Hoppa till innehåll

11 sökresultat för ”ditchling”

Fotosafari från Ditchling

Får jag bjuda på en liten promenad på den engelska landsbygden?

I Ditchling, dit jag åker några gånger per år för att hälsa på kusin Ann, har en celebritet som barnprogramsledaren Theakston bott (who?). Sir Donald Sinden (vem?) har bott här och Dame Vera Lynn (aha!) bor där – och hon fyller just nu 100 år. Dessutom var konstnären och Sans Gill-kreatören Eric Gill från byn.

Det urgamla Wings Place är inte Paul McCartneys hus, men väl ett hus som Anne of Cleves fick när hon påtvingades skilsmässa från Henrik VIII (ja, the one).
Alla kyrkor i England har en pub på krypavstånd – kyrkan till vänster och ”The White Horse” till höger.
Värmen i kyrkan kommer av detta underliga element med tillhörande inte särskilt diskreta rör. Dessutom är det tydligen effektivt som ett litet stearinljus.
I kyrkan finns på varje bänkrad knäkuddar som är så vackert broderade att man nästan svimmar av hantverksbeundran.
Kusin Ann har här dragit upp hundstoppen som är till för att hindra plötslig lammjakt ute på fältet. (Människor får klättra lite.)
Här kommer tonåriga skolbarn på väg hem i sina uniformer. Tjejernas kjolar är egentligen knälånga, men alla rullar upp dem som att de nästan blir Twiggykorta trots att upprullningen blir som en korv uppe i midjan.

 

Brittisk elingenjörskonst.
Brittisk staketinnovation.
Brittiska brevlådor får minsann sättas fast lite som man vill. (Fast denna frihet kanske mest gäller den amerikanska Kalle Anka-modellen.)
Ett helt vanlig, brittisk toalettutbyggnad.
Apoteket i Ditchling har förstås en piffig, synnerligen brittisk heltäckningsmatta.
Det gäller att som ägare till ett oerhört modernt hus (som chict bryter av mot all gammal bebyggelse) ha både hängslen och livrem samt på det även dragsko: trippelbarriär ut mot gatan.
The Browne Burial Ground. (Hur nära en kyrkogård kan man egentligen bo?)

Kyrkogården här ovan ligger intill en proppfull kyrkogård. När the Brownes började dö och det visade sig att de inte fick plats på den ordinarie kyrkogården, köpte de raskt den här plätten att begravas på. (För övrigt bodde Brownefamiljen under flera generationer i Wings Place på första bilden.)

Det där huset byggde Herbie Flowers runt en över ett staket forslad flygel. ”It was quite a hassle”, sa han lugnt.

There we are, nu har vi promenerat färdigt – dags för a nice cup of tea!

Share
20 kommentarer

En långpromenad upp på Ditchling Beacon

beaconutsikt
Utsikt. Precis som på Louvren.

Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!

LITEN RESERAPPORT

Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.

ny_dress
Nej, det är inte jag på bilden. Men min klänning.
automatspolning
Och så fotograferade jag en spolknapp som är så hygienisk sååå eftersom man inte ens behöver nudda den.

Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).

hiltonfelhotell
Nej, det är inte det hotellet på bilden. Jag fotograferade nämligen fel hotell.
ellensupstairs
Sedan hälsade vi på i ett Herrskap och tjänstefolk-hus, där mitt kusinbarn bor (Upstairs).

Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.

– Är det 1800-tal?

– Vet inte …

– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!

Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.

xxxblio_footpatch
Jag fotograferade även oläsliga skyltar. Vandringsled till biblo?

För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.

stangdgrind1
1953?
stangdgrind2
1998?
sheep_dog
Och information om oroliga får.
anyperson
Samt  skylt om grind som om den inte stängs kan orsaka tumult och böter.

Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.

access_brant
Hoppsan.
Share
51 kommentarer

Do get into cars with strange men!

Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.

[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]

Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:

    • det är plötsligt 1975
    • jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
    • hissen är av den skakiga varianten
    • det finns sopnedkast på varje våning
    • bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.

Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.

Men det såg inte ut som i Sverige.

Detta är trapphuset med en plastig dragspelsdörr till hissen.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

På innergården hade alla lägenheter soptunnorna på en liten balkongavsats.

