Kategori: Bloggen

Chuck Berry och den galna Yoko

Publicerat av Lotten Bergman den 20 mars 2017 00:01

– NUUU dog Chuck Berry, sa Tjugofemåringen på tillfälligt besök vid matbordet här hemma.

Detta utdragna ”nuuuu” kom eftersom Chucken ju sedan länge har varit gammal man – som inte valde att go out with a bang utan lite tvärtom with a whimper. Så sent som 2014 stapplade han omkring på scen och trevade med de sluddriga fingrarna över gitarrbanden. Men så har det ju inte alltid varit:

”If you tried to give rock and roll another name, you might call it ’Chuck Berry’.”
— John Lennon

Chuck Berrys Johnny B. Goode framfördes innan den skrevs (i Tillbaka till framtiden) och kommer kanske en dag att vara det sista spåret av mänsklig kultur eftersom låten finns sparad på Voyager-sonderna och beräknas vara spelbar i mer än en miljard år.

Chuck Berrys största hit – rent kommersiellt – är däremot My Ding-a-Ling, som handlar om precis det man skulle kunna tänka sig. Han hade som många andra artister inget band när han var som störst, utan reste runt ensam medan hans manager som en spårhund letade upp lokala band där Chuck Berry skulle spela. Managern bad musikerna att skriva på ett kontrakt och infinna sig på rätt tid och rätt plats – där Berry klev upp på scenen utan att ha haft någon tidigare kommunikation med bandet. (Precis exakt det som skedde med Marty i Tillbaka till framtiden.)

Men han verkar inte ha varit så himla hygglig egentligen. Han rånade folk i sin ungdom och han blev stämd för att ha installerat hemliga kameror på damtoan på en av sina restauranger. Men nu till rubrikförklaringen och apropå John Lennon-citatet!

Vi tar Chuck Berry och John Lennon och ställer dem på en och samma tv-scen 1974. Lennon dyrkar Chucken (se citatet ovan) och de sjunger Memphis som en illustration till världens finaste musikaliska bromance. Meeen ungefär som att Paul McCartney satte Linda på synt i Wings, placerade John här Yoko på en trumma som jag inte kan namnet på (förlåt, alla slagverkare).

Då blir det helt galet. För Yoko tar mitt i refrängen micken och börjar göra fågelläten.

Vid 1,20 kan ni se vad Chuck Berry tycker om det, eftersom han spärrar upp ögonen som hade han sett (hört) ett spöke. Eller en fågel. Men ingen annan reagerar. Det är som att Yoko Ono varken finns eller hörs – eller som om hon faktiskt smälter in. Ingen ger henne ovationer eller tummen upp. Ingen ger henne ilskna blickar, vilket man faktiskt gör när någon plötsligt lirar fel låt eller tar ett idiotskott ur kass vinkel.

Och då gör hon det igen.

Detta sker 2,08 minuter in i klippet, men det enda vi ser – vi som har Youtubeklippet att titta på – är att Chuck Berry skrämt spärrar upp ögonen igen … för teknikern har stängt av Yoko Onos mick … (Se från 2,16 hur Yoko gör fågelläten utan att det hörs. Men så plötsligt vid 2,36 hörs det igen.)

Och var lär vi oss av detta? Jo, att i de underligaste av situationer behövs fortfarande det där barnet som påpekar att kejsaren faktiskt är naken. Frågan är bara vilka av oss som vill ta barnets roll.

(Se här hur jag plötsligt och till synes seriöst tar på mig rollen som uppmostrare och besserwitt fastän jag inte ens vet vem kejsarn är.)

Kolla vilken utstrålning han hade!

Pssst. Jag har en gång tidigare antytt att Yoko Ono inte var så poppis.

56 kommentarer

Hotellpanik i Skåne

Publicerat av Lotten Bergman den 18 mars 2017 09:27

Jag tog in på ett hotell i södra Sverige för att föreläsa för 97 spralliga skåningar. Hotellet var utvalt enligt dessa kriterier:

Charmigt.
Nära hotellet där föreläsningen skulle ske.
Billigt.

