Kategori: Bloggen

Knärapport 728: högerknäet

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juni 2018 21:11

Hur var det nu – ortopedi är bara avancerad träslöjd?

Snabbrepris för alla med dåligt minne:

Sedan november 2012 (när jag föll på scen under en föreläsning) har jag haft stora problem med vänsterknäet, som har opererats två gånger – men ingen har kunnat säga varför jag har så inihelvete ont. Alla är dock överens om att mina knän är underbart starka och att alla ledband är fantastiska.

Den 17 maj 2018 sa det (på basketplanen) KNÄPP! i högerknäet, som sedan dess är svullet som på ett hästben. Det är liksom lår-lår-lår-KNÄÄÄÄ!-vad-vad-fot. På vanlig röntgen syntes inget, och på magnetkameraplåtarna som togs 28 maj, måste de ha sett något hemligt och fasansfullt eftersom det inte gick att få svar via telefon, mejl eller ens läsa i den digitala journalen.

Tyvärr är detta inte mitt knä, utan nån annans.

Tillbaka till nutiden:

Plötsligt i morse fick jag en återbudstid till ortopeden! Jag skrek JAA och HURRAAA till den stackars budbäraren, som på något sätt måste ha missförstått min glädje eftersom en helt annan människa ringde några timmar senare och sa att jag skulle få tala med chefen på ortopeden och framföra mina klagomål. Efter några förvirrade meningar, sa vi fnissande hejdå.

Jag och kryckorna anlände till ortopedlkiniken i god tid. Man vill ju hinna läsa informationen på alla viktiga skyltar och plöja alla Hemmets Veckotidningar i lugn och ro. En halvtimme efter den bokade tiden, kom en sköterska och berättade för alla att läkaren hade ”fastnat i operation”, men att det snart skulle bli vår tur. Sedan ropade hon upp patienter som inte var där.

– Eliot? Rune? Katrin? Filip? Muhammed?

Med uppfodrande blick tittade hon på mig, den enda kvinnan i rummet.

– Katrin? Katrin? Katrin?

Jag skakade på huvudet. I ett undersökningsrum vrålade ett litet barn. I min mage kurrade ett kurr.

– Nils? Peter? Axel? Anders? Katrin?
– Ni kanske läser ur morgondagens patientlista? sa jag.

Efter en timme hade jag läst skylten ”För allas trevnad, stäng av mobiltelefonen” 17 gånger och började fundera på att läsa barnböckerna eller de fackliga tidskrifterna eftersom ”alla Hemmets Veckotidningar” bara var fem till antalet. När väntan började kännas i gluteus maximus, var det plötsligt min tur! Inne i läkarens rum, bläddrades min journal fram på datorn.

– Du har ont i vänster knä.
– Ja. Men nu är jag faktiskt här för det högra.
– Högra? Jag måste läsa. Vänta.

Läkaren mumlade och läste halvhögt och sa förtjust ”åh, röntgen”, och tog fram röntgenbilderna som gjordes på akuten den 18 maj, men som ju inte visade något.

– Där syns inget, sa jag. Det var därför jag fick magnetka…
– Här syns inget.
– Kolla om du ser något på magnetkameraun…
– Du har gjort en magnetröntgen.

Här drog jag efter andan och svalde en lång föreläsning om att magnetkameraundersökningar inte är röntgen.

– Du har artros! sa läkaren.
– Förvånar mig inte, sa jag. (Men jag kan näppeligen ha drabbats av akut artros klockan halv åtta den 17 maj.)
– Här är en liten, gammal skada på menisken. Mycket liten. Gammal. Alla ledband ser bra ut. Lägg dig där så får jag känna.

Jag ~~hoppade~~ släpade mig upp på britsen och läkaren gjorde de ryck- och slitförsök som alla läkare gör strax innan de berömmer mig för mina starka knän.