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Just den här balkongens fäste i väggen var lagad med silvertejp.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Efter 1 km var det (med tanke på de trasslande knäna) meningen att jag skulle gå rakt norrut och hem igen.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

… bajs.

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …

… Dalarna.
Men för det mesta gick jag i en sådan här miljö, strax bredvid den smala, smala landsvägen där alla kör som biltjuvar på uppåt-tjack.

I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.

Men precis som på Doctor Whos Tardis, stod det fel på dörren. Så jag öppnade för att kolla om den kanske var större på insidan.
Näe – men nästan lika bra: ett bokbytarplejs hade ersatt telefonen!

Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:

– Are you all right, love?

Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.

– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.

Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.

Så här såg han ut, min räddare i nöden som inte alls planerade att slå ihjäl mig. Han pratade trevligt under två minuters bilfärd och suckade ”tiderna förändras” med andemeningen att det faktiskt var bättre förr.
Precis där jag blev avsläppt av pubägaren, hittade jag en före detta igelkott.

Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.

Share
28 kommentarer

Förbaskade flygplatstoaletter!

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?
Share
19 kommentarer

Hälkuddetrassel

Visserligen befinner jag mig i Brighton (eller Ditchling om man ska vara noggrann, vilket man ska) och visserligen ligger jag lite efter med allt som det ska berättas om (de nio översovande gatuartisterna skulle ju kunna fylla fem–sex inlägg), men jag har faktiskt lovat att berätta om min nya åkomma. Likt en av Askungen styvsystrar är jag beredd att med min moders finaste knic kniv hugga av ena hälen.

”Den andra styvsystern fick därefter skon, men den var för trång i hälen. Så modern gav henne en kniv, för att hon skulle kunna skära av en bit av hälen. Modern sade: ’Du kommer hela kungariket få – då du aldrig mer behöver gå.’ Flickan skar av en bit av hälen och tvingade ned foten i skon, och prinsen tog henne med på sin häst.”

Skärmavbild 2015-07-26 kl. 09.39.21Tidigare i vår trodde jag – och ställde denna diagnos som ett proffs – att jag än en gång hade drabbats av hälsporre. Ont under hälen. Lång rehabilitering, mycken smärta, många inlägg i de av inlägg redan fyllda skorna.

Meeeen … Dr Bergman (jag, alltså, vilket måste klargöras eftersom det kryllar av läkare i den bergmanska sidan av släkten – på min sida är vi bara veterinärer, och mul- och klövsjuka kan jag ju inte ha) kom på nya tankar.

foot-xray-pain-resized-600Hälkuddesinsufficiens. Jävlar: ”Tillståndet är icke-reversibelt, det vill säga, har man väl fått problem med fettet i hälkudden så går det inte att få tillbaka det normala tillståndet.”

Det är samma ben som det trassliga knäet, så sammanfattningsvis: jag mår jättebra på höger sida av kroppen!

Share
41 kommentarer

Saker att göra i Berlin – men var ska jag sova?

Om blott tio dagar åker jag till Berlin – alldeles ensam ity ingen ville följa med. (“Ingen” är förstås en sanning med modifikation. Jag har ju inte frågat min sjukgymnast, Johnny Depp eller mina kusiner.) Jag är borta 3–9 september och det är ju alldeles underbart och fantastiskt på alla sätt och vis. Durch für gegen ohne um.

Lotten, 19 år, i Alassio.
Lotten, 19 år, i Alassio.

Förra (och första) gången jag alldeles ensam åkte utomlands utan att ha min kusin i Ditchling som mål, var 1983 – när jag spontanbokade en ospecificerad restresa så att jag efter fem veckors nattjobb på Skogaholms Bageri skulle göra av med varenda liten intjänad krona. Den blondaste och blåögdaste av alla nittonåringar var jag, och inte förrän under dag fem kom jag på att jag ju skulle kunna dricka vin. Hotellbryderier slapp jag eftersom allt var fixat av restresearrangören.

