Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.
(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)
Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!
Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.
Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.
Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?
Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.
”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”
Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …
Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.
Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)
Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.
Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.
Men så här kan det ju inte fortsätta.
(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)
Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!
Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.
Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.
Tänk, sådana problem slipper vi numera.
Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.
Man kan konstatera att ordet sanslös drabbats av betydelseförskjutning.
Man kan också drista sig till att fundera över vad slags tyg släpets undersida bestod av. Vilken sorts tyg ansågs vara mest slitstarkt ehuru icke skämmande det totala plagget?
Ibland kan jag tycka att det är kommentarerna som gör båset. Men efter denna forskningsbragd och fantastiska presentation av resultatet börjar jag undra om det inte är inlägget som sådant som ändå är grejen.
Mycket intressant läsning – även om kun for lyst.
Sinnessjukdom var det ju inte frågan om. Bara ett illa fungerande eller obefintligt socialförsäkringssystem där föräldrarna såg sin möjlighet att försörjas av dottern hotad av dotterns kärlek till den unge mannen.
Jag upplevde en liknande sak i (mörkaste) Småland där de föräldrar som försörjdes av den vuxne sonen starkt motsatte sig gifte med en verkligt rar tjej. Jag var, egentligen, på plats för att lösa tekniska problem men fann mig inbjuden till middag för att föräldrarna skulle få stöd för sin uppfattning att Eskil inte skulle flytta ihop med ”denna dära”. Jag är inte säker på om jag lyckades vidga deras vyer. Men något bör det ha hjälpt. På sextiotalet var ju ändå socialförsäkringar och pensioner ganska väl fungerande.
Så kul med alla dessa tillgängliggöranden (som den behändiga termen lyder när arkiv och bibliotek ser till att det går att läsa gamla tidningar, böcker, brev, dagböcker, PM, mm)! Och ännu roligare när någon förstår att nyttja dem! Tack KB! Tack Lotten!
Själv har jag begått en digitaliseringsdumhet när jag blev förtjust i en serie som också (i likhet med första notisen) handlar om ett självmord som inte blev av. Den unga dam som skulle ta livet av sig upptäckte besviket att det var för grunt vatten. När jag letar efter den hittar jag bara EN ruta i serien. Men den är rätt rolig alldeles för sig själv. Damen ber om hjälp att få en vak upphuggen och den hon frågar undrar varför…
Filip Skräplund! En filosof fullt i klass med Kronblom. Länge sedan. Var hittar man den mannen idag?
Jag hittade honom i Kvällsstunden. En tidning som man får sig tillskickad när man fyller 65. Jag blev förtjust och scannade serien. Men tydligen bara en ruta. Så korkat!
I Sundsvall gick det hett till. Det är nog lugnare nu, hoppas jag. Vi förbereder en kusinträff där lite längre fram i sommar.
Den slemme förföraren lät ju hur läcker som helst; lång och mörk och snygg, det är mitt signalement på en riktig urping, hehe.
Jag har hittat min lilla darling Modegrisen som jag följde när vi bodde i Öknen! Här: http://modegrisen.blogspot.se/2006/04/
Ett nytt uttryck, ett nytt uttryck!
Kemikaliskt och gräsligt, KAN det sägas bättre?
Tack Skogsgurra! JAG BEHÖVS!
(Lite off topic och inom parentes: idag kunde jag med det nytrasiga knät faktiskt cykla i en uppförsbacke. Men å andra sidan har näsan fullständigt exploderat i en absurd pollenreaktion. Jag är välan allergisk mot katter?)
Och så ber jag om att få hålla med om Cecilia N.:s fråga: vad var det för tyg på undersidan av släpet?
– AKNTSCHOOO! *snörvel*
Då tar jag och gissar på Dan Brown!
Håller på att återhämta mig efter magsjuka med feber. Jag vet att flera av er har gått igenom värre saker, men i måndags var det faktiskt lite synd om mej. Nu kan jag äta halva normalportioner av snäll mat, men det verkar dröja innan jag vill dricka kaffe igen. För att inte tala om moussaka, som var det sista jag åt före. Jag vet att det inte var moussakans fel, för jag mådde konstigt redan innan, och den kom inte heller upp i igenkännbar form, men det är nåt pyskologiskt med sånt.
Underbart inlägg för övrigt. Mellan tredje och fjärde Rosée-klippet står det ”ölskande”, ska det göra det?
Karin ett tips
”Filip och Kaspersson” hette ett seriealbum som gavs ut på 1950 och 60-talet
och jag vill minnas att jag sände dig ett sådant för några år sedan
det känns som om det var sedan vi flyttade till Ställdalen. Av vilken anledning jag sände dig detta minns jag inte.
Men Brid, jag skulle ju formulera nåt skämtsamt om det där ölskande hade jag ju tänkt. Men jag kommer ju inte på nåt smart i alla fall, så det får väl vara.
