Jag nämnde häromdagen att vi runt matbordet har en massa traditioner, men att ”jag är den enda som … ” är den mest långlivade. När alla barn väl flyttar hemifrån (uhuuuu) kommer jag och min djefla man att sitta så här mittemot varandra vid köksbordet:
– Jag är den enda som är kvinna.
– Jag är den enda som är man.
– Det här är ju jättetrist.
– Du kan va trist.
Men nu är det kul! Alla runt bordet säger i tur och ordning något som man är ensam om. Det är ett perfekt sätt att få skryta. Eller vara rolig. Eller bara tala om att man har omaka strumpor. Och man måste gå vidare och inte förklara det som nyss sagts. (Fast det gör vi ändå.) Det kan låta så här:
– Jag är den enda som har sprungit en mil idag.
– Jag är den enda som har orange tröja.
– Jag är den enda som pruttade nyss.
– Nää!
– Det är du inte alls.
– Men gaaaaah!
När vi har gäster runt bordet, kan det låta så här under första varvet:
– Jag är den enda som vaknade kl åtta.
– Jag är den enda som sitter precis just här.
– Jag är den enda som heter Peter.
– Du är den enda som rimmar.
Normaltrist. Men. Redan under andra varvet blir gästerna varma i kläderna, och då kan det låta så här:
– Jag är den enda som har stulit pengar ur kollekten.
– Vaaaa!
– Sssch, fortsätt nu!
– Men peng…
– Jag är den enda som har kysst … åååh, nu … nu glömde jag hans namn!
– Nej, säg! Säg vem det var!
– Han … han som gifte sig med henne som … och som gillade han den där gamla filmstj… THOR MODÈEN!
– HAR DU KYSST THOR MODÈEN?
– Nej, Ulf Larsson.
– Men ä int’ han dö?
– Jo. Han rör int’ på sej.
– Jag är den enda som har borstat håret idag!
– TRÅÅÅÅKIGT!
Sedan börjar någon googla vad Thor Modéens kompanjon hette och sedan tappar vi tråden igen – och så håller det på ett tag.
Och vad gör ni vid matbordet?
Noshörningsbetar!
Nämen alltså vi kom från en föreläsning, trodde att vi skulle hinna äta kvällsmat i Brändåsen men de slutar servera halv nio (wha…?) så vi — vrålhungriga — åkte hem och kokte korv till korv med bröd (Sibylla kokkorv original som vi så gott som aldrig har hemma men just i dag, helt slumpartat, hade vi det) och åt detta vid teven när det var Veckans brott.
Där LGWP plötsligt blandade ihop noshörningar med elefanter.
Bra lek, tror jag också. Den ska jag försöka komma ihåg.
Minns ni vad Jan-Öjvind Swahn skrev om noshörningarna och deras horn?
(Svar här.)
Vid matbordet sitter vi vid varsin dator. Ingen behöver förfasa sig, det passar oss alldeles utmärkt och vi har mycket goda skäl därtill.
Leker gör vi vid bilresor och då leker vi Benleken.
Man tager en bokstav, vi brukar ta första bokstaven i passerande eller mötande bils regnummer.
Sen gäller det att snabbt hitta på saker som börjar på bokstaven och som har ben. Hyfsat fort ska det gå och roligt blir det. Och svårt.
Väljer man B så kommer bagare, batterist, brevbärare tämligen fort.
Efter ett tag har man avancerat till bageribiträde, bokhylleinnehavare, blåbärsplockare, ja ni förstår.
Skojigare än så har vi inte.
Flodhörningarna? Att de är medellösa.
Exakt, Magnus A.!
Titta, nu finns det ju en länk till BBL-bilden!
(Den hade gjort sig som 3D-bild med noshörningsbetarna petande läsaren i magen, men vid det laget hade ju redaktionen givit upp det stereoskopiska.)
”Sedan börjar någon googla vad Thor Modéens kompanjon hette
och sedan tappar vi tråden igen – och så håller det på ett tag.”
Det låter som en tämligen träffsäker bild av hur båset fungerar.
Vi brukar först hålla oss till ämnet men ganska snart tappar vi
tråden och båset börjar leva sitt eget liv, oavsett vad som står
i blog inlägget. 😉
Vid matbordet blir det mest småprat om dagens övningar. Barnen är utflugna så det är bara maken och jag vid bordet.
När vi reste längre sträckor i bil, när barnen var med, gissade vi på vad vi skulle se inom 5 minuter. Man skulle helst gissa på lite svårare saker. En blå bil räknades inte. Man kunde exempelvis gissa på en svart Mercedes med tyska registreringsskyltar, en bil med släp lastad med kajaker, lastbil med röda långsidor eller en buss som kör åt Viking Line. Maken var domare och sa vem som fick mest poäng för sin gissning. Dök det upp fick man sin poäng. Bra tidsfördriv och man fick ju vara uppmärksam.
Tack för svar, Lotten! Låter som en bra lek eftersom den kan eskalera till oanade nivåer. (”Jag är den enda här som tillkallat låssmed för att låsa upp en upplåst dörr”, till exempel.)
Och jag tänkte som LL99 att leken liknar båsbeteendet. Efter ÖR:s konstaterande i förra båset att konseljer (eller numera regeringssammanträden) hålls på torsdagar och inte som Balderson skriver, på fredagar, började jag fundera om det kanske var så att de faktiskt hölls på fredagar före 1974. Det kan man nog se i Erlanders dagböcker tänkte jag. Och så försvann den kvällen kvickt. Gulligt av Erlander att alltid nämna vilken chaufför som körde honom, tycker jag. Men konseljfrågan är fortfarande olöst. Balderson KAN haft fel.
