Hoppa till innehåll

Pärlplatteinformation med stryktips

Jag flög till England igår och fick höra två medelålders, svenska män på ett otroligt kunnigt och initierat sätt diskutera pärlplattor.

Bilden visar inte någon pärlplatteentusiast utan är bara en illustration till ordet ”flög” här ovan.

– Nämen alltså kolla på den här bilden.
– Är den manipulerad?
– Nej. Dom är riktiga.
– Men man ser ju inte ens att det är pärlplattor.
– Mhm. Påminner om utställningen 2015, minns du? Kolla på kantarbetet.
– Fantastiskt. Vad använder dom för strykteknik?

Om jag ska vara helt ärlig lyssnade jag inte uppmärksamt förrän de sa strykteknik eftersom jag då associerade till redigering och korrläsning och tänkte bidra med mina egna erfarenheter.

– Den vanliga. Men med lägre värme och långsam förning.
– Jag får inte alls till det då, jag måste ha hög värme och kort tid, utom i kanterna.
– Låg värme och lång tid är tydligen da shit.

Här ville jag bryta in och ropa ”PRECIS SOM EN TJÄLKNÖL!”, men jag höll handen för munnen och spetsade öronen för att få veta i vilket sammanhang männen pärlade. Det fick jag tyvärr inte, men det stod helt klart att det var organiserad föreningsverksamhet med massa träffar med likasinnade utomlands, företrädesvis i Asien. Det är bara jag som är okunnig! (Artikel om detta från 2003.)

Och se på fan: jag befann mig tydligen vid just detta tillfälle nära världens största pärlplatta (40,13 m³), som finns på Arlanda!

Världens största pärlplatta invigs på Arlanda … med dagisbarn i reflexvästar?
Share
Publicerat iBloggen

24 kommentarer

  1. Hm — är det Sigtunaskylten som är jättepärlplattan? (På Guinness-sidan fanns ingen bild)

    Jag har nog hört talas om att pärlning … pärlplattning … pärlering … (nämen vaff-) finns som hobby bland vuxna, men det var ett bra tag sedan så jag hade totalt glömt bort det.

    När började man med sånt, förresten? Jag har inget minne av att någonsin ha gjort en pärlplatta i hela mitt liv. Och när kom det där med att värma och smälta ihop? Detta är ett synnerligen obskyrt och esoteriskt område, från min horisont sett.

  2. Don’t go there Annika! Risken är att du börjar förstora upp foton på dina närstående, markera dem pixel för pixel och sedan översätta pixlarna till plastpärlor i lämpliga färger. De äkta nördarna använder inte färdiga dataprogram för detta utan mixtrar till något på egen hand. Sedan är det bara att fylla i, pärla för pärla, i rätt nyans i rätt pixelfyrkant. Det tar tid! Men en rätt gullig present är det, som till exempel till dottern från hennes sambo, ett riktigt snyggt pärlplatteporträtt på henne.

    Jag tror det var en åtta – tio år sedan då pärlandet var i ropet i större skala. Jag har en klatschig bilbild nånstans (var?!) som jag gjort med barnbarnen. Även om det var ett färdigt kit så var det pillrigt nog för att hålla oss sysselsatta ett helt påsklov. Och så gäller det som sagt att stryka långsamt, med lagom värme och med bra mellanlägg för annars är det ajöss med både strykjärn och plastpärlor.

  3. Från min barndom minns jag att man förfärdigade pärlplattor med tjusiga mönster att användas som kastrullunderlägg. Plattan var piggförsedd, så det var bara att tjoffa dit de små rören. De jag förärade morsan stod lyckligtvis inte att finna i dödsboet. Stryktekniken har jag inget som helst minne av. Räckte det inte med att limma fast dem?

  4. Örjan

    Blir glad över att se bilden från Arlanda.
    Kommer du att hitta dess placering på väg hem från Englandet?

  5. PK

    Efter skägget, surdegsbrödet och IPAn så är pärlplattan nästa hipstergrej. Inte ens pärlplattor är så enkla att dom inte går att komplicera och analysera och göra till en strikt reglerad manlighetsrit på södermalm.