Det var jättesynd om dig i måndags. Sånt därnt är hemskt. En gång när jag var barn hade modern plockat ett par hinkar jordgubbar, som jag på kort tid åt upp en god del av.
De var mycket igennkänbara när de kom tillbaka, och det var ju rätt tråkigt att under många många år inte kunna äta nåt så delikat som jordgubbar.
Synd om Båsmor är det också, pollenarna är icke att leka med i dessa dagar. Men så geschwindt hon ändå framställer finfina forskningsrapporter!
Oh, ölskande! Så färtjusande! Hörmed meddelas att så ska jag banne mig skriva i fortsöttningen! (Fär ävrigt, hjölper det färresten att stönga fänster nör man ör allergisk.)
Nu har jag stängt sju fönster. På datorn. Och mot mitt förstånd rättat ”ölskande”, som ju hade kunnat bli en bra beskrivning av … hm. Jag säger som Magganini: det var svårt att komma på nåt!
En ölskande brygd.
Ölskande eller löskande. Finns det dolda freudianska kanaler här?
Sådana här menar du, SG?
Kemikaliskt och gräsligt! Visst är det fint Ninja? Det var nog det jag föll för i serien, samt damens lakoniska svar på frågan om det behövs en stor vak om man ska dränka sig i den. ”Ja. Skapligt.”
Och Hyttis, visst fick jag seriehäftet från dig, men var är det nu? VAR???
Niklas, vilken kalas-slip!
Lille Maken hälsar att man kan ha en Freudiansk slips – med bild på sin mamma.
OT igen:
Jag har fått förlängt på radion: fortsättningsvis ska jag inte prata i 30 minuter på fredagar, utan i 120!
Tjoho!
Du ska alltså bli programledare?
Nääää, snarare ”side kick”, som jag ju var på heltid för tio år sedan, när jag fick så dåligt betalt att vi blev tvungna att ta ett lån för att kunna köpa potatis och lök.
Så imorrn ska jag babbla och babbla! (Jättekul! Låtom oss bara hoppas att konjunkturen inte sjunker och att fler föreläsningar dyker upp, för SR betalar inte jättemycket.)
Jag är en mycket tolerant, saktmodig och vidsynt person. Det vet ju alla. Med en osannolikt lång stubin. Men när politiker lyckas få in tre ’dem’ i en mening där det ska vara ’de’ så blir till och med jag lite trött.
SG, det är värre än så. Dem är två politiker som skrivit.
Man får använda ”dem” som nominativform, men bara om man är Torgny Lindgren eller motsvarande.
Hur har nu det med er handduk nu då i dag?
What about handduk?
Den galaktiskt oumbärliga handduken.
Just den läser jag om. Just nu. Precis inne på kossan som bjuder ut sig. Fritt citerat: ”Bakdelen är ganska läcker”
Klart jag har handduk. Men har inte varit ute och gått med den ännu. Idag ska vi testa lite längre utflykt än runt kvarteret.
Tack, ÖR, jag har koll på var min handduk befinner sig.
För den som tror att jag blivit kulturpersonlighet och tror att jag är alldeles okorrekt återges originalet:
Men nu ska ni få höra: vi fick oväntat besök!
Plötsligt rullade en jättestor, röd bil upp bredvid huset.
– Hantverkare? Vad har vi nu glömt?
– Kanske rörmokaren som du ringde?
– Eh, honom har jag glömt att ringa.
– Hm. Det är nog bara en mördare.
Men det var kommentatören och husbilsägaren HK! Som överräckte knämedicin: bubbel från utomlandet!
Bra gjort HK.
Det var nog precis den medusin båsmor behövde.
Före eller efter radiopratet?
Vi har också parkering för röda husbilar!
Och Kaj-Åke ligger i spat.
Se det som ett Välkommen!
Haha! ”För den som tror att jag blivit kulturpersonlighet …” var en ypperligt fin formulering, Skogsgurra! (Och så fint att vi fick de originaltexten också.)
Nu går jag ner i min källare. Måste fly pollenattackerna lite.
Groomen, handduken och jag har promenerat ett par kilometer till biblioteket och tillbaka. Det gick bra, med hjälp av glasspaus på hemvägen. Utan pausen (och glassen) hade jag inte orkat hem.
Ingen ordinär handduk, men väl min som handduk använda viskossjal var med idag på vår konstrunda till Köpmanholmen och Bjästa. Den övre halvan av konstrundan får anstå till en annan gång.
Vi fick inte bara konstupplevelser. Vi fick också en överdos(?) av grön natur, glittrande vatten av olika salthalt, solsken, häggdoft, barfotapromenad på sandstranden, lunchande under parasoll utan att frysa det minsta.
Hunden badade flera gånger och upplevde läskig hund i blank kula, platta katter (tillsågade i plywood, inte läskigare än så), hög brygga, stooor pinne på stranden (vi andra kallar den för gren) och jättekonstiga djur som matte kallar nyklippta gutefår.
