Hoppa till innehåll

Stickiga byxor och foträta skor

Jag påmindes igår om den ljuva barndomen – då när jag ikläddes sådant som jag på inga villkor ville iklädas. Min djefla man har ett förfärligt minne av ”stickiga finbyxor med fiskbensmönstrade pressveck” (me thinks hela brallan var fiskbensmönstrad) och en obekväm konsertstol som kryddades med en panisk rädsla att han skulle träffa nån han kände.

Jag kontaktade nu snabbt de barn som gick att få tag på sent på kvällen: Tjugofyraåringen och Sjuttonåringen.

– Hallå! Har ni något minne av hur ni blev iklädda kläder som ni inte gillade när ni var små?

En sån här mössa, t.ex.? (Lilla Lotten sommaren 1964 på en ryamatta med jättegoda fransar.)

Framför allt ställer jag frågan för att jag är komplett och totalt övertygad om att jag inte har tvingat på dem varken stickiga eller fiskbensmönstrade plagg och att tvånget när det gäller våra barn mer handlar om att våga ringa telefonsamtal eller fråga främmande tanter om klockan.

Tjugofyraåringen:

– Jag hade en tröja med knappar som jag inte kunde få på mig. Jag kom ihåg en gång när jag kämpade med att få på mig den … så att jag till slut började gråta.
– Vabaha? Vilken jädra tröja?
– Fast det var bara det att jag var för dum för att inse att det blev lättare om man knäppte upp.
– Ahaaa. Kunde inte jag ha knäppt u…?
– Jag kommer också ihåg att jag inte tyckte om jeans när jag fick mitt första par. De var ”hårda byxor” istället för ”mjuka byxor”.
– Så var det ju! ”Vill du ha hårda eller mjuka idag?” Tihi.

Själv hade jag kringlor med jättestora sidenrosetter. (Jag tror att jag var relativt ensam om det runt 1969.) Broder Jakob där till vänster slapp frisyr.

Och Sjuttonåringen?

– Nääää. Nej. Nope.
– Ingenting?
– Du frågar mig, jag som har gått hela högstadiet med en grön och en orange sko? Som fortfarande inte äger ett enda par tajta jeans? Som aldrig har tagit ett steg i högklackat trots att jag ska på studentbal om ett drygt år? Som har en mössa som ser ut som en morot?
– Eh.
– Fast ibland sa du att det var så kallt att man behövde ha dubbla lager. Det tyckte jag inte om. Fleece under jackan. Dubbla sockor. Nä, då blev det för varmt och så kunde jag inte klättra i träden.

Sådärja. Det är nu vetenskapligt bevisat; barnen här hemma fått en perfekt barndom.

Orangeluvan och jag i brygga 1976. Jag har mockasiner och slipover på mig! Och där ligger ju en lantmännen-keps!

Själv har jag då alla dessa fruktansvärda strumpbyxor att skylla min mentala ohälsa på. (Förlåt den diskreta överdriften där.) Stickigt som fan och så var det häng i grenen som drog med sig trosorna när kalasbyxorna strävade ner mot knäna.

Och nu vänder vi på steken eller fartyget i badkaret eller om det är kuttingen – för vad var mitt favoritplagg alla kategorier?

Skorna! Som hette ko-ko! Fulla med hålfotsinlägg var de dessutom!

Som tvååring älskade jag djupt de där vita promenadskorna som var lite för stora. Detta kompenserade jag senare med att i tonåren alltid ha för små skor eftersom jag skämdes över mina jätteblan.

Cirkeln är på något sätt sluten, för hur jag än gör, kan jag inte förmå mig att trivas i strumpbyxor – hur randiga och fina de än är. De halkar ner och korvar sig eller sitter för tajt och tar med sig benkläderna söderut …

Share
Publicerat iBloggen

129 kommentarer

  1. Jag har inget minne av att någon någon gång lyckats få på mig kläder jag inte ville ha. Inte ens min fru har lyckats med det, än mindre mina föräldrar. Dessutom har det gått i arv; min dotter var mycket bestämd på den punkten. Hon gick också emot alla trender och vägrade ha på sig någonting som hon sett någon annan i skolan ha.

    Fast egentligen vill jag ju skriva att jag till inte minst min egen förvåning fick 10 poäng på det senaste testet på hur länge till man kommer att leva. Så det så!

  2. Ninja i Klockrike

    Hatplagg?

    Finns hur många som helst. Stickade brallor i superstickigt garn som kallades damasker, jag hade dessutom TVÅ par, ett mörkblått och ett vitt. Kliade djävulskt. Bebars till kjol och kappa när det var vinter och kallt och jag GRÄT av de där jävla tingestarna. Men på skulle de för annars blev man kall och fick blåsgitarr.

    Alla ylletröjor som gick upp i halsen och kliade när jag blev varm. Vilket jag blev på nolltid.

    Linne. Som man skulle ha under blus eller tröja på vintern för det värmde så gott, sa mor. Bara det att jag tog efter far som aldrig frös. Fast det gick ju förstås att kränga av sig när mossan inte såg för det syntes ju inte när ylletröjor och damasker var påträdda.

    Kalasbyxor. Som alltid hängde ner i grenen och kasades upp och ner hela tiden.

    Kjol. Ett plagg jag fortfarande vägrar sätta på mig. Innebar ofelbart strumbyxor och damasker. Eller dagens åtsittande kalasbyxsersättningar. Klänning innefattas i kjolbegreppet.

