Igår tillagade vi potatisgratäng, brytbönor, svampsås och elefantöron. Det gör vi aldrig annars, så barnen skrattade gott åt lövbiffarnas absurda utseende men tyckte att brunsåsen (med sherry och svamp i) var delikat.
Så kom vi att berätta om forna tiders söndagsmiddagar och allehanda minnen dök upp.
Vi åkte när jag var liten ibland till min farbror i Älvsbyn och fick där äta renstek med gelé och dela på en hel 33-centilitersflaska med Pommac. Vi var bara vana vid att dela på en 33-centilitersflaska med Grappo, så det var ju alldeles fantastiskt.
Alla söndagsmiddagar intogs tydligen på den tiden i ”salongen” som aldrig annars användes. Det var ett himla springande mellan köket och finrummet, minns vi.
Den djefla mannen åt sina söndagsmiddagar hos sin mammas gamla mostrar, som bodde i (håll i er) lägenhet.
– Det var exotiskt. När vi kom in i trapphuset fick vi ta av oss träskorna för att inte störa de andra som bodde i hyreshuset. Bakom varje dörr bodde ett familjeöde som vi inte visste något om, berättar han.
– Ja! Vi tog också av oss träskorna i trapphuset! Och så kunde man känna att det luktade ärtsoppa på första våningen och fisk i äggstanning på andra!
– Äggstanning … säger min djefla man långsamt.
– Mmm. Och kronärtskockor hemma hos oss.
– Åt ni kronärtskockor?
– Japp, och jordärtskockor och fondue samt glace au four.
– På söndagsmiddagarna?
– Japp.
För det där med klassisk söndagsmiddag upplevde jag faktiskt mest när vi var bjudna hem till andra. Det var i Luleå, så älgköttet stod som spön i backen tillsammans med kokt potatis, brunsås, svartvinbärsgelé, ärtor – och ibland Harry Kuvert förstås.
– Stod inte alltid matsalsbordet på en ryamatta?
– Jomenvisst!
– Hade vi inte alltid stickiga kläder!
– Och promenadskor!
– Fick ni efterrätt? Vi fick glass med mandelsås hemma hos min farmor, säger min man med något glansigt i blicken.
– Ja … en skiva GB:s vaniljglass med åkerbärssylt. Rubus arcticus.
– Varför talar du latin?
– Mjölkpaketet. Min barndoms mjölkpaket …
Det var förvisso kul med gårdagens besök i dåtiden, men här hemma kommer vi nog att fortsätta äta rester på söndagskvällarna, t.ex. spagetti med en pizzaslice och tacofärs på en ciabattabit och så lite fil & flingor till alla som är trötta på finmat.
Ni åt väl på vit duk?
Som bourgeoisin – den som Körberg skulle hänga upp?
Åkerbärssylt! En exklusivitet.
Åkerbärsglassmousse Drottning Silvia serverades på kungaparets bröllopsmiddag 76.06.19. Receptkreatör Verner Vögeli.
https://www.koket.se/viktor_westerlind/efterratter_och_godis/frukt_och_bar/akerbarsglassmousse_drottning_silvia/
Har själv försökt återge/-skapa rätten två ggr. Första gången med åkerbär vid vigsel och middag på Kungliga Slottet. Obs i hyrd festvåning i anslutning till slottet. Det var Skattkammaren- museet. Brudgummen (min farbror lyckades hyra den).
Andra gången gjord på skogshallon. Blev nästan lika god. Minns ej vem som betalade..
OT. Någon som är wikipedian av båsets deltagare, och kan ändra i följande artikel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%B6llopet_mellan_Carl_XVI_Gustaf_och_Silvia_Sommerlath
Följannde påstående/text är enl mig fel
”Till bröllopslunch serverades kall consommé med kaviar, smördegsinbakad laxsufflé, skogsduvor med gåslever, och smultron med mjölk. Som dessert serverades glass med vispad grädde.”
Smultron med mjölk förekom mig veterligt aldrig
Rätt dessert skall vara
Åkerbärsglassmousse Drottning Silvia
Vad coolt att du sitter inne med rätt info, Örjan!
Rätt info? Som matintresserad, och sedemera innehavare av caterigfirma läste jag massor om mat och olika menyer.
När farbror min hade lyckats hyra festlokalen vid Slottets skattkammar-museum för sin vigsel och middag ville jag komponera en meny med kunglig anknytning. Därav desserten.
Till nachspiel i deras lägenhet hade jag förberett ”Crepes Prins Bertil” för gratinering och servering.
Örjan, Örjan! Varför heter de Prins Bertil? Hade han hittat på dem, tyckte han om dem, har han fått dem tillägnade sig, hurvare? (Jag har läst att han älskade crêpes Suzette i alla fall.)