– Alla brukar säga att jag har stark… försökte jag.
– Svullet. Ditt knä är mycket svullet.
– Jaaaaa.

Här kommer nu en lite läskig bild som visar hur svullet knät är. Man ser inte riktigt det hästiga, men ni fattar. Snyggt är det icke.

– Du har ont här?
– AJ. Jaaa.
– Hm. Men om jag vrider foten så här?

Läkaren vred foten än hit, än dit. Men näe. Ingen smärta. Läkaren började repetera sin analys medan hans telefon ringde:

– Du har RING! artros och en gammal RING! meniskskada på insidan RING! av knät.
– Okej.
– RING! Ursäkta mig.

Läkaren svarade i telefonen. Jaja, han kanske måste in till sin besvärliga operation igen, tänkte jag. Han sa:

– Ja, ja. Nej. Ja. Nej, då behövs bara sjukgymnast. Nej. Ja. Ja. Inte alls. Jag rekommenderar sjukgymnast. Ja. En spruta om han har ont. Men annars räcker sjukgymnast. Ja just det. Nej. Ja.

Inte särskilt akut, alltså. Så tryckte han bort samtalet och tittade yrvaket mot mig.

– Var var jag?
– Mitt högra knä.
– Eh. Hm. Eh.
– Du sa att jag har en gammal meniskskada och artros och …
– Ja. Du har fått en smäll på knäskålen.
– Nej. Jag har inte fått en smäll på knäskålen. Jag har ont härnere på insidan, nedanför knät.
– Jaaa.

Jag ber om ursäkt för att jag är långrandig nu, men när jag bad om ordination och lite råd och anvisningar, blev det så konstigt.

– Så vad kan jag göra? Ska jag vila mig frisk eller använda knät?
– Du ska göra artrosträning, sjukgymnastik, inte spela basket, inte springa. Inte gå i trappor. Men äta aniinflammatiorisk medicin som diklofenak, ipren, voltaren och alvedon.
– Artrosträning har jag hållit på med sedan flera år för vänstran, så det kan jag. Men sa du alvedon? Den är väl inte antiiflammatorisk?
– Nej, men de andra är det. Men du får bara äta i tio dagar, max två veckor.
– Ja, men det har jag ju redan gjort i så fall. (Jag pekade vagt mot min journal.) Jag blev ordinerad en diklofenak-kur. Nu måste jag ta en paus.
– Ja, då får du äta alvedon.
– Men varför ska jag göra det? Den är ju inte inflammationsdämpande.
– Nej, men diklofenak, ipren, voltaren och alvedon är det.
– Alvedon?
– Nej, men dom andra är det.
– Du sa det. Varför ska jag då äta alvedon?
– Du har väl ont?
– Åjovars. Så … vad är min diagnos?
– Blåmärke. På insidan. Vila i sex till åtta veckor. Du kan cykla, men inte uppför backar. Inte springa.
– Blåmärke på skelettet!
– Ja, blåmärke på skelettet.

Efterspel:

Jag förstod nu att det var dags att hålla käft och halta hem. Det där med ”blåmärke på skelettet” kallas även benmärgsödem och är det nya svarta inom medicinen, har jag lärt mig. (Berätta gärna för mig om detta. Finns det ens? Själv tror jag ju att jag har en bristning i ett ledband – att jag har vrickat knät.)

Sådärja. Det blir inget basketspel i sommar och verkligen inte någon tågluff heller. Jag får cykla på friidrottsbanor och göra sit ups, helt enkelt.

Det här är ju väldigt obackigt. Och jättekul, verkligen jätte. Fullt med basketbollar. Not.

Uppdatering 8 maj

Jag har lyckats få tag i utlåtandet!

Glasklart.

98 kommentarer

Vad glömde dina föräldrar att lära dig?

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juni 2018 18:07

– Jag kan inte spela schack.
– Jag kan inte ringa okända människor utan att bli alldeles svettig.
– Jag kan inte ta betalt!