    Alla plagg som satt åt. Gillas fortfarande inte. Plagg ska liksom skaka sig själva tillrätta när man reser sig eller tar av sig jackan. Så behöver man inte tänka vidare på dem.

    Tofflor. Mormor försökte med toffelböter om man traskade runt inne utan tofflor, Varma och onödiga. Strumporna det första jag tar av mig när jag kommer hem. Sen ryker obekvämlighetsplagg nummer ett; behå.
    Från min första lilla a-kupa till dagens, NEJ, låt dem dingla som de vill. De skakar sig trevligt tillrätta själva, bara inget stänger in dem strax under hakan,

    Plagg jag gillar; Såna som sitter löst, såna som håller länge, såna som inte klämmer åt och stoppar till.
    Storskjortor, byxor med midjeresår, skor som man kan trä in fötterna i utan snören och sånt.

  3. Alla ylletröjor som gick högt upp på halsen och kliade som rackarn när jag blev varm – check!

  4. Utöver mina knallblåa har jag inget att bidra med. Minns att jag i åttaårsåldern hade en röd toppluva med tofs i snodd. Den undrade jag över lite grann. Men andra hade likadana och så var det inte mer med det.

    Dagens luvor (jo vi har sådana med kryptisk text) är inte särskilt klädsamma. Men verkar gå hem i diverse sammanhang. Det hemska finns nog mest i själen och relationen till eventuell påtvingare.

  5. Livstycke med strumpeband och långstrumpor! För att inte frysa om den bara delen av låret, fick man ha långa underbyxor utanpå de korta. Strumpbyxorna var himmelriket när de kom.

  6. Dieva

    Ribbstickade kalasbyxor kan fortfarande ge mig rysningar. En och annan ylletröja vill jag minnas stacks men det har inte hindrat mig från att ha och gilla stickade ditto i vuxen ålder.

    Sen var det en klänning i musgrått med gulrandiga revärer som jag älskade tills den var flera storlekar för liten. Så här i efterhand kan jag fundera på om det inte berodde mer på att jag fått ärva den av en kusin som bodde i Schweiz och en så exklusiv klänning hade ingen annan i klassen.

  7. Jag var och är säkert fortfarande, den koketta typen. Det skulle vara snyggt – enligt mig. Den hemvävda kjolen med hängslen var inte snygg alltså kliade den. Likaså den turkosa klänningen som tant Ingrid hade stickat (eller virkat). Den har däremot alla mina tre döttrar haft på och gillat.
    De ville bara ha mjuka och sköna kläder och jag minns den förlorade striden när äldsta dottern vägrade den gula lilla jeansvästen.

  8. Fru Decibel! Min mamma är 80 år, men hon hade inte livstycke med strumpeband och långstrumpor …

    Nä, nu måste jag utreda detta; jag kanske har helt fel.

  9. Aha! Fel på bloggadressen, då blev jag röd i iphonen. (Eller inte, blå igen nu … Fattar nada. Intressant!)

  10. Ökenråttan

    Aaah, en Zeke-mössa. Så kallar vår rolige svåger den där sortens babymössa med konstigt bräm med spetsar på. Ni vet, Zeke varg hade på sej en sån när han skulle se oskyldig ut och försöka få äta upp små grisar, t.ex.

  11. Det var intressant. Vad hade mamma under då? Jag hade då strumpeband ända tills byxgördeln kom, och den var då inte bättre den.

  12. Utredning pågår, Fru Decibel!

    (Har frågat några andra i samma ålder också.)

  13. Ökenråttan

    Stay ups, kanske?

  14. Petra Werner

    Roliga funderingar! Är som vuxen helt fobisk över obekväma kläder och tål inte minsta obehag!! Däremot ser jag på gamla foton vilka vedervärdiga kläder jag hade redan som riktigt liten. Uteslutande stickade ylleplagg gjorda av min moder textilkonstnärinnan. Fina, javisst. Men de måste ha varit helt vidrigt stickiga! Eller på somrarna superkorta små klänningar gjorda i stelt tyg.

    Benen: antingen nakna eller på vintern: tjocka kalasbyxor, oftast för små då de var ärvda från nån obskyr granne.

    Utomhus: udda, hemsydda plagg, allt av ylle, ylle, ylle … varför denna förkärlek för ylle? Dock: jag har helt förträngt känslan – men den har fått konsekvenser som sagt. Jag går idag endast iklädd garanterat sköna, mjuka, inte åtsittande plagg …

  15. Maj Korner

    Jag hade nog en otvingande mamma för jag minns inga obekväma eller kliiga kläder alls när jag var barn. Möjligen kalasbyxhängandet, men å andra sidan har det följt mig hela livet eftersom jag är långbent. Skrev till och med en insändare om strumpbyxor när jag var i sjuttonårsålder och fick mig tillsänt strumpbyxor med långa ben från alla möjliga håll. Både begagnade och direkt från en fabrik.

  16. Birgitta Heimann

    I sexårsåldern fick jag en gul angorajumper som mamma stickat. Jag hatade den från första stunden, den killades ju. Så jag gick utan att tveka ut i köket och hämtade saxen och klippte den i småbitar. Problemet löst.

  17. Zekemössa! Låg inteZeke i en barnvagn också? För att göra illusionen av litet ofarligt barn mera fullständig.

    Ett barnbarn, mycket viljestarkt sådant, fick en gång en vit mössa sydd i sektorer som smalnade uppåt och slutade med en färggrann tofs. Lite som Brunelleschis kupol – fast den har ju ingen tofs.

    En moster till den viljestarka sa nånting om att det var en fin bäbismössa. Det blev för mycket för den viljestarka. Hon slet av sig mössan och kastade den i en vårlig lerpöl, hoppade på den och skrek “Äva Bäbisboffa!”

  18. Ökenråttan

    Birgitta H.: Så ska det gå till! Action directe! Själv hatade jag de stora sidenrosetterna som vippade på min skult. Till vardags grävde jag ner dom i sandlådan, men var det kalas var jag mer bevakad och fick ha eländet kvar.

  19. Ökenråttan

    Och SG:s viljestarka barnbarn; that’s the spirit.

  20. Ökenråttan

    Nu klickade jag för att redigera och då kom det upp en nolla på skärmen, inget mer; precis så som jag såg ut i ansiktet.
    Och jo SG, Zeke låg och lurade i en barnvagn. – Det var det jag hade tänkt redigera till.

  21. Jag minns faktiskt inga hatplagg (har jag förträngt dem?), men storasyster hade någon tröja när hon var riktigt liten, som hon blev prickig av (den behövde hon inte bära många gånger, nej). Fast kalasbyxgrenarnas migrationer kommer förstås alla ihåg som någonsin har burit kalasbyxor.

    Intressant i nutid är att jag tycker mycket om polokragar och har gott om tröjor med sådana, men de får absolut inte sitta åt. Ingenting får sitta åt om halsen. Eller för att vara exakt, ingenting får nudda framsidan av halsen. Jag blev liksom överkänslig mot beröring av struphuvud och halsgrop när jag hade giftstruma och sex eller sju AT-läkare turades om att klämma på min sköldkörtel. Gaaaah!

  22. Tänk på en persedel som är opraktisk, obekväm och på många olika sätt inte människovänlig men ändå omtyckt av bäraren.

    Trätofflan!

  23. Jag gillar kjolar, däremot inte långbyxor. Sätter bara på mig långbyxor om kroppsligt arbete skall genomföras där kjolen riskerar att fastna i något. Men sen gillar jag ju inte strumpbyxor heller, så den svalare årstiden förekommer jag utomhus i vriststrumpor (eller knästrumpor, fast de är svåra att hitta och tenderar att krympa på längden) och sidenlångkalsonger.

    Det är skönt att vara stor och få välja kläder själv. Även om jag inte minns några särskilda hatkläder från när jag var liten. Om man inte räknar det faktum att alla hela tiden skulle ha mej att sätta på tröjor fast jag inte frös.

  24. Smultronblomman

    Jag hade ett par fiskbensmönstrade yllebyxor med pressveck! Det var fin-byxor som man skulle ha när man var bortbjuden på vintern. De kliade och stacks något fruktansvärt. För att kunna ha dem på mig hade jag “kalasbyxor” under. Jag höll ju på att smälla av för det blev ju hur varmt som helst! En sommar strök jag dockkläder och råkade bränna mig lite på magen så att det blev en lätt missfärgning. Jag hade helt enkelt kommit för nära. Jag sa inte det till mamma utan sa att det var yllebyxorna som skavde. Hon blev förfärad och jag slapp att använda dem eftr det. Det blev aldrig några finbyxor i ylle och jag tror det beror på att jag kunde säga ifrån.
    Jag lovade mig själv att aldrig sätta på mina barn kläder som killade och stacks.

  25. Bridgroom

    Jag har inga minnen av att det fanns kläder jag inte ville ha på mej som liten/ung. När jag började på gymnasiet fick jag flytta hemifrån (det gick inte att dagspendla) och mycket kläder att välja på har jag aldrig haft. När kroppen drog iväg på längden och ingenting passade hade jag lite problem innan jag lärde mej att ändra kläder till min form (179 cm och 48 kg) och insåg snart att det måste gå att sy dem från början. I flera år hade jag sen kläder som ingen annan hade. Mest minnesvärda är/var kanske de folkdräktsinspirerade långbyxorna med bred lucka fram – i jeanstyg. Modellen hämtade jag från Nordiska museet och ett par byxor från Bjuråker.

    Och apropå konflikter om kläder:
    En tjej i 8an kom in till mej på skolan en morgon och det syntes att hon var arg. Hon ville titta i en gammal skolfotokatalog och sa vilket år det gällde. Jag letade och konstaterade att hon hade tur och frågade varför hon ville se just den. Hon svarade “Mamma gick här då.” Sen bläddrade hon fram rätt sida och studerade bilden länge innan hon tittade upp från den med orden “och hon ska säja till mej vad jag ska ha på mej”. Jag gjorde en kopia av sidan till henne och hoppades att det skulle bli en liten påminnelse för mamman.

  26. Bridgroom

    Det går inte att redigera nu heller

  27. Lille Maken

    Jaja, ungdomar, ni talar om stickigt och hasigt. Lappri, säger jag. Hör här: Jag har två äldre systrar (och en yngre, men hon är inte inblandad här). När jag var liten och inte kunde försvara mig fick jag gå i mina storasystrars avlagda underbyxor. Det handlade om rediga doningar, gummiband i midjan och i benen, flossade och SKÄRA. När jag började skolan vägrade jag att klä av mig och bada. Min småskolefröken var envis men jag var envisare. Fattar ni? Visa sig i dessa persedlar? ALDRIG!
    För att i någon mån kompensera detta trauma bär jag i dag propra boxershorts, gärna i färg med skjortan.

  28. LupusLupus99

    Bridgroom: “”och hon ska säja till mej vad jag ska ha på mej”.
    Haha asgarv, 1-0 till den tjejen. Den kära modern får nog
    vara beredd på att hissa vitflagg rätt så omgående.

  29. Ninja i Klockrike

    Kära Lille Maken, du vinner nog kvällens pris för värsta barndomsklädestrauma.
    Jösses jävlar!

  30. Jag har det nästan lika illa. Fortfarande.
    Mer säger jag inte. Folk kan börja prata.

  31. Ninja i Klockrike

    Stackare!
    Är Hyttis le vid dig?

  32. Jag har en tvärtomhistoria, skulle man kalla det: I slutet av 60-talet iklädde jag mig en skjorta med små söta blommor i ett tätt mönster på svart botten, lite hippiebetonat sådär. Jag bar den stolt ett par månader innan den blev ute. Sen tog morsan över den och använde den i åratal, till den helt enkelt blev utsliten.

    Så kan det gå.

    [Whoa. Redigeringen funkar!]

  33. …fast bara en gång, tydligen. Better than nothing.

  34. Jag har förmodligen berättat om dem förut, men jag blev tvingad att ha bruna, ohyggligt klumpiga och nästan träskolika promenadskor när vi flyttade från Lund till Luleå 1973.

    Där kom jag med mina fina Lunda-diftonger och skånska satsmelodi och så sjöng de norrbottniska ungjävlarna på Hertsön för mig:

    “Du skåning, du skåning,
    i morron ska du äta gröt
    och doppa den i honung,
    så blir du tjock och fet …”

    Jag borde ha sparkat promenadskorna på dem.

  35. Fast jämfört med Lille Makens upplevelser var det ju en lisa att bara behöva ha fula skor på sig.

  36. Jag lovar att säga till när redigeringsfunktionen är fixad! Den måste nämligen ordnas inte bara av mig och Béatrice utan även under övervakning av apputvecklaren himself.

  37. Inläggsrutan kom upp och jag kunde justera. Vid andra och följande försök glimmade den till någon –om ens det– sekund innan den förtretliga nollan stack upp sitt fula tryne.

  38. Tillbaka till noll, om man säger. Ruta Ett kanske är ett bättre ordval.

  39. Well. Vem tror ni hade kliande damasker och vem hade smidiga långkallingar. Först öppnade rätta svar får rätt!

  40. Ni som inte vet: det är Karin och Skogsgurra på den fullständigt förtjusande bilden!

  41. Nu kom jag att tänka på “Två små troll”. Bodde dom inte i ett såll? Varför paraplyer i så fall? Mysteriöst.
    Schysst smäck hade jag iaf.

  42. Jag har jähätteroligt åt allting här, men fast detta givetvis inte är någon tävling och jag hur som helst inte har någon buckla att dela ut, så måste jag (och flera med mig, förstår jag) helt enkelt kora Lille Maken till vinnare. För när jag läste om underbyxorna fick jag svår skrattkramp.

  43. SG, de där paraplyerna är i någon liten mening närapå sållsläktingar, liksom, tycker jag mig se. Mindre än fullödiga för sitt tänkta syfte. Särskilt det rutiga, halverade som Karin har.

  44. HK

    Tänk vad olika det kan vara. Jag hade ett par skor, mycket lika de som unga Båsmor ömt kramar på bilden här ovan. Men ömt är enda likheten i våra reaktioner! Den där invikta kanten under remmen tryckte på ett utstuderat djävulskt sätt på en punkt på mina fötter som därför ömmade svårt.

    Annars kom jag undan ganska lindrigt tror jag. Åtminstone sen jag lämnat lågstadiet och slapp kusinernas omsydda ridbyxor och konstiga mössor med hakband.

    Märkligt nog klädde jag mig sedan en kort tid frivilligt i rosa banlonpolo, terylenbyxor och en sån där kavaj utan slag!

  45. Ninja i Klockrike

    Köpta i boutique Flip-Flop?

  46. Ninja i Klockrike

    Två små troll
    bodde i ett såll.
    “Det regnar”, sa trollet Murr,
    “det regnar hela dagen.”
    “Det är tråkigt”, sa trollet Plurr,
    “för jag förkyler magen.”
    Regn, regn, regn –
    var ska man få hägn?
    “Vi måste”, sa trollet Murr,
    “vårt tak med lera täta.”
    “Ja, det är rysligt”, sa Plurr,
    “att sitta i sådan väta!”
    Ler, ler, ler –
    de samlar mer och mer.
    De smetar och smaskar på,
    tills det blir tätat sållet.
    “Nu har vi det bra ändå”,
    sa Murr, det äldre trollet.
    Två små troll
    satt under sitt såll.
    “Nu har vi det gott”, sa Murr,
    “om än det regnar hela dagen!
    “Ja, nu är det bra”, sa Plurr,
    “och tänk jag blev bra i magen!”

  47. HK

    Nja, jag skulle önskat det var på Flip-Flop eller Tipp-Topp men det var nog på Jony´s i Arkaden. (Johansson & Nymans). Så tråkigt men terylenbyxorna var iallafall gröna, inte beige.

  48. HK

    Åh! Du hittade visan om trollen!

  49. Ninja i Klockrike

    Anna-Maria Roos, Sörgården.
    Den måtte ha gjort ett outplånligt intryck på min mor eftersom hon kunde den i hela sitt liv.

  50. Ingela

    Så blir du fet och söt… ska det vara. Alltså skåningar av gröten. Men de elaka lulebarnen kanske inte kunde texten ordentligt ens.

    Själv har jag haft praktiska och bra kläder som barn. Förutom galonbyxorna som var ungefär lika smidiga som pansar. Nån stickad ylletröja fanns väl, och en ljusblå stickad dräkt med kjol och kofta minns jag också. Vi hade silkepläterade långkalsingar och undertröjor under yllet, så det var inga problem, och dräkten sydde mamma foder i, sånt av blankt acetat.

    I tidiga tonåren var det lite urspårat med fladdriga v-jeans, psykedeliskt mönstrade blusar och knytbatik. Sen blev det bättre igen med exempelvis hängslejeans. Har haft såna i perioder, väldigt praktiskt när man t.ex. har nyfött, inget som sitter åt runt magen och bebisen kan få dregla på bröstlappen.

    Nuförtiden är jag en sån där tajts- och tuniktant. Åtminstone vintertid när man ändå har täckbyxor varenda dag. Det är så skönt med tajts under täckisarna, inga hårda sömmar eller knövligheter. Tunikorna får gärna vara lite längre, på gränsen till klänning och ska vara ganska figursydda upptill men ha klock nertill. Men får aldrig aldrig avskurna under bysten, det är förfärligt fult. Man ska vara gravid för att ha kläder som gör att man ser gravid ut.

  51. Ninja i Klockrike

    Galonisarna hade jag förträngt. Fram tills nu då.

  52. lottenpotten

    Jag håller med fru Decibel – jag var liten flicka på 50-talet och jag hade livstycke med strumpeband och lösa strumpor som knäpptes fast. När jag började skolan byttes livstycket ut mot ett flicklinne och en strumpebandshållare som satt i midjan. Klar revolution när strumpbyxan kom – som alltid i hopp- och springåldern kasade söderöver. Killar hade det alltid lättare, ja utom Lille maken då förstås.

  53. Ökenråttan

    Min relation till kläder under uppväxten finns bra beskriven i en liten text som jag skrev till mina kusiner när deras mamma hade dött. Hon gifte sej med vår morbror och blev vår glamorösa moster och jag berättade om mina minnen av henne. Bland annat bröllopet.
    Min mellansyster var brudnäbb och blängde buttert med sina bruna ögon, så söt i en gul sidenklänning och med guldhjärta om halsen. Vår lillasyster var bara tre år och flög omkring som en liten fjäril i rosa organdiklänning. Själv var jag elva år, blek och tanig, med råttfärgat hår och hade ännu inte växt i mina stora tänder. Till detta hade jag en blå sidenklänning – blått har aldrig varit min färg – med hiskliga puffärmar och fula svarta skalbaggar till lackskor.

  54. Ibland tänker jag att jag borde ha galonisar jämt. Fortfarande, i min medelålder, alltså. Då vore det ju bara att spola av mig när jag än en gång hade spillt/vält ut saker över mig/satt mig i något kladdigt/tappat frukt på mig/och dylikt et cetera ad infinitum.

    Och kolla tredje och sista bilden i det följande så får ni se exakt sådana galonbyxor som jag hade när jag var liten. Exakt!

  55. EXAKT de där galonisarna hade jag ju på mig när jag upplevde det som senare skulle visa sig vara mitt allra första minne.

    (Snart kommer Pysseliten in i båset och berättar om sina rutiga galonisar.)

  56. Ha — jag hade ju något litet minne av att vi har varit inne på dem förut!

    Tänk, jag minns faktiskt att de fanns med blått som grundfärg också, för det hade storasyster.

  57. Ninja i Klockrike

    Jag hade rutiga galonisar, rödrutiga. Tyckte de blårutiga var finare. Men hatade båda två lika intensivt som plagg.

    Lilla, lilla Karin på bilden ser ut att ha exakt sådana där kliande damasker med resår under hålfoten. Arma barn,

    Silkepläterad trikå hade inte hjälpt. Bror min hade sånt material i sina pyjamasar och jag tyckte de var fasansfullt äckliga att ta i. Inte för att det var min elaka brors, utan för känslan i handen.

    Jag kunde också driva min föräldrar till vanvett när det gällde snörandet av skridskor och pjäxor. De skulle vara exakt lika hårt snörda, annars blev jag sur och gnällig. För att det kändes i hela kroppen när skorna satt olika hårt åt.
    Även den tålmodigaste förälder tröttnar vid fjärde eller femte försöket.

  58. Christer, the Long Distance Personal Trainer

    Och en del måste ha fula glasögon.

  59. Videolänkar, som den ovan, kommer ut lite lattjo i min Chrome/W10. De öppnar snyggt i en egen flik, men när man stänger fliken i fråga börjar videon om och jag får backa ett steg för att komma tillbaka till kommentarerna.

  60. …och i min Androidtelefon kommer man tillbaka till bloggens huvudsida när videon stängs av.

  61. Ingela

    Utanpå ja. Men inuti var de silkepläterade så mjuka och goa.

  62. Och, Ninja 14:10, det var ändå inte det värsta. Det värsta var svarta hemstickade långstrumpor av ull som måste varit dåligt tvättad, slarvigt kardad och spunnen på en plats där stickor och strån kunde nästla sig in i garnet. Vår goda mor beställde dem från en mycket gammal tant som hette Elvira och som behövde lite extra inkomster. Om jag hade haft veckopeng på den tiden hade jag gladeligen avstått den till Elvira, för att slippa tortyrstrumporna.

  63. Ökenråttan

    Det där låter som nåt ur “Nässlorna blomma”.
    Karin är ju fortfarande söt, men hur är det med SG; är han fortfarande lika gullig som på två-små-troll-fotot?

  64. Örjan

    Ang SG; nej inte längre lika gullig, men utstrålar trevlig fysionomi och vänskap vid möte.

  65. PK

    Jag hade nog enfärgade ganolisar. Minns mest att dom var så stela.

  66. Tack ÖR 17:41 – det är du som är gullig! Men jag är i alla fall nöjd att jag har fler tänder idag än på det där kortet.

  67. Lottens mamma

    Om jag hade livstycke och strumpeband?

    Underst tog man på sig ett linne, ovanpå det var det ett livstycke som knäpptes med knappar hela vägen. Elastiska strumpeband med “skåror” som knapphål, knäpptes fast i knappar som var sydda längst upp i yllestrumpan. Pojkarna kunde ha kortbyxor till detta, rutig skjorta och gärna med slips. Strumporna fick knän och de stoppades när det gick hål på dem.

    Så förekom ju även plusfouren, golfbyxorna, äppelknyckarbyxorna i stället för kortbyxorna.

    På en bild av mig i 6-årsåldern har jag – ovanpå de förut beskrivna kläderna – en rutig yllekjol, en stickad röd kortärmad yllejumper, som jag kommer ihåg det, och smårutigt förkläde i bomull för att skydda yllekläderna under!

    Strumporna kanske kliade men jag har inget minne av det. Alla kläder var ju opraktiska på den tiden.

  68. Än en gång: av alla dessa erfarenheter borde man skapa ett konstverk av något slag. Eller en historiebok.

    Eller bara ett litet museum.

  69. Oj! Hur ska man komma helskinnad ur detta?
    Jag försöker inte ens …

  70. Ninja i Klockrike

    Att strumporna var så stickiga berodde nog på att Elvira inte såg så bra, men också att man till strumpor som nöttes så hårt tog ull med stor andel hårda, styva täckhår. Då höll strumporna bättre.
    Garnet kan nog ha varit illa spunnet eller kardat, men förekomsten av strån beror också på betesmarken där fåren gått.
    Sen spelar också fårrasen en enorm roll. I Sverige har man av tradition och månne ett lätt masochistiskt drag avlat på får med så mycket stark täckbehåring som möjligt.
    Den mjuka sköna underullen har inte ansetts lika värdefull.

    När nya material och skötselmetoder kommer fram just på trettio- och fyrtiotalen så tappar man en enorm mängd kunskap om ullhantering, vilket leder fram till de där dåliga kliande garnerna. Det fanns helt enkelt inte bättre ull att tillgå.

    Idag tar vi tillvara en alldeles för liten del av den svenska ullen, mycket bränns helt enkelt upp. Intresset för kvalitetsull är däremot högt och det finns idag ull som är så fin och mjuk att de flesta tycker den är skön att ha på sig.

  71. HK

    På en vårpromenad i motionssatsningen Sport 60 i samarbete med idrottsklubbar över hela Sverige.

    Här kan man se den 10-årige HK iklädd ett par sportiga golfbyxor och en käck ylletröja stående tillsammans med sin far längst till höger.

    Mina barn tycker jag ser ut som Tintin, men det beror nog på att hunden en bit bort liknar Milou.

  72. Tack, Ninja för ullhistoriken och Lottens mamma för livstycke- och strumpebadshistoriken. Någon liknande anordning minns jag också. Och när knapparna ramlade bort i strumporna kunde man (med strumpor som inte var stickade av Elvira utan av lite smidigare slag) använda en ettöring i stället för knapp, om man satte den på insidan av strumpan och tryckte igenom den genom hålet i strumpebandet.

  73. Oj HK vilken läcker bild! Sport 60? Måste vara mycket tidigt sextiotal, för kläderna ser ganska 50-talsaktiga ut, tycker jag.

  74. Lille Maken

    Tack, Ninja, för utredningen om stickig ull. Och nu förstår vi ju varför det heter “att sticka strumpor”.

  75. Ingela

    Jag är född på 50-talet, men har aldrig behövt ha några livstycken och långstrumpor. Inte till vardags i alla fall. Det fanns strumpbyxor, eller kalasbyxor som de hette då vilket några här ovan har vittnat om. Jag har aldrig strumpbyxor i dag p.g.a. kaseffekten som vetenskapen inte har kunnat komma tillrätta med trots nya elastiska material. Tajts och pantalonger däremot, ja tack. Det måste vara att strumpbyxorna når ända ut till strumptån som gör att de är ogagneliga.

    Karin med ettörestricket påminde mej dock om att jag i 5-6-årsåldern hade ett par finstrumpor som inte var av kalasbyxmodell , utan ett par strumpor i den rätta bemärkelsen, alltså två som inte satt ihop. Eftersom lycra och andra stretchmaterial hade sina begränsningar på det tidiga 60-talet så hölls strumporna uppe av hållare som satt fast i nåt slags höfthållarliknande plagg. Min var ljusgul och luktade latex. I dess nederkant fanns det dubbla band på fyra ställen, två fram och två bak. På den ena satt det en tygklädd knapp, på den andra en metallgrunka formad som ett spänne på en hängselbyxa, fast mycket mindre och vitlackad. Knappen skulle vara inuti strumpan och metallgrejen utanpå och så hakade man ihop dem.

    Jag gissar att det där var det normala sättet att hålla uppe strumpor för damer på 50-60-tal. Själv har jag bara detta minne av dylika plagg.

  76. HK

    Sport 60 just 1960 – på våren!

  77. Då kanske det allvetande båset med sina helyllekunskaper har en kommentar till att jag köpte vackert ullgarn till specialpris (av en arbetskamrat som hette Vålstedt och bodde i Mockfjärd) och att detta garn sades vara något alldeles extra. Det var det också. Alldeles extra stickigt och kliigt. Men till en fin och mycket slitstark tröja dög det. Men man måste ha en ganska kraftig skjorta under.

    Detta garn sades ha vuxit på något som verkade vara en korsning mellan får och ren och fanns i fjälltrakterna. Jag tänker skvader, fast fyrfota.

    Vålstedts hade massor med praktikanter från olika nationer och alla verkade vara där för ullens skull. Själv var jag nog mest där för att dom alltid bjöd på god mat.

  78. HK:s bild är en sån där som man vill drunkna i! (Ni vet att man kan klicka på den och sedan faktiskt zooma om man vet hur man gör det på sin dator/padda/mobil?)

    Våren 1960. Om man skulle göra en film om våren 1960, skulle man säkerligen för att garantera autenciteten kolla hur modet såg ut just då och införskaffa just sådana kläder.

    Men oj, vad alla moden överlappar varandra. (Jag låtsas att jeg är modeexpert just nu.)

    Kolla på de två kvinnorna längst till vänster och konstatera att en har en gammal kappa, den andra har en lite nyare.

  79. Min farmor och farfar (födda 1907 och 1903) satt en gång och tittade ut från sitt fönster på dagiset mittemot och de färggranna småttingarna, och sa “Ja, när vi var små, då var vi grå, allihop.”

  80. Ökenråttan

    Mina klädminnen från barn- och ungdomstid är så trista och det beror på att jag adrig fick välja själv när det skulle köpas kläder åt mej. Det var en hel delegation som drog i väg: Mamma förstås och en eller två mostrar. Och så jag, men mej kunde dom ha lämnat hemma; jag hade ingen talan och det köptes alltid lite stort, att ha och växa i, så det kunde ha höftats till, mej förutan. Om jag tyckte att nåt plagg såg trevligt ut så var det alltid att “det passar inte på en ung flicka”. Vad jag hatade det där “ung flicka”.

  81. DÄR, Ökenråttan, väckte du ett minne från den tid då jag var en “ung flicka”. Det skulle sys någon utstyrsel i tonåren och en sykunnig bekant fick uppdraget. När det var provningsdags sa sytanten att nu gällde det att få till sömmarna så att det “syns att du är dam, men inte att du är kvinna”. Jag unslapp mig ett häpet: “Va? Varför det?” Sytanten och min mor utbytte den där sortens blick som gjorde ett jag insåg att jag inte skulle få någon förklaring på vad det var för slags besynnerlig varelse jag förväntades vara.

  82. Det här är ett av de bästa båsen evvah! Vilka anekdoter! Vilka inre bilder jag får! Jag vill strössla med glada utropstecken åt alla!!!!!!

    Några till!!!!!!

    !!!

    !!!!!!!111!!!

  83. Håller helt med – och inne med nästa inlägg.

    (Där jag ska analysera världspolitiken och komma med en lösning.)

  84. Den där bilden måtte vara tagen i mars eller april, så när HK var Tintin var Annika ofödd — men inte särskilt länge till.

    Skogsgurra, ull från Mockfjärd? Om det är något Mockfjärd är känt för numera så är det ju fönster. Ullen var antagligen glasull (undra på att den kändes obehaglig!).

  85. PK

    Jag som trodde att Mockfjärd var mest känn för sin vapenindustri. Mockfjärdsrevolvern är känd i hela sverige ju.

  86. Glasull! Varför fanns det mängder av glasull i vårt barndomshem SG? Och varför, varför trodde vi att det var en bra idé att göra tomteskägg och tomtemustasch och tomtehår av det? H*lv*t* var det gjorde ont. Fick mig att glömma Elvirastrumporna en stund, faktiskt.

  87. Själv hade jag hellre tagit glasullsskägg än att vitsminkas i ansiktet med tandkräm till en maskerad.

  88. Nej, LarsW, det tror jag inte. Och jag avråder från att försöka.

  89. Ökenråttan

    Den hemska historien om min första behå har jag redan berättat här hos Lotten, har jag för mej, så den hoppar vi över.
    Du Annika, med alla dina !!! När man läser goda råd för skribenter så är det alltid förbjudet att använda ! Man får heller inte kursivera eller skriva fett. Nu har jag börjat läsa om Harry Martinsson och där kan man se !!! så det är en fröjd åt det. Upp till tre stycken har jag sett. Och kursiverar gör han också, så nobelpristagare han är. Kursivera mera! säjer jag.

  90. The Donald gillar också dubbla utropstecken. Han verkar använda dem som ett “slut på diskussionen”, eller möjligen “därmed basta”.

  91. LupusLupus99

    Det är inte alls förbjudet att använda ! men det ska bara
    användas när och där det är befogat.
    På sidan 177 i Svenska skrivregler hittar du vad som gäller.

  92. Ninja i Klockrike

    Wåhlsteds garner!
    Som såg så vackra ut i härvor med sina olika nyanser och färger. Ojämnt spunnet, men det var så vackert!!!!!!!!!!
    Uppstickat såg det mest ut som clownkräks.
    Dyrt och handgjort och FINT. Men fult.

  93. och

    Håller på som en igel med min fotoutställning nr 2, Stadsbiblioteket Sveavägen, måndag kl 19 – finns Cruella här någonstans numera? Hon kan äntligen få tillbaka sitt USB-minne om hon kommer! Bloggvärdinnan är specialinbjuden, men alla som vill är välkomna.

  94. Ökenråttan

    Hörru LL 99, hur mycket tror du att Harry Martinson brydde sej om Svenska skrivregler? (Om dom ens fannns då, dårå.)
    På sidan 177 av den förra upplagan av SS handlar det om! Gäller den sidhänvisningen fortfarande. Annars är det säkrare att hänvisa till avsnittsnummer; gäller hur än sidorna vacklar.

  95. Och kliigt, Ninja! Men det måste ha varit nåt speciellt med de där djuren som producerade ullen. Kanske var det glasullsfår? Det finns ju glasbjörk, så varför inte?

    Beträffande den mystiska förekomsten av glasull i barndomshemmet (jo jag minns vår vita Knut) så är förklaringen enkel; jag och kamraten Gugge var flitiga besökare på närliggande järnverks avstjälpningsplats och varje gång man murade om ugnarna så måste det till ny isolering. Den gamla slängdes på tippen. På den tiden var glasull (före Rockwool, som är en mindre kliande produkt, eller högisolerande keramer) den isolering som användes och de långa fina fibrerna var ofta oskadade och kunde användas till mycket. Skägg och sådant. Men att stoppa madrasser med den var inte lyckat.

    Första vårkvällen upplevde jag idag när jag gick ut och köpte kvällstidningen och cigaretter. Härligt!

  96. LupusLupus99

    Jag har tredje utgåvan som är tryck 2015 och avsnittet har
    nummer 12.4 .

  97. LupusLupus99

    *tryckt

  98. Ökenråttan

    SL 99: Ny upplaga av SS kom ganska nyligen.

  99. Hakan ut ännu lite mera (det där med kvällstidningen och cigaretterna passerade alldeles för obemärkt): Det är bara de som saknar naturlig fallenhet att formulera sig som behöver skrivregler. VI ANDRA följer vår inre röst.

  100. LupusLupus99

    ÖR, ja jag vet men den var inte släppt när jag köpte min i Augusti
    och jag kunde inte vänta på release heller.

  101. !!!

  102. LupusLupus99

    !!!????

  103. LupusLupus99

    Nu har det hänt grejer förstår ni.

  104. Följa sin inre röst vare, ja!

  105. Prexis, SG.

    Men nu undrar jag om det inte är dags för en analys av och lösning på världspolitiken.

  106. Den Stora Kometen verkar vara en effektiv lösning. Eller finns det bättre?

  107. Ökenråttan

    I morrn kommer världspolitiken och innan dess vill jag modiiera mej betr. !!! I skönlitterär text får man skriva som man vill och därför är det fånigt när det ges råd till aspirerande skönlitterära författare att dom inte ska använda ! eller skriva “Oj, suckade Pelle” eller kursivera. Bara så.
    Skrivreglerna tar vi till när vi skriver “officiella” texter. Där räcker det inte med “naurlig talang” (som han Trumpen b.t.w. anser är tillräckligt för att lyckas ö.h.t).

  108. Jag har en kuslig känsla av att världspolitiken kommer över oss vare sig vi vill eller inte.

    Somliga kommer tydligen inte ihåg Alamo.

  109. Snobben minns!

  110. Ingela

    Och jag minns han som nog kunde blitt brun men han gick aldrig ut. Knut alltså.

    Var bara ett år när den kom, torde inte minnas det, men jag minns att jag skrattade gott åt vitsigheten när jag var sisådär 10-11. Egendomlig musiksmak hos mellanstadieflickan.

  111. Ingela

    Men fy och skam den som ger sej, åtminstone på mindre…pojkar.

  112. Världspolitiken får vänta lite – jag måste vara i radio och jobba lite basket. Men sedan kommer president Bergman med lösningen!

  113. LupusLupus99

    Nu är Lotten på radion. 🙂

  114. Promotion idag. Saluten utanför Universitetshuset pågår som bäst. BOOM!

  115. Säg till alla fåglar ni möter att de ska sitta still och låta sig räknas. Gäller hela helgen.

    (Sitt still, sa jag!)

  116. Räknas burfåglarna? De sitter ju i Stillot.

  117. Gandhi räknar vi flera gånger om dagen men han blir visst aldrig mer än en.

  118. Men för bövelen. Jag bara blinkade till i torsdags morse, och nu är det fredag eftermiddag!

    (Nu tror ni förstås att jag har legat i koma eller förlorat förståndet.)

  119. Ninja i Klockrike

    Näee?

  120. LupusLupus99

    jooooo!

  121. Ökenråttan

    Brid, heter det inte längre promovering?

  122. Ökenråttan: det stod promotion i tidningen, men de kan ju ha fel. Jag tror att båda orden används.

  123. Ninja i Klockrike

    Nääee, promotion måste vara svengelska av sämsta slag. Befodran? Näääee!!!!!

  124. Ökenråttan

    Vad tidningarna skriver kan vi väl nästan lämna därhän. Dom skriver ju hur som helst. Citatet låter oss fundera över varför doktorerna promoveras vid en promotion och inte en promovering.

  125. Jåglar var det. Oosökt kommer en remincens från för några år sen till minnes.

    Tänk för övrigt på att inte att hänga upp fågelmat lite så där gosigt vid en uteplats. Vi har en granne som fick riva upp och frakta bort trallen hela sin, eftersom råttorna tog hand om spillet och boade under den.

    Sådant är förbudet i de flesta föreningar och boenden, men en del lär sig tydligen aldrig.

  126. Och så kommer jag osökt att tänka på den gamla tidningsrubriken:

    “Får promoveras till teologie doktor”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.