Sen min svärmor gick bort i somras så blir det inte några mer åkerbär.
Nåja, för allan del, hon blev nittio och det var några år sen hon slutade med bärplockning, men oj vad den lilla gumman kunde gno.
Runterikring i skogarna och myrarna, och jestanes så mycket bär hon kom hem med.
Åkerbär, hjortron, lingon, blåbär, mums filibabba.
Åkerbärssylt i ris a la malta,till glass och ibland i gröten.
Dessutom var hon fena på att rensa siklöja.
Mycket gottisgottis har man ätit tack vare svärmor.
Han var då och då gäst hos NilsEmil Ahlin. (Protegee till Tore Wretman) som var med att starta Källaren Diana 1967, Brunnsgränd, (tvärs över från min fars arbetsplats) i Gamla Stan tillsammans med kockkollegan Mats Öhrn och TV-profilen Åke Söderqvist (Tänk Skägget-programmen -men det var ju före din tid)
Efter X antal år såldes Diana, och NisEmill öppnade nya krogar,(På Djurgården resp på Södermalm fortfarande med Prins Bertil som gäst.
Prinsen påstås ha varit synnerligen intresserad av husmanskkost. (Hur hans egna kunskaper om matlagningen var, har ingen skrivit om).
Nåväl, vid tillfälle lär han till NilsEmil ha gjort kommentar om 2 favoriter
-hollandisesås
-handskalade räkor
Kan man kombinera dem i ett recept?
NilsEmil gjorde det i sin version.
https://www.koket.se/per_morberg/forratter/mjol/crepes_a_la_prins_bertil/
Läs mera om åkerbär och förstå exklusiviteten.
https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85kerb%C3%A4r
Notera speciellt
”Den växer till exempel på fuktig gräsmark, dikeskanter, vägrenar och skogslegor”
Hur många dikes/åkerkanter finns kvar i Norrland?
”Skogslegor” är väl snarare infertila kalhyggen idag. Eller?
Det är inte det är att åkerbäret är så rasande sällsynt, det är snarare det att de växer så glest. Man får gå och gå för att plocka dem. Det tar tid!
Men har man en trädgård så kan man satsa på allåkerbär, det är också gottis.
Ninja: Tack för info.
Morotstärningar!
(Jag har alltid bara associerat till spya när någon säger morotstärningar, men nu kom jag ju på att det är på söndagsmiddagarna de serveras.)
Ärter och morötter ingick i min barndoms söndagsmiddagar. Då det var 60-tal, var dessa grönsaker självklart konserverade och då förmodligen helt vitaminbefriade. Men det såg bra ut till steken, och den brunsås Morsan gjorde på skyn var fantastisk. Vi ungar mosade ner Alla Potatisar Som Fanns i den och ville bara ha mer.
Desserten? Ett paket av GB:s randiga tresmaksglass som den som delade upp fick ta sista biten av. Utan linjal, Nota Bene. Gissa om man blivit fena livet ut på att dela något på tre.
Än i dag köper jag och Sambon stundom en bit Fransyska som vi steker längre än nödvändigt för såsens skull, och aväter den förstås med ärter och morötter. Lika förstås konserverade.
Ett helt glasspaket på tre? Luxury!
(Vi fick ju bara varsin femtedel.)
Dela på fem. Hur gjorde ni?
Morötter och ärter. De enda grönsaker som kom ifråga på den tiden. Så dominerande att köksspråket (jo, jag var kockelev en tid) satte likhetstecken mellan legymer och urkokta morotstärningar+ärter.
Glass? Tresmaks? Det fick jag inte förrän jag hade ett jobb på KF:s Karlshamnsfabrik (där glassen tillverkades, vill minnas att den kostade 70 öre för ett halvliters paket). Vi hämtade en spann till lunch. En del var lite omåttliga – de fick stå på knä med magen mot ett värmeelement tills den tinat upp.
– Aye, you were lucky to have a tresmaksglass!
Vi hade inte tresmak, så det var bara att dela på vaniljhalvlitersglassen som en väldigt liten limpa. En sisådär tvåcentimetersskiva blev det väl i alla fall.
(Nu borde vi skoja till det om tresmak och träsmak, väl?)
Pappa sa ALLTID träsmak. Jag blev ALLTID förtretad och sa emot. Ljuva barndomsminnen.
Men renstek och lammstek åt vi väl hemma? Mintgelé till den andra och svart vinbärsgelé till den första. Och petits pois! Och rostbiff med bakad potatis med smör och vitlökssalt. Och mormors biffar. Och spaghetti med köttfärssås, jämt och ständigt.
Korrigerinng: Mitt inlägg 17-10-09-19:16
Rätt uppgift är: Festlokal vid Livrustkammaren.