Den där i replikerna ovan var jag, som skyllde mina tillkortakommanden på mina föräldrar. Jag skulle kunna lägga massa annat på listan, som att jag borde ha lärt mig

att stycka en älg
hur en bilmotor funkar
franska.

Men dessa brister rår inte mina föräldrar för: ingen av dem styckar älgar till vardags, ingen av dem förstår sig på bilar och min mamma frankofilen försökte faktiskt att lära mig franska, men jag ville bara inte. (För många fnuttar och ohörbara bokstäver tror jag att mitt problem var.)

Schackspelandet har jag skjutit upp; det var ju meningen att min schackspelande pappa skulle ha lärt mig denna ädla konst eftersom jag ju är mattebegåvad, och matte och schack passar som hand i vante. Slutligen borde de ha lärt mig hur man tar betalt eftersom de själva borde ha lärt sig att ta betalt, så det så. (Om någon nu tycker att jag är ologisk, är det alldeles korrekt.)

Telefontrubblets avhjälpande kunde ha sett ut så här. I rollerna: mina föräldrar och lilla Lotten, 11 år.

– Se nu här. Lugnt och fint. Ta luren i handen och ring faster Ulla.
– NEJ! Hjälp! Hjärtklappning!
– Då tar vi det i lugn och ro. Sätt fingret i petmojen på nollan.
– Inte faster Ulla! Tänk om hon svarar!
– Luuugn. Lugn nu.
– UHUUU!
– Släpp lure… släpp luren, Lotten!
– JAG VILL DÖÖÖÖ! Uhuuuuuuu!

KBT och andningsövningar hade säkert gjort mig till telefonvän.

Nu frågar jag mina två äldsta barn vad vi glömde att lära dem!

Erik, 26 år:

”Ett ganska personligt svar. Min syn på tjejer var under min uppväxt: ”Om jag är en ädel, fjäskande liten ängel som placerar tjejer på en piedestal ovanpå en piedestal så kommer jag till sist förtjäna deras uppmärksamhet.” I verkligheten visar det sig att tjejer faktist är människor. Tonåriga jag hade behövt analysera sångtexten ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Ida, snart 24 år:

– Hur man tapetserar, målar och gör något med verktyg.
– Hur man lagar sina byxor.
– Hur man betalar en räkning.
– Hur man felsöker en dator.
– Att mens (kan) gör(a) fett ont.
– Att Hollywood-struten från glassbilen INTE INNEHÅLLER NÅN JÄVLA ALKOHOL!

Ooops. Mittåt. Jag syr och snickrar hellre själv, ser på räkningar och trasiga datorer ungefär som på bilmotorer och har ju blott ont i knäna. Och glassen …

Jag var trött på att aldrig hinna äta min favoritglass och hittade en dag på att det ju var fullt med alkohol i den. Barnen som skydde (skyr) alkhohol som pesten, ville inte ens lukta på ~~glöggen~~ glassen, så jag tyckte att det var ett synnerligen lyckat drag.

Tills sanningen uppenbarade sig förstås. Föräldrar bör tala sanning.

Dagens fråga är alltså: vad glömde dina föräldrar att lära dig?

42 kommentarer

Om kriget kommer, kommer det faktiskt inte till mitt hus

Publicerat av Lotten Bergman den 28 maj 2018 09:31

Med pukor och trumpeter och massa länkar på nätet, basunerades den nya kris- och krigsfolderns releasedatum ut i förra veckan. Det är ju jättekul, för sånt kan man skratta åt i fredstid. Som åt BOB t.ex.

Vid ett atombombsanfall måste vi ögonblickligen ta skydd under ett bord; särskilt om det sker på 1960-talet.

Den nya foldern går att bläddra i på nätet, och i den betonas på två uppslag Hesa Fredriks tutanden – vilket jag ju som en papegoja har påtalat i snart tio år att vi inte längre gör. Trots att tyfontutiluren ju sitter på vårt tak och att aggregatet i källaren tar upp sina modiga två kubikmeter.

Den väldigt tysta Hesa Fredrik på vårt tak.

Komressorn i källaren. Med accessoar – som en vårhatt liksom.

Projektledaren på MSB förklarar i en tidningsartikel varför foldern har tryckts upp:

– Det finns en rad begrepp kopplat just till krigsfara och militära angrepp som vi inte har kommunicerat till människor på väldigt många år.

I klarspråk: ”peace, love and understanding” har ersatts av ”jävlar, vad som helst kan ju hända” samt ”har vi ens tändstickor hemma?” – men inte för oss här i vårt område. Jag skrev än en gång till MSB, kommunen och Räddningstjänsten, som bollar mina besvärliga tutfrågor emellan sig som en het kanonkula. Jag citerar:

”Jag bor själv i […] och har svårt att tro att behovet skulle vara jättestort kring detta område.”

Kommunen, Räddningstjänsten och/eller MSB har alltså ”plockat bort/stängt av/avaktiverat relativt många tyfoner som i dagens läge, dvs fredstid inte anses behövas och inte heller testas”, fortsätter den i och för sig väldigt trevliga människan som ger mig besked.

Men varför i så fall ge ut denna folder? De ansvariga förklarar:

”Vi lever i en tid där följderna av extremt väder, IT-attacker, terrordåd kan påverka att samhällsservicen inte längre fungerar. Regeringen, som gett MSB uppdraget, menar att informationen också är viktig sett till att den säkerhetspolitiska situationen i omvärlden har försämrats.”

Jamen jamen jamen okej, då får vi väl lita på att våra kompisar inne i stan säger till oss så attt vi hinner springa till skyddrummen? Vänta, var finns skyddsrummen?

Men äsch, eftersom sannolikheten att krigskrisen kommer till vårt område enligt expertisen är ytterst liten och behovet inte är ”jättestort”, kan vi ju sätta oss under ett bord istället.

51 kommentarer

Det svenska språket 1892 eller Vem var Rosée Heath?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 maj 2018 22:04

Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.

(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)

Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!

Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?

Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.

Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.

Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?

Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.

Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.

Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?

I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?

Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.

”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”

Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …

Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.

Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.

Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)

Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)

Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.

Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.

Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.

Men så här kan det ju inte fortsätta.

(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)

Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!

Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.

Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.

Tänk, sådana problem slipper vi numera.

En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.

Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.

64 kommentarer

Andra knät pajade!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 maj 2018 12:59

Jag har inga knän kvar!

(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)

När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.

Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:

Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)

Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …

KNÄPP!

… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!

Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.

En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)

Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.

Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.

Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:

– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.

När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:

– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.

Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.

– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.

Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.

– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.

Klick.

– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.

Klick.

– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.

Jag tryckte på ettan.

– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.

Okej.

Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.

Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.

Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!

Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.

Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.

65 kommentarer

Vallningsteamet rapporterar

Publicerat av Lotten Bergman den 17 maj 2018 13:37

Vallningsteamet består – vad jag vet – bara av mig.

Ingen annan som jag känner ligger och svettas på nätterna, cyklar i vredesmod ut i spenaten (som när nysningarna och frågorna var så irriterande häromdan) och har fått ett plötsligt begär efter handkräm och ögondroppar.

Så – är det alltså så här man ska uppleva världen under pubertet nr 2: klimakteriet?

För det är väl det det handlar om? Jag är för jösse namn 54 år och har till nu varit hur fertil som helst, har det verkat som. (Rätta mig inte på den punkten; jag vill tro att det har varit så.)

Jag läser nu att 75 % av alla kvinnor upplever ”besvär” (definitionsfråga) av klimakteriet, men att man kan få hjälp om man tar östrogentillskott – men bara under kortare perioder och när klockan slår och tuppen gal, särskilt på tis- och lördagar men inte på jämna datum och sannerligen inte så att folk ser det. För då får man ju nämligen bröstcancer.

Då svettas jag hellre, skäller ut omgivningen och berättar för världen att det är synd om mig just nu eftersom jag inte längre sover som en människa.

Gaaaaaah! (Sleep Cycle heter appen, och är jättebra när man vill ha bevis på hur dåligt man sover.)

Jaja, dessutom känns det tydligen enligt vetenskapliga rön bättre om jag

slutar röka (check, 1977 var senaste gången)
motionerar mer (check, sedan 1976)
slutar pimpla te (näe)
inte frossar i kaffe (check)
undviker alkohol (menvaihelvete).

På den amerikanska marknaden finns det speciella vallnings-isklampar som funkar precis som ispåsarna som man har inom idrottsvärlden: man bankar igång dem. Och trycker ner dem i bh:n när man kokar över.

Den amerikanska marknaden är verkligen mysko: man får inte visa ammande mödrar, men behån ska alltså fram när det gäller klimakteriet? Eller vänta, det står att den är diskret. Åhå. Men jag är ju inte så diskret.

Varför skulle jag vara diskret? Dra åt pepparn, världen, du är dum! Fan. Nu måste jag ut och cykla igen.

33 kommentarer

Uppfriskande cykeltur

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2018 16:22

Plötsligt sträckte jag på mig, tittade ut genom fönstret, slog ihop datorn mitt i en nyredigerad mening och sa:

– Nänu! Nu! Nu sticker jag ut och cyklar!

Innan jag hade hittat hjälm, cykelnycklar, shorts och linne samt fått ordning på en sned cykelkorg, hade jag ilsket fräst åt skohornet och slängt en oskyldig strumpa åt vargarna i källaren.

– Morr, stånk, suck och pffft, sa jag till förvånade familjemedlemmar som kom i min väg.

Väl ute i solen, funderade jag på vadan detta (i och för sig inte så stora) utbrott kom sig. Och konstaterade att det var hjälp-mig-overload med en släng av astma som fick bägaren att rinn… välta omkull.

I tur och ordning!

1.

Allergin satte klorna i mig och jag nös 30 gånger, fick svårt att andas medan högerögat murades igen och kändes lite som en lårkaka. Betapreden som man tar vid sådana anfall (och när man har falsk krupp), visade sig vara lite till åldern kommen.

2.

Två olika barn kom med fem olika frågor på kanske 15 sekunder:

– Var är pappa?
– Hur stavas shampoo på svenska?
– Vet du hur man gör veganska chokladrutor?
– Var är pappa?
– Är dom här shortsen för små?
– Är det nån som vill ha den här? [oklart vad] Var är pappa förresten?
– Hur stavas shampoo på svenska?

3.

Fem olika personer använde plingplongande Messenger och sms för att be mig om saker som jag vanligtvis inte finner det minsta ansträngande under samma 15 sekunder som ovan.

• Är den här kjolen för kort att ha på jobbet? [snygg bild på snygg kjol, finfin slits]

• Kan du kontakta XX för att ZZ inte har fått YY av NN och PP inte svarar när jag ringer? TT har tydligen hoppat av.

• Till Skypemötet på onsdag kl 18 bör alla ni i styrelsen ha läst igenom dessa 30 A4 (se bilaga). [sju bilagor på sammanlagt drygt 50 sidor]

• Vilken tid kommer ni på fredag?

• Kan du skicka in KK och LL samt MM ifyllda snarast möjligt? Vi får strunta i GG för att hon och HH är inte on speaking terms.

Å ja ba:

Där cyklade jag i solskenet i hjälm och shorts samt linne, men med blott en strumpa, och funderade på hur trist det hade varit om inget alls hade hänt.

Så då cyklade jag lugnt hem och bloggade lite. Åt en glass och bad strumpan om ursäkt samt sade till alla att resten av dagen ansöka om audiens via på skrivmaskin skrivna blanketter i tre exemplar. Och så sa jag:

– S-C-H-A-M-P-O.

45 kommentarer

Tågluff 2018 …?

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2018 09:13

I ett förfluget ögonblick för snart ett år sedan skrev jag så här:

Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!

Eftersom nästan alla mina skor är i stl 40 och både välingångna och lite allmän läbbiga, har jag tagit mig i kragen. Planen är att

flyga ner till basketturnering i Spanien 1 juli
spela basketturnering i Lloret de Mar till den 8 juli
tågluffa hemåt under ungefär tio dagar.

Eftersom den äventyrslystna Artonåringen är med och lirar i Spanien, hänger hon på. (Det går ett rykte att 18-åringar som bor i ett EU-land får gratis tågluffarkort, men jag har inte kunnat säkerställa den informationen.) Till yttermera visso har hon en klasskompis som flyger ner till Spanien och sedan tågluffar med oss. Så här kanske?

Såja. Vad tror ni? Tant Lotten med en 18-åring och en 19-åring och

rullväska eller ryggsäck?
bokade vandrarhem eller nattåg?
bestämd rutt eller som förr ”vi får se”?

Jag ska nu försöka hitta några bilder från min senaste tågluff, som faktiskt även var vår oerhört komplicerade bröllopsresa.

Berätta gärna om era tågluffar!

29 kommentarer

En olöst gåta om damkaféer och dito konditorier

Publicerat av Lotten Bergman den 8 maj 2018 12:48

Jag läste en nio år gammal formulering i DN, och vips försvann en hel dag eftersom jag inte kunde släppa orden och bara gå vidare i lifvet. Det handlade om den här bilden (som inte syns i själva artikeln):

”Herr- och damcafé” står det med en farlig massa mellanslag på fasaden.

Det jag hängde upp mig på var den här parentesen med prostitutionen i texten (min kursivering):

”Huset i fonden med skylten Herr- och Damcafé har ersatts av Kanslihusannexet som byggdes på 1940-talet (damer som gick ensamma på vanliga caféer riskerade att betraktas som prostituerade).”

Associationsvurpa. Fungerade alltså konditorierna som något slags utställningslokal eller halvbordell när man inte bara valde mellan madeleinekakor och mazariner utan även kunde peka på Beda Larsson och säga ”den där”?

Jag googlade kaféer och caféer och konditorier med förleden dam- och herr- samt mejlade en forskare, två museer och Stockholmskällan, men kom inte gåtans svar närmare. Mer än så här fick jag inte fram:

Hej Lotten, vid sekelskiftet var det inte självklart för en dam att gå på café (i synnerhet inte utan manligt sällskap) med bibehållet anseende, men för att locka en kvinnlig publik nischade olika kaféägare sina lokaler så att de skulle passa damer och kvinnliga sällskap. Tysta Marie är ett sådant exempel. Det fanns fler därtill.

Hälsningar Ulrika Torell, Nordiska museet

Det fanns förvisso från 1800-talets mitt en massa ställen där män och kvinnor både tillsammans och var för sig kunde fika kringlor och mumsa napolitanska bakelser, men varifrån kom uppgiften om att man kunde misstas för glädjeflicka om man ensam slank in för en kaffe?

Ingen vet!

I ”Sveriges privata företagare” (1939) nämns utan årtal, men förmodligen handlar det om 1830-talet: ”Schütz konditori, kallat Café Scandinave, med Fortunaspel och särskilt damrum, var mycket bekant i nära tre årtionden.”

Damkafé nummer ett, är helt klart ”Tysta Mari” som slog upp portarna utan daminriktning 1834 i mamsell Maria Christina Lindströms regi. Varför hon valde att ha en damavdelning som på badhus vet man inte, men di kanske bara ville fika ifred?

SvD 2 februari 1934, när Tysta Mari fyllde 100 år.

På platsen för nuvarande Sverigehuset (ryyys), låg Blanchs Café, som dock inte fungerade som regelrätt kondis, utan som också hade musikevenemang, dans och hallabaloo med alkohol.

Blanchs Café med en fnutt för mycket hade förutom en damavdelning även personal i frack.

I Idun nämner Hanna Kamke 1909 damcaféerna som något fullständigt naturligt. Men vaaad gör kvinnorna där? Behagar de månne vara oseriösa?

”Mycket tidigt redan ser man dem, oftast pyntade öfver sin ålder, flirtande i sällskap med skolgossar, längre fram med ynglingar och unga män. På offentliga promenader, i damkaféer, utställningar m. m. synas de skrattande, pratande, koketterande. Verkligt djupa intressen torde de knappast ha, de skulle då ej så vilja slösa med sin tid, ehuru en och annan visserligen sysslar med studier eller konst och därför i sitt yttre uppträdande söker verka konstnär eller stor begåfning”.

(Viktig iakttagelse: det här var på den tiden när man hade både hängslen och livrem och därför garderade med både punkter och mellanslag i förkortningar.)

Om Tysta Mari i ”Nya Stockholm” från 1890.

Just Tysta Mari var en förebild – men det handlade inte så mycket om damavdelningen, utan om att det var trevligt. Det skapades en hel kondisgenre som kallades ”Tysta Mari-kaféer” som hade stort sortiment, rejäl betjäning samt tysta och ordentliga kunder. ”På sådana såg man många damer som gäster.” Damerna kanske bara uppskattade kvalitet?

Hur jag än letar, kan jag i äldre källor inte hitta något som bekräftar att lösdrivande, på vanliga konditorier sittande kvinnfolk blev misstagna för prostituerade.

Tre exempel som visar att det nog inte har med prostitution att göra:

1.
I DN står det 27 januari 1966 att damcaféer var ställen ”dit damer kunde gå utan herrsällskap”. DN fortsätter: ”Det kunde de inte göra var som helst före första världskriget.”

2.
I ”Damkonditorier och herrkaféer borgerliga kvinnors och mäns skilda rum i 1890-talets Stockholm” (1998) skriver Tina Sjöberg om 1890-talets kvinna att hon inte skulle vara ”offentlig”, utan alltid ha sällskap om hon rörde sig utomhus. ”Kvinnor som överskred dessa gränser kallades ’offentliga’, med vilket man menade kvinnor med tvivelaktig moral.”

3.
I ”Qvinnan, sådan hon är och borde vara” (1883) kritiseras det faktum att förnäma fruntimmer inte får gå ensamma, medan tjänstefolk får det. (Läs, även om det känns långt!)

”Ett allmänt bruk i våra städer är, att fina damer låta om aftnarna hemta sig af sina pigor. Damer, som af pur anständighetskänsla icke våga sjelf eller låta sin dotter gå ensam hem om aftonen, honskickar, utan den minsta samvetsförebråelse, den ofta yngre pigan att hemta sig, icke betänkande, att denna i sin enklare drägt är mycket förr utsatt för förnärmelser, än den eleganta damen. Man tilltror alltså den tjenande flickan mera takt att tillbakavisa närgångenheter, än den bildade damen. […] En ung flicka måste lefva under sin moders ögon, så att hon icke en gång knappt vågar sig ut på gatan utan att vara ledsagad af ett annat väsen; äfven anses det opassande, om en gift fru utan sin mans sällskap plägar umgänge med andra männer; eller om hon går ensam att spatsera; till och med enkan och den till åren komna flickan undgå icke tadlets pilar, om de våga gå ensamma på en konsert eller på ett offentligt förlustelseställe.”

Jajaja, det ansågs inte lämpligt och man kunde utsättas för förnärmelser – det är jag med på. Men inte misstogs de väl för prostituerade?

Ptja, nåt ska man välan illustrera detta med?

28 kommentarer

Varför delades Nobelpriset i litteratur INTE ut 1935?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2018 15:03

Idag stod jag i radiostudion och berättade om öppenhjärtigt och omständligt samt vänsterprassel, när det rasslade till i Ekonyheterna och den stora nyheten om det inställda Nobelpriset i litteratur basunerades ut.

Plingplong sa det i min telefon när även N.Y. Times och andra internationella organ på nolltid mångordigt berättade om hur det står till i Sverige med vår tafsande fransman till kulturstövel.

– Stanna kvar i studion! röt radiokollegerna Johanna och Svante.

Så då gjorde jag det – som vore jag expert fick jag sedan uttala mig om detta osannolika som annars bara sker under världskrig: att priserna brinner inne eller skjuts upp. Radioreportern på Ekot i Stockholm läste med emfas ur pressreleasen:

– ”… beslutet har fattats med bakgrund av en numerärt försvagad ekonomi …”

Här hakade vi i den sörmländska studion direkt på eftersom vi inte förstod vad som avsågs:

– Va, va va, vadåååå ”numerärt försvagad ekonomi”, hur kan de skylla på ekonomin och kan en ekonomi som är något annat än numerär och bla bla bla …?

Men. Det var ju en felsägning. I pressreleasen står det ”numerärt försvagad akademi”. Helt begripligt.

Sju gånger har det litterära Nobelpriset ställts in. Både 1914 och 1918 – men åren däremellan gick det någorlunda bra (se mer info längre ner) att hitta pristagare. Åren mellan 1940 och 1943 delades inga priser ut, men även de andra krigsåren hade akademien problem med att hitta värdiga pristagare även om det inte ser ut så i statistiken. (Se nedan.)

Men vad i hela friden hände 1935? Var krigshotet så allvarligt att man av hänsyn till något eller någon inte kunde mäkta med ett pris? Eller låg det något annat bakom? Jag springer till SvD:s arkiv och finner att man inte förrän den 14 november lämnade besked om att priset hade ”reserverats”.

Spekulationens vågor gick höga. Akademien påstod att de inte kunde finna en värdig mottagare, men de flesta verkar överens om att de aderton (eller hur många som nu var på plats) inte kunde enas och därför antingen surade med armarna i kors eller slog ut med dem och sa ”skitiredå”.

Många tillfrågades av SvD om vem som borde ha fått priset om det hade delats ut, och Gunnar Castrén uttrycker sig då så här vackert:

”Sillanpää och Valéry äro inkommensurabla storheter.”

Marika Stiernstedt sa:

”Tror akademien verkligen att det ska bli återväxt på de litterära marknaderna på ett år? Eller skall det internationella författarbeståndet få stå på tillväxt någon längre tid?”

Ja, det kan man ju fråga sig. Och vad säger ni om denna trevliga journalistik?

(Om ni är intresserade av vilka som nominerades 1935, var det dessa 52.)

Man kan ana att priset höll på att reserveras även 1962, när Steinbeck tilldelades priset för att akademiledamöterna inte kunde komma överens och därför kompromissade med den som irriterade färst.

Steinbeck med fru och son samt hattar 1945.

Jag tillsatte en ensamutredning för att via nobelprize.org hitta de historiska årtal när man sköt upp utdelningen – eftersom ingen tidning listade dem åt mig idag – så vassegoa:

Aha: ser ni att krisen från 1935 fortsatte 1936, så där gick två år utan prisutdelning. Och att man 1925–28 sannerligen hade det jobbigt att hinna ifatt. (Uppdatering: hittade årtalen så fint listade i den fullständiga pressreleasen, så jag hade alls inte behövt tillsätta en utredning. Fnys.)

Och vad vill jag säga om detta? Ptja, det är kul när allt inte bara följer i gamla hjulspår och att även om de trasslar alldeles väldiga just nu, så gör starka krafter under Svenska Akademiens paraply sånt härnt fint:

22 kommentarer