Streep kunde få förstatjing på förstås. Jag skulle se till att Johnny Depp och Brad Pitt skulle spela mot varandra (och mot mig) i en och samma film. Och så skulle jag vara gift med min djefla man och få fem barn ändå mitt i alltihopa.
Mimi Pollak i en helt naturlig pose.
Näe. När jag ser hur kusinbarnet John sliter och jobbar hårt för sina fantastiska föreställningar, kan jag bestämt säga att jag inte alls har något emot att sitta på kammarn och redigera dåliga texter istället för att kyssa Depp/Pitt i Hollywood.
Uppdatering
Jag filmade föreställningen lite (ursäkta, kass kvalitet), och här kommer småbitar ur några av låtarna, dock inte den med thereminen. Men det första instrumentet är en speldosa!
Jag flög till England igår och fick höra två medelålders, svenska män på ett otroligt kunnigt och initierat sätt diskutera pärlplattor.
Bilden visar inte någon pärlplatteentusiast utan är bara en illustration till ordet ”flög” här ovan.
– Nämen alltså kolla på den här bilden.
– Är den manipulerad?
– Nej. Dom är riktiga.
– Men man ser ju inte ens att det är pärlplattor.
– Mhm. Påminner om utställningen 2015, minns du? Kolla på kantarbetet.
– Fantastiskt. Vad använder dom för strykteknik?
Om jag ska vara helt ärlig lyssnade jag inte uppmärksamt förrän de sa strykteknik eftersom jag då associerade till redigering och korrläsning och tänkte bidra med mina egna erfarenheter.
– Den vanliga. Men med lägre värme och långsam förning.
– Jag får inte alls till det då, jag måste ha hög värme och kort tid, utom i kanterna.
– Låg värme och lång tid är tydligen da shit.
Här ville jag bryta in och ropa ”PRECIS SOM EN TJÄLKNÖL!”, men jag höll handen för munnen och spetsade öronen för att få veta i vilket sammanhang männen pärlade. Det fick jag tyvärr inte, men det stod helt klart att det var organiserad föreningsverksamhet med massa träffar med likasinnade utomlands, företrädesvis i Asien. Det är bara jag som är okunnig! (Artikel om detta från 2003.)
Och se på fan: jag befann mig tydligen vid just detta tillfälle nära världens största pärlplatta (40,13 m³), som finns på Arlanda!
Världens största pärlplatta invigs på Arlanda … med dagisbarn i reflexvästar?
Idag när sociala medier gick i spinn över Trumpen (kallar jag honom vanvördigt, ja) och hans ytterst märkliga handslag, har jag hittat andra underliga typer. Men vi tar handslaget först, eftersom man inte bör missa det.
Så har vi Lyndon Johnson, som tydligen var en rejäl buffel, om än en smart och erfaren sådan. Men som mest tyckte om att prata om sina egna genitalier och fick nästan alla att bli från vettet av ilska när han 1964 plötsligt lyfte upp sin egen hund i öronen när han poserade för en fotograf. (Källa.)
Nixon var så rar att han installerade mickar som spelade in allt som sades i Vita Huset så att alla skulle kunna lyssna på hur underligt han uttalade sig. Ett för honom inte alls ovanligt sätt att tala med kollegerna illustreras av detta, som finns på band:
”You know one of the reasons fashions have made women look so terrible is because the goddamned designers hate women. Designers taking it out on the women. Now they’re trying to get some more sexy things coming on again.”
Påminner väl lite om Trumpens jargong?
Och så har vi då stollen Aaron Burr, som jag har nämnt tidigare eftersom det var han som sköt ihjäl Alexander Hamilton. Burr var förvisso bara vicepresident, men han var nog knäpp. En natt när han inte kunde sova, tog han fram dagboken och skrev i den hur han verkligen inte kunde sova och vad han hade gjort istället. (Min översättning.)
”Låg sömnlös i två timmar bara på grund av det förbannade teet. Obs: sängen var ordentligt rengjord så det fanns inga smådjur som störde mig. Gick upp och skulle tända ett ljus, men hade inget bra fnöske. Kom på att jag ju har en pistol sedan senaste resan. Hällde ut lite svartkrut på lite papper och lade på fnösket och lyckades efter många försök få fjutt på det hela. Men eftersom det var så mörkt, råkade jag hälla på lite för mycket krut så min nattskjorta tog eld, papperen på bordet började också brinna och så brände jag mig (som tur var på vänster hand). Dock lyckades jag till slut tända ljuset så att jag kunde skriva detta.”
Eller så var han bara bra på att skriva dagbok, kanske?
Nästa gång jag skriver om amerikansk politik ska jag nog försöka hålla mig lite närmare nutiden – kanske berätta om när Chaplin 1952 slängdes ut ur USA?
Jag tycker väldigt mycket om att gå på kurs. Det kan handla om vad som helst egentligen – det är alltid en intressant upplevelse.
– Det är så enkelt så!
Egentligen borde jag faktiskt få gå om gymnasiet – som kurs – och faktiskt lyssna på lektionerna istället för att sitt längst bak i klassrummet och försöka få in sändningen från hockey-VM i min lilla bärbara radio.
Vår psykologimagister hade den här taktiken för att få oss att faktiskt lyssna och/eller plugga:
– Det kommer att bli förhör varenda fredag. Utan undantag. Det är korta förhör och jag kommer bara att fråga om saker som jag berättade om på tisdagarna. Ni kommer att få veta i förväg vad jag kommer att fråga om. Okej?
Den unga Lotten såg hur lärarens mun rörde sig. Lotten hörde dock bara förhör på fredag och gäspade och tänkte ”hur svårt kan det va?” och fokuserade på helgens basketmatch istället. Det hade varit så enkelt att få en femma i psykologi. But noooo.
– Ööööööh.
Men tillbaka till dagens kurs. Idag har jag nämligen lärt mig lite om MI – motivational interviewing, som egentligen borde förkortas MS, men MS är upptaget av en sorglig sjukdom. MI betyder alltså numera ”motiverande samtal”, vilket ju kan förvirra alla som vet hur akronymer faktiskt funkar.
Och … MI påminner ju om nudging, som jag förkovrade mig i när jag översatte en bok häromåret! (Där jag på inga villkor fick översätta just ordet ”nudging”.) Jag citerar:
”Nudging handlar om att förändra människors beteende, inte så mycket om deras attityder. Attitydförändring kan visserligen ske, men det är inte det huvudsakliga syftet med en nudge. Nudging förbjuder inte alternativ utan respekterar människors fria vilja och förändrar inte drastiskt några ekonomiska incitament.”
Man puttar alltså folk i rätt riktning – man ser till att de fattar de beslut som de borde fatta men som de kanske inte har vett att förstå att de borde fatta. Att köpa miljömärkta varor, att slänga skräp i papperskorgar och att spela basket.
Bilden är så gammal att det inte ens är hål i korgnätet!
MI är ett sätt att samtala, där man har som mål att ”uppnå ökad motivation till beteendeförändring”. Man kommer inte med pekpinnar och inte heller med tydlig ordergivning, utan man får den som man pratar med att själv säga det som ska sägas fastän personen inte har vett att förstå vad de borde säga eller vilken lösning som kanske finns på problemet. Om det nu finns ett problem.
Och detta ligger verkligen inte i min natur. Jag kommer med pekpinnar och lösningar och påtalar tankefel som en hysterika!
– Näääääääheeeeee!
Idealet (som är ett av mig påhittat exempel):
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– Du vill ge upp …?
– Ja. Jag har inte mer att ge.
– Du har inte mer att ge, säger du.
– Jag orkar helt enkelt inte.
– Du har tänkt på det här en hel del?
