Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.
Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.
Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.
Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.
– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.
Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.
Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.
– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!
När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.
Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.
Om du hade hoppat ur hade det ju blivit kapplöpning!
Men så trist. Jag åkte ifrån en jacka/kavaj i somras. Och försökte först skylla den andra hälften för att ha tappat den mitt på en parkering … i själva verket hade jag alldeles själv hängt den över en stolsrygg, och sedermera rest mig och gått.
Lite tumhållning för att kappan hamnar i lost-and-found, i stället för hemma hos en glad kappamatör!
Snygg användning av amatör där, Anika. Chapeau!
I måndags var jag på en föreläsning av Sara Lövestam (”Grejen med verb” bl.a.) om svenska språket. Hon berättade att hon skrivit en deckare som hon kom till ”sitt” förlag med. ”Nej, det här är ingen deckare”, sa förlaget. ”Men jag har skrivit en deckare”, sa Sara. ”Nej, nej. Det är en roman.” Boken kom ut och vann Svenska Deckarakademins pris för årets bästa deckare! Sara gick upp till färlaget. ”Är det en deckare nu?”
Åh! 1 – kapplöpning och kappamatör!
Åh! 2 – Gatwick – Hassocks har jag också åkt! Och sen promenerat i mörkret genom skogen till Jack & Jill Inn vid foten av South Downs.
Att tänka på: korrekturläsning är, eller bör i varje fall vara korrekturkontroll i bredare bemärkelse. Så fantastiskt genant!
Nämen HK, vilket sammanträffande!
Att promenera i mörkret här är, ska ni veta, inte en lek. Det är nämligen mörkt. Alla som jag gick med inne i Ditchling nu ikväll mellan puben och huset visste precis hur de skulle sätta fötterna på de knaggliga trottoarerna. Jag tände mobilens lampa och gick sedan dubbelvikt med ögonen så nära marken jag förmådde.
Promenerat i mörkret har vi gjort, eller försökt undvika att göra, vid stängningen av stugan i början av veckan. Om man inte har gått ut till das(s) kleine Haus innan det är mörkt är det MÖRKT. Ett fåtal meter, men man ser varken marken eller tallarna.
Annika: fniss!
Här nere vid kullens fot är hon, båsmor.
**Inte det? Ingenting alls? Nähe. Då får det bli som det kan.**
Jag kan inte låta bli att undra lite över kappbilden (den sista). Har de där skorna klackar? Var är klackarna i så fall? Man ser ju inte röken av dem, och det är därför hon ser ut att stå så konstigt. Nästan som i en balett-tåspetsställning. Eller, när jag tittar på ett visst sätt, som om hon inte står på någonting alls utan svävar fritt i rummet. Ja, axlarna är faktiskt lite uppdragna så hon skulle ju kunna ha ett par osynliga/bortretuscherade vajrar att hänga i. (Rummet som sådant existerar förstås inte alls, allt är bara en öde vit tomhet utan djup, form, karaktär … hon kanske är inne i ett moln.)
Lite skumt är det i alla händelser.
**Ja, nåt ska en väl babbla om när alla andra tiger. En tiger, hjääälp!**
Titta, HK vet var jag är!
Annika: Jag tror att kapp-flickan är kissnödig. Hon ska strax gå in på toa och lätta på trycket och där glömma bort sin vackra kappa.
Pssst. Jag har hamnat i internetskugga här vid kullens fot. Det jag skriver just nu görs på tå i ena änden av trädgården.
Vi ska nog fylla (oj då, poliskontroll) på med lite saker som man kan råka ut för på en oplanerad resa genom ett alltmer komplicerat Europa. Men först lite The d’après-midi. Så att säga.
Det får bli mycket kortfattat:
Först natt i Maubeuge (Hasse Alfredsons Vedbäck). Därefter en liten ort som heter Spy (som komplement till Urk) där vi köpte spydelikatesser som vi fick i en liten påse. Av Hyttis snabbt döpt till spypåse. Var får hon allt ifrån?
Fartygshissarna i Canal central tänkte vi missa. Men är glada att vi tog omvägen. Mäktiga saker.
På lördag eftermiddag var vi i Paris där vi försökte komma nära Canal St Martin. Och lyckades. Men blev fast i en massiv kö som nog var dubbelt så bred som Quai Valmy är tänkt för. Utbrytningsförsök misslyckades. Hela området kring Republique var avspärrat och jag råkade på nytt i delo med polisen. Jag tror att det var då jag registrerades som terrorist och lyst i hela landet. Orsaken till uppståndelsen var demonstrationer och motdemonstrationer med ”les insoumis” (ounderkastare) och Marine LePen inblandade. Plus, som sagt en mängd poliser och väldigt många andra människor av alla nyanser från knallblått till ultrarött. Det hade tydligen varit en livlig tillställning, som vi missde eftersom det inte var någon idé att försöka bo i Paris, så vi fortsatte till Pacy sur Eure där det ska jobbas på måndag. Sen ankomst och köket stängt. Ut på stan till mitt stamställe (varit där en gång), blev igenkänd och mycket väl bemött. Mitt alkoholförbud gjorde att jag valde svagaste ölet. Men nån måste ha missuppfattat så när vi satt oss i bilen blev vi stoppade av fyra poliser som blinkade blått och påstod att det var en rutinkontroll. Jag blåste 0,09 promille. Gränsen är 0,25. Blev lite småförbannad och ska genast avfatta en protest till prefekturen. Ivrigt påhejad av åskådarna, som applåderade när jag hyvlade av de fyra beväpnade poliserna. Hyttis är lite mera reserverad. Hon tycker inte om att köra långt och tror att alltför livliga protester kan leda till fri B&B. För mig.
Dagen eftermiddagste var det hittills bästa, alla kategorier. Bilder kommer.
Tja, det var väl det hele. Mycket har förtigits. Främst av utrymmesskäl.
Jobb imorgon och sedan blir det Centralmassivet ner mot Perpignan och Camargue. Det kommer också att ta sin tid. Minst två dagar. Kanske tre.
SG: Tack för reserapport.
Trevligt att veta var i Europa vi har er..
Oj vad ni är med som äventyr! Själv har jag varit på fest, lagat mat till 90 personer (jag var dock inte ensam i köket), dansat med det dåliga knät, träffat kusiner, hållit en deadline och druckit te.
Samt fraterniserat med Herbie Hancock igen.
Imorron är en annan dag!
Orten Spy känns igen från paleontologin, tror jag bestämt. Har man inte hittat några neandertalare där, eller så?
Stämmer, Brid: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/ajpa.20954/abstract
Ungefär lika svårgoooglat som den tyska verktygstillverkaren D*ck som jag letade efter härom året.
Å. Spyfossil inte långt efter Urkbesök. Nu tänker jag ohjälpligt på Örkelljunga, för vad de än säger (wikipedia säger tvärsäkert så här: Namnet är en modernisering av Øthknælyung från 1307[4]. Efterleden innehåller ljung, ’ljunghed’. Förleden innehåller öthkn, ’ödemark), har jag alltid ansett att örk helt enkelt är en variant av urk.
Det hade kunnat bli en kul film om man blandade ”Catch me if you can” med ”Amelie från Montmartre”. Filmen handlar om att Lotten glömmer en trädgårdstomte på varje flygplats hon flyr från.