Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?
I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.
Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.
Brittisk elingenjörskonst.Brittisk staketinnovation.Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)
Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)
Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.
There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!
Här satt jag och tänkte på ortnamnet Ditchling, och hur det skulle kunna betyda dikunge. En liten, liten, liten rilla som längtar så väldigt efter att bli dike när den blir stor.
Hopfällbara tandborstar: Precis den där modellen finns på apoteket. Det gamla vanliga, som inte heter nåt coolt utan bara Apotek. Oumbärlig pryl. Och hoppingivande. Jag bär alltid med mej en i väskan i den fromma förhoppningen att jag ska hamna i några trevliga dåligheter och behöva lite utrustning för t.ex. oplanerade övernattningar. Och inte då på sjukhus eller patienthotell med barn med jättefarliga sjukdomar.
”Ringbil” var nytt för mig. Jag fattar hur det funkar, men är det … vanligt?
Ingela
Jo, väldigt vanligt. Det är för lite folk som åker buss, så många turer är ersatta med taxi. Men då måste man ringa i förväg, typ dagen innan, och tala om att man tänker åka. Har man då tur står en taxi där bussen vänder. Men det har hänt ett icke föraktligt antal gånger när jag kommit med morgontåget till Bastuträsk att det inte alls finns nån taxi där, trots beställning i tid. Då håller man sej för skratt ganska lätt. Numera går det bara ett nattåg och sträckningen är ny. Men för inte så länge sen och sen evigheter tillbaka fanns det två avgångar och man kom till Bastuträsk kvart över fem eller nåt sånt om man åkt det tidigare tåget. Då svarar det ingen i länstrafikens växel, inte heller SJ:s. Alltså får man vänta (om nu stationshuset var upplåst) tills det går att purra nån lokal taxi. Men man lärde sej att det var bäst att ringa taxi och kolla att allt var OK. Det där missödet hände alltid när man bokat hela biljetten med SJ (vilket är ekonomiskt fördelaktigare) alltså anslutningarna också. Ringa och beställa själv fungerade bättre. Ska man ta sej hemifrån till närmaste station och det inte finns någon anslutande buss fungerar det perfekt, känns som värsta lyxen att åka i en egen taxi till tåget.
Men att försöka nyttja kollektivtrafik i de här trakterna, det kräver ett särskilt sinnelag, och en inte så liten idealistisk inställning till hela idén.
Staketet. Trots att britter tycks ha en infödd förmåga till trädgårdering kan det plötsligt bli ting som staketet.
(Är vi åter i Urk, eller kanske i Spy, när allt kommer omkring?)
Jag vill ha en hopfällbar tandborste! Jag villhöver den.
Nu börjar jag längta till England.
Kommer till London om två veckor. Är du kvar då?
Nej, i detta nu sitter jag på Gatwick med fish’n chips och öl, på väg hemåt.
Åååhh…. jag vill skriva en engelsk deckare…
Det har jag redan gjort.
Det fjortonde vadet, av Malne Uhlberg. Fick finfina rescensioner. Dramatiserades också.
Den där toautbyggnaden liknar en så kallad dansker på en medeltida riddarborg.
https://en.wikipedia.org/wiki/Dansker
http://www.castlesofspain.co.uk/Images/KwidzynPoland.gif
Nu är jag hemma igen! Home sweet home! Ingen ny resa planerad på tre veckor!
(Jag måste ha varit nomad i ett tidigare liv. Jösses, vad jag trivs på vift!)
Och hur har ni det?
Hälkommen vem!
Här satt jag och tänkte på ortnamnet Ditchling, och hur det skulle kunna betyda dikunge. En liten, liten, liten rilla som längtar så väldigt efter att bli dike när den blir stor.
Javisst, ett litet svensk-engelskt dike!
Men vad är då välling för nåt litet?
Några sega droppar. Som skulle vilja välla fram som grööööt över en kant, men det blir bara några små pluppar.
Eller också är det när man gör någonting ganska bra. Okej, sådär. Inte väl, men välling.
Eller en vänsterfotad och -vingad ankunge, såklart.
”Välling” som i att göra nåt ganska bra! Haha!
Hopfällbara tandborstar: Precis den där modellen finns på apoteket. Det gamla vanliga, som inte heter nåt coolt utan bara Apotek. Oumbärlig pryl. Och hoppingivande. Jag bär alltid med mej en i väskan i den fromma förhoppningen att jag ska hamna i några trevliga dåligheter och behöva lite utrustning för t.ex. oplanerade övernattningar. Och inte då på sjukhus eller patienthotell med barn med jättefarliga sjukdomar.
Ooooooh! Oplanerade övernattningar! Vilket bra tema!
(Hinner inte skriva idag, men det kommer imorrn!)
Inte heller såna som när bussen bara går till Björksele fast man tänkt sig hem, och missat att det är ringbil sista biten.
”Ringbil” var nytt för mig. Jag fattar hur det funkar, men är det … vanligt?
Jo, väldigt vanligt. Det är för lite folk som åker buss, så många turer är ersatta med taxi. Men då måste man ringa i förväg, typ dagen innan, och tala om att man tänker åka. Har man då tur står en taxi där bussen vänder. Men det har hänt ett icke föraktligt antal gånger när jag kommit med morgontåget till Bastuträsk att det inte alls finns nån taxi där, trots beställning i tid. Då håller man sej för skratt ganska lätt. Numera går det bara ett nattåg och sträckningen är ny. Men för inte så länge sen och sen evigheter tillbaka fanns det två avgångar och man kom till Bastuträsk kvart över fem eller nåt sånt om man åkt det tidigare tåget. Då svarar det ingen i länstrafikens växel, inte heller SJ:s. Alltså får man vänta (om nu stationshuset var upplåst) tills det går att purra nån lokal taxi. Men man lärde sej att det var bäst att ringa taxi och kolla att allt var OK. Det där missödet hände alltid när man bokat hela biljetten med SJ (vilket är ekonomiskt fördelaktigare) alltså anslutningarna också. Ringa och beställa själv fungerade bättre. Ska man ta sej hemifrån till närmaste station och det inte finns någon anslutande buss fungerar det perfekt, känns som värsta lyxen att åka i en egen taxi till tåget.
Men att försöka nyttja kollektivtrafik i de här trakterna, det kräver ett särskilt sinnelag, och en inte så liten idealistisk inställning till hela idén.
Se där, Ingela: perfekt miljö för en ruskig deckare!
Stationshuset i Bastuträsk kvart över fem en söndagsmorgon? Nja, tror inte att det finns en plats i världen där det hänt och händer så extremt lite.