Inte vet jag hur eller när ni äter era semlor, men idag är ju den underbara tisdagen med stort F. Jag planerar enligt denna fina tradition:
Och nu måste vi associera vilt här. Carl Larsson grundade tillsammans med bl.a. Richard Bergh, Ernst Josephson och Bruno Liljefors konstnärsgruppen Opponenterna, som fajtades mot Konstakademien eftersom de kämpade för den mer ungdomliga och personliga konsten.
”Vaknade vid 10 tiden sådär av att Johan slog ihjäl Anna-Stina. Hon kom sedan in till oss och skojade. Johan var sjuk sades det, men han såg inte ut så. Alma och jag fick stora baljor med schoklad och wienerbröd ja dom va som tre thekoppar. Så kom vi upp, jag hade min kransklädning på. Fick färs till frukost. Sedan gjorde vi lite iordning och på förmiddagen la vi ”puzzle”. Jag for hem med 2an. Fick sällskap med Ingeborg vi kritisera Bigge, som annars är Ingeborgs älskling, hon hade varit på Nationalmuseum. Hos tant Helena på kvällen och middag fick sillsallad och F.bullar. Dom andra dansade och vi lite med. Fick tårta emellan och sedan gick Gunnel och jag hem hon med sin P. stövlar.”
Naturligtvis slog inte Johan ihjäl Anna-Stina. Maja är bara jätterolig och menar att ”det lät som om Johan slog ihjäl Anna-Stina”.
Men nu till pudelns kärna och orsaken till att jag berättar allt detta: vad kan ”färs” vara som hon åt till frukost? Enligt SAOB kunde färs förutom malt kött förr vara ”allmännare: (tunn) hoprörd massa” – en kleggig gröt, eller?
Hon menar förstås keso (köttfärs på mumintroll).
På tal om färs:
FÖRVANDLING.
En kock och en Poet är ofta ett och samma;
Hvad säger du: En kock kan göra vers?
Ja väl, Poeten kan ock stundom glamma
Om stek och munkar, ägg och färs.
De ha en likhet i sitt göra,
I snille och i ämbetsmål;
De kunna på en spik en soppa samman röra
Och ge oss hvad förmågan tål;
Ja, båda två ensidigt välde föra
Så väl på maga som på öra.
Ho undrar då på hvad som nylig händt:
En löjlig gud med ödet hemligt handlat,
Som kocken i Poet förvandlat
Och skalden uti kock förvänt;
Ty sker at när Poeten quäder,
Hans ämne fläsk och äggebubbert är,
När kocken åter in i gransknings gillet träder
Han vitterhets-försök med plock-fink likna plär.
Så måste hvar sitt kynne röja,
Och bägge göra ut et par,
Et sådant ap-värck kan ock stundom oss förnöja;
Man skrattar väl åt det som mindre tokot var.
Den där Frödingmålningen råkar man ju ha sett i verkligheten!
Färs skulle kunna vara äggstanning. Vi har (som jag tror aatt jag skrivit om tidigare) en gammal familjerätt som heter Falsk fiskfärs och egentligen är en sufflé med hummerstuvning på. Falsk är den så tillvida att den inte innehåller en gnutta fisk. Men färsen, kunde inte det vara själva sufflén?
(Vi äter Falsk fiskfärs med köttbullar eftersom det av någon outgrundlig anledning passar så bra ihop. Båda rätterna kommer från familjens traditionella julbord så förmodligen har kombinationen uppstått där.)
Ja, vad kan det vara? Verbet färsera kan väl gälla i stort sett vad som helst, steget över att mosa. Niklas får mig att tänka på äggröra, som ju ser lite färsigt ut.
Heh, ”färsigt” är ett adjektiv som ibland används i min familj om trevliga, goda eller snygga saker (man får se en läcker matuppläggning eller en ovanligt fin tröja, och säger ”vad färsigt!”).
(Jag vet inte varifrån familjens ”färsigt” kommer, kanske bara en omkastning av fräscht eller fräsigt — det var pappas uttryck och jag minns ingen tid när det inte fanns.)
Jag har läst ”färsigt” i nån bok eller tidning eller så på sjuttiotalet, antagligen, och tolkat det som ”lustigt” eller kanske mer ”groteskt”.
Agneta uti Lund, vems vers är det? Eller ska vi gissa och lämna ledtrådar?
Men, ”färsig” betyder väl kul? Tänkte jag och kollade synonymordboken som säger att ordet är vardagligt och provinsiellt och betyder:
1 stilig, elegant; bra, utmärkt
2 rolig, lustig
Så, Annika, vi har rätt båda två. Det där med vardaglig och provinsiell stämmer nog dessutom rätt bra på mig.
Se där, nu satte Karin mig på spåret, så jag måste titta vidare. Och finner att ”färsig” är en alternativstavning till ”fässjig” (uttalet blir ju detsamma). Så står det i Ord för ord, och så står det till exempel i en gammal SAOL. Men inget av dem finns i SAOB på nätet, det var ju intressant.
Annika, det är klart att jag menar äggröra. Äggstanning är ju i och för sig samma sak men stillastående i pajer och så.
Jag vet inte. Skickat frågan vidare till Edward Blom.
Hoppas på svar från honom.
Äggstanning på S1 i Uppsala. Vi talar krigsminnen nu. Det vidrigaste i matväg sedan andouilletten uppfanns. En gulblek massa med blekgrön vätska i bottenskikten.
Vätskan kallade vi för likvatten och rätten som sådan fick heta äggstockning.
AuL har hittat en fantastisk text.
”En löjlig gud med ödet hemligt handlat,
Som kocken i Poet förvandlat
Och skalden uti kock förvänt;
Ty sker at när Poeten quäder,
Hans ämne fläsk och äggebubbert är”
Skomakare, bliv vid din läst! – kan det sägas tydligare?
Edward Blom? Ursäkta Örjan – men den uppblåsta nollan skulle jag aldrig vända mig till.
Mycket majonäs på den högra mackan.
Luuuugn nu, Skogsgurra. Uppför dig!
Jag är säkert inte ensam om min uppfattning. När attribut och framtoning går före kunnande blir jag knottrig. Den mannens okunnighet om sydtyska förhållanden är blodtryckshöjande. Extra jobbigt blir det när han hänvisar till att han vistats i området.
Jag känner inte till karln, men hans ’TV- och radioprogram i urval’ på Wikipedia borde få vem som helst att höja Hypade-Egovarningsflaggan. Det är inget ’urval’, det är en misstänkt överarbetad CV. ’Utmärkelser och ledamotskap’ impar inte heller något vidare. Vem är han?
Semla med färs är inte det vad vi till vardags kallar hamburgare?
Dvs. ett delat bröd med fyllning bestående av färs?
Jag 14.29
”Jag vet inte. Skickat frågan vidare till Edward Blom.
Hoppas på svar från honom.”
Inser jag borde skrivit:
Jag vet inte. Skickat frågan vidare till Edward Blom. (inklusive länk till denna sida)
Hoppas på svar från honom.
Så Edward, om du läser detta: avskräcks inte av Skogsgurras aversion gentemot din person. Dela gärna med dig av din kunskap vad gäller färsen som vi alla tycker låter jätteläskig som varande frukostmat.
(Men jag håller med Niklas [och AuL]; visst låter det troligt att det handlar om äggröra?)
Jag läste Majas dagboksblad på tåget i morse och fastnade också på färsen. Kul att det blev utrett (typ) här!
I morgon blir det färs hela dagen. Jag planerar att jobba hemifrån och åtminstone till nio gå i pyjamas. Av någon anledning klarar jag inte av att ha ens telefonmöte oklädd.
Niklas fiskfärs – både I enklare och finare hushåll
Niklas hushåll hörde nog till de finare eftersom den falska färsen förgylldes med hummer. Det ingick inte i Eva Hellmans recept.
Ursäkta SG men jag tolkar den sista raden ”Serveras med kräft– eller hummersås.” som att hon serverar den ganska precis så som den brukar serveras os oss. Förutom köttbullarna då. Det har hon missat.
h
Hummerpannkaka (Falsk fiskfärs)
3dl mjölk kokas med 100g smör
1dl mjölk rörs ut med 100g vetemjöl
Delarna pytsas ihop, kokas, smaksätts med salt och peppar (ganska kraftigt).
6 ägg separeras
Gulorna rörs ner i smeten
Vitorna vispas till hårt skum och rörs ner försiktigt.
Smeten hälls i väl smord form och gräddas i 225ºC i ca. ½ timme.
Hummerstuvning ovanpå.
Här nere missades det att tuta i luren i måndags.
Nja, Niklas. Hummersås är inte hummer utan en sås gjord på hummerskrovet och annat avfall. Dvs en variant som var avsedd för det enklare köket. Jag har en burk som jag fick av Örjan. Så det kanske är dags att göra falsk fiskfärs i hyttefogdehemmet.
Du behöver inte be om ursäkt för att din familj hade råd med hummer Majlis.
BTW, färsens etymologi var ju ganska uppseendeväckande. Hellquist och Runeberg berättar en del. Om jag förstått rätt så kommer det ur samma ord som fönster och syftar på att det var något som man stoppade in i en rätt, ofta fågel eller ett mindre djur, genom en öppning. Ett fönster, alltså. Min ryggmärgskänsla, att det var ett ursprungligen franskt ord var alltså fel även om ordet passerade farcer/farci på väg till oss. Att fenestrera är alltså att stoppa in. Defenestration (i Prag t. ex) blir då följdriktigt motsatt handling, att kasta ut genom fönstret.
SG, var fick det enklare hushållet tag på hummerskrovet? Och slamsorna…
Innan Lotten rapar upp nästa inlägg kan vi väl bara beröra P.stövlarna lite?
Jag får det till att P.stöveln var ett stövelmärke och att dom möjligen var tillverkade av Polyuretan. Fanns inte gummistövlar 1915? När jag googlar får jag det till att gummistövlarna hade sitt genomslag på 60- och 70-talet (vilket iofs verkar rimligt.)
Var P.stöveln en föregångare till gummistöveln?
Ninja. Det enklare hushållet levde i stor utsträckning på hummer. Floder och hav var fulla av dem. De kravlade in i folks trädgårdar och bökade upp potatislanden i jakt på föda. Tjänstefolk hade klausuler i sina kontrakt där de garanterades att inte behöva äta hummer mer än tre dagar i veckan.
Hummerkött var hatat och föraktat. Men hummersås tyckte dom om.
Det är en historisk parallell till svampen. Sånt var bara för herrskap.
Gummistövlar vill jag minnas att jag hade gott om i början av femtiotalet. Tror inte att de betraktades som någon större nyhet då.
Annars var det ju galoscher som gällde. Där var Dunker i Helsingborg en framåt kille.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Henry_Dunker
Jag håller helt med om att vi borde utreda P. stövlarna!
De som har googlat har liksom jag hittat nåt modääärnt som heter P.Original-stövlar där P betyder power och stöveln är fiskerelaterad. Inte rätt, misstänker jag,
Och Pentti Palmroth satte inte igång sin fabrik förrän 1928. Hm.
Men P.orginal verkar ha varit svenskt från början – nu franskägt. Det där med fiskeri var kanske vad som fanns kvar av stävelmärket innan fransoserna köpte företaget … Jag SPEKULERAR vilt!
Jag kommer ihåg när seglarstövlarna var poppis, men dom höll ju inte! Jag fick därför inga. Minns iofs mest Graningestövlarna. Vad hade jag när det regnade? Gröna med högt skaft säkert.
SG, när du gör Falsk fiskfärs så glöm inte köttbullarna! Det låter skumt, jag vet, men det är en smakkombination du inte vill missa!
Seglarstövlarna var oerhört praktiska just när man seglade. Med skaftet format som en tratt fylldes de med vatten på nolltid.
Men Niklas: Vilka köttbullar ska det vara då? Duger inte med vilka gamla färsbullar som helst, det förstår en ju. Familjerecept, familjerecept, seså!
Och seglarstövlarna hade vida skaft för att man snabbt ska kunna få dom av sej vid skeppsbrott.
Pälsstövlar, kanske?
Pampuscher och bottiner! Och när vi ändå är inne på fotbeklädnader:
Enligt en lista som ligger i min kassabok från 1860-talet ska till hushållet beställas tyska skor och -stövlar. Alternativet är svenska skor
och -stövlar. Skillnaden lär ha varit att de tyska hade lädersulor men
de svenska träsulor.
Tack för klargörandet SG! Båset är som vanligt en outsinlig källa till kunskap.
Själv tror jag på Patentstövlar.
Tänkte också pälsstövlar.
Och var det inte kräftor som var fattigmansmat? Eller bara djurfoder för de dög inte till mänsker? Mode är inte bara kläder!
Dina, det var nog egentligen lax det handlade om. Jag tog mig, för en endaste gång, friheten att anpassa verkligheten efter Ninjas förväntningar och behov.
Det handlade nog inte om nånting, lax högst tre gånger veckan är en myt.
Svamp kallades allmänt för kosopp för det var det ingen vettig mänscha som åt!
Du har nog rätt, Ninja. I de flesta kontrakten stod det högst två gånger i veckan.
Gummistövlar har nog funnits i hela min levnad – som tog sin början tidigt fyrtiotal. Undrar om de inte fanns också på trettiotalet. När det gällde skor, var det i min barndom vanligt med skor med lädersulor åtminstone sommarhalvåret. Stövlar var företrädesvis av märket Tretorn, som också tillverkade gymnastikskor. Kanske var det Henri Dunker som låg bakom (ska läsa länken ovan nu … jovisst var det det.) Tretorns stövlar av modell Sarek var höga och gröna och hade, om jag minns rätt, trägelänk i botten. Fungerade bra för många timmar i skogen.
Jag har fortfarande kvar mina gamla Nokia-stövlar. Det går dock inte att ringa med dem längre.
Nu skrattade jag te ut ur näsan, Christer!
Gummiprodukter har ju funnits sen förförra seklet! Dunlop kom ju på det här med vulkaniserat gummi på 1830-talet.
Bottiner och galoscher finns att läsa om i Ugglan.
En Hutchinson började göra Wellington boots i gummi 1853. Större produktion av stövlar hos flera företag (som nuv. Hunters) under världskrigen.
Christer du får prova med vinterdäcken istället,
det kanske fungerar bättre.
Ja, det är ju ringar…
Nu ska vi se här. ”Vaknade vid 10-tiden … fick schoklad [sic!] och wienerbröd.” Ja det var frukosten det, morgonmålet. ”Fick färs till frukost.” Aha! Det var då vad we in Sweden call lunch. Förr hette stora matrasten under skoldagen ”frukostrast”. På lilla Majas tid var ”frukost” fortfarande målet mitt på dan! Och då kunde ju ”färs” vara lite av varje, köttfärslimpa, t.ex. eller färsbiffar eller … – Och à propos Maja; hur mår båsbebisen?
Båsbebismamman Båthuspernilla har inte hörts av sedan 20/2. Fast det är å andra sidan inte så länge sedan.
Men nu ska vi se här:
Fick färs till frukost. Sedan gjorde vi lite iordning och på förmiddagen la vi ”puzzle”.
Betyder i så fall ”förmiddagen” barockt nog ”eftermiddagen”? För kvällsmaten heter ju middag.
Vad säger ni om denna fågel?
LL99: Du menar den här?
Bra jobbat Christer.
”Meet the Kakapo, an adorable, dog-like bird that New Zealanders
are desperate to save from extinction ”
P.stövel? Det finns ju P-piller, P-stavar, P-skum, P-kuddar, P-pendel, P-platser, P-ändar samt Lapplisor och P-nissar. Så P-stövlar känns väl inte så underligt.
På fyrtio- och femtiotalet hade vi frukostrast i skolan kring 11-snåret, men i hemmet kallade vi enbart morgonmålet för frukost. Några skolmåltider fanns inte i vår stad utan man kilade hem och åt. Gröt och ägg (om det var säsong för ägg) mest i början och när vi var lite större fanns ingen hemma så då var det filmjölk och cornflakes och smörgås som vi kunde ta själva, som gällde. Kring ett-tiden åts lunch av de vuxna om de var hemma och middagen åt vi vid 17- eller om det var 18-tiden. Efter skolan åt man någon bulle och ett glas mjölk eller saft. Middagen bestod alltid av varmrätt och efterrätt.
Ser att Brid undrar över versen: Den härstammar från
TANKEBYGGARORDEN (1753–1763) grundades våren 1753 av ämbetsmannen Carl Friedrich Eckleff. Bland ordens första och alltigenom mest framträdande medlemmar märks Hedvig Charlotta Nordenflycht, Gustaf Philip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg, vilkas ordensnamn var Uranie, Mellandag respektive Trofast. Orden sammanträdde en gång i veckan då man i ”nöjsam snillelek” främst diskuterade litterära frågor i akt och mening att främja det svenska språket.
Här finns mer.
Nämen, var det inte alldeles nyligen jag läste här att lunchen kallades middag? Förmiddag och eftermiddag …
Jag kommer ihåg en liten rolig incident när familjen Pysseliten åkte till fjällen (=Grövelsjön i min begreppsvärld) och på vägen gjorde en liten nostalgitripp i PK’s fjäll (=Idre). PK satt och mindes i bilen och pekade till höger och vänster var han hade ätit korv, ramlat, skottat fram till utedasset (hu!) och så vidare, ända tills han mitt i meningen: ”I den här uppförsbacken, ser ni barn ….” abrupt blev avbruten av en barnröst i baksätet: ” … var det säkert nerförbacke när du var liten!”
Pyss visst är middag=lunch. Middag=mitt på dagen=kl. 12.00
Det är skillnad på skillnad. Noon och Dinner är olika medan Mittag och Mittagessen är ungefär lika.Danskarnas Frokost är vår lunch och hur det är i Finland har jag ingen aning om.
Och fransosernas frukost är lilllunch.
Gurra, absolut. Dinner hörs ju att det hör ihop med ordet
dine (EN: dining SV. dinera) och det bör inte nödvändigtvis
röra sig om mitt på dagen.
Var Dinarer kommer in i bilden är dock lite mer osäkert. 😉
OT: 78.583 kalorier. Men allt Arnold gör är ju rätt, särskilt när hällen han steker basonfläsket på är hans privata stridsvagn (en M47 Patton). Var hyr man en. Finns det inte för övrigt ett pansarmuseum i Lottens krokar där vi kan varva upp någon strv i en Episk kaloririk Båsträff?
Früh-kost!
Frühstücke wie ein Kaiser, iss zu Mittag wie ein König und zu Abend wie ein Bettelmann.
”… till frukost. Sen gjorde vi i ordning lite och på förmiddan la vi ’puzzle’.” Efter frukost gjorde dom i ordning och – påminner Maja sej plötsligt – på förmiddan la dom ju puzzle. Va säjs om det?
I en av makens många favoritböcker, nämligen ”Försök till en Beskrifning öfver Färla Socken” av Carl Peter Ström, från 1827 (i nytryck), står följande:
”Allmogen äter f. m. kl. 6, och kl. 10, eft. m. kl. 2, kl. 5 och kl. 8, samt dessutom om Sommaren, wid Timring och Slått, kl. 2 à 3 på morgonen en så kallad Lill-frukost. Oacktadt hindret af så många mål om dagen går dock arbetet rätt lifligt och fortskyndande.”
Man undrar om hr Ström hade missat det där att man arbetat sämre när man är hungrig.
I varje fall avsågs på den tiden med frukost antagligen det första lagade målet på dagen, i detta fall troligen klockan 10, om man åt bara kaffe och bröd klockan 6.
Nu kopierar jag direkt ur uppslagsboken:
MÅLTID
Svenska folkets måltider har växlat innehåll och namn genom tiderna, liksom dialektalt/regionalt och socialt. I källorna från vikingatid och äldre medeltid nämns bara dagvard och nattvard som huvudmåltider, det första vanligen ett morgonmål, det andra ett kvällsmål. Givetvis har man under dagens lopp intagit mellanmål, men detta ägde säkerligen i stor utsträckning rum under arbetet utanför hemmet. Under senmedeltiden senarelades dagens första huvudmåltid, troligen med förebild i de andligas dagsrytm, p.g.a. den fasta dessa borde iaktta under morgonen och förmiddagen, varvid benämningen dagvard för denna måltid började ersättas av middagsmåltid. Under 1400-talet upptogs även måltidsnamnet frukost i svenskan, samtidigt som dagvard fick betydelsen av en lätt morgonmåltid och nattvarden döptes om till kvällsvard eller aftonmål; jfr frukost. Under 1500- och 1600-talen tillkom benämningen aftonvard, och befästes middag som namn på dagens första huvudmål (intaget kring kl. 12), medan den senare delen av dagen omfattade dels en tidigare aftonvard (i Sydsverige kallad merafton eller midafton), dels en senare kvällsvard eller kvällsmat.
Under 1700-talet kom den högre borgerlighetens dagsschema, liksom aristokratins och hovets, att influeras av en i hela Europa märkbar trend i högre kretsar att förskjuta måltiderna till allt senare tidpunkter – det låg status i att ”göra natten till dag” och tillbringa förmiddagen i sängen. Kvällsmåltiden, även kallad supé, förlades i vissa kretsar till efter midnatt.
Under 1900-talet ersattes ordet frukost som benämning på en måltid kring kl. 12 av lunch, och middag blev det vanliga ordet för dagens andra huvudmål, efter arbetsdagens slut, varmed vi fick det nu gängse svenska schemat frukost-lunch-middag. Kaffets växande popularitet under 1800-talet gav namn åt mellanmål som ”förmiddagskaffe” och ”eftermiddagskaffe”. De sociala skillnaderna kan exemplifieras med att landsbygdens befolkning liksom industriarbetarna länge fortsatte att äta ”middag” mitt på dagen, medan denna måltid inom städernas borgerlighet, först bland akademiker och i affärsvärlden, övergick till att benämnas lunch.
Till de här avhandlade namnen kommer även en rad speciella, som t.ex. på landsbygden förr i tiden ottemat, ottevard e.d. för en mycket tidig morgonmåltid, bl.a. för de karlar som skulle börja tröskningen kanske redan vid 2-tiden på natten. Ytterligare en rad termer med mer eller mindre lokalt eller socialt inskränkt användning finns. På senare år har även nya begrepp och namn importerats, t.ex. det amerikanska brunch.
ÖR, i gamla dagar när Farmor stod för den falska fiskfärsen var det hennes köttbullar. De var mycket milda då de på grund av min Farfars känsliga mage gjordes utan lök.
Numera är det ”mina” köttbullar som gäller. Jag gör en vidareutveckling på en av vinnarbullarna från DN och Nordiska Museets köttbullstävling för sådär 20 år sedan:
500 g nötfärs
1/2 – 1 gul lök
1 ägg
1 dl Crème Frais
inkromet från två skivor formbröd
Salt och peppar
Riv löken och brödet. Blanda allt. Smaka av smeten; den ska vara lagom salt och lite pepprig. Trilla köttbullar. Stek.
Det känns som om vi inte alls har fått svar på våra frågor om färs och stövlar, men att vi nu alla springer åstad och gör köttbullar.
…återstår att steka basonfläsk på en stridsvagn. Nära en Båsmor nära Båsmor. (-:
AuL: Kommentar till dit inlägg. Min erfarenhet vad avser ”landet”
Min barndoms 50-tal. Lantbrukarfamilj i Eskilstunatrakten.
Vi använde beteckningarna:
Frukost
Middag (tyngst, viktigast)
Kvällsmat.
Kommer ihåg uttrycket.
”Efter middag ligg och vil.
Efter kvällsmat spring en mil”
Någon som har Wretmans Husmanskost tillgänglig och kan kolla gamla uppgifter?
I ingresssidorna vill jag minnas att han refererar till pastor Widbeck (?) i min födelsesocken Jäder, med exempel på mathållningen för arbetarna under en arbetsdag.
Avser någon gång under 1800-talet
Wretmans Husmanskost har jag gett till några av sönerna, men har den inte själv. Men jag minns att på landet så åt den bofasta befolkningen (lantbrukare) middag klockan 13 och de äldre bland dem fortsatte därmed långt in på sjuttio- och åttiotalet, medan vi som egentligen var stadsbor åt middag på kvällen. Några kilometer från oss fanns ett litet, litet samhälle med en såg och snickerifabrik låg i utkanten och även där tillämpades middag klockan 13. De som bodde nära gick eller cyklade hem för att äta middag.
Det är något visst med olösta gåtor. Svaret på färsen kanske dyker upp nästa jul och stövlarna kanske finner sin upplösning under en resa i Turkiet.
Lunch hade jag inte ätit förrän jag började i skolan. Mina föräldrar som båda kommer ur en lägre arbetarklass/småbruk/torpare ansåg/anser lunch vara ett borgerlighetens påfund, om jag spetsar till det lite.
Så här såg det ut på helgerna och lediga dagar när jag var barn och så ser det fortfarande ut därhemma, nu när de är pensionärer:
Uppstigning: en kopp kaffe och kanske en liten macka till. Det är morgonkaffe, att jämföra med den mycket tidiga morgonmåltid som lantarbetare fick i sig innan de stack ut på åkern. Vid nio-tiotiden vankas frukost med gröt, ägg och smörgås för det mesta. Då är man som var och en förstår alldeles för mätt för att äta lagad mat klockan tolv. Vid tvåtiden däremot börjar det suga lite i magen. Då blir det kaffe och smörgås och kanske någon bulle eller kaka. Jämför slåtterarbetarnas kaffekorg som någon kom rantande med ungefär vid denna tid. Dagens lagade mål mat ätes vid fem-sextiden. Det är ju rätt så tidigt, så kvällsfika bör man, kanske vid åtta nio så där.
”Vi åt aldrig lunch” finns det en bok som heter, om kultur- och klassmönster.
Det där kvällsfikat saknar jag (som är lärarbarn). Mammas fina släkt (borgerligheten själv) tyckte nog om det där med lunch, för den lades det krut på. Och hur mycket vi än hade ätit under dagen, så serverades ALLTID kvällsfika vid 21-tiden: te, mackor och massa pålägg.
Men vi vet fortfarande inte vad färsen var!
[…] har nämnt galoscher, pampuscher och bottiner förut, men aldrig riktigt utrett historien. Det kommer jag förvisso […]