Min djefla man skötte bokningen som den sekreterare jag inte har, så sent på kvällen klev jag klev in i hotellfoajén – som var mörkröd och hade dämpad belysning. Resan dit var sju timmar lång, så jag var less på att inte ligga i en nymanglad säng. Ungefär.

– Lotten Bergman. Booking.
– Näääää. Vi har ingen bokning till dig. Och tyvärr är alla rum upptagna.
– Vavavavavaaa?
– Men titta här, om prick en vecka finns ett rum i ditt namn.
– Bomber och granater, luspudeldjeflamannen!
– Men tjoho, vår svit är ledig: 1 790 kr.
– Nej. Nej, det går in…

Då kom en man av utländsk härkomst mot oss. Han log och jag kände att han skulle kunna passa i en fez. Han erbjöd mig sviten till ett rabatterat pris, emedan han tydligen innehade en sådan position att han kunde just det.

– Det är för mig en stor ära att till dig ge övernattning för det facila priset av 1 300 kr.
– Nej, jag kan verkligen inte, jag måste försöka hitta …
– Enligt min ringa mening är sviten värd 950 kr.
– Va? Oj! Ja! Tack!
– Gott så. Jag tar mig friheten att påpeka att en liten flaska champagne denna kväll är på sin plats.

Mannen, som helt tydligt var hotelltjifen, viftade lite lätt med vänsterhanden mot osynliga champagneflaskor. Jag fick min nyckel (NYCKEL!) och gick genom snirklande korridorer till sviten (rum 14).

Väldigt snirkligt.

Jag gick in. Satte ner väskan på golvet. Sedan funderade jag ett tag på definitionen av ”svit”.

För det här var ju sviten. Ergo rummet. Förvisso fanns en himmelsäng, men det gör ju inte att det finns några ytterligare rum som ligger i svit bakom stolparna, liksom.

Visst är ”svit” mer än ett rum? Eller kan badrummet räknas som rum? Om det är ett stort badrum? MED BUBBELPOOL!!!

Men vad ända ini glödheta är det där orangespräckliga som syns bakom den dör glasbetongväggen?

Nämen – naturligtvis är det marmorerat köttkamouflage till toasits.

Karl-Johanstil kallas det när hotell inreder ett rum så här.

Konsekvent genomfört med inredningsdetaljer som kallas ”snett och vint”.

Närstudie av fönsterstängningen.

Oj, vad jag inte brydde mig om skavankerna. Inte ens toasitsen störde mig. Jag badade i bubbelbadkaret som lät som ett helt menageri, drack en flaska Ramlösa (det enda bubbel som fanns på rummet) och somnade sedan sött till det ljuva pladdret av berusade danskar, som för länge sedan borde ha åkt hem men istället stod på gatan utanför mitt fönster och diskuterade medlemskap i en golfklubb.

Klockan 06:30 väcktes jag av detta:

Brandlarmet.

När jag hade filmat tutet ovan (prio ett är att dokumentera), resonerade jag på detta vis:

– Den här lilla pyjamasen är lite väl avslöjande, så det är bäst att jag klär på mig. Var är strumporna? Ska jag ta på mig klänningen som jag ska föreläsa i eller bara jeans? Ska jag ta med mig datorn? Äh, jag packar ner allt. Titta, där på gatan står ju de andra hotellgästerna. Hm. Oooh, vad roligt, brandkåren! Bäst jag skyndar mig så att jag inte missar brandmännen!

Fullt påklädd och med hela packningen med mig, stod även jag en stund senare på gatan.

Tut tut tuuut tut! ”Nu kommer brandmännen” tjoade jag och klappade händerna.

Det lilla hotellets alla gäster samlade ute på gatan.

– Okay, we’re going in! sa de bekymrade brandmännen.

Efter kanske 15 minuter kom brandmännen ut med besvikna miner. Det brann verkligen inte någonstans. Och ingen förklaring till larmet fanns heller – så vi gäster välkomnades in för att äta frukost. Äggen var halvkokta, det fanns varken äggröra eller bacon och den stackars receptionisten for som ett torrt skinn för att hinna ta fram färdigskuren ost och skära gurkskivor.

Efter frukosten gick jag upp till sviten igen för att sätta på lite mascara och dricka upp den andra gratisflaskan Ramlösa. Man såg verkligen att jag hade lämnat rummet i full panik och med andan i halsen eftersom jag hade lämnat en fasansfull röra efter mig.

Det är det här som kallas att trasha ett hotellrum, va?

34 kommentarer

Ett nedslag i 1968 – slottet som brann (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 15 mars 2017 09:29

Allt var inte studentuppror och protestmarscher runt 1968.

– Hallå Lotten. Jag har hittat några gamla tidningar i vår sommarstuga. Vill du låna dem?
– LÅNA? Jag vill äga dem!
– Sakta i backarna, de ska ligga i vår sommarstuga. Du får låna.

Nu ligger de här framför mig. I en Hemmets Veckotidning från just 1968 kan man läsa att våra skidstjärnor Sture Grahn och Barbro Martinsson har gift sig. Med varandra. Å ja ba:

– Skidstjärnor? Barbro och Sture? What? Jag som trodde att jag visste allt om forna tiders skidstjärnor!

Men den här stjärnan känner jag i alla fall igen.

Bildtexten lyder: ”Filmstjärnan Ann-Margret Olsson har gästat Sverige. Så fort hon anlände till Arlanda blev det presskonferens, där hon som synes uppträdde mycket kortkort.”

Genomgående kallas alla kändisar för ”stjärnor”. Ann-Louise Hansson är en sångstjärna och Arnold Palmer en golfstjärna. Fast kändisar som är lite mer adliga, är mest bara grevinnor och prinsar samt furstar. Och plötsligt slår jag handen för munnen och säger nääääää. För grevinnan Cecilia Lewenhaupt vill elda upp sitt slott!

”Grevinnan Cecilia Lewenhaupt har begärt tillstånd för att bränna sitt slott, Sjöholm utanför Katrineholm.”

Man kan inte bränna ner slott! De ska stå kvar så att jag kan besöka dem! Ägarna må ha ont om pengar eller frysa i de kalla rummen – här ska intet brännas! Men … inte blev det väl genomfört? Google, google, säg mig vad som hände med Sjöholm!

”Den gamla, slottsliknande huvudbyggnaden på Sjöholm (se bild) revs i slutet av 1960-talet och ersattes av en modern byggnad i en anpassad villa-stil.”

Oh noooo! Bränn bh:ar, bränn ljus i båda ändar eller rent av brännvin istället! Inte slottet! Vad sa då denna fasansfulla slottbrännare om sitt värv?

”Tänk-på-att-arna är de värsta, understryker grevinnan Lewenhaupt. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Men dumma människa! Framtiden vet ju hur man tar hand om kalla slott!

Änkehertiginnan av Dalarna – hon frös minsann inte 1901!

En vecka senare:

De ypperligt nyfikna kommentatorsbåshängarna Skogsgurra och Hyttfogden fick ingen ro i själen utan gav sig iväg från sitt trygga bo för att köra jähättelångt och inspektera Sjöholms nya byggnad. Jag (och många med mig) ville ju så innerligt gärna se schabraket som ersatte det kalla slottet. Jag läste någonstans att det bidde en 300 m³ stor enplans vinkelvilla i 70-talsstil istället, vilken i min fantasi även hade mexitegel.

Se skylten på högra grindstolpen: det arkaiserade ”Obehöriga äga ej tillträde”. Huset finns längst bort där allén tar slut.

Hyttfogden och Skogsgurra vågade sig lite närmare …

… och se på tusan: det är ju ett inte alls dumt hus! Och varmt, kanske?

Bloggen och alla läsare tackar för denna rapport! Om jag nu skriver om hur jag är nyfiken på hur Trumps Winter White House ser ut – kan någon åka dit och fotografera det? Och ni som bor granne med Johnny Depp – kan ni knacka på och fråga hur han har det eftersom han ser så ledsen ut, och sedan skicka en rapport? Tack!

Avslutningsvis kan berättas att Sjöholms-grannen hade förtjusande getter.

42 kommentarer

Varför är det så gott om Ö i turkiskan?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 mars 2017 21:10

”Dört” betyder fyra på turkiska.

”Köy” betyder by.

”Gökdelen” betyder skyskrapa.

”Gelebil” betyder på turkiska kunna komma vilket är roligt på så många plan – men det som fascinerar mig är ö:et.

Ö dyker förvisso lika förtjusande upp även i t.ex. estniska och azerbajdzjanska samt ungerska, men nu måste vi tala lite om mannen som (förmodligen) såg till att Ö hamnade i Turkiet. För det var ju en svensk!

Turkiska skrevs ju med det arabiska alfabetet tills president Atatürk 1928 införde det latinska. Vid vår egen stavningsreform 1906 höll folk på att protestera ihjäl sig eftersom ”det var bättre förr” – men hur jag än har letat, har jag inte hittat negativa rubriker från Turkiet och 1928.

(Kanske för att de alla skrevs på arabiska.)

Om man skapar ett nytt alfabet till ett befintligt språk, får man förstås sitta och ljuuuuuda och sschhhhhua och öööööööö:a och klura på vad som passar bäst. Ungefär som när man skriver fonetisk skrift.

– Aha! sa Atatürk och hans kompanjoner. Vi behöver en fonetiker!
– Men han den där trevlige svensken på ambassaden … är inte han språkforskare?
– Jo! Och så synnerligen kunnig i turkiska!

Den som de pratade om var den nyss nämnde Kolmodin, som var en sjuhelsickes begåvad man som kunde många konster och som dessutom var både trevlig och välbelevad. Samt mån om turkarna.

Kolmodin, hans fru och en etiopisk missionspastor.

– Ööööh, sa Kolmodin och visade hur man gjorde ett o med två prickar över.
– Den där bokstaven ska vi ha! sa Atatürk.

Och så blev det. Tyvärr är den här historien inte belagd och bevisad samt bekräftad utan bara spridd med brasklapparna vinande i alla källor.

År 1933 dog Johannes Kolmodin plötsligt av en hjärnblödning, som enligt SvD berodde på klimatet:

Ni som tycker om det svenska språket vill säkert försjunka i några gamla ord och långa meningar, så här kommer fortsättningen …

”Trollkrets” var länge sedan jag läste i en tidning. Fast å andra sidan var det länge sedan jag läste i en tidning.

Tihi. ”Gömlek” betyder kjol. Tihi.

Uppdatering den 19 november 2018!

Jag har fått en rättelse av Nahide!

– ”Gömlek” betyder skjorta, inte kjol. Kjol heter ”etek”.

Sååå. Pfuh.

39 kommentarer

Sekundmeter och vågskvalp

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2017 23:40

Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.

– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?

Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.

Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.

Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.

– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.

Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.

Jag kan ju simma, liksom.

Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.

En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.

Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.

När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:

– Är det vågrät kö?

Sssschhh. Tyst, min mun.

På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:

Måste vägen till Visby gynga så?
Kapten ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)

53 kommentarer

Sybariternas sammansvärjning

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2017 23:43

Jag begriper egentligen inte varför jag tjatar på om hur jag inte äter lever.

– Vad vill du ha? säger vem som helst.
– Vad som helst utom lever, svarar jag som vore jag stolt över detta faktum.

Det hade ju varit bra mycket intressantare om jag hade hyst djup aversion mot t.ex. havregryn, isbergssallad eller svartpeppar.

– Så … du äter allt utom lever?
– Nej, jag skyr förstås chokladbollar som pesten.

Bildkälla: www.jennysmatblogg.nu — Huäääärk!

Nu är det ju de facto så att jag inte ens har sett lever sedan ungefär 1969 (när jag föråt mig på Magistratsvägen 7A i Lund) eller hållit i en chokladboll sedan den ödesdigra dagen 1972 (när jag föråt mig på Nyckelkroken i Lund). Gäsp.

– Efterrätt! Glass! Kokosflingor! Kolasås! ropar nån.
– Tack, vad gott! svarar jag. Men jag avstår gärna kokosflingorna och kolasåsen.
– Såååå? Är du lite petig, Lotten?
– Japp, de smakar lever.

Nej, det svarar jag ju inte. Men både kokosflingor och kolasås ingår i mina mardrömmar när jag har feber, så de är liksom inte en njutning. (Jag simmar i kolasås, fastnar i tjocka rep och någon strösslar kokosflingor över hela alltet som vore jag en anrättning.)

Gaston äter ju torsk med t.ex. jordgubbar eller ananas, vilket jag finner oerhört intressant. Gifter sig smakerna? Framhäver fruktsötman torskens speciella syra? Blandas kontrasterna i gommen som en löddrig springare med nyklippt gräs i vårsolen?

Vi får aldrig veta.

Men däremot kunde vi nu ikväll konstatera att min djefla man faktiskt inte bara kan peta i sig makrill med smörgåsgurka eller vita bönor med majonnäs. Han fick nämligen för sig att inför mig och Sjuttonåringen dokumentera den fantastiska sybariträtten ”kaviar med mörk choklad”.

Så nu vet vi var hans gastronomiska gräns går.

83 kommentarer

Ett gott råd?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2017 00:55

Igår fick jag denna fråga: ”Vad är det bästa råd du någonsin har fått?”

Jag tänker mig att det nog skulle ha sett ut så här, när det skedde.

Sju timmar senare satt jag fortfarande och funderade. Råden står som spön i backen, det är verkligen inte det att det är ont om dem. Problemet är bara att jag verkligen inte kan komma på ett enda råd som jag har tagit ad notam.

Inte ens det där underförstådda rådet från Michael Jordan. Däremot kan jag rabbla råd som jag får!

– Klä dig alltid bekvämt, så tänker du bättre.
– Mhm. De här fula shortsen är helt underbara. Gympaskorna sitter som lovikkavantar: perfekt.

– Klä dig väldigt snyggt när du föreläser så känner du dig fin och åhörarna har nåt att vila ögonen på.
– Mhm. De här fula shortsen är hel…
– Bllhhhhfklnnnft!
– Så vad har man på sig när man ska vara snygg och bekväm samt känna sig fin då?

(Här måste det ha hänt något. Jag vet definitivt att jag har ställt exakt denna fråga, men kan inte för mitt liv komma på svaret.)

”Always do the right thing, especially when no one is looking.”

Fast det där är ju nästan inte ett råd. Det är väl snarare en order. Hur som helst, jag slår ihop klackarna och svarar YESSIR, för det tycker jag är helt rätt. Especially when no one is looking.

– Ät mer grönsaker.
– Okej. Jag ska bara äta upp den här äppelpajen först.

Men nu – 14 timmar senare – har jag nog kommit på ett svar. Och det är egentligen bara en rätt trist reklamslogan …

– Just do it!
– Jag vågar inte!
– Just do it!
– Tjata inte! Jag vill inte!
– Just do it!
– TYST!
– Just do it!
– Okejrå.

Det där är alltså en dialog som jag har med mig själv inne i det stökiga huvudet, eftersom det finns så mycket som jag inte vill-vågar göra. (Det är en definitionsfråga var ”vill” börjar och ”vågar” tar vid. Eller tvärt om.)

Ge mig ett bra råd, hörni! (Även om ni varken tror att jag behöver det eller tror att jag kommer att följa det!)

83 kommentarer

Tankarna spretar och hot dogen den har två

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2017 01:30

Jag tittade in i min egen hjärna idag. Den såg ut som en gammal drickaback, full med lego och duplo. Eftersom drickabacken var av det gamla slaget, trillade några legobitar ut. De hette ”kungalängder”, ”han som är gift med henne och var med i den där filmen” samt ”pin-koden till Icakortet”.

Duplobitarna var däremot stora och satt fast i varandra och kunde verkligen inte trilla ut. De hette ”Melodifestivalen 1975” och ”alla klasskompisars födelsedagar” samt ”telefonnumret i Lund 1973: 14 55 14”.

Resten av legobitarna i den här drickabacken låg där i sin röra och var fyrkantiga, små, stora, smutsiga, rena. Och de låg en och en eller var hopsatta. De hette

alla lag i Eskilstuna Basket, inklusive träningstider och coachens telefonnummer
sjukgymnast på torsdag
köksgolvet för bövelen
klustriga fypplar (gick inte att tolka)
permensta på alla truckerpa (gick inte att tolka)
på ledag arslar en chili för kanske hulpen (gick inte att tolka)
krolla kan var treve påinkaufa (gick verkligen inte att tolka).

De här legobitarna med otydliga markeringar har jag nu med hjälp av bilderna i min kamera lyckats tolka så här!

Jävla bokstavskombinationer som inte funkar. Kontakta SAOL. (klustriga fypplar)

Man borde faktiskt ha permanenta och jättetjocka mattor på alla trappor som i brittiska hem. (permensta på alla truckerpa)

Den moderna människans eviga sittande är faktiskt inte riktigt klokt. Men kanske hjälper pedalpallen? (på ledag arslar en chili för kanske hulpen)

Var kan jag köpa en rund tv? (krolla kan var treve påinkaufa)

Och all denna läsning var ni tvungna att genomlida bara för att jag ju letade efter den lilla legobiten som det stod ”hot dog” på. Och jag lyckades; så här gick det till när man i USA började kalla varmkorv för hethund …

Basebollarenan New York Polo Grounds hyste en oerhört huttrande, kall publik i april 1901. Så kallt var det att glassförsäljningen inställdes och man istället rotade fram alla korvar och alla brön som gick att uppbringa.

Försäljarna ropade till publiken:

– Get your dachshund sausages while they’re red hot!

Man skulle alltså köpa sin taxformade korv medan de var varm, sa försäljaren. En journalist på pressläktaren satt förstrött och ritade en avlång hund. Eftersom han inte kunde stava till en tysk Dachshund, skrev han ”hot dog”. Bilden spreds och went viral som vore den en videosnutt med en listig katt år 2017, och sedan dess kallar man den korven för hot dog.

Nä, nu ska jag tömma hela drickabackens innehåll på golvet!

75 kommentarer

Världens snyggaste bokomslag!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 februari 2017 00:03

Jag har tidigare mumlat lite om hur jag försöker vara estet och förstå mig på vilka budskap man sänder med olika logotyper, typsnitt, färger och allmän hokus pokus. Man kan helt klart säga att jag fuskar mig fram i designbranschen eftersom jag sällan vet vad jag pratar om. Jag känner bara efter, och vips har jag en åsikt. Den häver jag förstås ur mig med en dåres självsäkerhet, och då kan det låta så här (där jag inleder replikföringen):

1.
– Vilken cool logga! Dom har haft den sedan 60-talet!
– Helt fel proportioner och färger. Bedrövlig, skulle jag säga. Klumpig.
– Fast jag gillar den.
– Okej. Men du har fel, sorry.

2.
– Kolla vilket fult bokomslag! Hahahahaaaa!
– Synnerligen effektivt tror jag. Syns där den står. Säljer sig själv.
– Men vem köper en bok för att den syns?
– Eh. Alla?
– Köper inte ”alla” på nätet numera?
– Nej.

Den är ju så ful att man nästan måste slå in den i brunt papper för att våga läsa.

Jag ska strax berätta vilket det enligt mig allra snyggaste bokomslaget är (skrolla inte!), men först ska ni få se några loggor.

Intressant utveckling av Pepsi-loggan. (Gå tillbaka till den första utan att bli stämda av Coca Cola!)

Och så några olika bokomslag; den här om krimskrams hade jag plockat upp omedelbart om jag hade stått vid en bokhylla. Och så kommer besserwissern och sabbar min glädje igen:

– Ooooooh, prylar och grejer och 40–50-talsstuk! Nostalgi och ljuvligheter!
– Ingen köper böcker med nostalgi. Förskräckliga färger – väldigt rörigt och svårläst.
– Släng dig i väggen. Den där ska jag ha.
Däremot hade jag inte alls över huvudtaget blivit nyfiken på Harry Potter beroende på hur han (eller omslaget) såg ut anno dazumal:

Den till vänster är första Potter-omslaget från 1997, den till höger en bra mycket senare variant som kanske känns lite mer bekant.

Och nu till det allra snyggaste – ett bokomslag som faktiskt inte har sålt en enda bok …

Kolla på martiniglaset, på fåtöljen, på skuggan … Allt är ju helt rätt.

