Kategori: Bloggen

Att trilla av cykeln

Publicerat av Lotten Bergman den 18 november 2017 11:37

I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:

Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketen så använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor

Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.

De till och med driver lite med mig då och då.

En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.

På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.

Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.

Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.

Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.

Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.

Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.

Rött: jag och cykel. Gult: bara cykel. Grönt: bara jag.

Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!

(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)

Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:

– Men helvete. Var det nån som såg mig?

Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.

Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.

– Hurra! Det var nån som såg mig!

52 kommentarer

Såskladd och spilltrill

Publicerat av Lotten Bergman den 15 november 2017 23:36

Jag pratade telefon med systra mi, aka Orangeluvan. Hon for än hit, än dit och slamrade med karotter eller cymbaler och berättade om en sås som hade upptagit hennes hela eftermiddag i samtal med maken (som hon – trots att jag kallar honom maken – inte är gift med), som heter Patrik. Han hade nämligen ringt och yrat om en bortglömd sås som hade bott under en kyckling – och liksom legat till sig. ”Rivna grönsaker i en flottig, rödbetsfärgad vinsky” sa Orangeluvan och beskrev Patriks förtjusning genom att återge deras respektive repliker:

– Den var jättegod! Du anar inte! Mustig, syrlig, helt perfekt sa han.
– Men den är ju så ful! svarade Orangeluvan. Jag smakade inte ens på den när den var klar.
– Den är suverän. Om vi inte äter upp den idag så måste vi frysa in den; den får inte förfaras.
– Jamen, vi tar väl den till de andra resterna när jag kommer hem då?

Så fick det bli. Orangeluvan beskrev för mig: ”Och så på tredje dagen så åt vi av den. Och vi såg att den var god.”

Jag tänkte under detta samtal att det måste ha varit en sås som kommen från skyarna. Skyn från skyn. Väldigt viktig vinsky. Då hände något i telefonen:

PANG – KRASCH – BOM!!!

”Vad hände?” sa jag och höll andan.
”Ska jag skicka en bild?” sa Orangeluvan lite ynkligt i telefonen.

”Jag råkade snubbla ut de sista såsresterna över köksskåp och tröskel. Rödbetssky med delikata klumpar. In mellan skåpen, under skåpen, in i parkettgolvets springor, kärleksfullt omfamnande tröskeln.”

Och så fortsatte hon:

”Jag tyckte faktist inte det var något speciellt med den.”

Själv har jag en gång tillagat en indonesisk gryta som skulle ätas av ett gäng gäster i vardagsrummet 1988 när vi bodde på Skolgatan i Lund. Jag kom gående med grytan, men snubblade till och lade hela grytan uppåner på en orange ryamatta under matbordet. Mattan blev sig aldrig lik och gästerna satt under hela middagen och drog ut små ryatrådar mellan tänderna.

45 kommentarer

Bra helg – party, mat & potatis samt basket

Publicerat av Lotten Bergman den 13 november 2017 11:09

Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.

Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.

”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger

pipa
rullskridskor
käpp
trenchcoat.

Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.

Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.

Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.

en rödhårig tjej i ett fönster
rutiga galonbrallor
Obla-di Obla-da
ett drunkningstillbud
leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
husmorsgymnastik på en slänt
en rullbandspelare som hette herr Tandberg
Pokemonkort på en kulle på dagis
pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.

Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.

Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:

(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)

Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som ~~små flipperkulor~~ stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.

Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)

Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)

Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.

Jag, utklädd till en nyuppstigen Marilyn Monroe.

Och hur mår ni allihop?

48 kommentarer

Bruegels ordspråk och det tredje benet

Publicerat av Lotten Bergman den 5 november 2017 23:41

Tre personer hastar mot ett okänt mål:

– Det är ingen ko på isen, vi hinner säkert.
– Helt riktigt, ingen fara på taket än.
– Struntprat, ni två har ju tomater på ögonen! Vi skulle ha varit där för tre timmar sedan!

Tomater på ögonen? Ska man inte ha gurkskivor eller tepåsar? Eller ögonskugga? Jo, fast det här är ett tyskt talesätt: ”Tomaten auf den Augen haben.” Det betyder att de två svenskarna ovan inte kan se vad klockan är.

När man på svenska pratar i nattmössan, säger letterna att de blåser små ankor. När man far med osanning, påstår man på kroatiska att någon kastar grädde i ögonen på någon annan. När man blir så förolämpad att man inte kommer sig för att svara dräpande, säger fransmännen att de har svalt en snok.