På det hela taget en riktigt bra semesterdag.
Don’t panic.
MYGGEN has arrived!
Nu ska man ju vara glad och tacksam för att det över huvud taget finns insekter som förr, men SATAN vad de inade ikväll!
(Parentes: vi satt ute vid grillen till nu. Myggen inar alltså inte i källaren, där jag ju satt senast jag hörde av mig.)
Vad tycker fladdermöss om? Rapport från djurlivet på nedre Östermalm.
På sommarkvällarna kunde vi, sittande på vår balkong, se de små fladdermössen vingla omkring i luften. På senare år har vi inte riktigt sett till dom. Men nu i kväll! Lille M. gick tidigt till sängs; han hade haft en välfylld dag. Jag satte mej på balkongen med lite vin, njöt av hur ljummen kvällen var och gladde mej åt hur svinmållan frodas i vår planteringslåda OCH DÅ! En fladdermus!
Vad kan man göra för att dom ska trivas? Här har nu byggts balkonger och lagts ny markbeläggning och det ena med det andra. Det kanske har stört di små fladderfäna. Vi vill gärna främja den här lille fladdermusens trevnad, men frågan är bara: hur?
Meddelande till HK: Bubblet är slut. Spanjoren (den enda i familjen som nyttjar sådan drycker förutom jag) hälsar och tackar. Slut på meddelandet.
Möss är ju råttor. Med lite högre charmfaktor. Hen kanske vill se hur ni har det i råttboet? Kanske vill flytta in?
Lotten, Hyttis tar med sig nytt. Den gamla vanliga vulgoskumpan. Kanske lite sekt också?
Ooooh, the svamp aka Lotten tackar och klunkar! (I lagoma mängder, kanske ska tilläggas så att ingen blir orolig.)
Ökenråttans fladdermus + Lottens mygg = bra kombo. Men det blir väl svårt att få dem att mötas.
Grattis Skogsgurra!
Drain the swamp!!!
Fladdermusen vill titta in hos oss? Kan den väl få. Men flytta in? Aldrig i livet; Nalle-Palle kan inte tåla fladdermöss. ”Såna där virriga typer …”, brukar han mumla när vi pratar om våra små flygande vänner.
Födelsedagsgratulationer till pörtets husbonde.
Tack till Brännebonden!
Till fladdermöss bygger man fladdermusholkar. Goggla.
Låter bli att hugga ner stora träd gör man också för där trivs insekterna mössen estimerar.
”Låter bli att hugga ned trän …” Jamen, på vår gård har dom arma nöten i styrelsen nyligen låtit hugga ned tre träd! För att frun på första våningen tyckte att det skymde! Fast det finns tre kvar; hoppas det räcker. Och den händige Lille M. kan säkert snickra en holk eller två. Nu ska vi goggla.
Jag, som inte är så bekant med allt och alla här (än) drar slutsatsen att det är på sin plats att gratulera Skogsgurra i dag, så det gör jag. Och så undrar jag nyfiket: kan jag också dra slutsatsen att Kaj-Åke är ett kajk-åk?
En fladdermusholk fick vi en gång och hängde upp den i en björk, men det bor ingen där.
Ja, eller kajak. Jag fattar inte varför jag blir grattad? Jag har ju bara blitt äldre. Inget att gratta, anser jag.
Fast, det är klart, nu är Hyttis och jag lika gamla igen. Hon var ett år äldre i tre dygn.
Grattis SG, vi grattar dig till att ha blivit äldre.
Alternativet är ju så tråkigt, så det är inget att gratta. Tro mig.
Ah – så det räcker inte med en holk … Och jag tror förresten inte att granndamen som ogillar träd skulle bli glad om fladdermössen börjar sitta på vår balkong och lämna spillning. Vi överger tanken på holk och gratulerar SG i stället. Grattis, SG!
Ninja fick ett par grå celler att spritta till. Är alternativet att bli yngre? I så fall har jag inget emot det. Om det inte går så långt att man blir en ungdum igen, förstås.
Alternativet är väl att man inte blir äldre alls.
Och det är väldigt sorgligt.
Försenat grattis till SG och ett än mer försenat till Hyttis.
Så bra att drycken kom till användning genast.
Handduken hade jag i beredskap när jag kom fram till min destination och kunde sänka mej ner i Flämsjöns skimrande vatten. När en plaskade runt där var det som att bada i bubbel, och runt omkring spelade och kvittrade fåglar.
Tack, HK!
Kommer just hem efter en tur med Kaj-Åke på vår glimrande sjö, Björken. Det är en tredjedel ”gym” (väldigt lågintensivt), en tredjedel naturupplevelse och en tredjedel andligt lyft. Man kan änna bli relanschös när natur och väder samspelar så fint.