  6. hyttfogden

    På ”pärplattan” sätter man upp information om vilka som blivit föradligade
    i England? ”Ja nu ska det bli intressant att se om farsan hamnat på pärplattan eller om han blivit förbigången igen.” ”Har han det kan han ju ta sig en liten pärla till maten som tröst.”

  7. Men jestanes — jag säger som Karin, rubriker är nästan svårast!

    Nej, det såg inte jag heller alls förrän det pekades ut.

    (”Vad kostar det här pysslet pär platta?”)

  8. På förekommen anledning – jag citerar LarsW 17/2 14:46 –

    ”Stryktekniken har jag inget som helst minne av. Räckte det inte med att limma fast dem?”

    Så här funkar pärplatteri i modern tid!
    1. Man tar en vit plastplatta med piggar.
    2. Man sätter de små pärlorna på piggarna i önskat mönster.
    3. Man stryker med strykjärn på plattorna (helst med smörpapper emellan) länge på låg värme så att pärlorna smälter precis lagom mycket för att fastna i varandra.
    4. Man bänder loss konstverket från den vita plastplattan och ger till sin mormor.
    5. Man börjar om från början med att sätta pärlor på piggar.

    Jag har ett vagt minne av att vi någon gång hällde klister på en liten bit masonit och sedan tryckte fast på en färdig pärlplatta. (Men det känns som 1950-tal, och då var jag mig veterligen inte född.)

  9. Ingela

    Håhåjaja, nog har man strukit en del pärlplattor i sitt liv. Den tiden jag jobbade med 6-9-åringar, men hemma också. Tre döttrar genererar en del kunskap, av diverse slag.

    Det har varit diskussioner om det där, om man ska limma eller stryka. Framför allt gällde debatten om det var lämpligt att stryka med barn närvarande i lokalen. Vi kom fram till att det inte är det.

    Jag tror nog att det fortfarande finns såna där masonitplattor med ram på, för att limma fast pärlade alster i. Alltså limma på masoniten, tryck fast på pärlplattans ovansida, vänd och pressa.

    Men i dag är det en hel vetenskap. Man får inte vara så amatörmässig att man stryker på baksidan. Då blir det pärlade motivet spegelvänt – alltså reduceras det konstnärliga värdet på ett oacceptabelt sätt. Proffspärlare klistrar ihop alstren med väl tilltagna mängder maskeringstejp och stryker sen på undersidan. Det finns t.o.m. att köpa klistriga kvadrater om 15*15 cm för att utföra denna krävande procedur.

    Nu låter jag kanske lite nedlåtande och raljant kring pärlandet som konstform, men det menar jag inte. Det kan väl inte vara nån skillnad på själva materialet? Allt skapande och all kreativitet är av godo och om alla pysslade (musicerade eller idrottade) skulle världen vara en bättre plats, om än något skräpigare och fylld av lim, lösningsmedel och annat sånt.

  10. BREAKING NEWS!!

    Pärlornas plast skapar inte längre giftiga ångor! Barnen kan få stryka helt själva! Och bränna sig bäst de vill ty bränt barn ju skyr både eld och framtida skjortstrykning!

  11. Christer, the Long Distance PT

    Men Ingela, om man är proffsig på riktigt lägger man väl motivet spegelvänt och stryker på baksidan?

  12. Ökenråttan

    Våra barn gillade att stryka. Dom fick stryka typ näsdukar och då hade dom på sej sina Lovikka-vantar för att inte bränna sej. Oförglömliga minnen!

  13. På kylskåpet har vi fyra små pärlplattor som vi fått av olika barn de senaste åren. En är helt klart struken, baksidan är hopsmält. Två sitter magiskt ihop och är ”genomskinliga” medan den sista visade sig nödreparerad med kirurgtejp på baksidan för att sitta ihop.

    Pärlplatteåterväxten verkar det inte vara något fel på.

  14. Men jag håller verkligen med om att det var länge sedan jag berättade om frukostar som slår alla rekord i i alla fall något hänseende …

    Jag har druckit sju koppar te idag! (Fast vid närmare eftertanke är det ju helt normalt.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.