Karin: På min arbetsplats ringdes det till regeringskansliet varje torsdag för information om dagens utnämningar. Och Balderson skrev om utnämningar som skulle göras just ”på fredag”. Två gånger. För att ersätta verkschefer som blivit mördade. – och, vad säjer du?
På A svarar jag ”äter” och på B kan jag inte men jag gissar på Freden vid Brömsebro.
Ja, hur gick det med Vi i femman igår, Lotten?
Oh, det gick så bra så. Men klassfrågan (hela klassen på 28 elever får klura ut ett svar med ledning av fyra stödord) var en vattendelare:
ordklass
komparation
böjbara
anger egenskaper
Ena klassen svarade VERB.
Vid matbordet grälade vi ofta på äldste sonen. Han var ett sånt där ärligt barn som osorterat berättade om alla sina eskapader under dagen. Och plötsligt exploderade vi päron, när det varit för tokigt. Tråkig atmosfär kunde det bli. Suck.
Inför ”jag är den enda som” nästa gång han är på besök, Ökenråttan – och säg att det får gärna handla om sånt som ni exploderade av förr i tiden!
Samtalsämnen vid matbord … Vid middagen idag ställde Lille Maken och jag oss frågan om det finns regler om vad som ska ingå i en tugga. Vi hade en ganska invecklad middag, jag hade sett ett recept. Varje portion innehöll fyra komponenter. Måste man då ta lite av varje sort i varje tugga elller kan man ta några sorter först och sen låta övriga sorter följa separat?
Sen pratade vi om finnar. Inget aptitligt matbordsämne, det medges. Vi hade köpt två små frukter som heter citronplommon. Dom ser ut som stora gula plommon, men den ände som ligger i motpolen mot skaftfästet hade inte den vanliga, tudelade disajnen. Avslutningen åt det hållet såg i stället ut som en sån där röd, övermogen superfinne som just ska spricka. Och då kom vi på att det är sällan man ser finniga ungdomar nuförtiden.
Sannfinnar?
Nämen, nu klickade jag bort min ”Never have I ever…”- kommentar och hinner inte skriva in den på nytt – i alla fall inte idag. Någon annan som ser Big Bang Theory och kan förklara varför det är rätt kul när Amy erkänner för Sheldon att hon en gång tryckt på alla knapparna i en hiss? Och hennes respons inför Sheldons bestörta reaktion: ”Well, we all have a past…”
Nej, klicka inte bort dina kommentarer, Karin! Klicka på ”Skicka kommentar”.
(Undrar varför det står ”skicka kommentar”. Undrar om jag kan ändra det till nåt annat. ”Klicka här” kanske. ”Säg nåt efter pipet” kanske. Hm.)
Alltså jag bara klantade mig på något sätt och när jag skulle backa tillbaka var jag försvunnen. Spooky.
I Sheldons fall handlar det nog mycket om att the past aldrig blev förgången tid utan följer honom som en oskiljaktig tvilling. Men det är inget fel på Sheldon, han mamma lät ju testa honom.
On Topic: Jag är den ende som har fått på Pablo en Djurgårdskepa. Men har karln inte en Padda i kardan?
Jag är inte den enda som … (den varianten finns också) … fyller år om fem minuter!
Klara — färdiga —
GRATTIS OCH HIPP HIPP HURRAAAA!!!
Du och Agneta Palmodin. Ständigt 27 år. Grattis, borde ha tagit med mig barnkalasskumpan när jag ändå passerade på väg till/från Stjärnhov. Vad man nu kan ha för orsak att hamna där. Inte så långt från Skebokvarn. Det kan vara en anledning.
Nästa gång ska jag sköta mig bättre.
Jag har kvar en skumpa som jag fick på min 50-årsdag. Den ska jag banne mig hinka i mig efter radiosändningen imorrn!
Eh. Man hinkar inte champagne, va?
Låtom oss nu hoppas att jag får en häst, en traktor, en korsett eller en resa till Maldiverna imorrn bitti så att jag har något att blogga om …
Agneta Palmodin är ju alldeles förtjusande vacker i läppstift och allt på den senaste bilden!
Visst kan man hinka champagne! Huruvida man bör beror väl på hur pass civiliserad man vill framstå. Men kan kan man.
Du menar att Kvinnor kan? Eller att Män kan? Eller Man kan? Eller Men, det kan man väl inte? Vacklar vidare.
Grattis Lotten!
En får gratulera på födelsedagen.
Maldiverna, var det inte det till Amerikat du ville åka?
Man ber att få gratulera Båsmor på födelsedagen!
Vi är antagligen inte de enda som ska till banken och diskutera låneränta idag. Men förhoppningsvis de enda just den tiden, på den banken, med den banktjänstemannen.
Ooooh, låneränta som är så intressant!
(Ironin dryyyyper!)
Grattis på fölisidán, Lotten! Champagne på dej.
Grattis Lotten!
Champagne är perfekt på födelsedagar. Och nästan alla andra dagar också, faktiskt.
Champagne är grejer, det. Och skivsläpp, som det visst aldrig är för sent för. Vera Lynn, som fortfarande lever (vilket jag hade glömt att jag visste) ska släppa en helt ny skiva tre dagar innan hon fyller 100! We’ll meet again, ja sannerligen.