– Ja. Om jag hade … bla bla bla …
Man funkar alltså som en vägledare om man vet hur man använder MI. Hur skulle jag ha hanterat den där påhittade situationen (om jag inte hade gått kurs idag)? Jo:
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– MEN HERREGUUUUD, VAR HAR HÄNT? (Jag slår ut med armarna och pratar alldeles för högt.)
– Jag har inte mer att ge.
– GALNING! TOKER! (Jag reser mig upp så att stolen välter men en sjujädra smäll mot marmorgolvet.) Nu gör vi så här att vi pratar med Nisse och ser till att bla bl bla och så åker vi hem till Pelle och tar med oss Kalle och så ser vi till att Hasse fattar vad som håller på att hända och bla bla bla! VILL DU HA EN KRAM FASTÄN JAG INTE GILLAR ATT KRAMA PÅ KOMMANDO?
– Nja. Jag tror att jag åker hem nu.
MI används mycket inom missbrukarvård, men även inom andra områden och kommer nu starkt inom olika idrotter. Och jag tror absolut att det kan funka bra mycket bättre än mitt tjoande och armviftande, men att jag kanske inte någonsin kommer att kunna använda MI i samtal med vuxna människor utan att vara tvungen att ta betablockerare först.
– Hm. Intressant. Jag förstår.
Er tur! Berätta gärna för mig hur pedagogiska ni är. Skriv dialoger från verkliga lifvet i kommentatorsbåset eller sno replikerna här ovan.
[plötslig tankepaus]
Jag har nu kommit på att jag nog intuitivt är MI-fokuserad när jag pratar med barn, men att det inte funkar lika bra med vuxna eftersom man ju enligt MI i samtalet bör vara empatisk, respektfull och icke-moraliserande. (Förlåt.)
För tusen år sedan (eller nån gång i november förra året) berättade jag att jag skulle hoppa in och hjälpa till på basketkansliet under en begränsad tid tills Eskilstuna Basket hade hittat en riktig kanslist. Vad har hänt sedan dess?
Jag är aldrig hemma.
Jag kommer inte ihåg hur det är att sova mer än 3–4 timmar i sträck.
Jag hinner inte blogga.
Jag kommer inte ihåg hur det var att dricka vin på en simpel torsdag.
Men vad gör jag då nuförtiden? Hur i hela jävla friden kan ett enkelt kansli för en ideell förening ta all upptänklig tid att sköta? Jag är ju till exempel inte ensam – det finns en heltidsanställd klubbchef som jobbar över hela tiden och truttifjutti ideellt arbetande basketnördar som sliter för blott lite beröm och applåder då och då.
Jag gör listor.
Jag ringer och mejlar.
Jag gör ännu lite fler listor.
Jag letar efter folk.
Jag skriver, skriver och skriver allt mellan himmel och jord.
Jag lyssnar. Oj, så jag lyssnar.
Jag sitter och skriver protokoll på matcher.
Jag är speaker på matcher.
Jag är fotograf på matcher.
Jag tränar småbarn födda 2010.
Jag sätter upp krokar, byter lampor, är flyttgubbe och städare.
Och mitt i alltihop är jag radiopratare samt domare i Vi i femman. Med vänsterhanden tror jag att jag lyckas vara både hustru och mamma samt dotter och svärmor också, men jag är inte riktigt säker. Men en sak är säker: jag har aldrig tråkigt.
Någon skriver med vackra frimärken från utlandet och vill att vi skickar pins. Jag måste svara att vi inte har några.Jag inventerar lagen – vad vill de hjälpa till med och utbildas inom?Jag tittar in på träningar!Jag konstaterar att vi borde anställa en arkivarie.Jag ser att vi blandar pokaler, viktiga papper, protokolldatorn och låneskor i vad som kan tyckas vara en slumpmässig ordning, men som är ytterst effektivt planerande beroende på vem som ansvarar för vad.Jag jagar spelaruppställningar hos motståndarlagen. (Här Katrineholm, som svarade pronto till skillnad från många andra.)Jag skriver programbladen och slåss med skrivaren.Jag hatar den där gamla PC:n, och jobbar på min lilla Mac. Och så stökar jag till på skrivbordet.Jag sätter upp skyltar, lappar, listor och foton samt whiteboardtavlor.Jag fotograferar herrlagets roliga matcher. (Det här är basketbalett.)Ni ser? Elitbasket kan vara så här fnittrig!Jag beordrar spanjoren att gå in till herrarnas omklädningsrum med all överbliven varmkorv som annars måste slängas.Jag kör i ilfart på två hjul i kurvorna med ett kamerastativ eftersom herrlagscoachen glömde sitt i Stockholm.Jag njuter av förklistrade frimärken som sparar tungan.Jag kollapsar i Vi i femman-sändningen.Jag ser till att även de icke svenskspråkiga coacherna vet vad de ska göra med sina lag.Jag gör omklädningsrumsscheman. (Fint ord.)Jag planerar RM och USM och slösar på gula notisar.Jag ser till att alla lag fotograferas enligt ett snillrikt uttänkt schema.Jag följer med vår afrikanske bjässe till radiostudion så att han kan intervjuas om sitt fullständigt outtröttliga arbete för att alla som vill ska få idrotta.Jag inventerar nycklar. (Är uppe i 423 oanvändbara till lås som inte längre finns.)Jag hittar en öronproppssponsor till alla stackars introverta som vill spela eller titta på basket men inte står ut med volymen.Jag hittar ett visselpipelager!Jag ger bort våra fulaste handdukar!Jag skriver ut komplett felaktiga licenslistor som alla vet är fel, men som alla måste titta på ändå.Jag är speaker och försöker hitta en yngre generation som vill vara speaker. (Svårt!)Jag hittar en utbildare som är drygt två meter lång!Jag försöker hitta på en logga. Misslyckas.Jag lyder andras instruktioner och skapar med hjälp av Sjuttonåringen en logga som godkänns.Jag letar efter pengar och resultat. (Jag är de gröna bubblorna.)Jag får ett telefonsamtal från en stackars herrlagsspelare som har låst sig själv ute. Igen. (De blåa bubblorna är jag.)Jag vet inte alltid vad jag pratar om.Jag kan svara på nästan allt. Men inte allt.
Kort sagt: jag har sällan känt mig så oerhört nyttig. Efter en korrläsning av ett manus är jag nöjd, kan skriva en faktura och bläddra i en korrekt bok. Efter en föreläsning om mina älskade skrivregler kan jag emotta applåder och kursutvärderingar samt glädjas åt glittriga ögon som uppskattar allmänbildning. Efter en dag där jag har varit coach, informatör, medlare, flyttgubbe och detektiv slår jag mig själv nöjt för bröstet som en Tarzan och hajfajvar närmaste tvåmetersman.
Men hur länge orkar man ha dygnet-runt-jour egentligen …?
Skivan har hakat upp sig. Jag verkar bara fokusera på 1) basketspel 2) mina värkande knän. Och inte har jag ens förmågan att se ett samband mellan dessa två faktorer; istället fortsätter jag som en envis gris att berätta om hur kul jag har och hur ont det gör.
Därför ska vi idag blott och enbart fokusera på det roliga med en liten bildsafari.
Först ska ni veta att jag spelar i ett lag med tjejer födda 1964 till 1994. Vi heter ”damer B” (till skillnad då från ”damer A”) och alla har spelat basket sedan tonåren. I vanliga fall ser vi på träningarna ut så här:
Ibland hittar vi på nya anfallssystem:
Men oftast lirar vi bara hullerombuller. Idag var jag först på en match i USM, där Eskilstuna Baskets fantastiska killar födda 98–01 lirade sådan här basket:
Bara en liten, liten stund efter att jag hade tagit bilden ovan, for bollen som skjuten ur en basketkanon rakt in i ansiktet på mig så att jag slog huvudet i väggen bakom. (Bilden blev jag tvungen att göra svart-vit för överläppen gick ju i en läskig lila-svullen nyans som ingen mår bra av att se.)
Fläskläpp fram, bula bak.
Denna bedrift skröt jag förstås våldsamt om, varför Sjuttonåringen skrev till hela familjen:
Japp, två timmar senare var det uppkast för damer B i Örebro (en timme hemifrån). Vi var på grund av skador, jobb, brist på barnvakter och jätteförkylningar bara sex spelare, vilket brukar betyda att man gör sitt bästa samt försöker att inte skada sig och framför allt inte bli utfoulad. (Vi har spelat matcher där vi har fått avsluta med tre man på plan, och det är inte alls roligt.)
Här står jag och funderar på om jag ska finta och gå förbi eller skjuta … eller passa till en medspelare som är snabb som en iller.
Våra motståndare var pilsnabba 19-åringar med faslig massa spring i benen. Men vi hade liksom mer muskler och rutin, så vi hängde med bra. I halvtid ledde till och med lite grann, så vi var rätt nöjda. Men ganska trötta.
Och här spelar jag försvar – kolla, jag böjer till och med på benen!Här har alla fullt fokus på att vi ska skjuta straffar … utan jag, som verkar vara ute på en promenad utan den blekaste aning om vad jag egentligen borde göra.
När det var en halvminut kvar, fanns det massa taktiska genidrag att ta till. Jag hade bytt ut mig själv för att begära time-out vid rätt tillfälle och avgöra huruvida vi skulle foula med flit, ta skott eller gå på korgen eller något annat. (Det här är jag inte speciellt bra på, men jag har ju varit med så länge att jag faktiskt tänker bättre än jag springer.) Att det var så viktigt att göra rätt just nuuu, berodde på att vi bara låg under med ett enda poäng.
”Men det var ju klart att vi kommer att förlora – man kan inte vara sex spelare och vinna mot ungtuppar!” Tänkte jag, men försökte ändå vara så listig som möjligt i min coachning. Då skedde detta:
Med 7 sekunder kvar snodde vi bollen. Ett långpass gick mot den spelare som var närmast korgen. Hon tog bollen, dribblade mot korgen, sköt och … missade.
Med 2 sekunder kvar tog vår bäste hoppare returen under korgen.
Med 1 sekund kvar, lyckades hon skjuta.
Precis när slutsignalen ljöd, gick bollen i korgen.
Sex hjätar gjorde sammanlagt 66 poäng!
Vi vann alltså med ett enda poäng!
Nu skulle man ju kunna göra mer nytta genom att fokusera mer på världsfreden, Trumpamerikat, svältande barn, ledsna människor, miljöförstöringen eller kanske till och med vädret – men det ska jag göra en annan dag.
Avslutningsvis (nu ska ni slippa mitt baskettjat ett tag) får ni se vår lilla video som vi gjorde efter förra vinsten, när vi var hela nio spelare.
När George Michael dog strax före jul förra året, var han 53 år. Vilket jag ju är från och med idag. Nu levde ju han ett liv som på ungefär 97 % av alla plan skiljer sig från mitt, men lika gamla var vi i alla fall … nästan.
Inte bara Baccara och Boney M fotograferades halvnakna runt 1985.
Andra döda 53-åringar som ni kanske känner till är (helt utan inbördes ordning, relevans eller utseende)
En hittills hemligstämplad undersökning som jag har fått ta del av via mina kontakter i den undre världen, visar att man blir äldre än 53 om man bara låter bli att stå på scen, spela baseboll, skriva böcker under ångestpress, spela in porrfilmer och vara tysk nazist eller diktator i öst.
Så här hade jag sett ut om jag hade dött idag. Ungefär.
Och vad är väl 53 för ålder på en strakbent häst som just denna? För folket i Angola är medellivslängden runt 53, så jag ska inte klaga.