Men nu tillbaka till Berlin. Eftersom jag inte har varit där sedan anno dazumal (1979), måste jag förstås uppdatera mig och vänja mig vid att Checkpoint Charlie inte ser ut som förr. Fast å andra sidan är jag inte riktigt säker på hur den såg ut förr eftersom jag, Broder Jakob och Orangeluvan var så här intresserade under den väldigt bevakade bussturen in i Östberlin:

Barnen sover, barnen sover …
Barnen sover, barnen sover …

Jag ska (enligt order eller i tjänsten) besöka bland annat

Aus außer bei (gegenüber) mit nach seit von zu. Men var ska jag sova? Jag har stirrat på anonyma hotelltips och försökt få ordning på min inre Berlinkarta, som jag känner lika väl som Tokyos. (Alltså inte.) Jag kommer att vilja bo nära en tunnelbana, annars måste jag och knäna nog börja bekanta oss med kryckor.

Påminner om Eslöv. Not. (Hittad här.)
Påminner om Eslöv. Not. (Hittad här.)

Före detta Östberlin är tydligen coolare att bo i, men annars vet jag ingenting förutom att jag vill ha

  • wi-fi på rummet – annars får ni ju inga rapporter
  • frukostbuffé
  • säng, gärna med lakan
  • tillgång till hotellgym (det duger finfint med en motionscykel och ett par hantlar bara).
Påminner om när jag 1978 stickade en tre meter lång halsduk i allsköns färger.
Påminner om när jag 1978 stickade en tre meter lång halsduk i allsköns färger.

An auf hinter in neben über unter vor zwischen. Hjälp mig med hotelltips!

Eller titta på den här prisbelönta serien och bli lite sugna ni också. Eller … skriv såsom jag gjorde till min tysklärare 1982 en rimmad dikt på tyska med grammatikrabblet som bas. (Fick ändå bara en fyra i slutbetyg. Nä, ja är int’ bitter. Fjäsk? Nähedå. Möjligen kan man kalla poemet en misslyckad list.)

Fotnot
Gegenüber där uppe står inom parentes för att jag banne mig på mitt ord lovar cross my heart att den prepositionen inte ingick i mitt rabblande. Upprörande!

Share
137 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

  1. hjälpa till
  2. inte vara till besvär
  3. på något sätt betala maten
  4. vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, “2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att “även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen.
Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Share
95 kommentarer

Mat och sånt på väg till och i England

Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:

– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!

Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.

Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.

På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona: fantastiskt gott var det!)
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)

Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.

– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.

Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.

Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.

Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:

Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”

Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?

JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.

Och hur har ni det?

Share
55 kommentarer

En bil, några djur och ett brott

För några år sedan åkte jag till min kusin i Ditchling, England. Där hyrde jag bil och körde omkring på vänster sida och till och med växlade med vänster hand utan att krocka en enda gång.

Idag var jag och samma kusin på Paros och körde bil. Hon tog körkort i England och är alltså helt ovan vid ”normalkörning”. Vi krockade inte en enda gång, men hon körde på fel sida ibland, gasade istället för att koppla ibland – och envisades med att starta bilen utan att trycka ner kopplingen.

Starta utan att ha kopplingen nedtrampad? Vad och vaba? Kan man det? Är det bara jag med min veteranbil som måste göra så? Svara, o, svara! Är det en nymodighet eller har jag bara gjort fel sedan jag tog körkort? Uppdatering: Uppenbarligen.

Men nu till något helt annat: en karta över hur vi körde på Paros idag.

Det var alls inte meningen att vi skulle köra i zick-zack, det bara blev så när vänster hjärnhalva krockade med höger samtidigt som den skulle läsa grekiska skyltar och trampa på kopplingen.

Och så tar vi en djurrapport.

Fjärilar i Butterfly Valley
Jamen hur roliga är fjärilar? Jo, så här!

När de fladdrar omkring ser de röda ut eftersom de blottar sin ekivoka undersida och när de sitter stilla och idisslar ser de ut om en klänning från House of Eliott. (Apropå idissla så äter de inte, fjärilarna. Någonsin. Under hela sin levnad!) Lägg även märke till hur skickligt jag har lagt skärpan på det intressanta bladet i mitten.

Katter på restaurangen
Så här ser det ut mellan borden på vår favoritrestaurang.

