Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.
För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.
En 1500-talstolla.
Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)
En 1700-talssko.
Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!
[provpaus]
Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!
Modern barfotasko!
Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor. Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)
Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?
– Det gör inte lika ont!
Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag
måste koncentrera mig
får ont om det går för snabbt
vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.
Igår tillagade vi potatisgratäng, brytbönor, svampsås och elefantöron. Det gör vi aldrig annars, så barnen skrattade gott åt lövbiffarnas absurda utseende men tyckte att brunsåsen (med sherry och svamp i) var delikat.
Så kom vi att berätta om forna tiders söndagsmiddagar och allehanda minnen dök upp.
Vi åkte när jag var liten ibland till min farbror i Älvsbyn och fick där äta renstek med gelé och dela på en hel 33-centilitersflaska med Pommac. Vi var bara vana vid att dela på en 33-centilitersflaska med Grappo, så det var ju alldeles fantastiskt.
Alla söndagsmiddagar intogs tydligen på den tiden i ”salongen” som aldrig annars användes. Det var ett himla springande mellan köket och finrummet, minns vi.
Den djefla mannen åt sina söndagsmiddagar hos sin mammas gamla mostrar, som bodde i (håll i er) lägenhet.
– Det var exotiskt. När vi kom in i trapphuset fick vi ta av oss träskorna för att inte störa de andra som bodde i hyreshuset. Bakom varje dörr bodde ett familjeöde som vi inte visste något om, berättar han.
– Ja! Vi tog också av oss träskorna i trapphuset! Och så kunde man känna att det luktade ärtsoppa på första våningen och fisk i äggstanning på andra!
– Äggstanning … säger min djefla man långsamt.
– Mmm. Och kronärtskockor hemma hos oss.
– Åt ni kronärtskockor?
– Japp, och jordärtskockor och fondue samt glace au four.
– På söndagsmiddagarna?
– Japp.
För det där med klassisk söndagsmiddag upplevde jag faktiskt mest när vi var bjudna hem till andra. Det var i Luleå, så älgköttet stod som spön i backen tillsammans med kokt potatis, brunsås, svartvinbärsgelé, ärtor – och ibland Harry Kuvert förstås.
– Stod inte alltid matsalsbordet på en ryamatta?
– Jomenvisst!
– Hade vi inte alltid stickiga kläder!
– Och promenadskor! – Fick ni efterrätt? Vi fick glass med mandelsås hemma hos min farmor, säger min man med något glansigt i blicken.
– Ja … en skiva GB:s vaniljglass med åkerbärssylt. Rubus arcticus.
– Varför talar du latin?
– Mjölkpaketet. Min barndoms mjölkpaket …Det var förvisso kul med gårdagens besök i dåtiden, men här hemma kommer vi nog att fortsätta äta rester på söndagskvällarna, t.ex. spagetti med en pizzaslice och tacofärs på en ciabattabit och så lite fil & flingor till alla som är trötta på finmat.
Nu när vi i ett helt år har funderat på hur det gick till när Dylan faktiskt fick litteraturpriset och inte kommit en millimeter närmare ett svar, är det dags att klura på vem det blir 2017. Det offentliggörs kl 13, och till dess spekulerar jag gärna. Ponera att de är så oense i gruppen att de helt enkelt säger:
– Okej, nu fick Sara Danius och Peter Englund bestämma Dylan i fjol. Nu vill vi andra få vår vilja igenom!
Banne mig – jag tror att Akademien har bestämt sig för att välja en estradör. Det blir alltså en som är
tillräckligt frisk för en resa hit (Jeanette Winterson)
påklädd i offentliga sammanhang (Ursula Le Guin)
kan prata (Anne Carson)
har ett coolt namn (Ngugi wa Thiong’o)
någorlunda översatt (Jamaica Kincaid)
glad då och då på de bilder som finns (Amos Oz).
Som ni ser, är mina kriterier inte framtagna som en motpol till Dylan. Men det blir någon som inte lider av social fobi. Och som svarar på tilltal. Och har gett ut böcker.
Fast egentligen är jag övertygad om att det blir Joyce Carol Oates, trots att hon är amerikan.
Kl 13:00, pling pling, kommer snart Danius ut i läppstift (det hade Sture Allén aldrig). Där har jag ju stått och tryckt. Ryckte i handtaget gjorde jag också. När det väljer in mig, ska j… NUUUU! Knytblus!
– … engelske författaren Kazuo Ishiguro … känslomässig guru – skenbara hemhörighet i världen …
Hm. Det är helt tyst i Börssalen. Men! Det är ju han med Återstoden av dagen! Ett fantastiskt intervjuobjekt säger de! Jag sa ju det: en estradör!
”En blandning mellan Jane Austen och Kafka!” säger Danius. Hur fick hon till det? Född i Nagasaki, numera britt, och – säger kommentatorerna – det här är en signal till Brexitanhängarna i Storbritannien.
Kazuo Ishiguro (f. 1954), glad redan innan han fick beskedet. (CC BY-SA 4.0)
The Nobel Prize in Literature for 2017 is awarded to Kazuo Ishiguro”who, in novels of great emotional force, has uncovered the abyss beneath our illusory sense of connection with the world”.
(Det är inte alldeles lätt att hitta den svenska motiveringen!)
Ah, nu:
”Nobelpriset i litteratur 2017 tilldelas den engelske författaren Kazuo Ishiguro, som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”
Så … vi har en avgrund under hemhörigheten – som inte finns – i världen? Och mig veterligen är han inte engelsman, utan britt. (Till 1707 sa man England, sedan dess heter det Storbritannien.)
Nu får vi lära oss att det gäller att haffa nobelpristagarna snabbt, för efter ett par, tre dagar har de fattat att de är livegna och då stängs dörren. Den 17 november måste de skicka in manuset till Den Stora Föreläsningen.
Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.
Så här känner jag mig.
Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.
Määääh.
Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …
Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:
Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.
Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”
Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus. (CC BY-SA 2.5)
Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen.
Jag kan inte skryta med att yrvaket sätta mig upp i sängen och titta på en för mig obekant människa – och kan inte riktigt heller känna att det är en erfarenhet jag saknar. (Alltså, jag saknar ju erfarenheten, men sörjer inte detta faktum.)
Däremot har jag vaknat yr av förvåning eftersom jag ju somnade trots att jag inte hade
tänkt sova just där
borstat tänderna
betalat för mig
fått en bekväm kudde.
En gång slog jag runt på ett 50-årskalas långt ute på Lidingö. Att ta sig från därifrån till Centralen för att hinna med sista tåget till Eskilstuna är lika komplicerat som att åka Skövde–Umeå med tåg, varför jag plötsligt insåg att jag skulle bli tvungen att sova över i en städskrubb.
– Schäkta, felåt, sa jag till värdinnan. Jag har missat tåget hem. Har du ett liggunderlag eller nåt …?
– Lotten, Lotten, Lotten! Party all night är vad som gäller! Ta du vår dubbelsäng och sov så gott du kan och så länge du vill! Nu ska vi ha hjulningstävling i vardagsrummet!
Fräsch som en liten nyponros vaknade jag åtta timmar senare av morgonsolen i en king size-säng – och hittade värdinnan i badkaret och hennes man i en solstol på balkongen.
Lillasyster Orangeluvan är lite mer äventyrlig; hon har sovit på marken utanför en flygplats i Frankrike. Min djefla man har pga. sitt orienteringsintresse och stora sömnbehov sovit precis överallt, liksom min pappa som kan somna stående om han bara först får ta av sig glasögonen.
En gång när pappa jobbade på Kemikum i Lund, blev han plötsligt (som vanligt) sömnig. Han tog av sig glasögonen och lade sig under skrivbordet för att sova ett par minuter.
Zzzzzzzz.
Sex timmar senare vaknade han, sträckte på sig, tog på sig glasögonen och gick ut i korridoren och skrämde där livet ur en väktare. När han hade lugnat väktaren och tog sig ut i den ljumma kvällsluften via huvudentrén, sattes larmet igång och pappa fick sedan skämmas och förklara sig för olika instanser.
Men min absolut mest oplanerade övernattning var under ett basketmaraton i Överkalix runt 1980. Vi spelade i 24 timmar i sträck och tillbringade inte precis tiden på avbytarbänken på just avbytarbänken; jag somnade strax bakom kortlinjen med huvudet på ett par skor i stl 47.
Jättemjuka ju. (Basketkännare med faktafeeling suckar dock: det här är inte en basketsko av modell 1980.)
Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?
I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.
Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.
Brittisk elingenjörskonst.Brittisk staketinnovation.Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)
Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)
Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.
There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!
Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuseme till alla jag möter.
Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.
Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.
När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)
Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.
– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.
Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.
Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuseme] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuseme) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.
– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!
När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.
Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.
Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?
Mamma har opererat bort och fått sin andra knäled ersatt på en ortopedklinik vid Globen. Sådana här dåliga gener som jag (vi) har, borde ju egentligen vara förbjudna. Hallå genmodifieringsforskare, ni måste rensa bort oss som inte funkar i knätrakterna!
Härinunder blodet och förbandet sitter mammas sprillans nya knäled av vibranium.
Hon råkade dessutom fylla 81 i sjuksängen, så Orangeluvan, Broder Jakob, DDM och övrig släkt fyllde sjuksalen så att personalen kom och ooooade och sa ”jösses, ni har ju inga kakor”.
– Låt oss äta kakor! sa vi, och fyllde sedan på med att med en mun berätta att varken Lady Antoinette eller Marie Antoinette sa så.
Sedan spillde Broder Jakob ut en vas med blommor. Orangeluvans man (om de hade varit gifta) slog omkull ett plastglas med röd saft. Jag spillde handsprit på min telefon. Då vände Broder Jakob av misstag uppåner på mammas resväska. (Orangeluvan är det ordning på, så hon spillde inget utan tog istället fram massa födelsedagspaket.)
Massa knark, äkta linnediskhanddukar från 60-talet, en bok och Zlatans lotion.
Jag tog av mig både skor och strumpor för att visa upp mina brunbrända fötter, medan DDM satte sig bakom dörren för att där plugga polska med Duolingo.
– Kobieta je jabłko! hördes det bakom dörren.
Jag kontrade snabbt genom att öppna min spanska Duolingo och säga:
– No soy un caballo. Una cerveza por favor!
Då kom kakorna. Dörren öppnades ordentligt och med kraft, varför ett kvävt – men polskt – DDM-stön hördes från bakom dörren:
– Au, ups!
Sedan lät replikerna så här:
– Kolla på min läskiga kran! sa mamma.
– Alltså jag och geografi. Hur kan det där vara Kaknästornet?
– Det är inte Kaknästornet, det är en Teliasändare.
– Vad heter han som var med i den där filmen och lät Ed Sheeran bo hos sig?
– Min läkare är snyggare än din.
– Har ni hört vad jag yrade om när jag vaknade ur narkosen och och hur full min urinblåsa var?
– Han heter väl Jamie Foxx?
– Nej, Björn Lindgren. Ursnygg läkare.
– Tre deciliter!
– Men det ser faktiskt ut som Kaknästornet.
– Känn på mina lårmuskler! Det nästan ekar, så tomt är det!
– Får jag ta en kaka till?
– Vad händer om det börjar brinna på Systemet?
– Den där lilla gåstolen kan du ju ha om du går och kollar när AIK spelar nästa gång!
Sedan åt vi mat på restaurang och jag fick den stora glädjen att svälja en fluga som mig ovetande låg och simmade i min misosoppa. Den Djefla Mannen såg flugan, men hann inte säga till mig. Det är helt okej – lite skit rensar magen. (Men jag försatt ju chansen att äntligen få kalla på kyparn och klaga på att det var en fluga i soppan.)
– Psssst, Lotten. Våra resväskor är jättetunga, sa Ami.
– Snicksnack, kvittrade jag. Tunga är de kanske, men sörru med din rullstol och mitt numera meniskopererade knä kan vi slå världen med häpnad!
– Men de är verkligen jättetunga.
– Du ska se att det blir toppen. Grekerna är inte så noga och du ser att med den här röran på flygplatsen där ingen vet vart köerna leder eller vem som ansvarar för vad och det inte ens finns lås till toaletterna, kommer ingen att bry sig om våra väskor.
I kön träffade vi en man som hette Ali. Han kom från Irak, var numera svensk, och vi skojade friskt om hur han som varande ”araben på flygplanet” skulle komma att fastna i alla kroppsvisitationer.
– Jag som inte har några kalsonger på mig! skrattade Ali.
Både Ami och Ali kroppsvisiterades. Ali fick dra ner brallorna och Ami blev kontrollerad ungefär som när Steve Martin ordnade till Rachel Wards behag i Dead Men Don’t Wear Plaid.
Det vi hade tyngt våra resväskor med, var framför allt vinflaskor. Vi serverades nämligen på en restaurang ett vin som knockade oss smakledes:
Boytoy?
Vips, 12 timmar senare satt vi i en taxi på väg ut på landsbygden – till Grampsas vingård. Taxichaffisen hade en Harpo Marx-tuta som han sträckte ut genom sidofönstret och tutade med så fort han såg någon han kände. Samtidigt ringde hans tre telefoner hela tiden.
Ring ring! Tut och brööl!
– Pladder pladder i telefonen, hålla ratten med en hand, oj där går ju Dimitrios, TUUT BRÖL TUUUT, titta – jag kan köra utan att hålla i ratten!
– Ursäkta, på vintern, kommer några turister hit då? sa jag.
– Nejnej, det kan gå tre–fyra dagar mellan mina körningar då. Två hotell är öppna, alla andra bommar igen. TUUUT BRÖÖÖÖL, hejsan Athena, är du på väg hem? Nej, jag är mest ledig. Alla är lediga, ingen gör nåt. Sedan jobbar vi non stop på sommaren. TUUUUUUT BRÖÖL HEEEEJ kära vän, hur är det med magen? RING-RING, nej jag kommer hem tidigast kl 03 inatt. TUUUUUT! Hej! RINGRING, okej, Storgatan 34 om en kvart. TUUT!
Vingårdens vackraste barnbarn (en två meter lång grek på 22 vårar) visade oss runt och berättade hur hans farfar hade startat företaget för 70 år sedan. Vi fick smaka på ljuvligheterna, titta på gamla tunnor, fat, korkpluggare, korkskruvar samt dammiga flaskor och ooooo:a och aaaaa:a tills vi blev blå om läpparna.
Paret Grampsas ses där på bilden.
– Grampsas … sa Ami. Det måste ju vara en ordlek: grandma och grandpa?
– JAAA! sa jag och klappade händerna och sprätte parmesanost omkring mig. Vi måste fråga den vackre ynglingen!
– Näää, sa det vackra barnbarnet. Vi HETER Grampsas. Titta nu hur vi rengör och hur … bla bla bla …
– Vilket slöseri på ordlek, muttrade vi och smakade på lite mer vin.
Och så köpte vi de flaskor som alltså fick väskorna att väga 21 kg styck. Några paket oliver klämde vi ner också – för de är ju så roligt vakuumförpackade.
Oliver, oliver och några oliver.
Det var rysligt svårt att på Zakynthos hitta ställen som tog betalkort, så vi sprang som små illrar till skottspolar fram och tillbaka till bankomaten eftersom allt verkade kosta tio gånger mer än vi förstod. Men bankomaten var rolig, för det var ju en …
…Tardis!
Något vi inte köpte med oss, men som tydligen alla andra investerade i med tanke på det stora utbudet, var den nya sortens cyklop med snorkel.
– I am your father! försökte jag säga i den.
I Argassi finns en gammal bro som alla fotograferas framför, bakom, under och på. Internet är fullproppat med bilder från bron, och vi såg allt från hundraåriga tanter i huckle till treåriga trillingar som poserade vid bron.
Här är ett nygift par med en självutlösande kamera. Klänningen blev blöt och i bakgrunden simmade en förmodligen senare bortphotoshoppad man i gröna byxor fram och tillbaka, fram och tillbaka.Jag ville verkligen inte vara sämre. (Knät mår bra, men är svullet och inte riktigt läkt än trots att en månad har gått. Tålamod, Lotten. Tålamod.)På vägen hem åkte vi i SAS:s allra nyaste flygplan som är nästan miljövänligt och som har usb-uttag för mobilladdning!
Och hur gick det med väskorna? Displayen vid incheckningen blinkade ilsket 21,3 respektive 21,8 kg, men äsch, precis som jag sa – grekerna bryr sig inte det minsta om övervikt i någon bemärkelse. Vi frågade runt, och de som jobbar inom turistnäringen på Zakynthos sliter verkligen som djur utan ledighet hela sommaren, muddrar en Ali och en Ami, och sedan vilar de hela vintern och gör verkligen inte ett endaste dugg.
Man hyr väl en bil i Grekland precis som man hyr en i Sverige? Och Spanien? Och som i Storbritannien – där man till och med måste fokusera baklänges och tvärtom?
Yup. Men det är lite annorlunda här, det är det. Uthyrargubben och jag:
– You get yellow big car. Not diesel. Noooo diesel. Yellow car.
– Okay …? (En postbil?)
– But it has many crashes.
– It’s been in many crashes? (Hjälp, jag ångrar mig.)
– Nononono. It has many scratches.
– Oh, I don’t mind scratches … as long as it has four wheels. (Och en ratt.)
– No diesel.
Brum, brum, puttrade vi iväg för att undersöka Zakynthos. Amis rullstol skramlade i baksätet (som fick fällas, för även om bilen var gul, var den jädrar i min låda inte stor) och plåtkänslan var verkligen påtaglig. Dörrarna sa inte THUD som på moderna bildar utan mera PLÅNK.
Och vägarna såg verkligen ut som Shirley Temples hår 1936.
Efter en mil började motorvarningslampan lysa. Ibland pryddes varningslampan även av tre bokstäver: EPS.
WTF??? Servostyrningstrubbel eller katastrof?
Sedan körde vi vilse och fick vända om. Fem gånger. Fniss och fnitter. En kvinna stoppade oss mitt i vägen och vi stannade pronto och tänkte
vägpirater?
rånare?
hon har inte heller nån aning om var hon är?
– Excuse me, you come buy things in my shop. Carpet, bag, drink soda? sa hon medan hon lutade sig in i vår lilla gula bil.
Aha. Bara en driftig affärsägare. Vi sa nejtack och puttrade vidare.
Då började bensinvarningslampan att lysa och indikatorvisaren närmade sig E med en imponerande hastighet. En trevlig skylt dök upp:– Där på bensinmacken kan de säkert kolla motorn. Vi får inte tanka diesel förresten.
– Om det inte är som i Sverige, där ingen kan kolla motorn för att bensinmackarna inte är till för bilmotorer utan för korvförsäljning.
– Ska vi inte öppna motorhuven i alla fall?
– Ptja, om inte annat blir det ju en bra bild.
– Vi kör en bit till.
– Sedan tankar vi inte diesel.
Så körde vi med vår annalkande soppatorsk och vårt motorfel, samtidigt som det började låta mysko när jag bromsade.
– Hör du hur det rasslar i bromsen.
– Eeeeh … näää …?
– Bra, då är det bara en hallucination.
Då dök en ny skylt upp:Nämen jaha. Okej. Fortsätt köra, fortsätt köra.
Då kom plötsligt en väg som kombinerade hårnålskurva med tvärt brant uppåt och skymd sikt samt en lastbil i vägen. Jag blev tvungen att stanna i vad som kändes som en liten störtloppsbacke (brant som fan) och dra i handbromsen som vore det envist ogräs. Så här:
Ni får tänka er att vi har kört i zig-zag uppför Cary Grants hand 1943, och precis kommit över knogarna med sikte på ögonbrynen. Och DÄR fastnat med handbromsen som enda stöd.
Jag bööööörnade så det skrek i motor och däck och med all säkerhet lämnade vi massa däckspår efter oss på Carys lillfinger. Men vi överlevde och rullade inte baklänges ner i en ravin i Carys skjortärm.
En liten stund senare körde vi in i en skogsbrand. Det har brunnit som attan på ön och flera byar är jämnade med marken.
Så här ser det ut efter en brand i juni.
Brandbilar for som små myror omkring på vägarna, tutelitut, och vi lyckades med att inte krocka med dem allihop. Jag fick säga de för mig ovana orden till en brandbekämpare:
– Excuse me, is it okay to drive through the fire?
Det var det. Då kom en ny skylt:
När vi äntligen kom till en mack och tankade, råkade vi tanka för 500 kr istället för de kanske 150 som egentligen hade krävts, men å andra sidan kändes det ungefär som att komma i tid till ett viktigt möte; vi slapp oroa oss och kunde åka till en strand och slänga oss i det pissljumma vattnet och leka i de roliga vågorna.
Tittut, lilla motorn, här kommer mamma Lotten. Vill du ha lite diesel?
Mackägaren – som hjälpte oss att inte tanka diesel – sa att så länge varningslampan är orange och inte röd, kan man köra vidare genom skogsbränderna. Tänk ändå.
Här kommer en liten filmsammanfattning där man ser lite skogsbrandsrök, men inte mycket mer. (Slösa inte tid på filmen, för kvalitén är inte hög).