Och in på scenen kommer nu en sedan länge död flamländsk målare: Peter Bruegel d.ä. (ca 1527–69).

Om källorna stämmer, såg han så här yvig ut i 40-årsåldern.

Ett av just denne Bruegels (det finns många) verk satt uppsatt på väggen hemma hos oss i familjen Stenson i Luleå. Vi tre barn stirrade på festen (”Bondbröllop”) och pekade på fötterna eftersom det helt klart var så att någon hade räknat fel – eller om kanske den främre mannen som bär tallrikar med förmodade bruna bönor respektive filmjölk ju är trebent. Och bruden där vid det gröna skynket ser alls inte glad ut, för hon verkar ha tappat bort sin bonde.

Bruegel rimmar förresten på flygel, mygel och prygel.

Men nu till denne Pieter Bruegels fantastiska och härligt stökiga målning ”Ordspråk”. Kolla!

Först ser man bara ett samhälle där folk håller på med det ena och det andra.

Men vid en närmare granskning, verkar det gå lite väl hett till på sina håll.

Tavlan finns zoomningsbar här. (Man kan dels klicka några gånger på bilden, dels zooma med hjälp av fingrarna på styrplattan. Rekommenderas.)

Så här ser tavlan ut med siffror instoppade av tidningen Världens historia.

Nu klipper jag ut några av ordspråken så att ni slipper att kisa och bläddra, scrolla och förstora. Men! Wow! Titta, tallrikarna på bondbröllopet här ovan är inte tallrikar med bruna bönor – det är tårtor!

1. Tårtor som takplattor. (Så förmögen att man kan slösa. Men vad är det för konstiga tårtor?)

2. Rännskita på världen. (Totalt likgiltig eller full av hatiska tankar.)

3. Lämna kvar minst ett jättestort ägg i redet, som ser ut att vara en korg. (Förutseende och omsorgsfull.)

4. Raka narren utan tvål. (Den listige bedrar en intet ont anande person. I en väldigt obekväm ställning.)

5. Den ene klipper får, den andre svin. (Två som konkurrerar på olika villkor, där grismannen ser ut att vara djupt avundsjuk.)

6. Kasta rosor för svin. (Slösa besvär eller pengar på någon som inte förtjänar det. Fast jag undrar faktiskt varför rosorna inte har stjälkar.)

7. Bikta sig för djävulen. (Berätta hemligheter för opålitliga personer – men dessutom i en, får man väl säga, något ovanlig position.)

8. Gå omkring med börda på axlarna. (Inbilla sig att situationen är värre än den i är egentligen. ”Put it there if it weighs a ton.”)

9. Kasta kåpan över stängslet. (Göra sig av med något som kan behövas senare. Man slipper detta om man bor i hus med stor källare.)

10. Svårt att nå från ett bröd till ett annat. (Svårt att få pengarna att räcka till. Och den där datordongeln ligger dessutom i vägen.)

Vi kastar pärlor för svin och lägger inte alla ägg i samma korg, vi. Men trebenta är vi ännu inte.

Tavelforskare har hittat över 100 ordspråk och talesätt i Bruegels tavla, vilket jag tycker är alldeles förtjusande, finurligt och allmänbildande.

23 kommentarer

Å nu blire bokstäver!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2017 23:07

När jag började läsa, var jag alls inte sådär Mozartskt ung och försigkommen. Nej, jag fick Tintin läst för mig av pappa (med olika röster för alla rollfigurer) och fastnade inte för egenläsningen förrän karbonpappersförfattarinnan Enid Blyton skrev en och samma historia om och om igen i fjuttron böcker. (Jag köpte allihop och har dem kvar än idag.)

Men nu ska vi inte enbart prata om barn- och ungdomsböcker. Nu har jag en fråga till er: när gjorde bokstäver – i vilket sammanhang som helst – störst intryck på er?

[här lyfter ni alla blicken och försöker leta efter er lite intellektuella sida]

Jag blev själv storligen imponerad av detta mejl alldeles, alldeles nyss:

Denne basket-Örjan måste ha haft anglosaxiskt autokorr påkopplat, för i vanliga fall skriver han helt normal svenska. Så himla kul!

Well.

Jag ställde just denna fråga om bokstavsimponering till folk i min närhet och fick svar som handlade om allt från Biggles till Gudfadern och Bibeln till svar. Och fortsätter nu min jakt – för att även detta ju är imponerande i sin absurda korrekthet:– Vad säger du, min djefla man? Imponerande bostäver? Eeeey?
– Jag kommer att tänka på slaget vid Megiddo, ca 1500 f.Kr. Det finns en text där man i hieroglyfter kan läsa att kung Totmes III diskuterar med sina generaler om de tre marschvägar de kan ta med den egyptiska armén. Faraon tycker att generalerna har fel, och väljer att gå den mest riskfyllda vägen – något som omsider ledde till att de vann slaget. I hieroglyferna zoomar man alltså in på en ordväxling som skedde under någon minut för 3 500 år sedan. Sedan dess har det gått över 700 miljoner minuter. Det tycker jag får tanken att svindla!
– Hm. Jåh.
– Fast Kalle Anka är också rätt häftig.

Jomen. En av mina bokstavsfavoriter är den här:

SvD förklarar:

”Hit ler (talspråk för hit leder) alla människor sina cyklar för lackering, renovering och rengöring”. I dag som sagt en helt omöjlig annons, men nazisterna Adolf Hitler och Hermann Göring var vid denna tid inte lika omöjliga att använda i reklamsyfte som det senare skulle bli. Hitler var nybliven rikskansler och hade ännu inte fått världsryktet som ondskan själv.”

Och då är språnget inte alls långt till dagens galenpanna och lite amerikanskt språklekande med ledning av godisnamn med Stephen Colbert:

Eller … så kan man ju läsa Dostojevski förstås.

54 kommentarer

Stackars jädra Mary Mallon!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 oktober 2017 23:48

Tyfus – och då särskilt tyfoidfeber – är en inte särskilt behaglig sjukdom. (Ganska behagliga sjukdomar tror jag är t.ex. lätt snuva, mask och eksem bakom öronen samt skorv.) Fläcktyfus är värre, men nu ska jag fokusera på den där tyfoidfebern.

När man drabbas av just tyfoidfeber får man (därav namnet) hög feber, men samtidigt låg puls. Dessutom dyker hosta och plötslig förvirring upp – samt små blekröda fläckar på magen. Under första sjukveckan kan man vara förstoppad, sedan följs denna trängande upplevelse av rännskita. (Ursäkta språkbruket.) Sedan kan det bli ännu värre – och så kan man dö.

Och nu till den irländska Mary Mallon (1869–1938) som kom till USA i 15-årsåldern. Hon tog ströjobb här och där, och det visade sig efter några år att hon var en hejare på att laga mat – och då särskilt persikor med glass. Hon blev därför kokerska.

Runt sekelskiftet 1900 insjuknade plötsligt flera New York-bor som hade ätit Marys mat. Ingen visste varför dessa personer blev sjuka, men hälsovårdsmyndigheten tog det hela på stort allvar och tillsatte en utredning som påminde om ett avsnitt av Columbo; alla visste vem som var smittkällan, men hälsovårdsinspektörerna kunde inget bevisa.

För Mary Mallon vägrade att låta sig undersökas.

De behövde nämligen kontrollera ett avföringsprov. Man kan kanske förstå stackars Mary som inte förstod vad hon hade gjort för ont; hon mådde ju toppen, visade inga symptom och tyckte att alla bara skulle låta henne vara och låta henne fortsätta att servera persikor med glass. En civilingenjör med stor vana av tyfusundersökningar anlitades: George Soper.

Mary vägrade fortfarande att låta sig infångas – istället för att lyssna och lugnt följa med den helt främmande mannen som pratade om tyfus, kiss, blod och bajs, högg hon tag i en stor gaffel och hotade att hacka ihjäl honom. George bad om ursäkt och slank iväg.

Mary lagade mer mat. Fler blev sjuka. En dog. Och Mary, hon lagade ännu mer mat. George Soper kom tillbaka – nu med förstärkning av fler män och en ambulans! Mary hötte med stora gafflar, skrek och slogs, spottade (!) och fräste och rymde över ett stängsel, sprang in till en granne och försvann till skogs.

Hon mådde ju bra!

– Varför ska han, den där George Soper, komma här och komma? sa den rädda Mary.

George gav inte upp jakten – och litade inte heller på att Mary hade sprungit till skogs. Efter fem timmars letande hittades hon, gömd i en garderob i huset där hon jobbade. Efter stort handgemäng lyckades de fånga henne, föra henne till sjukhus och äntligen ta massa prover. Som var positiva: hon var verkligen smittbärare utan att vara ett dugg sjuk.

Av myndigheterna fördes hon raskt till en isolerad stuga dit nästan ingen kunde ta sig. Det såg ut så här:

Efter många överklaganden (förmodligen bekostade av tidningskungen William Randolph Hearst) och tre år i komplett isolering, blev Mary frisläppt – men hon fick lova att inte jobba med mat.

– Okej, lovade Mary och började jobba med mat under namnet Mrs. Brown.

Där stod hon och hackade och skar, rörde, kokade och smakade av. Och nästan alla som åt hennes mat blev sjuka. Två dog. Ingen kunde på ett vettigt sätt förklara för Mary hur det här med baciller funkar, så hon var helt övertygad om att hon var utsatt för en kompott. Förlåt, komplott.

Hon skrev:

”I am an innocent human being. I have committed no crime and I am treated like an outcast – a criminal. It is unjust, outrageous, uncivilized. It seems incredible that in a Christian community a defenseless woman can be treated in this manner.”

Men än en gång infångades hon (efter vilt slagsmål) och så förvisades ”Typhiod Mary” till den isolerade stugan igen, nu med blott en hund som sällskap. Där bodde hon tills hon dog 23 år senare – de fem sista åren sängbunden efter en stroke.

Så hade hon det, stackars – men även jädra – Mary Mallon. Det kan vi alla tänka på när vi tycker att det går lite motigt och november närmar sig, knät gör ont, håret är fult eller skorna skaver.

Och så lite efterrätt på det!

Fotnot
Det fanns fler till synes friska smittbärare, men de lydde order och smittade inte fler när de väl upptäcktes.

70 kommentarer

… och då lyfte vi bilen …

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2017 23:51

– Öh, mamma, idag hände nåt kul på bussen.

Sa Tjugoåringen medan jag slet bort telefonsladdar som inte har varit i bruk på fem år eftersom de plötsligt hängde fritt när socklarna plötsligt såg förjävliga ut och skulle bytas ut.

De knottriga vävtapetväggarna i just denna hall målades alltså chokladbruna 1982. Och vita av mig 1999.

– Mhm.
– Bussen skulle in i en rondell … eh, jag menar cirkulationsplats.
– Språkpoliserna tackar dig för ditt korrekta termbruk, sa jag och slet loss sladdar så att tapeterna rök all världens väg.
– Varsågod.
– Kolla så det ser ut! sa jag och visade upp en grön tapet.

Det gröna och det rosa har alltså inget med varandra att göra, förutom att de är knottriga.

– Jo, i alla fall så stod en bil inne i ronde… alltså på vägen där bussen skulle köra. Med varningsblinkers på.
– Mhm, så konstigt, sa jag och pekade på den gula tapeten.

Tänk att någon en dag 1982 sa ”mmmmm, gult blir bra i hallen”.

– Så när vi i bussen skulle förbi den blinkande bilen, kom vi för nära. Så bussen liksom körde in i bilen och skrapade så hårt att dörren bändes upp.
– Bussdörren?
– Japp, och när en bussdörr är öppen, finns det en automatspärr som gör att den inte kan köras.
– Så …?
– Vi stod stilla och bussen sa wrooom wroooom wroooom och då gick jag fram till chauffören och sa till henne att dörren ju var öppen och att hon liksom hade krockat.
– Hade hon inte märkt det?
– Näe. Och då stod vi där. Alla i bussen ba … tittade upp från mobilerna.
– Men ni måste ju ha spärrat hela rondellen? sa jag, som nu hade släppt alla telefonsladdar.
– Cirkulationsplatsen. Ja. Kolla, så här.

Sa Tjugoåringen och ritade sitt äventyr i Västermarksrondellen i Eskilstuna.

– Wow. Kunde dom som kom bakifrån köra förbi?
– Ja, små bilar körde förbi på höger sida. Men stora bilar och bussar kunde bara stå bakom och vänta och inte göra nåt.
– Men härreg…
– Så då gick jag ut och lyfte bort den blinkande bilen, sa Tjugoåringen.
– Va? Vilka? Vem? sa jag med uppspärrade ögon eftersom jag vet att Tjugoåringen är stark som en häst – men inte kan han väl lyfta en bil ensam?
– Det var jag och tre män som inte talade svenska. En afrikan, en arab, en tysk och …
– Bellman?
– Nej, Bergman.

Här tog vi en behövlig paus och skrattade så att vi fick torka tårar.

– Berätta mer!
– Då hade det bildats en lång kö av stora bilar och massa bussar. Ur bussarna klev alla chaufförer som ville hjälpa till, och jag tror att de valde den med mest erfarenhet som liksom fick backa loss bussen. Precis som när jag kör släp.
– Jättesvårt.
– Jätte. Och så när vi hade kommit loss, klev vår ursprungliga chaufför på igen och den erfarne gick tillbaka till sin buss.
– Hur lång tid tog det här?
– Vet inte riktigt … men när vi kom till nästa busshållplats mötte vi tre bussar som kom i rad för att de hade fått vänta.
– Oj! Kanske 20 minuter?
– Mhm. Ska du ta bort telefonjacket också?
– Japp.

Så återgick vi till våra vanliga bestyr. Spagetti och köttfärssås, så många gäster som möjligt och en spansk svärson som har fått en mask som han kan träna kondition med – den stryper syreflödet …

34 kommentarer

Konsten att skapa en ny logga

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2017 13:56

Nu ska det inte handla om mig och min logga eller mina försök till loggor eller ens hur kass jag är på att rita. Nu ska det handla om hur jag lyckades hitta världens bästa loggamakare.

Min basketförening Eskilstuna Basket hade en logga som gick på bredden – den var så bred att när den hamnade i numera fyrkantiga format på nätet, syntes bara Basket, inte Eskilstuna.

Gamla loggan. Kul om man har ett brevhuvud och är mer stolt över sin sport än sin stad, kanske. Eller vill vara en av 56:orna.

Så här såg den ut i de fyrkantiga sammanhang som nu finns i den digitala världen.

Två loggor står ut på ett negativt sätt – de är i ett omodernt format.

Dessutom har vi ju en egen basketcup som saknar logga helt – trots att den är världsberömd i hela Sverige.

Så kan man ju inte ha det. Tänkte jag och började rådda utan att fråga nån om lov. (Så får man inte göra, Lotten. Lämna in en ansökan i tre exemplar till berörda instanser och vänta på att en utredning ska tillsättas. Skäms på sig.)

Eskilstuna BasketCup (jag skippar ibland mellanslaget före ”Cup” som en liten och inte särskilt effektiv protest) har genomförts i 31 år och haft massa olika sponsorer (Dumle, Billys Pizza, Eskilstuna Energi & Miljö), men heter alltså numera blott Eskilstuna Basket Cup (med mellanslag) eftersom miljonsponsorerna uteblir. Ungefär så här (var beredd på att bli sjösjuk) har cup-t-shirtarna sett ut under åren:

Eftersom vi är en ideell förening utan några som helst extraresurser, satte jag mig ner och försökte hitta på något på egen hand. Det gick inte någe vidare, men jag kom på att vi måste göra något. Och ha en fyrkantig logga som passar som app-bild lika väl som tröjtryck.

– Steam punk! sa jag till mig själv och tänkte på den stolta industristadens glansdagar med smide och lokomotiv samt bestick.

Och så hittade jag den här vacka skapelsen!

Som ju inte alls är kvadratisk. Så jag frågade Pip-Petter som är reklamare i Lund, och han föreslog den här fulingen som utgångsidé och förlaga:

Perfekt! Man har samma logga till klubben och cupen med blott ”cup” som tillägg på den senare. Och så har man förstås en orange basketboll. Och Eskilstunas skyline!

I den mån Eskilstuna har en skyline. De här husen på en boll? (CC BY-SA 3.0)

Vår nya (ganska kassa) arena på en boll?

Hmmmm. Tänkte jag och kände att min logotypkompetens inte räckte till.

Pip-Petter hittade då Formarte AB när han googlade runt. Och så sa han ”den där killen ska ni fråga”. På grund av detta, som han höjde till skyarna:

Jag skickade mittinatten ett toklångt mejl till Formarte och Joakim Andersson-Berg och föreslog massa dumheter och fula färger och bluddrade på så att vem som helst hade känt att det nog är bättre att ta till flykten än med pennan fäkta. Men inte vår loggaman, inte. Han svarade:

– Ja! Vad kul!

Redan efter nån vecka hade han kommit fram till att staden på bollen var en kass idé, men att smideshammaren på något sätt skulle med. Och så kom han med detta förslag:

Cupen fick även den en logga, som är fyrkantig och fin och går i orange. Bollen ser ut att vara på väg ner i ett nät, som även får tankarna att gå till en cuppokal:

Nu ser Eskilstuna Basket inte längre ut som ett avlångt eller brett får bland hermelinerna.

Om man tar och kikar med lupp, kan man nog se att det står Eskilstuna där nånstans.

Så fint! Finns det andra lag som kanske borde byta logga?

Med andra ord: det är jättelätt att skaffa en ny logga. Man kontaktar bara rätt loggaman – Joakim Andersson-Berg.

Ursäkta, uppdatering 26/10 2017

Har ni sett en sån bedrövlig logga?

Hon har inte ens skor på fötterna!

61 kommentarer

Hemvändarhelg i Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 21 oktober 2017 18:50

– Lunch with a pro?

Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:

– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?

Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.

Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:

– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?

Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.

Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:

Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:

– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!

Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.

Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.

Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:

Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.

Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)

Höstlamm, med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)

Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)

I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.

Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)

Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som

är ett museum från 1917
är en institution från 1960
byggdes ihop och ut 2014.

Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:

1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?

2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.

Eller …

3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.

Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.

34 kommentarer

Samtal från Norrmalmspolisen …?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2017 14:39

Det ringde i mobilen – 076-660 09 00 visades på displayen.

– Lotten Bergman, svarade jag samtidigt som jag tänkte ”förnicklade telefonpratare som inte fattar att man vill ha sms”.
– Ja hej, det här är från Norrmalmspolisen, sa en typisk polisröst (mogen, liksom).
– Förlåt?
– Jag ringer från Norrmalmspolisen.
– Oj, jaha …?
– Vi har fått in en man som ligger här och är helt utslagen och oregerlig.
– Jaha …?

Hur många män känner jag som skulle kunna ligga och vara oregerliga på en polisstation mitt på blanka eftermiddagen? I mitt huvud dök just då INGEN upp. Broder Jakob är på jobbet vet jag, mina kusiner är bara oregerliga under ljumma sommarkvällar och slipsgubbarna som jag umgås med kan på sin höjd ta en öl i förstaklass på tåget …

Association: ”Down and Out in Beverly Hills” (1986). Richard Dreyfuss, Nick Nolte och Bette Midler.

Norrmalmspolisen fortsatte:

– Han säger alltså ditt namn gång på gång.
– Och vad heter jag? (Listigt, tänkte jag. Jag borde ha blivit detektiv.)
– Han är helt utslagen och ligger och vrålar ditt namn och ditt nummer! sa polisen lite mer otåligt utan att svara på min fråga.
– Han rabblar mitt nummer? (Vem kan någons nummer idag?)
– Ja!
– Men förlåt, varifrån ringer du?
– Norrmalmspolisen.
– Och d…
– Kom genast hit och hämta din polare. Vi kan inte ha honom kvar här! Han är helt utslagen.
– Förlåt, men vad heter du? sa jag.

Vid det här laget var jag faktiskt fortfarande inte misstänksam.

– KOM GENAST TILL KUNGSHOLMSGATAN 43 SÄGER JAG! TA HAND OM DIN JÄVLA POLARE! HAN ÄR JU HELT UTSLAGEN! *klick*

Vid det här laget var jag däremot väldigt misstänksam.

Efter att ha kollat med 118 118 och där fått beskedet att numret inte var listat, men att ”många har ringt och frågat oss om just detta nummer”, ringde jag 114 14 och berättade. Jag togs på fullt allvar och polisen tillsatte genast en miniutredning. Medan jag väntade kvar i luren, ringde de upp vakthavande befäl på Norrmalmspolisen som berättade att de hade fått väldigt många påringningar under helgen med exakt denna fråga.

– Tydligen handlar det om något slags prank, tjuvringning alltså, sa min polis till mig.
– Men då undrar man ju vad syftet är, sa jag.
– Ja, verkligen.

Japp. Googlar man polis i kombination med telefon, så är det helt logiskt att en tardis dyker upp.

Buset busar och ställer till det. Men varför? Hur gick snacket efter samtalet med mig?

– Trist kärring. Inte ett dugg orolig.
– Bodde säkert i Kiruna eller nåt.
– Men vaff… kollade du inte först var männschan bodde?
– Eh, näe.
– Men då försvinner ju poängen helt. Dom som inte bor i Stockholm kastar sig ju inte hals över huvud till Kungsholmsgatan 43!
– Oj. Tänkte inte på det.

54 kommentarer