Som pälsdjursallergiker lider jag plötsligt inte alls av katterna utan bara av knotten som äter upp våra vackra smalben. Led lite gjorde jag däremot igår, när den blandade kött-tallriken innehöll en rejäl klump lever. Men katterna blev glada.

Bläckfisk på tork
Så här hänger man dem rakt ovanför lunchgästernas bord.
Sedan beställer gästerna dem med påmmfritt till och så äter man dem med glupande aptit. Gissa om jag i fortsättningen kommer att kunna hänga tvätt utan att bli hungrig.

Get i ett gammalt rum
Eftersom alla dörrar är så löjligt vackra här, fastnade jag för denna. Och bröt mig in.

Rummet hade ett valv och allsköns bråte överallt och hade nog inte varit bebott på 50 år – och luktade precis som jag tror mig minnas att den ladugård luktar. Det visade sig att här hade man haft getter under många år. Nu var huset till salu. Med valv. Så himla 80-tal.

Åsnor med en bil
Efter en av alla promenader utanför bilen, möttes vi av denna lapp på vindrutan.

Vaaaad har vi gjort oss skyldiga till som kostar 40 euro? Hur ska vi betala vår skuld? Har de autogiro? Har inte vi svenskar egentligen diplomatisk immunitet? Gah.

Uppdatering
Jag och min kusin gick i morse med lappen till den omåttligt ilskna biluthyrerskan. (Hon blev arg redan när vi ville hyra bilen en onsdag och inte en tisdag och skällde på oss tills vi ändrade oss medan hennes make stod i bakgrunden och vred sina händer.)

Hon blev förstås arg och gjorde ett tecken som såg ut som ”lång näsa”, men i form av en gigantisk kroknäsa som föll till golvet. Hennes man vred under tiden sina sina händer och läste att vi hade parkerat där det var gulmarkerad trottoar – vilket det inte alls var! Biluthyrerskan gjorde ”ge hit med pengarna-tecknet”, varpå vi snällt betalade till henne så att hon i sin tur kunde betala böterna the Greek way. The Swedish regeltant i mig bad om kvitto, vilket inte kom på fråga.

Vi misstänker förstås en komplott. Biluthyrerskans kusiner är maffian på Paros och de lappar alla hyrbilar de hittar, oavsett parkering. Pengarna från die dummen Schweden går direkt i den arga biluthyrerskans fickor.

Share
23 kommentarer

Jag minns … fortfarande i alla fall

När jag var liten, var min lilla farmor redan dement. Hon var fantastiskt rolig, men mindes fel hela tiden. När farfar dog kunde hon inte längre bo hemma, utan placerades på hemmet – Sundsgården i Luleå. Där stals hennes smycken, men vad brydde sig farmor om det. Hon fick ju mat varje dag och ibland kom folk förbi och hälsade på – folk som påstod att de var hennes släktingar.

– Men är du min son? sa hon till min pappa.
– Joo, svarade pappa, glad för att hon hade rätt ibland.
– Men int’ var du så märkvärdig, sa farmor och log.

På bilden ses från vänster min mamma, min faster Ulla och min Ditchlingkusin (som jag nämnde här igår). De sitter i min farfars båt … och jag tycker att det ser ut som en scen ur en Fellinifilm. Marcello Mastroianni lurar nog någonstans i buskarna.

Faster Ulla (som egentligen är Anita Ekberg, eller hur?) är idag precis som farmor var. När hennes dotter (Ditchlingkusinen) kommer på besök, undrar Faster Ulla om det är ”mamma” som kommer. När de pratar i telefon är Faster Ulla alltid trevlig och välformulerad … och precis som i sin ungdom glad i karlar.

– Hej mamma!
– Hej. Är du min dotter? Så trevligt. Jag har herrbesök på rummet! (Fnittrar förtjust.)
– Jaså, vem är det då?
– Jag har ingen aning, men han är stilig. Mycket stilig …

Då hör min kusin i luren sin egen bror i bakgrunden skrika:

– Men mamma, det är ju jag – din son!

Nu läser jag i tidningen att man kan testa sig när det gäller anlag för demens. Tack, men jag behöver inte – jag är rätt säker på vartåt det barkar. Men jag har ungefär 40 år på mig.

Share
15 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: