Skivan har hakat upp sig. Jag verkar bara fokusera på 1) basketspel 2) mina värkande knän. Och inte har jag ens förmågan att se ett samband mellan dessa två faktorer; istället fortsätter jag som en envis gris att berätta om hur kul jag har och hur ont det gör.
Därför ska vi idag blott och enbart fokusera på det roliga med en liten bildsafari.
Först ska ni veta att jag spelar i ett lag med tjejer födda 1964 till 1994. Vi heter ”damer B” (till skillnad då från ”damer A”) och alla har spelat basket sedan tonåren. I vanliga fall ser vi på träningarna ut så här:
Ibland hittar vi på nya anfallssystem:
Men oftast lirar vi bara hullerombuller. Idag var jag först på en match i USM, där Eskilstuna Baskets fantastiska killar födda 98–01 lirade sådan här basket:
Bara en liten, liten stund efter att jag hade tagit bilden ovan, for bollen som skjuten ur en basketkanon rakt in i ansiktet på mig så att jag slog huvudet i väggen bakom. (Bilden blev jag tvungen att göra svart-vit för överläppen gick ju i en läskig lila-svullen nyans som ingen mår bra av att se.)
Denna bedrift skröt jag förstås våldsamt om, varför Sjuttonåringen skrev till hela familjen:
Japp, två timmar senare var det uppkast för damer B i Örebro (en timme hemifrån). Vi var på grund av skador, jobb, brist på barnvakter och jätteförkylningar bara sex spelare, vilket brukar betyda att man gör sitt bästa samt försöker att inte skada sig och framför allt inte bli utfoulad. (Vi har spelat matcher där vi har fått avsluta med tre man på plan, och det är inte alls roligt.)
Våra motståndare var pilsnabba 19-åringar med faslig massa spring i benen. Men vi hade liksom mer muskler och rutin, så vi hängde med bra. I halvtid ledde till och med lite grann, så vi var rätt nöjda. Men ganska trötta.
När det var en halvminut kvar, fanns det massa taktiska genidrag att ta till. Jag hade bytt ut mig själv för att begära time-out vid rätt tillfälle och avgöra huruvida vi skulle foula med flit, ta skott eller gå på korgen eller något annat. (Det här är jag inte speciellt bra på, men jag har ju varit med så länge att jag faktiskt tänker bättre än jag springer.) Att det var så viktigt att göra rätt just nuuu, berodde på att vi bara låg under med ett enda poäng.
”Men det var ju klart att vi kommer att förlora – man kan inte vara sex spelare och vinna mot ungtuppar!” Tänkte jag, men försökte ändå vara så listig som möjligt i min coachning. Då skedde detta:
- Med 7 sekunder kvar snodde vi bollen. Ett långpass gick mot den spelare som var närmast korgen. Hon tog bollen, dribblade mot korgen, sköt och … missade.
- Med 2 sekunder kvar tog vår bäste hoppare returen under korgen.
- Med 1 sekund kvar, lyckades hon skjuta.
- Precis när slutsignalen ljöd, gick bollen i korgen.
Vi vann alltså med ett enda poäng!
Nu skulle man ju kunna göra mer nytta genom att fokusera mer på världsfreden, Trumpamerikat, svältande barn, ledsna människor, miljöförstöringen eller kanske till och med vädret – men det ska jag göra en annan dag.
Avslutningsvis (nu ska ni slippa mitt baskettjat ett tag) får ni se vår lilla video som vi gjorde efter förra vinsten, när vi var hela nio spelare.
DUNK!
Nej, sluta inte med basketinlägg. Det är ju enbart kul att läsa inlägg som glöder av passion.
Ah! Ljuv musik, PK!
Jag gör som Taube i ”Möte i monsunen”. Jag räknar alla fötter och jag räknar om igen. Det är summa tjugoen basketfötter som där är på det böljande blanka basketgolv.
Är det verkligen så illa att basket leder till amputation? Det är ju värre än knäknak. Och vem är enbeningen? Gör hon bra ifrån sig? Borde det inte finnas en plats i parametrin för en sådan person? Eller menar jag periferin?
SG, svar från förra båset: Inga galler dit jag ska, allt är fritt och lagom lössläppt. Bara lokala Gara och Jonay som visslar el silbo och kanske några turister till förutom mej.
OK, HK. Och att det handlar om Galler och inte galler ser jag att du ser.
BTW, Dal? Hur ser det ut med Åsensbruk numera? Hade en hel del med dem att göra innan Langenskiöld portade mig för att jag inte tyckte att hans livsfarliga ställverk var OK. Det fanns nog andra orsaker också. Men det pratar vi inte om. Inte nu.
Man kan junte va ti nytta för världsfreden å Trumpamerikat å allt dedär om mante har lite rolit iblann för då orkar mante.
**Sade hon pösigt, på lätt närkingska**
Men alltså, det var ju jätteimponerande att vinna så!
Skogsgurra har så rätt, så rätt: det är 21 fötter därför att en är min, och jag ju samtidigt tog bilden och var tvungen att stå på den andra foten för att slippa levitera.
Män nu ä 2017 på gång, det med. Björn Granath är borta.
Voffo håller det på på det här viset?
Klart att Lotten (och Båset) ska levitera.
Idag har jag varit virrigare än vanligt. Men nu har jag iallafall noterat att jag har ett styrelsemöte på tisdag, hela 41½ timmar innan det är dags. Undrar vad jag har missat mer?
När det gäller Björn Granath, så måste jag säga att hans frånfälle känns … stort. Han har alltid funnits och hans Pistolteaterntid gillade jag. (Och jag var inte ens där.)
Hejdå, Björn Granath! Bra jobb! … som vi skriker från basketplanen.
Väldigt sorgligt med Björn Granaths frånfälle! Jag har jobbat med honom många gånger och han var en av de trevligaste skådespelare, för att inte säga människor, jag träffat.
Det känns tomt.
Och NÄÄÄR kommer memoarerna dina, Niklas?
Härlig match! Vi som har varit på träningsläger i helgen, har fått lära oss att det är känslan av vinsten som man ska spara i arkivet. Missar och förluster hanterar man bäst som Zlatan – med stenansikte och omedelbar delete. Men en vinst, den ska bullras och firas och kommas ihåg i svårare stunder! (Alla vet det, men få gör/kan det.)
”Omedelbar delete” gäller även efter ett missat skott. Och det är därför idiottränare som vrålar ”varför tog du det skottet?” gör så förbaskat feeeel.
Bra jobbat!
Jo jag har sett på nära håll hur alla tre coacherna i ett lag hade som enda instruktion under match att skrika ”Vad gör du!?” varje gång någon gjorde fel. Jättekonstruktivt.
För en person som aldrig fattade detta med lagsport och blev hemskickad när han kom till en hockeymatch med bandyklubba undrar jag vad allt detta egentligen handlar om.
Strävar man efter elitnivå så får man väl för fanken försöka göra sitt bästa och acceptera ett visst mått av handledning. Nej, jag ska nog inte utveckla detta vidare – det finns alldeles för stort utrymme för missförstånd. Men det verkar som om hat och förnedring är OK när det riktas mot ”det andra laget” men är alldeles fel i det egna laget.
Har vi olika normer inom idrott, i samhället och i privatlivet? Ja. Är det bra? Vet inte.
Handledning är bra. Konstruktiv kritik är bra (så länge det balanseras med positiva omdömen, åtminstone på ungdomsnivå). Destruktiv kritik är dåligt, liksom hat och förnedring. Så, ungefär.
Hurra, hurra, hurra; för semikolonets dag idag!
…och här är en vju med ett:
https://tomgething.wordpress.com/2012/10/17/interview-with-a-semicolon/
Sedär, så enkelt Christer the Long Distance Personal Trainer sammanfattar det som borde vara självklart för alla som har hand om idrottslag.
Nu måste jag göra några benböjningar för att få igång de svaga lårmusklerna. (Man måste det varje gång Christer skriver en kommentar.)
Apropå träning, du efterfrågade övningar för framsida lår, Lotten.
Dels finns ju en särskild maskin där man isolerar bensträckarmusklerna. Men annars är det gamla hederliga benböj eller utfallssteg som gäller. Tycker man de är lite banala kan man alltid lägga på lite extra vikt och göra front squats, och sedan vidareutveckla till thrusters. Om du har högt i tak kan du också göra wall balls, de tycker jag är rätt kul. Som slutmål ska bollen upp på 10 fot, alltså samma som en basketkorg. Akta bara så att du inte kör basketskott med bara högerhanden, det gjorde jag i början.
Tack Christer! I Bollhuset har jag drygt tio meter i takhöjd, så det blir finfint.
Utfallsstegen funkar inte längre – det säger KRASK i brosket och så trillar jag omkull. (Detta kommer att bli bättre när lårmusklerna skärper sig.)
Larsw: Ja, där hörde vi om det där tjatet att inte använda semikolon. Och inte utropstecken heller, för den delen. Man vill undra varifrån dom där världsfrånvända reglerna kommit. Leve semikolonet. Och utropstecknet med!!!
Elefant.
Deklarant.
Representant.
Basketant.
Nu var jag tvungen att räkna ben.
Det finns ett litet samband mellan knäproblem och skateboards, så alldeles OT är detta väl inte: ”The HP problem is not the first instance of lithium-ion batteries having problems in consumer devices. Samsung’s Galaxy Note 7 smartphones last year developed a problem of overheating and even catching fire damaging property and causing harm to consumers. As a result, the U.S. Department of Transportation labeled the devices as a “forbidden hazardous material” banning them from all aircraft. Samsung recalled the phones in 2016 and earlier this week announced its findings after an investigation into the phones was conducted. Other problems with lithium-ion batteries exploding or catching fire have been found in e-cigarettes and mobile skateboards”
Problemet är välkänt och nu kommer en ovanligt snabb reaktion (nåja, flygtransportförbud för litiumbatterier har vi haft i ungefär 20 år). Jag tror inte att DT ligger bakom, men de två sista orden gör att jag ändå undrar.
SG, både Boeing och Airbus använder
Litiumjonbatterier i sina nyaste flygmaskinstyper.
Jag vet inte om Boeing lyckats lösa sina problem än med Airbus
har i alla fall inte haft några problem.
Och formuleringen? Vad tycker du om den?
Mobila skateboards, är det skateboards med inbyggd mobiltelefon?
Huruvida det är DT som skrivit texten vet jag inte då jag inte
särskilt bekant med deras texter.
Passar han ologiska sätt att uttrycka sig.
Finns det stationära skateboards?
Första pris går till Ninja! Stationär skateboard finns nog bara hos Trumpen.
Heja Torshällalagets seniorer!
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/jy4Rn/se-a-lagets-fina-hyllning-till-pojklaget
Brand i litiumbatterier och i cockpit är en av teorierna när det gäller MH370:s försvinnande. Sådant utvecklas fort, gaserna är giftiga och planet tog kurs mot en nödlandningsplats som det senare flög över. Då var det redan för sent. Är piloterna utslagna och dessutom cockpit låst –som den ska vara– är det bara att vänta ut det oundvikliga.
Måste ha varit kusligt.
De mobila rullbrädorna måste vara avlägsna kusiner till de där stationära träden som brukar dyka upp i försäkringsärenden.
De där som, trots att de är stationära, i likhet med grindstolpar och flaggstänger springer och ställer sig i vägen för intet ont anande bilar.
Precis så!
En gång kastade sig en trafikskyltsstolpe rakt på min ena backspegel. Krack och pang, bara – utan att ens fråga först.
Jag tycker stationära rullbrädor är mycket bättre än de där som bara slinker undan när man ställer sig på dem!
För att inte tala om di superlömska soptunnorna och balkongstolparna!
Den här ickestationära bilen överraskade mig ju häromåret.
(Oj. Jag glömde att gå och lägga mig. Marsch pannkaka i säng, Lotten!)
Det har varit en massa omdirigeringar ,haverier etc med min datauppkoppling
SÅ
jag passar på att byta identitet från ”den blyga” till FFM=Farfarsmor…(en ännu äldre tant)
Jag håller på att återhämta mig från DDM:s besök och meddelar nu, försenat, årets födelsedagspresent
lyckas ej överföra bilden – hur gör man?
Skickar via mejl
Här är en till som spelar färdigt.
På mitt jobb har vi mobila arbetsplatser, det är jättekonstigt, de står alltid stilla när jag tittar på dem.
Ha! Bra kommentar Maj. 🙂
Nej vad tråkigt med HR, LL99! Kan inte Lotten göra ett hyllningsinlägg?
Jag vill återigen ta chansen att påpeka att;
JAG HAR KÖRT HANS ROSLING I MIN BUSS!!!!!!!!!!!
Vad trevligt att se att Hans Rosling har berört så många. Hela internet kokar över.
Så onödigt.
Jag önskar att jag hade åkt buss med HR, eller att jag tidigare fattat vem och vad han var.
Hans Rosling hörde (och såg ) jag på en konferens häromåret. Son et lumière, minst lika häftigt som Jarre. Och ett hoppingivande budskap. Arrangörerna berättade efter hans framträdande att Rosling ville ha sitt arvode insatt på ett välgörande konto. Snyggt.
Jag lydde dig, Christer tLDPT! (Fast det handlar inte om knäböj idag.)