Det är inte ett riktigt bokomslag, utan bara ett konstprojekt: Aled Lewis har gjort det, men det har tyvärr inte prytt Fitzgeralds bok. Än. Fast enligt mig är det fullständigt perfekt. Här är förresten en variant på den:

Och nu är jag nyfiken: länka och släng in bilder i kommentatorsbåset! Kom med åsikter och synpunkter! Vilket företag hade tjänat på att byta logga? Vem har den perfekta loggan? (Förutom Chicago Bulls.) Och alla ni besserwissrar som vet vad ni talar om: TALA!

112 kommentarer

Ensonglopedia med John Hinton

Publicerat av Lotten Bergman den 19 februari 2017 00:01

Vad gör man med sig själv om man kan agera, sjunga, spela all världens instrument, skriva, rimma och jonglera samt är djupt fascinerad av allt som har med vetenskap att göra?

Man skapar en teaterföreställning om Darwin.
Man skapar en teaterföreställning om Einstein.
Man skapar en teaterföreställning om Marie Curie.
Man skapar en sångföreställning om vetenskap från A till Z.

Detta sker i Storbritannien och den där superbegåvade kreatören heter John Hinton och är mitt kusinbarn. (”Mitt kusinbarn” – det låter ju som om jag äger honom. Ja, det känns bra, så vi säger väl att det är så: jag äger honom.)

Lägg märke till fjärrkontrollen på handleden – en egen uppfinning. Man undrar ju nu om den finns som färdig produkt eller om den bör patenteras. (Den är tejpad ovanpå ett vanligt armbandsur.)

Jag har precis kommit hem efter att ha sett den senaste föreställningen; en show där John till varje bokstav i alfabetet

hanterar ett vetenskapligt ämne som börjar på just denna bokstav, som DNA, röntgen, atomer, big bang
spelar på ett instrument som börjar på samma bokstav, t.ex. gitarr, munspel, ukulele, theremin
river av en låt i en musikstil på samma bokstav, bl.a. musikal, punk, opera.

Här ses några av instrumenten hemma i Johns vardagsrum.

Allt rimmar och allt är roligt och allt är så fyllt av energi att man blir trött bara av att sitta i publiken. Och alla tänker vi: ”Det här skulle man ju ha fått höra som liten i skolan!” Eller på dagis!

Och vad säger recensenterna?

”John Hinton is an absolute joy… You can’t help thinking: this guy could get anyone interested in science” – Adelaide Theatre Guide

”Hinton expertly makes the most complicated of concepts easily intelligible” – British Theatre Guide

”If you think that science is boring, think again, think Hinton” – Reviews Hub

”After beguiling me with yet another diverse, engaging show, I’m starting to wonder if John Hinton can possibly really exist” – Fringe Guru

Lysande! Hm. Här gick jag omkring i halva livet och trodde att jag skulle bli världsberömd skådespelerska utan att liksom anstränga mig. I mina drömmar skulle det gå till så här:

Ingmar Bergman, Stellan Skarsgård och Mimi Pollak skulle som en trio möta mig på gatan (ungefär 1982) och förvånat peka på mig och utbrista i ett unisont HENNE VILL VI HA! – och så skulle de sälja mig till Hollywood. Fast jag skulle få alla pengarna. Alla regissörer skulle vilja ha mig i alla roller utom sådana som Meryl Streep kunde få förstatjing på förstås. Jag skulle se till att Johnny Depp och Brad Pitt skulle spela mot varandra (och mot mig) i en och samma film. Och så skulle jag vara gift med min djefla man och få fem barn ändå mitt i alltihopa.

Näe. När jag ser hur kusinbarnet John sliter och jobbar hårt för sina fantastiska föreställningar, kan jag bestämt säga att jag inte alls har något emot att sitta på kammarn och redigera dåliga texter istället för att kyssa Depp/Pitt i Hollywood.

Uppdatering
Jag filmade föreställningen lite (ursäkta, kass kvalitet), och här kommer småbitar ur några av låtarna, dock inte den med thereminen. Men det första instrumentet är en speldosa!

63 kommentarer